Två små

Jag hade fått intrycket av att de skulle höra av sig i onsdags om något inte såg bra ut. Därför var jag inte alls beredd när telefonen ringde igår med hemligt nummer. Det var en av sköterskorna på kliniken och jag trodde hon skulle fråga hur jag mådde efter äggplocket, bara en dag för sent. Men hon sa att det inte såg så bra ut för våra embryon och att vi skulle komma på insättning idag istället för på söndag. Dag tre istället för dag fem.

Hon visste inga fler detaljer än så, jag frågade, och efteråt virvlade tankarna. Efter allt beröm vi fått för våra embryon, ja iallafall på ytan, så kände både Olof och jag att vi kanske börjat ta saker för givet. Att jag med mitt höga AMH-värde alltid skulle få ut många ägg och att de alltid skulle odlas vidare till blastocyster. Plus att jag ju trodde de skulle ringa på onsdagen och annars inte alls.

Vi spekulerade i hur många som kunnat bli befruktade, färre än fem, annars odlar dem till blastocyster har de ju sagt. Jag tänkte att kanske finns bara en eller två kvar och vi ska vara glada för allt. För en enda om det är så. Hon ringde igår vid lunch och jag kände att ovissheten var värre än om det nu var så att bara ett embryo överlevt. Det blev en lång kväll och natt.

Men idag vaknade vi till nysnö och när vi åkte sken solen och jag var helt lugn i kroppen. Vi träffade en annan läkare idag än hon som gjorde äggplocket i tisdags. Jag är en noggrann person och det här är det viktigaste i vårt liv just nu. Så jag tycker det är besvärande när viktig information inte förs vidare på ett bra sätt eller snarare inte uppfattas av mottagaren. Vi hade en lång diskussion häromdagen och att behöva ta den igen kändes sådär.

Vi blev rätt förvånade av att höra att fem ägg hade blivit befruktade och att alla fortfarande levde men att kvalitén var lite tveksam på några så därför vågade dem inte chansa och odla alla till blastocyster. De ville göra insättning idag på dag 3 för att garantera att jag fick tillbaka något färskt embryo och sen odla resterande vidare och i bästa fall kan det bli en blastocyst till frysen.

Rent praktiskt gick allting jättebra. Jag var lagom kissnödig till skillnad från sist. Embryologen förstorade upp skålen med mitt namn på och däri låg de små. Så fina att det kändes overkligt. Ett 10-celligt och ett 9-celligt embryo. De två finaste av våra fem.

Vi åkte hem och det var som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land. I ett parallellt universum där jag mår bra. Där jag är lycklig och hoppfull och tacksam för den här chansen.

Allting kändes så lätt efteråt. Det fanns inga hinder. Om jag bara fick stanna i det här. Några dagar till för det är underbart. Och de där små, så fantastiskt att de är våra. Att de är produkter av Olof och mig, och jag önskar att de stannar denna gång.

Äggplock nummer tre

Jag sov lite oroligt, nervös för att försova oss som när vi ska ut och resa och har ett flyg att passa. Kände mig ovanligt lugn när vi åkte hemifrån. Det som gör mig nervös är när jag bytt om och ligger och väntar bakom ett draperi och hör hur de går iväg med andra par och sen kommer tillbaka. Att ligga och vänta på sin tur och inte veta exakt när det kommer bli. Den väntan är värst.

Det som var ovanligt igår var att de hade så lite att göra. Det var bara vi och ett par före oss som skulle göra äggplock på hela förmiddagen. Så stämningen var väldigt tyst och avslappnad när vi kom dit och blev visade vårt lilla krypin. Jag känner alla i personalen nu och det är ju också en liten trygghet och två av sköterskorna som jobbade igår är mina favoriter. Sen är det en lättnad att få kissa precis innan man går in tycker jag och speciellt efter den hemska insättningen i början av december då det drog ut på tiden och jag var så fruktansvärt obehagligt kissnödig.

Från att vi kom tog det 35 minuter innan det var vår tur inne på salen. De andra gångerna har Rapifen fått hela rummet att snurra som en karusell och jag har blivit helt avtrubbad och tung i undre delen av kroppen. Jag har inga problem med det, blir inte rädd av snurrandet utan vet ju att effekten avtar ganska snabbt. Jag vet inte om de gav mig en mindre dos den här gången men jag kände när läkaren började att jag inte alls var lika bedövad som de föregående gångerna. De förklarade utan att jag frågat att medicinen inte tar bort beröringen utan bara smärtan. Jag förstår detta mycket väl men den tog inte bort smärtan heller. Så det gjorde ont trots lokalbedövningen på båda sidorna. Sköterskan fyllde på med en mindre dos, det hjälpte inte. Sen tjatet om att ta djupa andetag, inte så lätt i den situationen.

Ja smärtlindringen blev inte optimal och efter två doser Rapifen gick de över till Midazolam, som jag inte fått förut. Så typiskt att de sista en två minuterna var ”de bästa” och att jag självklart var som mest påverkad när allt precis var klart och då ska man resa sig och gå iväg på en minut.

De där medicinerna gör mig väldigt gråtmild och på slutet kände jag sån tacksamhet och kärlek till alla som jobbade där i rummet för min skull. Tänk vad lätt man kan manipulera hjärnan och känslor.

Det blev 8 ägg från 15 äggblåsor. Vad jag vet har jag aldrig haft tomma äggblåsor förut. Första gången blev det 20 ägg från 20 blåsor osv. Men när jag var på ultraljudet i söndags sa läkaren att 2-3 blåsor på vänster äggstock var något mindre och jag tänker att det kanske var dem som inte hann växa till riktigt nu.

Efter mitt första äggplock blödde jag inte en droppe men efter förra gången bara rann det blod när jag gick på toa efteråt. Den här gången var jag beredd på det och det kom färskt blod men inte lika mycket som förra gången.

Jag var seg efter medicinerna och hade molvärk efter ingreppet. Eftersom det var så få patienter där så bad jag om att få prata med läkaren då jag hade vissa funderingar jag ville ta upp. Hon tog sig tid och det är jag tacksam för. Dock vet jag inte om jag fick det svar jag innerst inne hade önskat. När jag nämnde att vi snart har försökt få barn i fyra år och att det speciellt för mig är väldigt jobbigt psykiskt frågade hon om vi hade tänkt på att ställa oss i kö till adoption.

Vi åkte hem 1,5 timme efter äggplocket och jag kände mig ovanligt pigg just då. Sen sov vi båda två i tre timmar på soffan. Tror det tar ett tag innan de där medicinerna helt och hållet går ur kroppen. Och Olof var bara trött helt enkelt.

Efter äggplocket har jag mått väldigt bra. Jag är förvånad för jag minns i somras att magen var svullen och huden spände när jag försökte resa mig, jag gick runt kutryggig hemma och fick röra mig långsamt. Sätta mig ned jätteförsiktigt. Då blev det värre dagen efter äggplocket men idag dagen efter mår jag bra, känner av det som mest när jag ätit. Tidigare idag var vi ute på en kort promenad och jag traskade på i helt normal takt. Har inte tagit Panodil sen igår kväll. Jag är jätteförvånad. Att det kan vara så olika.

Det blev åtta ägg och om fler än fem befruktas odlas dem till blastocyster, om inte skulle de ringa idag och insättningen bli imorgon. Men de har inte ringt så nu har vi vår tid på söndag som gäller och jag har börjat med älsklingsmedicinen Lutinus idag.

Så det går framåt just nu och jag hoppas de små utvecklas fint i sina skålar.

I fel rum

Jag har ställt klockan och Olof sover fortfarande när jag går upp. Duschar och står sen framför klädhögen i sovrummet. Funderar på vad jag ska ha på mig idag inför ultraljudet på kliniken. Det är inte sommar nu och jag ska inte ta på mig den där klänningen som jag bar en onsdagseftermiddag i juli, även om bilden av den dyker upp framför mina ögon. För att jag ska till samma plats.

Söndag och det är inte många där. På en krok innanför ingången hänger en barnoverall. Tänker att någon glömt den för det kan väl inte finnas barn här? Slår mig ned på en stol i väntrummet och jodå sen hörs rösterna långt bort i korridoren och en liten pojke skuttar förbi med sina föräldrar. Det är hans overall och han vill inte ta den på sig när de ska gå. Det är bara andra gången på alla dessa år som jag ser att någon har med sig ett barn dit. Och jag tänker på den där fredagseftermiddagen i augusti när det hände första gången.

Jag hinner inte sitta länge alls innan en röst säger mitt namn. Jag tittar upp och ser min läkare. Vår läkare, som jag pratade med för en dryg månad sen. Vi går in i det där rummet. Hon frågar om allt gått bra.

Jag klär av mig bakom ett draperi och går fram till gynstolen. Lägger mig vant ned. Hon har skärmen bortvänd från mig. Precis vinklad så jag inte ser. ”Jag ska kolla först och sen visar jag er”, säger hon lite sammanbitet. Efter en liten stund vrider hon skärmen så vi kan se. Vårt blivande barn för första gången. Innuti mig. Hjärtslagen. Sommarvärmen. Klänningen. ”Tyvärr lever den inte”, säger han och vi ser samma bild som tidigare på dan. Jag ser upp i taket. Han tystnar och rynkar pannan. ”Den är kvar, trots din blödning, trots Cytotec”. Trots tio dagar av att bygga upp en ny värld. Den där dörren som stängs till det där rummet. Den där stolen och maskinen bredvid. De vita plattorna i taket. En lätt svullen mage och samma läkare som i juli. Jag vrider huvudet till vänster för att se på Olof men han är inte där. Hon vinklar skärmen så att jag halvt kan se. ”Sju blåsor på höger och två eller tre på vänster. Allt ser bra ut”.

Jag får tider av barnmorskan och instruktioner för Ovitrelle och vill du ha lugnande när du kommer på tisdag men jag är lugn. Jag går ut genom dörren och kör genom stan hem och håller tillbaka en känsla av att en dörr har öppnats igen till allt det där jag försökt hålla inne och borta för min egen skull.

Vi har gäster sen och i och med det kan jag inte ens låtsas för mig själv att jag är gott sällskap just nu. För jag har nog försökt hålla kvar den tanken, som om det handlar om en sista bit anständighet. Efteråt känner jag mig tom. Blottad. Nu förstår alla hur jag egentligen är.

Nya tag tidig morgon och en sista dag på jobbet innan äggplocket. Små, små saker läggs på hög. Den där bitterheten kommer gradvis. Jag kokar nästan över av ilska, ledsamhet och sorg över att de andra, som går där obekymrade, inte förstår eller vet hur bra de har det. Som inte kommer genomgå det här imorgon. Som slipper räkningen på trettiofemtusen kronor, dåligt samvete över undanflykterna och förlorad inkomst gånger två. Som slipper väntan, ovissheten, berg- och dalbanan och att flera år av livet sätts på paus. När timmarna är gjorda lämnar jag jobbet arg och gör inte ens en ansats till att prata med min chef. För jag kan inte prata just då.

Det tar så oerhört att svänga från okej till avgrundslös förtvivlan till hyfsat på rätt spår, till en ovanligt bra dag till fundersam och nu igen ilska och frustration inom loppet av sju dagar. Vad gör det här med mig? Och vad gör jag mot mig själv?

 

På tillväxt

Tack för alla fina kommentarer i förra inlägget!

Jag är på sprutdag 7 nu och ska på första ultraljudet imorgon på dag 8. Förra gången gick jag på kontroll på dag 6 och 9 men jag antar att de tror sig veta hur förloppet kommer bli den här gången, med samma dos, och därför inte vill lägga tid på två undersökningar. Jag tror också att allting är bra men det ska bli skönt att få veta och troligen få datum för ÄP.

De första två dagarna kände jag hur det blev aktivitet i äggstockarna när jag tog sprutan och någon timme efteråt. På dag tre började aktiviteten hålla på nästan hela dagen. I torsdags kändes det som när jag får ägglossning med Pergotime. Igår var första dagen som jag kände mig riktigt annorlunda i buken. Dessutom kände jag mig otroligt seg och långsam, vet inte om det har med hormonerna att göra eller den energi som det här projektet ändå tar.

I natt sov jag bara i en timme innan jag vaknade av en hemsk mardröm. Var tvungen att väcka Olof för att det var otäckt och förvirrande. Då kände jag hur obehaglig magen kändes efter det jag ätit på kvällen, vilket inte var något utöver det vanliga. Den var uppsvullen och jag kände lite ångest. Vände och vred i någon timme innan jag somnade om men jag sov inte bra på hela natten. Idag känns det bättre men jag är lite orolig att samma sak ska hända i natt.

Jag minns ju inte alls hur det kändes i juni. Det jag minns tydligt är från första IVF:en då jag de sista kvällarna innan äggplocket satt i köket och mådde dåligt efter varje måltid. Och hade ångest på natten för att det kändes som om jag inte kunde andas när jag la mig ned. Det slutade med 20 ägg. Med lägre dos och allt tänker jag att det kan ju inte börja redan nu. Det är ju flera dagar kvar till äggplocket. Hur kommer jag känna på tisdag kväll? Kanske var det jag kände i natt ett undantag. Oavsett ser jag fram emot när det här är över. När smärtan och svullnaden efter äggplocket har lagt sig och det är dags för insättning.

Igång igen

Jag är igång med färsk IVF nummer tre. Efter en utdragen och plågsam väntan på mensen, som trots Provera trilskades och lurades med tydlig mensvärk som sen försvann och inget hände på flera dar.

Den mörkaste vintern. Tankar som aldrig tystnar. En hög pappersnäsdukar på golvet bredvid sängen, om och om igen. Viktnedgång och att släpa sig till jobbet för det var det sista normala jag hade kvar. En cirkus av gråtande i bilen, höja och sänka musiken för att få distraktion. Att höra och inte höra påminnelserna fem gånger dagligen och skratten från dem andra, som fortfarande levde.

En dag sa kroppen stopp. Rent fysiskt. Jag kunde inte prata. Jag kunde inte – röra mig.  Hemma i en vecka. Vila och mer vila. De två första dagarna var bra men sen började hjärtklappningen. Och vårdcentralen hade så fullt upp att de inte tog emot några nya samtal.

Stressen över det här försöket och framtiden. Det läkaren sa. Och den där mensen som aldrig kom. Lätt molvärk och beigt, brunt i dagar. Vågar knappt andas. Tänk om jag skrämmer bort den.

Till slut kom blodet och jag fick ringa det där samtalet till kliniken. Att få datum, tider, en planering. Något konkret. Något fysiskt. Kontroll. Jag mår bättre när jag får hålla på med det här. När jag vet.

Jag tar 112 enheter Menopur vilket är samma dos som vid IVF 2 i juni. Då fick jag ut 10 ägg och det var precis lagom tyckte läkarna. Så vi kör på det igen och därför vet jag ju hur många dagar jag tog sprutorna då och vilken dag äggplocket inföll på. Så jag har en tidsram nu och det är skönt.

Idag är sprutdag 4 och jag varierar sticken mellan höger och vänster sida om naveln. Imorgon börjar jag med Orgalutranen och det är då blåmärkena kommer. Sist var de kvar två veckor efter äggplocket. Som gula märken.

Jag tänker på äggplocket nästa vecka och insättningen som blir flera dagar senare om vi får blastocyster igen. Och jag tänker på hur det är att ta Lutinus som rinner och kladdar ned lakanen på natten och allt det där. Men längre än så kan jag inte tänka. Att det kommer finnas en testdag och vad resultat kommer bli. För att skydda mig antar jag.

Hjärtklappning

Har haft det här försöket i tankarna sen i början av hösten. Om det inte skulle fungera i november. Om det inte skulle fungera i december. Nu är det dags och jag känner en enorm press.

Jag är inte alls nervös över det fysiska med sprutorna och det som följer sen. Utan det handlar om mental stress. Alla tankar som snurrar. Har sagt till mig själv att vi ska göra det här försöket, ta en sak i taget och sen fundera på framtiden och våra alternativ. Men det är svårt. Att inte gå händelserna i förväg. Att inte fantisera hur jag ska formulera ett mail till en annan klinik. På engelska. Eller hur jag ska lägga upp ett telefonsamtal på bästa sätt. Vilka argument jag ska använda.

Jag hittar inget lugn just nu. Har haft hjärtklappning konstant i över en vecka och det gör mig rädd. Jag känner inte så mycket av det när jag jobbar, då är jag fokuserad på arbetet och uppe i varv över det. Men när jag kommer hem. Även när jag mått som sämst har jag haft lätt för att vara avslappnad fysiskt. Ja det ingår i konceptet bristande energi för mig. Men nu. Vad jag än gör. Sitter i soffan och ser på TV. Ligger stilla i sängen för att sova. Hjärtat dunkar av stress. Försöker slappna av, andas djupt. Det kommer tillbaka direkt. Utan att jag ens tänker aktivt på vår situation.

Just nu är jag orolig att det här kan påverka behandlingen negativt. Tänker på hur viktigt det här försöket är för oss och då ökar stressen ännu mer. Det är en ond cirkel som jag behöver ta mig ur.

IVF med PGS/PGD

Det där samtalet med min läkare i mitten av december. Efter att det senaste försöket inte gett resultat. Efter inga fler embryon i frysen.

Hon konstaterar att vi nu har gjort tre försök på kliniken. Alla våra embryon har sett perfekta ut på ytan. De har fått toppoäng och de som varit frysta har klarat upptiningen jättefint. Jag blev gravid i somras men det slutade efter ett par veckor med missed abortion. Innan dess gjorde vi fyra insättningar på vår förra klinik som ledde till ett tidigt missfall.

Med ett flertal fina embryon och två som ändå fäst tyder det på att de kan vara defekta inuti. Troligen kromosomfel, säger hon.

Hon säger att de önskar att de kunde se in i embryona, under ytan. Nu finns det en studie på en klinik där de gör PGS (Preimplantatorisk genetisk screening) av embryon. En lättare form av kromosomanalys där de eventuellt defekta embryona kan sorteras bort och de bästa kan sättas tillbaka in i livmodern.

Hon tycker att vi låter som perfekta kandidater till den studien men ett kriterium är att man måste ha gjort tre färsk IVF och vi har bara gjort två. Hon säger att hon har remitterat andra par till den studien så hon tror att det inte är någon direkt kö utan om vi gör ett försök nu i januari och det inte leder till graviditet ja då tror hon att vi kan få vara med i studien under våren.

Efter beskedet om misstänkt kromosomfel känns det väldigt hoppfullt att det finns en studie och att vi nog skulle passa bra in i den. Men sen kommer haken. I studien lottas man efter äggplocket, hälften av paren får PGS utfört på sina embryon och hälften får det inte. Jag har svårt att acceptera att det än en gång ska handla om tur.

PGD är ett begrepp som jag har hört talas om i flera år. Det står för Preimplantatorisk genetisk diagnostik. Det är tillåtet i Sverige för att hjälpa människor som bär på genetiska sjukdomar att få ett friskt barn. Sen har jag genom diverse barnlöshetsforum och även sensationslystna tidningsartiklar förstått att PGD går att köpa sig till på bland annat Cypern men att det då oftast handlar om par som åker dit för att välja kön på sitt barn.

När jag senare nämner för en IVF-vän vad vår läkare sagt och det här med våndan att lottas in i en studie, ja då råkar hon redan veta att det finns många kliniker runt om i Europa som erbjuder PGS eller PGD. Och jag får en lista med namn.

Ja vi står här nu i startgroparna för en ny behandling. Med det vi nyss fått höra om misstänkt kromosomfel, med sju försök i ryggen och ett välbefinnande som stadigt går nedåt är det svårt att riktigt glädja sig inför det här nya ”vanliga” försöket.

Jag har som vanligt svårt att stanna i nuet. Jag tänker om det här försöket i januari inte resulterar i en graviditet. Om vi får vara med i studien. Om vi lottas till att inte få PGS. Ja då får vi ju ännu en gång frysen full med potentiellt defekta embryon. Det känns som ett oerhört slöseri med vår tid och med det psykiska lidandet.

Är det då bättre att vara den som styr? Den som fattar besluten. Att göra grundliga efterforskningar och boka in IVF med PGD på en klinik utomlands. Betala för det och få det garanterat. Det är ju inte säkert det skulle gå på första eller andra försöket då heller men vi skulle ju i alla fall vara så gott som garanterade friska embryon och vi skulle prova något nytt.

Det handlar om kontroll. Att slippa våndas. Slippa vara rädd för en lott som hittills inte fallit till vår fördel. Gång på gång i så många år nu.

Och allt det där dem sa till oss och har sagt i flera år nu. ”Det ser så perfekt ut. 50 procents chans. 70 procents chans”. Det visar sig att det betydde ingenting.

 

 

Statens Medicinsk-Etiska Råd skriver på sin hemsida om skillnaden mellan PGD och PGS och vad som är tillåtet i Sverige.

http://www.smer.se/teman/preimplantatorisk-genetisk-diagnostik/

 

Ett dygn i den mörkaste vintern

Jag hade en grej inbokad igår. Sen länge. Anade att det nog skulle få mig att tillfälligt må sämre igen. Att jag skulle sitta och berätta i stora drag om det senaste halvåret. Trodde inte att detaljerna skulle bli så ingående.

Efteråt sitter jag och skakar hemma. Är tvungen att knäppa på Tvn för att få distraktion. Överväger om jag klarar av att jobba men känner skuld över att ringa mig sjuk med en timmes varsel. Så jag kör dit. Gråter lite i bilen, men inte mer än vanligt.

Vid grinden ut från parkeringen väntar en kollega som känt igen min bil. Jag blir glad över att se henne. Hur har det gått med din behandling, ja den senaste nu i december?, frågar hon och jag blir så tagen att jag får tänka efter. Hur menar hon? Jag fick ju mens för flera veckor sen. Hur kan hon tro att jag inte skulle smugit mig upp till henne vid något tillfälle och sagt att det gått bra, om det hade gjort det. Hon som är en av de få utvalda som vet.

Nej det gick inte bra, svarar jag som redan har gått vidare till hela våren full av försök. Tråkigt, säger hon men låter glad på rösten som om vi pratar om något trivialt. Som om det gäller vädret eller en klädaffär som var stängd när man kom dit. Du får kämpa på, ta nya tag. Jag vet att hon menar väl men just i den stunden och just med dem orden känner jag mig så fruktansvärt ensam. Det är som att hela världen stannar och polletten faller ned att det finns ingen i min närhet som till fullo förstår. Varken arbetskamrater, vänner eller mina föräldrar. Inte ens Olof förstår. Att behöva bära det här ensam, jag vet inte hur det ska gå. Jag känner för att vända och åka hem.

Vi går in och efter några minuter på jobbet tänker jag det här händer inte. Jag som redan är så jäkla ledsen. Påminnelsen. I dess renaste form. Kan nästan inte bli närmare.

Men jag överlever även det och timmar senare står jag ensam i ett litet rum fullt med prylar och gråter. Allting kommer över mig och jag har inget försvar kvar. Hur kan jag jobba så här? Hur långt kan jag gå? Vad gör jag med mig själv bara för att undvika sjukskrivning och ekonomiska konsekvenser?

Jag kör hem på sena kvällen och gråter förtvivlat i bilen, i hallen, bredvid Olof som ligger uttröttad på soffan och inte orkar se mig mer sån här. Jag vet var hans gräns går.

Han måste lägga sig, ska upp riktigt tidigt. Jag följer med in i sovrummet, klarar inte av att vara ensam uppe i en sekund till, som om jag vore mörkrädd. Gråter i sängen, han håller om och säger du är så stark, vi ska kämpa på. Det är inte det jag vill höra. Jag vill att han ska se mig och orka lyssna och kanske säga det gör mig ledsen att du mår så dåligt. Kanske ställer jag för höga krav på någon som också är trött.

Jag vaknar efter många timmar i sängen. Olof är på jobbet sedan länge. Måste bedöma, orkar jag gå upp? Jo det gör jag, kroppen känns rätt pigg, det är själen som är som ett skrumpnat russin. Orkar jag jobba idag? Jodå det ska nog gå, bara en dag till. Sätter mig upp och ser högen av hopknycklade näsdukar på golvet från igår.

Står i köket, mobilen visar att jag fått ett meddelande på Facebook. Jag överväger om jag vågar läsa. Kan det vara dåliga nyheter. Kan det var något jag inte orkar idag. Jag väljer att gå in, läser meddelandet, det var inget farligt. Råkar trycka bort det och hamnar i vännerflödet. Det första som kommer upp är fyra ultraljudsbilder av ett foster i profil och hundra gilla efter det. En avlägsen vän i en annan del av landet väntar tydligen sitt andra barn och har valt att avslöja nu efter ett lyckat rutinultraljud igår.

Det känns som jag ska dö. Inte av avundsjukan utan över bilderna i kombination med orden ”en frisk och kry bebis”. Samtalet igår som rev upp alla sår. Konstanta påminnelser på jobbet. Vänner som inte förstår. Två missfall på ett halvår. ”Era embryon ser perfekta ut på ytan men har antagligen kromosomfel”. Ett planerat ultraljud i vecka elva. Bilder på en skärm som jag aldrig kommer glömma. Och allt det som hände sen. Vi fick tider för KUB, för RUL, för BF. Som aldrig kommer bli. En frisk och kry bebis är allt jag någonsin önskat i flera år. Ja hela livet.

Jag kan inte förstå att sånna här bilder kan ta sig in i mitt hem, innan jag ens hunnit äta frukost, innan jag släpat mig till jobbet ännu en dag den mörkaste vintern som någonsin existerat.

Nystart

Igår hände det plötsligt. En bra dag. Jag slutade tänka. Det jobbiga tog en paus. För det första var jag ledig, vilket jag inte var under jul. Vilken lyx. För det andra stod jag i köket och gjorde efterrätt och lyssnade på musik på Spotify. Bra musik som fick mig att tänka på roliga saker, minnen av resor, fjärran städer och konserter och annat vi upplevt. Jag kände hur energin kom tillbaka. Viljan att göra något.

En avslappnad eftermiddag. Vi cyklade iväg. Fyrverkerierna dånade ovanför vattnet och ekade mot husen. Alla vackra färger och mönster. Han stod bakom mig, tätt intill och höll om. Jag tänkte inte mer än snart är det här hemska året över. 2014 som jag trodde så mycket gott om. Som jag tyckte om från första början och önskade allt väl. Jag är färdig med dig. Bara timmar kvar.

Vi cyklade hem, försiktigt i mörkret på årets sista dag. Lagade mat och njöt av den. Glittrande stjärnor utströdda över duken. Gott nytt år sms från vänner. Salta pinnar och choklad. Vi delade på en liten flaska champagne. Jag tänkte inte.

En himla fin kväll. Vi gick ut till tolvslaget, stod nere vid bryggorna med alla grannar. Den unge ivf-läkaren stod tio meter ifrån med sina vänner. Jag har aldrig sett honom privatklädd förut. Han tittade till, vet ju att jag bor här. Vet inte om han riktigt såg bakom mössa, halsduk, utsläppt hår.

Så kom det nya året med ett crescendo av fyrverkerier, kramar och kyssar. Vi önskar oss ingenting. Vi behöver inte säga någonting. Har stått nu i fyra år på samma plats och trott.

Vi gick in, drog ned persiennerna och hade det bästa sex vi haft på flera år. Med en lekfullhet och glädje som jag inte känt sen allt det här började. Ja det var som att vi var nykära tonåringar med så mycket lust att det inte fanns några andra alternativ. Och även efteråt låg jag och såg på honom och det var så fantastiskt att han är min.

Nytt år. En nystart. Det har bara gått ett par timmar än av 2015. Jag skulle vilja att hela 2014 finns samlat i en bok och inte i mitt huvud. Jag vill ta den boken, gå ned till förrådet och stoppa den i en låda och tejpa flera varv runt med riktigt tjock grå tejp. Just nu vill jag gå in i 2015 som en bok med blanka blad och glömma allt annat. Just idag har jag det bra.

Men jag gör bäst i att ta en dag i taget, sätta en fot framför den andra. Snart kommer den ljusa årstiden och andetagen behöver kanske inte bli lika djupa.