Hej!
Efter flera års kamp mot ofrivillig barnlöshet och efter åtta Ivf-behandlingar blev jag och min sambo äntligen föräldrar till en pojke hösten 2015. I början av 2018 fick han ett syskon. Bloggen handlar just nu om vår vardag med två små barn och jag skriver mer sporadiskt.
Du kan nå mig på min mail: attgavilse@hotmail.com
Kort sammanfattning av vår kamp:
Våren 2011: Jag slutar med p-piller och vi börjar försöka få barn.
Våren 2012: Utredning som direkt visar att jag har PCO, för övrigt är alla prover på oss båda normala.
Får utskrivet Pergotime, äter sex kurer under ett år. Får ÄL varje gång men inget plus.
Jan 2013: Remiss skickas för IVF.
Maj 2013: Kommer fram i kön men får inte börja behandling förrän efter sommaren pga klinikens sommarstängt.
Sept 2013: IVF 1 med korta metoden. Puregon 125 E. Får ut 20 ägg, 12 befruktas, 8 delar sig, 1 färsk vid ET, 7 embryon till frysen. Svullen, risk för överstimulering, extra VUL innan godkänd för ET på dag 2. Mens på testdag.
Dec 2013: Försök till FET men jag får inte ÄL av Pergotime så det blir ingen ET.
Jan 2014: FET 1, ÄL med Pergotime. Mens på RD15.
Feb 2014: FET 2, ÄL med Pergotime. Testar positivt på RD13. Jag är gravid för första gången! Får missfall två veckor senare.
April 2014: FET 3, ÄL med Pergotime. Alla våra fem embryon tinas för att om möjligt odlas vidare till blastocyster. Men tre av dem dör direkt och de två som överlever sätts in på dag 2. Mens redan på RD10-11. Inga embryon kvar i frysen.
Juni 2014: IVF 2 med korta metoden på ny klinik. Menopur 112 E. Får ut 10 ägg, 7 befruktas. Får tillbaka en blastocyst på dag 5 och får 2 blasto till frysen. Testar positivt på RD7.
Hjärtslag på VUL i vecka 8 (7+1).
Liten blödning i vecka 8 (7+6).
Första besöket på MVC vecka 9 (8+0).
Upptäcker MA (missed abortion) i vecka 11 (10+3) på planerat UL på MVC. Får Cytotectabletter som leder till en kraftig blödning. Både jag och kliniken tror att allting kommit ut.
Kontroll VUL 10 dagar senare – fostret är kvar i mig helt intakt. Får tid för skrapning 6 dagar senare! Fruktansvärt inhumant att behöva vänta ytterligare. Får tjata mig till en tidigare tid och behöver till slut ”bara” vänta i tre dagar innan ingreppet görs.
Blir sjukskriven från jobbet i fyra veckor.
Okt 2014: FET 4. Ny metod med Progynon och Lutinus. ET på CD 23 med en blastocyst av toppkvalitet. Testar negativt på RD 9 och TD/RD 13. Slutar med medicinerna och får mens två dagar senare.
Nov 2014: FET 5. Progynon och Lutinus igen. ET på CD 18 med en blastocyst av toppkvalitet. Testar negativt på RD 11 och får mens på TD/RD 13. Inga embryon kvar i frysen.
Jan 2015: IVF 3 med korta metoden. Menopur 112 E. Får ut 8 ägg (plus ett omoget), 5 befruktas. Får tillbaka två tredagarsembryon, ett med 10 celler och ett med 9 celler. Två blastocyster till frysen. Testar positivt på RD 9.
Hjärtslag på VUL i vecka 8 (7+1).
Första besöket på MVC i vecka 9 (8+6).
Ultraljud i vecka 10 (9+0). En liten böna på 23 mm.
Blödning i vecka 11 (10+0) och ultraljud samma dag. En viftande och sparkande liten på 35 mm.
Liten blödning i vecka 11 (10+3).
Ultraljud i vecka 12 (11+0) på MVC. Allt ser bra ut.
Får ett dåligt resultat på KUB-testet i vecka 13 (12+1). Ultraljud och nackspalten är bra men blodprovet drar ned resultatet. Gör moderkaksprov två dagar senare.
Efter den värsta väntan i mitt liv får vi fem dagar senare reda på att kromosomanalysen är normal.
Mindre blödningar igen i vecka 14.
Ultraljud på MVC i vecka 14 (13+6), vår lilla mår bra.
Rutinultraljud i vecka 19 (18+2). Vår älskling blir godkänd på alla punkter och är ca 18 cm lång.
Känner den första tydliga rörelsen från älsklingen i vecka 19 och rörelser flera gånger varje dag från vecka 21.
Första sparken kommer i vecka 22.
Köper de första bebiskläderna i vecka 25 och beställer barnvagnen i vecka 26! Stora milstolpar.
Får reda på att jag har anemi (blodbrist) i vecka 26 och får öka dosen järntabletter rejält.
Får ett par kraftiga yrselattacker i vecka 28-29.
Älsklingen har hicka för första gången i vecka 30.
Jag börjar på gravidyoga i vecka 31. Får plötsligt foglossning i vecka 33.
Vi börjar Föräldrautbildning på MVC i vecka 34 och förlossningen mm känns plötsligt mer verklig och nära.
Åker på studiebesök till Förlossningen samt gör många roliga bebisinköp i vecka 35. Går även på gravidmassage för första gången, hade tänkt göra det mycket tidigare.
Älsklingen ligger med huvudet nedåt i vecka 36 och är fixerad i vecka 37.
Vi gör ett andra besök på en förlossningsavdelning i vecka 39 och vattnet går senare samma kväll. Värkarna kommer igång på natten och vår efterlängtade älskade pojke föds dagen efter i vecka 39 (38+3).
Att gå vilse 
Ser att du följer mig. Ser också din mödosamma resa. Önskar dig så att få lyckan 2015. Stor kram!
Tack! Jag hoppas att 2015 blir vårt år och att vi äntligen får bli föräldrar.
Hej! Jag och min sambo gjorde precis vårt första IVF försök. Är 35, han lite äldre. Vi är oförklarligt barnlösa. Det misslyckades. Jag var dum och tjuvtestade några dagr innan och det visade då positivt. Jag var världens lyckligaste…under några få dagar. Tills jag märkte (dagen innan testdag) att det kommit lite brun, rosa, blodiga flytningar. Då hick drömmen i kras, förstod direkt. En del av mina vänner sa: det är ingen fara bara det inte är mycket blod.
Men som sagt, genast började testen visa negativt och sedan hade jag flera timmars värkar samt värsta mensen i några dagar. På sahlgrenska säger de att man inte skall testa förtidigt samt att dessa symtom kan ha med medicinerna att göra. Blir väldigt förvirrad och frustrerad över att inte veta om det tog sig öerhuvudtaget.
Jag kan inte förstå hur du har det helt och hållet efter alla försök, men jag liksom alla andra ofrivilligt barnlösa lider på ett eller annat sätt. Drömmen om familj, gärna två, tre barn börjar bli enbart en dröm, känns det som. När skall det någonsin bli verklighet? Bebisar poppar upp till höger och vänster och jag mår så dåligt över att vi uppenbarligen inte fungerar som vi ska. Känner mig ”udda”, fastän jag vet hur vanligt det är att det tar tid.
Jag önskar er alla därute lycka till! Kram
Hej Susanne!
Så tråkigt att ert första försök slutade som det gjorde. Jag är ingen medicinsk expert men jag tror att kliniken ger sina rekommendationer och sätter upp en testdag för att det är först då resultatet är riktigt säkert. Sen att många väljer att testa innan, ja det är ju upp till var och en. Det som hände dig kan du säkert googla om och hitta massor av svar på och historier om andra som varit med om samma sak. Angående mediciner vid IVF tror jag att hormonerna från ägglossningssprutan kan sitta i länge ibland.
Jag hoppas att ni orkar fortsätta försöka när ni återhämtat er från det här misslyckandet. Jag förstår din känsla av att känna sig udda och som om det är något fel på en. Mitt tips är att inte stänga känslorna inne utan försöka prata av dig med någon du litar på som lyssnar.
Kram och lycka till!
Hej,
Så imponerad av er resa och hur ni orkat.
Jag är 29 år och min kille 35. Vi har gjort 3 ivf behandlingar pga få befruktade ägg. Vid tredje behandlingen och insättningen blev jag äntligen gravid, men i vecka 8 konstaterades Missed abortion. Vi känner tomhet och enorm sorg. Hur orkade ni försätta? Vad har du för tips? Jag sa alltid innan till andra som fick missfall att de iaf kan trösta sig i att de kan bli gravida. Men jag känner inget tröst i det alls. Endast oro för att aldrig gå en hel graviditet. Att aldrig få bli mamma.
Har du några tips på vägen? Hur tog ni er upp vid varje fall? Trodde du alltid att ni skulle lyckas till slut?
Tack för svar och all lycka till er!
Hej Annica!
Tråkigt att läsa om de svårigheter ni gått igenom. Det känns lite fel att sitta här, på andra sidan, och säga till någon annan att inte ge upp hoppet men det är ändå det jag skulle vilja säga till dig. Fortsätt med fler behandlingar om ni orkar och förhoppningsvis är det er tur att lyckas snart. Men just det där med ovissheten, hur lång tid det skulle ta, hade jag svårt att hantera. Hade jag bara fått veta att vi till slut skulle få vår son på åttonde försöket så hade det sista året av behandlingar och mf känts lättare, förstås. Trots det jobbiga vi gick igenom så trodde jag alltid att vi skulle få bli föräldrar till slut. Detta berodde väl mycket på att vi fått goda odds av läkarna pga min stora äggreserv (högt AMH) samt att vi fick ut fina embryon och att jag fick få biverkningar av medicinerna. Så fysiskt kändes det som att vi kunde försöka i flera år till. Det var psyket som tog mest skada. Att behöva se och höra prat om graviditeter och barn konstant var så tärnade. På slutet, innan jag blev gravid med min son, var jag på gränsen till att inte klara av att jobba längre, hade isolerat mig socialt och mådde väldigt dåligt.
Jag kunde inte heller känna någon tröst i att jag faktiskt lyckats bli gravid även om läkaren på vår klinik sa att det var det svåraste momentet i ivf-kedjan. Efter varje minus ville jag direkt börja en ny behandling och levde för det. Vi orkade fortsätta för att det inte fanns några andra alternativ. Ville skulle bli föräldrar.
Mina konkreta råd är att prata mycket med vänner, familj, psykolog om hur du känner. Ta hand om dig; ät bra, sov ordentligt, motionera om du orkar. Jag hatade när någon sa att vi skulle passa på att göra saker medan vi väntade för jag ville ju bara ha ett barn – nu. Men faktiskt; passa på att gå på bio, brunch, konsert osv. Res. Allt det där går att göra med barn också men det blir så mycket jobbigare 😉 Lycka till!