En lång lördag med Cytotec

På fredag kväll tog jag en sömntablett och sov gott hela natten. Vaknade vid sextiden och kände mig lite nervös, lite förväntansfull. Så där som jag brukar känna när vi ska resa bort eller har något annat viktigt för oss.

Jag somnade om men vid 8.30 gick jag upp. Jag åt frukost men tänkte hoppas jag inte blir illamående av smärtorna och kräks upp maten. Klockan 9 tog jag två Cytotectabletter (vaginalt). Det stod i instruktionerna att man skulle börja senast klockan 11 för att undvika att blöda som mest på natten.

Jag satt vid Tvn eller datorn och väntade på effekten. Har ju aldrig tagit detta läkemedel förut. Okänd mark. Kände efter kanske en timme att något hände där inne, lite sammandragningar. Jag blev även frusen i hela kroppen, så där som jag blir på vintern, men det stod med som en biverkning i infon.

Det stod att när man började få ont skulle man ta Panodil och Voltaren och inte vänta för länge tills man fick riktigt ont. Jag hade även fått med mig två Tradolan, ett morfinliknande läkemedel, för kraftiga smärtor samt ett papper med info om mig ifall vi skulle behöva besöka gynakuten. Vid 12 började jag få lite ont så jag tog de två Panodilen. Tyckte det räckte med det.

Jag var hungrig men funderade på hur mycket jag vågade äta ifall smärtan snart skulle sätta igång. Men jag åt lunch och vid 13, fyra timmar efter starten, tog jag ytterligare en Cytotec enligt schemat. Jag ville verkligen att det skulle dra igång nu. Så som sköterskan hade beskrivit det verkade det som om många började blöda bara timmar efter de första tabletterna.

Lördagen var faktiskt en ”bra” dag mentalt. Jag var väldigt fokuserad på det kroppsliga, liten nyfiken på hur min kropp skulle reagera, men rädd för att få fruktansvärda smärtor. Dessutom fann jag sysselsättning i att fortsätta boka hotell till vår resa där vi skulle bila runt. På grund av graviditeten hade vi tagit ett beslut ganska sent angående exakt var vi skulle åka och när, så när det var gjort blev det lite bråttom med att boka boende för det var en populär månad i dem trakterna och många boenden var redan fulla. Så jag hade verkligen en uppgift att göra.

Olof däremot var inte sig själv. Han sov till klockan 14 och låg kvar i sängen till 15 och sa uttryckligen att han inte fann någon mening i att gå upp. Hade jag fått ont hade jag väckt honom tidigare men jag mådde bra så jag lät honom vara. Han var tagen och nedstämd hela dan och gick runt och suckade och jag tror han hade svårt att förstå att detta hände oss.

Jag åt middag och klockan 17 var det dags för sista Cytotecen. Kände mig rastlös, hade velat gå en liten promenad eller ätit middag ute men vågade inte för jag visste ju inte när och hur det skulle börja. Min mage var som tidigare, en känsla av att något var på gång och pytte molvärk men annars inget. När hela dan gick började jag föreställa mig att jag kanske var immun mot tabletterna, att ingen blödning skulle komma, att jag skulle få ringa till kliniken på måndag och berätta och dem skulle boka en tid för skrapning som skulle bli flera dar senare.

Klockan 20 stod jag i köket och tänkte ”varför händer det inget”. Jag tänkte på att jag hade någon död inuti mig. Någon liten som svävade planlöst omkring i fostervattnet i livmodern. Jag fick ångest och nästan panik och kände att det måste ut NU, jag kan inte ha det så här. Förstår varför jag inte tillåtit mig att tänka på det förut.

Klockan nio på kvällen hade jag precis bokat vår hyrbil och därmed var allt det viktiga kring resan fixat. Flyg, boende, bil. Olof såg på en film, Robin Williams hyllningar igen, och jag sjönk ned i soffan. Plötsligt fick jag känslan av att något kom rinnande och jag skyndade till toa. Det började så, pang bom. Klumpar och blodet bara forsade ut. Från inte en droppe på tolv timmar till att öppna en kran för fullt. Det var lite emotionellt när jag satt där inne i badrummet för jag tror att en av de där första klumparna var vårt blivande barn.

Fick byta trosor och började med binda. Jag sa till Olof att det kom nu. Han hummade mest som svar tror jag, han tycker sånt där är svårt. Blod, mens och sånt. Jag hade lite ont och tog två Ipren ifall smärtan skulle öka nu. Samtidigt kände jag en lättnad att det kommit igång och att jag nog inte skulle behöva skrapas.

Jag gick tillbaka till soffan och fortsatte se på filmen och spela spel på surfplattan. Efter 10-15 minuter kom en sammandragning och jag fick skynda till toa och bindan hade svämmat över på en sekund och det bara forsade ut blod och koagel.

Så där höll det på. Var 10-15 minut i fyra timmar. Sköterskan hade sagt att det skulle blöda mycket men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att det skulle kunna blöda så här mycket. Jag var både paff och fascinerad. Det verkligen sprutade ut. Tur att jag inte har ont av att se blod.

Det positiva var att jag inte hade speciellt ont. Jag klarade mig bra på Panodil/Ipren. Antagligen var det som hon sagt till mig, att jag var van vid kraftig mensvärk och det hjälpte mig. Smärtorna nu var bara hälften av hur ont jag brukar ha vid mens. Då tar jag maxdos Ipren de två första dygnen och är glad om mensen infaller på ledig dag för det är en plåga att jobba.

Olof sa att han tyckte synd om mig när jag sprang till toa varje kvart. Men jag tyckte inte synd om mig själv. Jag var glad över att kroppen fungerade. Sen kändes det nästan komiskt att vara med om detta. Overkligt. Efter ett tag hade jag laddat med tre högar bredvid toan. En med nya trosor, en med 10 bindor och en rulle nytt toapapper. Jag fick byta binda minst varje kvart för de jag normalt har kunde inte stå emot blödningen länge. Hade det inte varit så sent hade jag skickat iväg Olof till affären för att köpa någon större typ.

Efter två timmar började jag fundera på hur länge det här skulle hålla på. Jag var inte direkt rädd men jag började bli trött. Det var en himla tur att jag började med tabletterna redan klockan 9. Jag kunde inte lägga mig ned på soffan för då skulle det läcka utanför direkt, så jag satt där, på en stor dubbelvikt frottéhandduk för att skydda sofftyget. Nu var det en James Bond film på TV som jag redan sett tio gånger men det funkade fint som distraktion.

Klockan 01, efter fyra timmar, var jag på toa och det bara rann ut fortfarande men sen blev det inget mer. Tiden gick och jag behövde inte skynda till toa. Jag väntade en halvtimme innan jag vågade lägga mig. Jag var så trött efter allt som hänt på kvällen.

Jag la det plastade underlägget som jag fått med under mitt lakan ifall det skulle läcka igenom. Sen tog jag två Ipren och somnade. Jag sov riktigt hårt. Vaknade efter halva natten och var rädd för att bindan var full, så gick till toa och kollade. Blev förvånad över att det inte kommit en droppe till. Samma sak när jag vaknade på morgonen, inget mer hade kommit. Den där kranen hade verkligen stängt av sig lika tvärt som den började.

Får man skriva att behandlingen med Cytotec var en (under omständigheterna) positiv upplevelse för mig utan att det låter konstigt? Jag hade hört mycket negativt om det, hade läst om andras upplevelser, om enorma smärtor, besök till akuten och liknande. Jag hade förvånansvärt lite ont och jag kände en lättnad över att kroppen gjorde som den skulle. Önskar bara att det kommit igång lite tidigare på dan. Sen är jag tacksam för att jag inte var ensam hemma, att Olof var där även om vi inte kramades mycket denna dag. Det kändes inte rätt med närhet just då.