Packar lite

Vi reser till Grekland på torsdag och för två veckor sen tänkte jag: den här gången ska jag börja i tid. Annars brukar det bli att jag har en plan i huvudet, att jag vet vad vi ska ta med, jag gör några ärenden dagarna innan men själva det riktiga packandet brukar alltid ske kvällen före avresa. Och då upptäcker jag alltid att allt det där ”lilla sista” tar mycket längre tid än beräknat. Gång på gång. Så nu med en bebis i ekvationen tänkte jag vara ute i god tid.

Nja. Igår tog vi upp väskorna från förrådet. Idag tog vi fram de mesta av Olofs kläder, på tjugo minuter, innan han skulle iväg till jobbet. Nu ska han (något olägligt) vara borta i två dygn, nästa gång vi ses är onsdag eftermiddag. Flyget går torsdag morgon. Jag har skrivit en lista över viktiga saker eftersom jag ibland inte hinner tänka alla tankar klart och fullt ut på grund av en liten kille här hemma. Men jag känner mig väldigt avslappnad. Nästan så jag blir rädd att jag ska glömma något väldigt väsentligt.

Tror det beror på att vi åker charter för första gången på femton år. Allting blir serverat. Jag behöver inte kolla upp hur vi ska åka från flygplatsen till hotellet. Jag behöver inte hålla koll på hundra olika detaljer. En vecka på samma ställe, samma hotell. Jag har bara läst om några bra restauranger i närheten. Men ändå, det här med att resa med barn – det är ju som att gå på okänd mark. Har bara sneglat på andra föräldrar på flygplatserna tidigare (och tänkt så skönt och enkelt att det bara är vi två). Det ska bli spännande.

Vi har ett stort vardagsrum och där nedanför bokhyllan brukar vi lägga ut resväskorna och gradvis fylla på med innehåll. När jag idag la dit väskan tog det bara ett par minuter innan världens nyfiknaste lilla kille kröp dit, stod på knä vid väskkanten och drog i sin pappas kläder som var prydligt hopvikta i en hög. Så spännande för honom.

Flera ombyten till lillen i handbagaget, blöjor, mat, filt, leksaker. Vi kommer ha honom i bärsele på flygplatsen. Ska försöka amma honom medan vi stiger uppåt för öronens skull. Tre pass, har så svårt att förstå. Tre? Vi brukade ju alltid vara två. Allt annat ordnar sig tänker jag.

Några sista minuten tips för en vecka i värmen med en sjumånaders?

Född nyfiken

Lilla älsklingen blev sju månader häromdagen och det händer så mycket nu så vi hinner inte med. Vår lilla bebis kryper nu runt och utforskar varenda vrå av vardagsrummet och köket. Känner på bordsben, krafsar på kartonger och pappåsar, drar i sladdar och klädesplagg som hänger ned från soffan. Jag kan nästan inte förstå hur snabbt utvecklingen går. Jag tror det var tre fyra dagar sen han plötsligt kom upp i sittande från sitt älskade magläge. Igår när han satt såg vi hur han släppte händerna från golvet i några sekunder och sen satte ned dem igen. Och idag på eftermiddagen ser jag hur han sitter och har båda händerna om en leksak i luften, ganska vinglig men han sitter utan stöd. Allt detta inom bara ett par dagar. Följaktligen har han börjat ramla också, bakåt eller åt sidorna. Det går inte att lägga filtar och kuddar runt honom hela tiden eftersom han flyttar sig konstant. Jag känner mig förvånansvärt avslappnad med att han slår huvudet i golvet. Det är väl så för alla barn tänker jag och skallbenet är ju tåligt. Hittills har han nästan inte gråtit alls utan bara sett förvånad ut när han plötsligt ligger ned på rygg igen. Tror inte han förstår vad som hände.

På två veckor har han gått från att ligga på mage och dra sig fram med händerna till att komma upp på knä och stå där och gunga. Sen hittade han fötterna och efter en del tränande kom han upp på händer och fötter som en sprinter, och stod så och gungade. Nu kan han krypa riktigt snabbt, inte på knäna utan mer ett ålande, simmande rörelse.

På morgonen brukar jag lägga honom i vardagsrummet bland alla leksaker medan jag går till köket och börjar göra i ordning min frukost. Vi har öppen planlösning och han tittar efter mig då och då medan han leker och börjar gnälla om han inte vet var jag är. Så jag brukar vinka lite bakom köksön och säga ”här är mamma” och det brukar han vara nöjd med. Men häromdagen när jag gjorde det som vanligt log han stort och jollrade, satte fart och kom krypandes ända in i köket vilket ändå är sju åtta meter.

Jag tycker det är så häftigt. Att han liksom har det i sig. Att han är programmerad till att vilja göra alla dessa rörelser och framsteg. Att han är född nyfiken och nu studerar rummet, lampor och gardiner mer än mig. Jag ser hur han känner på bordsben och stolar och sträcker sin lilla hand uppåt. Han har lyckats ta ned en bok från en låg hylla. Helt plötsligt låg han på rygg med den i händerna och smakade på pärmen som om det var en trofé.

Mitt barn. Min son. Jag beundrar dig. Vilken fantastisk resa. Nu får jag se min egen utveckling som liten bebis genom dig. Jag har ju också lärt mig allt det där en gång trots att jag inte minns det nu.