Att bryta mönster

Återigen vill jag tacka för de fina och stöttande kommentarerna i mitt förra inlägg. Jag har en tendens att glömma bort att jag/vi inte är de enda som har det svårt ibland och att sticka upp huvudet ovanför vattenytan och höra att det finns andra som har/haft det likadant betyder så mycket. Jag kommer säkert skriva mer om hur vår relation har ändrats vid ett senare tillfälle men just nu har vi haft två riktigt bra dagar och jag vill inte förstöra min positiva känsla genom att tänka på allt som varit.

Antagligen känner jag mig extra positiv eftersom jag fått sova. Igår till 11:30 och idag till 12! Olof har alltså gått upp med lillen på morgon vid 7-tiden och sen kommit in en gång på förmiddagen för amning. Jag känner mig som en ny människa.

Vi var på åttamånaderskontroll med lillen på BVC för någon vecka sen och det var då vår snälla sköterska igen frågade hur det går med min nattsömn. Jag sa att lillen vaknar i snitt 4-5 gånger per natt och vissa nätter varannan timme. Hon sa att det är dags för mig att sluta amma på natten för min egen skull och jag håller med men ändå känner jag mig så kluven nu.

Han sover mellan oss i sitt neste som nu börjar bli för kort på längden men som är så mysigt med sina kanter. I omgångar har vi försökt ha honom sovandes i spjälsängen i vårt rum men det blir bara ännu värre för mig att kliva ur sängen och hämta honom där fem gånger per natt och försöka lyfta tillbaka honom dit utan att han ska vakna. Det lättaste för mig är som nu att han ligger i vår säng och varje gång han vaknar med ett skrik får han komma till bröstet och då somnar han om på mindre än fem minuter. Håller jag mig vaken lyfter jag tillbaka honom till nestet annars vaknar jag nån timme senare och då sover han tätt intill mig.

När han var runt sex månader ungefär upplevde jag att han vaknade ofta för att kolla så att vi var kvar, att han inte var övergiven men nu känns det som om nattamningen mestadels blivit som ett beteende. Av rädsla för att han ska vakna till helt och förbli vaken är jag snabb med att ta honom till mig. Jag försöker ibland stryka honom över ryggen men det har fungerat någon enstaka gång. Olof sover med öronproppar och blir inte så brydd. Det här är något mellan lillen och mig.

BVC-sköterskan föreslog att vi ska neka honom amning mellan 23 och 05 varje natt. Att när han vaknar ska vi krama och klappa på honom och låta honom veta att vi finns där. Hon sa att det kommer bli fyra tuffa nätter men sen kommer beteendet ändras och både han och vi kommer sova bättre. Ja hon tror att han kommer sova mer sammanhängande också.

När vi gick från BVC den där dagen kände jag mig motiverad att prova direkt. Jag såg framför mig 5-6 timmars sammanhängde sömn som en hägring i öknen. Det kändes helt fantastiskt om det kan bli vår verklighet. Men sen om nätterna, de där gångerna då han faktiskt sovit hela tre timmar i sträck. Och vaknar med ett skrik eller stigande gnäll. När han vrider sig, letar, känner med händerna. När han är så liten med slutna ögon och jag tar honom till mig och han blir lugn direkt. Bröstet är hans trygghet, hans värme och älsklingsplats. Instinkten jag känner är så stark. Mitt lilla barn, såklart du ska komma till din mamma. Jag vill ge dig allt. Jag vill trösta och värma dig. Men sen de andra nätterna, när det bara gått en timme eller inte ens det. När jag försöker klappa, smeka. När jag känner att jag fått nog, att det inte är okej. När jag har lust att skrika. Inte en hel natt på åtta månader nu. Inte mer än fyra timmar i sträck sen i februari. Vissa morgnar när det börjar bli ljust ute vet jag inte hur mycket mer jag klarar.

Jag fick förslaget att jag kunde sluta amma helt och hållet nu men det vill jag verkligen inte. Lillen ammar ett antal gånger per dag och jag tycker det är mysigt. Det är bara nätterna som är jobbiga. Så vi har tänkt att försöka med hennes metod nästa gång Olof är långledig. För jag tänker mig att det är han som kommer få krama och klappa de där första fyra nätterna. Jag är ju så förknippad med bröstet. Jag kommer få hålla mig undan, sova ute på soffan kanske. Men jag vet inte hur jag ska klara av att höra skriken från honom. Usch det känns så hjärtlöst och grymt att ta bort något som han är så van vid.

Hjälp hur ska det här gå…

Juni

Det blev en lång bloggpaus vilket inte var meningen. Dagarna och veckorna har gått så fort tycker jag och nu är det redan juni. Det här med sommar och semestertider är inte samma sak i år när jag inte arbetar. Våren har liksom sömlöst glidit in i sommartid och för första gången sen vi träffades för åtta år sen har vi inte behövt lirka för att få gemensam semester. Samtidigt känner jag mig ibland stressad över hur fort allt går. Lillen är redan åtta månader och om jag blinkar är det höst och då fyller han ett år och sen ska jag så smått börja jobba igen. Jag vill stanna tiden och njuta av honom och här och nu.

Lillen är underbar men det har varit mycket annat som känts negativt den här våren och sugit den lilla ork jag haft kvar efter att ha levt i symbios med vår son dygnet runt i flera månader nu. Min nattsömn är fortsatt dålig och jag/vi har väl till slut kommit till insikt att vi måste göra något åt lillens alla uppvaknanden med tillhörande nattamning, för min skull.

Jag tänker ofta på allt vi läste på och fick höra om graviditet, förlossning och föräldraskap innan han föddes. Hur jag satt och nöjesgooglade i timmar om storlekar på babykläder och vilken barnvagn vi skulle välja. Aldrig trodde jag eller förstod hur mycket relationen mellan Olof och mig skulle påverkas av att vi blev tre. All besvikelse jag känt. Alla mina förväntningar som inte besannades. Alla de ord som jag inte sagt i rädsla för att ångra mig efteråt, för att såra. Alla tankar på det blir nog bättre snart. Alla de gånger vi lagt oss för att sova utan att säga godnatt. Det är en sorg.