Jag ammar honom på en kudde. Han ligger med huvudet på min underarm och den andra armen har jag om hans rygg. Han äter lugnt och fokuserat ibland, ivrigt och irriterat ibland. Han halvblundar ibland och tittar på mig ibland. På nätterna har vi ofta bara på honom en body, så att det ska gå lätt att byta blöjan utan att hålla på att ta av byxor och strumpor. Så när han ligger på kudden och ammar under natten har han den ljusblå filten med stjärnor över benen. Han sparkar ofta medan han äter och de små nakna fötterna sticker ut vid min armhåla. Jag stoppar om och stoppar om igen. Små små fötter. Från första början fick jag en känsla av att jag har gjort det här förut. Jag kände igen mig.
Jag går med barnvagnen till mataffären. Så många faror på vägen nu. Ska aldrig mer gå mot rött ljus. Ska aldrig mer gå över gatan utan att se mig för tre gånger. Väntar in bussen som kommer flera hundra meter bort för allting tar lite längre tid nu, kan inte bara gena hur som helst som förut och jag har inte bråttom längre. I den grå vagnen ligger världens mest dyrbara last och sover. När du blir äldre ska jag inte släppa dig med blicken när vi är utomhus, tänker jag nu.
I ett hörn av mataffären täcker blöjorna en hel vägg och barnmaten en annan. Jag känner mig lite stolt när jag närmar mig och greppar ett blöjpaket storlek 1. Storlek Ett. Någon annan tar en större storlek men jag är fortfarande i början, i den första fasen av föräldraskapet då allt är nytt. Jag lägger upp paketet på bandet i kassan med de andra varorna och jag tänker att kassörskan tänker att oj här kommer en som har en riktigt nyfödd där i vagnen, i skuggan av den uppfällda suffletten så att han inte ska vakna av ljuset inomhus. Jag tänker att hon tänker så men antagligen bryr hon sig inte. Men jag känner mig speciell som får handla blöjor i storlek ett. Det känns nästan högtidligt.
Högen med tvätt växer inne på badrumsgolvet. Första veckan var det ganska lugnt men sen började han mjölkkräkas då och då. Sen upptäckte jag att det droppar mjölk från bröstet ibland när han släpper och pausar för att vila sig. Det rinner nedför min mage då, ned på byxor, kuddar och handdukar. Sen gillar han att kissa när blöjan är avtagen, på skötbordet i badrummet. Tur att golvet är kaklat och du är så söt, tänker jag och torkar upp. Trodde aldrig vi skulle göra av med så många handdukar per dag. Nu har vi plötsligt fått användning för alla de där udda och inte så snygga handdukarna som legat längst ned i traven. Just nu har vi användning för allt och vissa dagar byter både jag och lillen kläder flera gånger om.
Jag tvättar små kläder, storlek 50 och 56. Slänger in ett par centimeterstora vita strumpor och tänker att det är ett under om jag hittar dom efteråt bland all annan tvätt för de är så små att de ju borde kunna försvinna in i maskinens springor. Men faktiskt kommer de ut igen, hela och rena. Vi har en torkställning i vardagsrummet där vi hänger all tvätt. Nu hänger hans bebiskläder där, varvat med våra tröjor och byxor. Som jag har längtat i flera år efter den synen. Små små kläder. Ibland går jag dit och känner på dom eller bara tittar.
Allt det där som jag har längtat efter. Allt det där som jag bara sett andra människor göra eller hört talas om förut. Nu är det min tur. Nu sker det här och nu. På riktigt.
Jag stoppar om små fötter varje natt, med känslan av att jag har gjort det förut.
Att gå vilse 
Jag känner igen varenda tanke och känsla som du har! Att njuta av varenda liten detalj. Kanske är det belöningen man får för all väntan. De som fått barn så snabbt verkar inte se alla de guldkornen.
Jag kände också att jag gjort allt förut. Det var som en vana direkt. Och jag ville att tiden skulle stå stilla.
Hett tips bara, böj dig inte ner och torka upp kiss förrän du satt på ny blöja! Det lärde jag mig efter att E kissat en andra gång på mitt huvud;-)
Kram
Ja kanske är det så att jag blivit mer ”klarsynt” efter att ha väntat så länge på det här. Det är en fin tid, mitt i all trötthet och ibland frustration. Tack för tipset med blöjan, ska tänka på det 😉 Kram
Så fint du skriver, som vanligt. Jag vet inte om jag gratulerat än (försökt hålla mig lite offline;)) – stort grattis till er pojke! Så värd all väntan! Kram Maja
Tack Maja! Han är sju veckor gammal nu och det känns fortfarande fantastiskt att han är här och att han är vår. Så oerhört fin. Kram
❤️❤️
Kram
Åh så fint skrivet, blir alles tårögd.
Tack tack!
Åh vad fint skrivet! ❤ Underbart.
Tack! Ja det är fantastiskt att vara mamma. Äntligen. Kram
Hej Susanna!
Nu kommer min kommentar kanske lite konstigt här, jag tvekade om att jag skulle maila dig direkt istället men nu skriver jag här iaf. Hoppas det är ok! Kanske är det någon mer än du som har erfarenheter o kan berätta hur det gått för er.. Jag har letat mig fördärvad på nätet men hittar inga bra svar.
Hur som helst så upptäckte vi tidigare i höstas att vårt andra IVF-syskonförsök till vår oerhört stora glädje verkade ha lyckats. Hormonerna tilltog, jag var trött och illamåendet var en kamp att hantera. Därför kom det som en total chock för mig att ultraljudet i v.8 inte visade någon hjärtaktivitet hos embryot. Kontrollultraljud gjordes en vecka senare men det var som vi befarade, det fanns inget levande där. Remiss skrevs till kvinnokliniken o jag fick tid för medicinsk abort några dagar senare. 3 ggr upprepades behandlingen den dagen och visst kom blödningen igång, men inte var det någon större blädning. 10 dagar senare gjordes ny undersökning som visade att det fanns rester kvar. Behandlingen upprepades men inte nu heller blev det någon större blödning. Telefonkontakt med kliniken 2 dagar senare gav inget, de tyckte inte att jag behövde komma tillbaka. Och jag med min okunskap trodde kanske att det skulle komma ut på egen hand eller att mensen skulle stöta ut allt så småningom. Som tur var hade vi en tid bokad hos IVF-läkaren. Där upptäcktes det att samma mängd rester fanns kvar trots upprepad cytotec-behandling. Läkaren kunde också upplysa mig om att det inte kommer att komma någon mens förrän resterna är ute. Kroppen har kvar hormoner som förhindrar mens. Och här är jag nu. Fyra veckor har gått sedan det konstaterades att det inte finns något ”liv” i min mage. Och jag mår så fruktansvärt dåligt. Kan liksom inte gå vidare och gråter. IVF-läkaren avråder från skrapning eftersom det finns risker med det. Verkar tycka att en tredje cytotec-behandling är att föredra trots att tidigare behandlingar inte funkat. Men ska först avvakta en vecka för att se om missfallet kommer igång så att det gått två veckor efter senaste cytotec. Och kvinnokliniken verkar inte vara så måna om att hjälpa mig.
Förlåt mitt långa inlägg, men hur var det för dig? Varför blev det skrapning och inte ny cytotec? På vems initiativ blev det skrapning; ditt, IVF-läkarens eller Kvinnoklinikens? Hur mådde du efter skrapning? Blödde du länge? Varför sjukskrivning i fyra veckor? Några råd att ge till mig som känner mig helt vilsen?
Stort tack på förhand!
Kram
Hej Anna!
Jag blir ledsen av att läsa om din situation. Förstår att du inte kan gå vidare när du inte fått avslut varken kroppsligen eller mentalt. Vilken hemsk situation.
Jag fick som sagt Cytotec när MA:t upptäcktes. Detta sköttes genom min IVF-klinik. Fick en kraftig blödning. På ”rutinkontrollen” tio dagar senare såg man att inget kommit ut, mer än blod. Min IVF-läkare sa då att det inte var någon idé att prova med Cytotec en gång till, eftersom det inte hjälpt första gången och embryot nog var för stort för att komma ut av sig självt. Det var nio veckor när det slutade leva. Läkaren förslog alltså skrapning och jag tyckte också det kändes rätt. Sen fick jag tyvärr vänta flera dagar på en tid vilket var psykisk tortyr för mig som redan mådde otroligt dåligt i den situation jag var i då. Att en skrapning skulle kunna påverka chanserna att bli gravid igen/skada livmodern har jag inte hört. Alltså rimligen finns det väl nån liten risk om läkaren som utför den inte är van men det tror jag verkligen att dem är. Det finns väl en liten risk för infektion men det gör det ju också när man bär på rester under lång tid.
Fysiskt mådde jag bra efter skrapningen, var ute och promenerade dagen efter. Blödde som en vanlig mens om jag minns rätt. Hade inte ont alls. Eftersom moderkakan (och embryot) togs bort då så slutade kroppen producera hormoner och förstod äntligen att den inte var gravid.
Min sjukskrivning var av psykiska skäl (efter att ha kämpat för att bli gravid i tre år, fem IVF-behandlingar och få upp hoppet och så slutade det med MA i vecka 11). Blev först sjukskriven två veckor (när MA:t upptäcktes) vilket förlängdes två veckor till när det visade sig att Cytotec inte hjälpt. Med facit i hand önskar jag att jag blivit sjukskriven längre än så, mådde verkligen inte bra den hösten.
Det är så svårt för mig att ge dig råd men om du mår väldigt dåligt och inte orkar vänta skulle jag höra av mig till kliniken igen, förklara hur du känner och be om en skrapning så att du kan gå vidare psykiskt efter det här. Sen rekommenderar jag att du pratar med någon professionell om vad du har varit med om (om du känner behov av det förstås). Jag gick till en psykolog genom vårdcentralen efteråt och även under hela min till slut lyckade graviditet detta år. Det hjälpte mig mycket.
Hoppas det löser sig! Hör av dig igen om du har fler frågor. Kram
TACK snälla fina du för att du tog dig tid att svara på min kommentar!! Är oändligt tacksam, känns så skönt att få höra hur det gått till från någon som varit med om liknande situation.
Jag har kontaktat kvinnokliniken idag och fått en läkartid i nästa vecka för ny bedömning och ställningstagande till åtgärd. Känns skönt att det förhoppningsvis kommer att hända något framöver så att jag kan få ett avslut. Den här tiden som jag gått runt med ”dött material” inom mig har fått så mycket känslor att komma fram. Känslor som jag trodde att jag hade kommit över men nu tänker jag på alla år som vi kämpade för att få vår lilla V, alla läkar- och gynbesök där man på nåt sätt tappar sin integritet och lägger sig naken för nya människor, alla mediciner o sprutor som man tvingas ta, all förhoppning som man känner inför behandlingarna, hur hela ens vardag kretsar kring vilken fas i menscykeln som man befinner sig etc. Ja, jag tror jag behöver lite tid just nu att få bearbeta sorg och alla känslor och försöka att må bra igen.
Tack för att du skriver så fint och att du fortsätter att dela med dig av dina tankar och din nya vardag när din lille skatt äntligen är här.
Trevlig helg!
Jag hoppas att ni har gjort upp en ny plan nu och att du känner att du får den hjälp som du behöver. Tycker det är helt förståeligt att alla tankar och känslor bubblar upp nu igen i den kris du befinner dig i. Ja det är verkligen mycket vi som ofrivilligt barnlösa har gått igenom på vägen till att bli föräldrar. Jag njuter av vår lille son nu men tankarna på det som varit finns fortfarande med mig, det har ju varit en sån stor del av mitt liv det senaste åren så kanske vore det konstigt annars. Det går ju inte att bara stänga dörren till allt det där. Önskar dig lycka till. Det måste ordna sig till slut. Kram