Ny fas

Det känns bättre nu. På flera fronter. Vi har varit friska, allihopa i två veckor ungefär efter sonens tråkiga öroninflammation med jättehög feber i en vecka och perforerad trumhinna. Nu äter han som aldrig förr. Är kanske inne i en tillväxtfas. Han har slutat kasta mat på golvet. Äntligen. Och över en natt vägrade han sin matstol och sitter nu på en vuxenstol vid köksbordet!

När han är frisk sover han i sin spjälsäng i vårt rum. Hela natten i sträck oftast. Det är helt otroligt mot hur jag/vi hade det så sent som i januari då han vaknade fyra gånger varje natt. Vi är så tacksamma för hans goda sömn just nu. Det kan ju säkert ändras igen.

Det är så mycket som blivit lättare bara den senaste månaden. Han kommunicerar tydligare och bättre för varje vecka. Han säger ”ja” eller ”nej” som svar på frågor om vad han vill äta, vilken bok han vill läsa, om han vill gå ut och han menar det. Det är roligt att äntligen få sitta med mitt barn i sandlådan på gården och se honom gräva och försöka hälla sand i en hink eller bredvid. Han kör bilar med handen både inne och ute och säger ”brum brum”. Han skrattar och blir alldeles till sig när han ser hundar och katter gå förbi.

Jag trivs på mitt jobb och njuter av stunderna och samtalen med andra vuxna. Här hemma har Olofs och min frostiga relation börjat tina. Långsamt. Jag bär på en otålighet att jag vill att allt ska vara som förut, som innan vi blev tre. Men det viktigaste är ju att det går framåt. Och det gör det just nu. De bästa dagarna på länge.

Tre veckor

Ibland tänker jag att om jag inte har något positivt att skriva så kanske det är bättre att jag förblir tyst. Så har det varit nu.

Den där sjukdomen jag skrev om sist ville aldrig gå över. Jag har aldrig varit sjuk i tre veckor förut. Jag har aldrig hostat så mycket, kombinerat i hela mitt liv, som jag gjort nu. Kunde inte sova. Feber eller frossa. Olofs växande frustration över att jag aldrig blev bättre. Lillen förstod inte varför jag inte ville ha honom i ansiktet, varför jag inte orkade lyfta och bära. Han bankade på sovrumsdörren när jag försökte vila och ropade ”mamma, mamma” förtvivlat. Han var dessutom gnällig efter 18 månaders vaccineringen veckan innan. Han kunde helt klart känna att stämningen var annorlunda hemma och han fick emotionella utbrott flera gånger om dan. Mina snälla föräldrar kom och tog ut honom lite längre än vanligt så Olof fick lite tid för sig själv.

Sömnlösa nätter, ingen bättring och till slut smärta i ansiktet. Förstod att det var bihåleinflammation. En ny erfarenhet för mig. Sökte hjälp på en jourvårdcentral då det var helg. Sköterskan sa att de inte behandlar bihåleinflammation med antibiotika och att den receptfria nässprayen med kortison tar en vecka innan den ger effekt. Jag började gråta. Hade sovit två timmar den natten och knappt mycket mer nätterna innan. Så nära gränsen och ändå skämdes jag lite över mig själv. 36 år gammal.

Oerhört sympatisk läkare och ett snabbanalyserat blodprov bekräftade att jag var/varit riktigt dålig. Fick antibiotika, hostmediciner och kortisonnässpray.  Tjejen på apoteket log och sa att den här hostmedicinen kommer du sova gott på. Det gjorde jag inte. Tänkte på henne när jag låg och vred mig som vanligt.

Jag, som vanligtvis vill hålla mig uppdaterad kring nyheter flera gånger om dagen, hade överdrivet mycket tid att läsa allt om det hemska som hände i Stockholm. Från nyhetssändningen live på Tv en halvtimme efter på fredagen, till alla artiklar. Alla bilder. Tid att tänka, på nätterna, på dem som dog och hur deras anhöriga hanterade det. Tid att tänka på allt som händer i världen nu och min unga son som växer upp i den.

Ringde jobbet och sa att jag var fortsatt sjuk. Fick ringa igen och förlänga. Konstant huvudvärk, smärta i ansiktet och smygande feber varje kväll. Efter fyra fem dygn med medicinerna började det vända. Olof var frustrerad över att det inte gick fortare. Nu får du inte var sjuk längre, sa han.

För ett par dagar sen gick jag till jobbet. Allt var ansträngande. Ont i ryggen, i revbenen efter hostan. Fick nästan dubbelseende av att vara i en stor lokal efter att ha suttit inne i lägenheten så mycket.

Jag som inte brukar vara sjuk ofta alls. Blir så rädd när jag tänker på i höst och vinter. När lillen börjat förskolan. Och jag – eventuellt bärandes på ett nytt liv. Hur ska det gå.

Familjesjukan

För ett par veckor sen blev vi alla tre sjuka i något magsjukeliknande tillstånd. Tror det var Olof som först blev dålig, sen lillen och till sist jag. Det varade bara ett dygn för mig men sen var vi ju lite tagna efteråt. Och nu var det redan dags igen, för det här nya ovälkomna konceptet, där alla i familjen smittar varandra.

Lillen blev dålig för en dryg vecka sen, vanlig förkylning med lite feber till och från. Han krävde att bli buren av mig, hela tiden. Han vägrade sova annat än på min bröstkorg, fast ofta kunde jag välta av honom i nestet efter en timme eller två. Gulligt men också jobbigt, han väger ju en del nuförtiden och jag sover aldrig riktigt bra på rygg. Han hostade och nös mig rakt i ansiktet ett antal gånger så det var ju bara en tidsfråga innan jag också skulle bli sjuk. Så jag blev smådålig till helgen och Olof likaså.

Varken Olof och jag är sjuka speciellt ofta och när jag blir förkyld brukar det gå över snabbt. Men det var förr i tiden när jag kunde sova i tolv timmar om det så behövdes. Sömn gör verkligen mycket för att läka kroppen.

Lillen har besvärats av rethosta och rosslig andning, som såklart blivit värre när han lagt sig ned för att sova. Ändå har han varit hyfsat pigg. De tre senaste dygnen har han fått ökad energi igen medan jag har mått allt sämre. Tyvärr sammanföll detta med att Olof skulle jobba. Hade det inte varit för att det var hans sista arbetspass innan han ska gå på pappaledighet så hade jag bett honom att stanna hemma. Fy så tungt det varit att vara ensam med en aktiv 17-månaders när jag mått dåligt. I onsdags natt hade jag så ont i halsen av allt hostande att jag vände och vred och bara fick tre timmars extremt upphackad sömn innan lillen vaknade 05:30 och ville leka. Att söva om honom gick inte. Jag har skänkt många tankar till alla ensamstående föräldrar under de här dagarna och även funderat på hur jag ska klara samma situation igen fast med två barn.

Nu är Olof ledig och jag har äntligen fått en lång sovmorgon men tyvärr känner jag mig inte speciellt mycket bättre efter det. Fick ringa mig sjuk till jobbet och jag längtar bara efter att bli frisk och komma hemifrån och se något annat än denna lägenhet. Vi har i princip inte varit ute på flera dagar. Tycker synd om min understimulerade son. Och lite om mig själv.

När

Jag vet att jag inte har skrivit så mycket om det tidigare men faktum är att det upptagit mina tankar under en lång tid. Det här med syskonförsök. Vi har alltid varit överens om att vi önskar fler barn än ett. Så egentligen handlar det inte om om utan när.

Det kändes som ett stort steg att starta processen igen. Att ringa det där numret till kliniken och sitta där i väntrummet igen. Alla minnen. Att vara mamma till världens finaste men ändå be om hjälp igen. Nu ligger bollen i våra händer. Jag behöver bara ringa och sen är det igång, vilket känns både spännande och skrämmande i ett.

I mitt huvud finns redan en förväntan om att det den här gången kommer gå mycket snabbare än då lillen blev till. Jag tänker att min kropp nu förstår hur den ska göra. Hur en fullgången graviditet går till. Det finns ju en instruktionsbok nu.

Och där kommer tankar på årstider in. Finns det kanske en chans att jag kan styra detta och välja denna gång? Jag ser framför mig hur jag bråkar med en trotsig, envis tvååring om frukost och vinterkläder, står alldeles svettig och frustrerad i hallen, och tvingas stoppa ned en liten nyfödd i vagnen för att hasta iväg till förskolan en mörk och kall vintermorgon. Det är ingen lockande syn. Ibland tänker jag att den förmodade tvåbarnschocken blir något enklare att hantera om det är vår eller sommar när den lilla nya föds.

Men sen tar jag ett steg tillbaka från mina fantasier och hejdar mig. Hur kan jag ens tänka så och våga tro att jag ska kunna planera in månaden för ett andra barn efter allt vi varit med om? Har jag blivit så påverkad av alla runt omkring mig som lyckats bli gravida vid första syskonförsöket, för jag känner många.

Jag både vill och tvekar inför att kasta mig in i det här igen. Men känslan är att vi inte vågar vänta för länge. För tänk om det inte går så lätt ändå.

Jag vill

Det är så mycket jag vill men som aldrig blir gjort. Som aldrig blir sagt. Alla tankar och planer, om dagen när jag ligger på knä och torkar fläckar från golvet. På natten, när jag egentligen borde sova men vrider och vänder under täcket. Jag tänker ikväll ska jag…

Jag vill framkalla foton och ordna i album. Jag vill ha hyllor och väggar fulla med foton av mitt barn och jag vill minnas alla resor vi gjorde, innan han kom.

Jag vill bjuda hem vänner oftare, höra av mig bättre och samtidigt är det så skönt att kunna vila i ursäkten att vi alla har barn. För dem förstår.

Jag vill bli bättre på att dricka vatten, sluta med socker, ta hand om min hud. Lägga den där ansiktsmasken som jag köpte för två år sen. Varför är det så svårt att ta sig tid? Tjugotre timmar till honom och en timme till mig själv.

Jag vill rensa i kylskåpet, i garderober, i skrymslen och förråd. Rensa inuti och utanpå – mig själv. Rensa luften på outsagda ord. Öppna fönstret och vädra ut allt som blev fel mellan oss när vi blev tre.

Drömmen om att få sova mer än två timmar i taget förblir en dröm. Kanske därför jag inte heller får något gjort.

Sluta amma del 2

Tänkte berätta hur det gick till när jag slutade amma.

Vi valde den veckan då jag jobbade som mest, så jag skulle vara hemifrån mycket, för lillens skull. För han åt ju vanlig mat när jag inte var där men föredrog bröstet när jag var hemma. Jag gick från att amma 10-15 gånger per dygn till att första dagen under nedtrappningen bara amma fyra gånger och då började jag även sova på soffan. Jag sov där i sex nätter för att han inte skulle känna lukten av mig när han vaknade på natten. Andra och tredje dagen ammade jag bara två gånger och lillen hanterade det mycket bättre än väntat. För hans skull hade det varit bäst att bryta helt så snabbt som möjligt men mina bröst kunde inte trappa ut mjölkproduktionen så fort.

Fjärde och femte dygnet åt han bara en gång på morgonen innan jag gick till jobbet. Brösten ömmade ganska mycket när det närmade sig 24 timmar och jag visste inte hur jag skulle gå vidare därifrån men till slut bestämde jag mig för att prova. Sjätte dagen och jag bestämde att det här blir vår sista gång. Det var väldigt emotionellt.

Det spände men 48 timmar utan gjorde inte så mycket ondare än 24. Men sen började nog problemen. Vågorna av spänningar kom allt oftare. Brösten kändes tunga, hårda, knöliga i någon minut för att sen slappna av och bli mjuka igen. Det kom ungefär en gång i timmen då. Lillen tog det så bra, buffade inte efter mjölk, körde ned sin lilla hand genom tröjan ibland men då sa jag nej och han accepterade.

Tredje dygnet utan att amma började det bli obehagligt. Spänningarna kom varje halvtimme och det gjorde himla ont. Brösten blev stenhårda och jag började få problem med att bära lillen intill mig. Jag förstod att jag trappat ned för fort. Från som sagt 10-15 gånger i över ett års tid till en gång per dygn alldeles för fort men det var ju för hans skull, för att han inte skulle bli förvirrad. Jag sökte på nätet ”hur länge känns det spänt” och fick till svar att det värsta går över efter nån vecka och att mjölken som är kvar absorberas av kroppen till slut. Men jag kände att mjölkgångarna var fullständigt proppade och brösten var jättetunga. Det kändes inte rätt och jag funderade på att nödamma lillen men det kändes så dumt att locka med något som han klarade sig utan.

Jag härdade ut lite till men var inte bekväm alls och sov dåligt på grund av smärtan. Efter sex dygns uppehåll tog jag honom till mig och bad honom äta, vilket han var villig till, som om vi aldrig hållit uppe. Han fick amma men bara tre minuter på varje sida så inte produktionen skulle stimuleras för mycket. Jo jag satt där med klockan. Efteråt var lättnaden total och jag kände mig som en ny människa. Och det fantastiska är att brösten aldrig fylldes på med någon ny mjölk efter detta. Så dem förblev mjuka och bekväma.

Nu är det över två veckor sen den där sista gången. Lillen har tagit det jättebra och vill fortfarande vara nära men jag känner mig kroppsligen fri och lätt. Jag saknar våra stunder när jag tänker på dem men ändå är det okej som det är nu. Det var dags. Jag gav 15 månader av mig själv till honom och kommer alltid minnas hur fint det var.

 

Liten kort rapport

Liten kort rapport om hur det går.

Första natten sov jag i sängen som vanligt till en början. När han vaknade första gången vid midnatt fick han amma men när han var klar och somnat tog jag täcke och kudde och la mig ute i soffan. Kändes konstigt och jag var rädd att inte kunna sova pga ovan situation och förlust av kontroll då Olof var kvar med honom ensam i stora sängen vilket han aldrig annars är. Men jag var så slutkörd efter jobb och annat att jag somnade snabbt. Hörde trots öronproppar när lillen vaknade och skrek. Flera gånger. I somras (eller när vi nu sist försökte oss på att sluta nattamma) var det så fruktansvärt att höra hans skrik men nu kände jag på ett annat sätt. Som att jag visste att han skulle klara det bättre nu. Jag hade kommit överens med Olof om att om lillen skrek mer än en kvart och inte lugnade sig skulle Olof komma ut med honom så han fick amma, oavsett hur kort tid det gått. Men det gick bra. Lillen vaknade varannan timme, sen varje timma tidig morgon men somnade om hyfsat snabbt efter kramar och klappar från Olof. Han drack vatten men ville inte ha ersättningen som vi hade på nappflaska. Vid 08 ammade jag innan jag gick till jobbet och sen fick han först 12 timmar senare vid 20. Och han överföll mig inte när jag kom hem. Förvånad.

Andra kvällen var han svår att lägga. Vi försökte båda två. Han var mer mammig än annars, inte konstigt med så stor förändring på gång. Skrek och kom inte till ro förrän 21.30. Jag sov på soffan från start. Samma regler gällde, kom ut med honom om han inte lugnar sig. Min klocka ringde före 06 och jag fick gå in i sovrummet och väcka lillen (!!) och be honom äta pga spända bröst. Fick då höra att lillen bara varit vaken en gång på hela natten. EN GÅNG. Detta har aldrig hänt sen han föddes. Och då hade han lugnat sig på fem minuter. Olof behövde inte ens bära honom utan klappa lite på honom i sängen. Sen gick jag till jobbet och ammade 12 timmar senare pga spända bröst igen.

Så det går bra. Bättre än vad vi vågat tro. Men just nu vet jag inte hur jag ska kunna öka tiden mellan amningarna. 12 timmar verkar vara en gräns. Sen blir brösten hårda och knöliga.

Jag är förvånad över att lillen inte ens försökt tigga mjölk, grävt i min tröja, hälften av tiden jag är hemma. Vissa stunder känns det som om han inte ens saknar bröstet. Hur är det möjligt- han som var så otroligt fäst vid dem för bara ett par dagar sen. Tror inte att det är på riktigt än och oroar mig redan för nästa gång Olof ska jobba natt och lillen och jag kommer sova tillsammans i sängen. Han är ju så van att få bröstet på natten där i mörkret. Jag har svårt att tro att han inte kommer falla tillbaka i gamla mönster igen och då räcker inte mina kramar långt.

För hans skull vore det bäst att sluta tvärt, nu och aldrig mer men känns inte som om mina bröst klarar det. Och mentalt är jag inte helt redo. Varje gång jag ammar nu böjer jag ned huvudet och sniffar på hans huvud. Jag önskar att vi kunde fortsätta amma två gånger om dagen så länge han vill. Men det går ju inte att förklara för honom att han kan få då men inte på natten.

En liten kort rapport blev ganska lång.

Att sluta amma

Min son blev nyss 15 månader och jag ammar honom fortfarande. Vissa dagar upplever jag att han mest söker gos hos mig medan andra dagar är han hungrig och äter koncentrerat. Jag arbetar deltid sen drygt två månader och det fungerar bra. Brösten har bara blivit jobbigt spända och knöliga ett par gånger och när det gäller lillen så måste han ju äta mat när jag inte är hemma. Han har inte börjat på förskola än utan Olof och jag turas om att jobba och vara hemma med honom och så kommer vi hålla på fram till hösten.

Jag vet att jag har skrivit tidigare om hur mycket jag har tyckt om att amma och att jag hoppades på att lillen själv skulle uttrycka ”nej nu räcker det”. Men det har inte blivit så och jag har svårt att ta ifrån honom något som han älskar så högt. Han tar inte napp, har ingen snuttefilt eller favoritgosedjur. Han tycker inte om nappflaskan. Bröstet är hans allt. Det bästa han vet.

De bra stunderna är många och så mysiga. På natten blundar han och stryker bröstet med sin lilla hand och trycker sina nakna fötter mot den varma huden över mig mage medan jag ligger på sidan. Det är som att återuppleva hur det var när han var nyfödd bara det att när jag stryker handen över hans huvud nu är det så mycket större och jag påminns om hur mycket han har växt. Jag tänker varje dag att jag måste få uppleva det här igen, en gång till, med ett syskon till honom. Det här får inte vara min sista gång att amma en liten. Jag är gjord för det här.

De mindre bra stunderna blir allt fler. Han vaknar varannan timme varje natt och vill ha bröstet för att kunna somna om. I perioder handlar det om varje timme och det är helt otroligt att jag klarar av att fungera och utföra mitt jobb så väl med tanke på den upphackade nattsömnen. ”Alla andra” tror att han kommer sova bättre om vi slutar amma. Jag hoppas dem har rätt och ser fram emot att få uppleva skillnaden.

Han äter varierat men i ganska liten mängd. Vissa dagar är det så tydligt att han slänger maten i golvet eller på annat sätt vägrar äta för att han vet att han kan tjata sig till bröstet efteråt och få sin älskade mjölk istället. Detta leder till en hel del konflikter och irritation mellan Olof och mig. Han har tyckt länge att jag borde sluta amma och jag känner att skulden, ofta orättvist, läggs på mig så fort lillen har en dålig matdag.

Det som fått mig mest motiverad till att sluta amma är situationen som uppstod i december. Lillen, som har nafsat och bitit lite lätt förut (speciellt när han fick tänder), började helt plötsligt att bita tag i bröstvårtan och dra huvudet bortåt vid nästan varje amningstillfälle. Jag fick sår och det var små röda blodfläckar i amningsskydden, på BHn och ibland på lakanen. Eftersom han åt så frekvent hann såren aldrig läka innan nästa gång. Ett par gånger trodde jag att jag skulle svimma av smärtan när han satte tänderna i ett färskt sår och var nära att slå till honom. Jag kände mig arg och besviken på honom och vid ett par tillfällen hade jag verkligen fått nog. Men i och med att han ammade upp till 10-15 ggr per dygn så kunde jag inte sluta tvärt pga smärtan från överfyllda bröst. Jag härdade ut och när hans bitarfas gick över läkte såren och allt blev nästan bra igen.

Så motvilligt har jag kommit fram till att det här nog måste ta slut. Jag ser på andra jämnåriga barn som stojar och leker och tänker att dem mår bra och antagligen inte ens kommer ihåg att de blivit ammade. Dem saknar inte bröstet. Dem kör inte ned sin lilla arm genom urringningen i halsen på deras mammors tröjor. Eller ibland på sin besökande mormor. Dem börjar inte skrika hysteriskt och otröstligt så fort deras mamma kommer innanför dörren trots att dagen tidigare varit hur bra som helst.

Det måste ta slut även om jag egentligen inte vill. Någon kväll när Olof och jag gått och lagt oss som ovänner och när de där blödande såren gjorde för ont, låg jag i mörkret i sängen och googlade på hur man slutar amma. Hur man trappar ned. Jag läste tips och information om att ibland måste man av olika anledningar sluta tvärt pga omständigheter i livet som inte går att styra över och hur man skulle duscha sprängfyllda bröst med varmt vatten för att lindra smärtan och få mjölken att rinna ut av sig själv. Och tårarna fullständigt rann där i mörkret, av en sorts ångest, för jag vill verkligen inte detta. Jag vill inte men jag tror samtidigt att det är det bästa för våran familj.

Så planen är att börja trappa ned nu i veckan när Olof är extra mycket ledig och jag jobbar som mest. Att försöka avleda med all tänkbar mat, roliga lekar, promenader ute. Och jag får väl sova på soffan i några nätter och bara amma i nödfall. När lillen förstår att han inte kommer få mer mjölk av mig så kanske han väljer att acceptera nappflaskan med något gott i om kvällarna ändå. Och det ska bli intressant att se om både aptit och sömn blir bättre när han är avvänd från mig som alla andra förutspår.

Andra julen

Jag hade tänkt att skriva igår men lillen somnade 21:30 och allt blev för sent. Vi har problem med hans sömn. Sedan en vecka vaknar han varje timme under natten (mot tidigare varannan timme…). Jag känner mig sliten. Vi måste ändra strategi. Jag har börjat jobba igen och det går inte att fungera så här. Men mer om det en annan gång.

Jag tycker alltid det är skönt när julen är över. Sänker axlarna lite och slappnar av. Jag har inget emot att julpyntet är kvar, bara själva firandet är gjort och förbi. Jag har inte känt mig genuint glad över julen sen jag var barn. Känslan att umgås med ett påklistrat leende. Att säga och göra det som förväntas, för andras skull, men känna något annat inuti. Jag hoppas jularna kan kännas annorlunda i takt med att min son blir äldre. Jag vill vara glad för hans skull.

Förra året, första julen, var han två månader gammal. Vi firade ena dagen med min familj och andra dagen med Olofs. Lillen och hans kusin som då var 1,5 år fick så mycket julklappar av sina släktingar att jag nästan tappade andan. Efteråt kom vi kollektivt fram till att det nog blivit lite för mycket. Ett överflöd till dem små. Så inför den här julen kändes det som att dem andra skulle besinna sig lite. Olof och jag köpte ”bara” ett paket var till kusinerna. Väl där blev det ändå samma sak igen.

Jag vet inte hur jag ska skriva för att inte låta gnällig eller otacksam, för så klart är det viktigaste att lillen har så många runt omkring sig som tycker om honom. Men jag tycker att julklappar för långt över tusen kronor enbart till vår son som är 14 månader är för mycket. Han efterfrågar ju ingenting ännu och jag tycker det räcker med en leksak och lite kläder. Jag märker speciellt att den manliga delen av släkten tycker det är kul att redan nu köpa tågbanor och liknande som de själva antagligen skulle velat leka med som barn. Jag förstår dem på sätt och vis. Jag längtar också till när han är i skolåldern och river upp ett paket med något som han verkligen, verkligen har längtat efter. Att få se hans reaktion då. Men vi är inte där nu. Det som roar honom mest just nu, förutom att klättra på möbler, är så enkla saker som ett måttband, en flugsmälla och att bära runt på mina vantar.

I år trodde jag att han möjligtvis skulle tycka det var kul att riva av pappret på paketen (eftersom han gillar att slita sönder tidningar och reklam här hemma) men inte ens det intresserade honom. När allt var öppnat, av oss, och vi tackat de andra hittade han en avlång kartongbit som han gick omkring med länge. Ibland är det enkla det roligaste.

Hur tänker ni angående julklappar till små barn?

Tisdag

Det är tisdag kväll och jag sitter vid köksbordet med min son. Han äter nygräddade grötpinnar och äppelklyftor utan skal och gulpar vatten från sin lilla mugg utan lock och jag är så glad att han ens äter. 14 månader och redan så bestämd och ibland kastas allt i golvet utan att ha kommit i närheten av munnen.

Det är halvmörkt inne i vår lägenhet. En adventsljusstake uppe på köksön. En hängande julstjärna i fönstret vars sladd han låter vara ibland. Det är bara vi två och ingen Tv på. Ingen musik.

Jag känner mig så lugn, så lugn. Jag är här och nu och ingen annanstans. Jag bryr mig inte om vad klockan är eller om det är min tur att jobba imorgon. Jag försöker inte smygsurfa på min mobil när han tittar bort. Jag har inte ett öga på Tv:n därborta i vardagsrummet. Jag stressas inte av smulor över golvet och traven med smutsig disk på bänken. Vi har bara ögon för varandra. Jag och min pyjamasklädda son.

Han sträcker sig fram efter min hand och jag ger honom den. Han vänder den så min handflata pekar uppåt. Han slår med sin hand i min och skrattar. Stora yviga rörelser och han skrattar så de små tänderna och halvtuggat äpple syns.

Det är tisdag och luciakväll och jag fantiserar om en liknande kväll strax före jul när han är fem, sex år eller äldre. Jag tänker mig att hans pappa jobbar då som nu och lillen och jag kommer krypa upp i soffan under varsin filt och sitta tätt bredvid och äta lussekatter och se på julkalendern tillsammans.

Men just nu sitter vi vid köksbordet och han slukar sin tredje grötpinne och dinglar med benen och vi ser på varandra utan att säga någonting. Och jag är så lugn. Jag önskar mig ingen annanstans.