I början av hösten hade det gått ett år och jag tänkte att vi inte hade kommit någon vart. På ett helt år. Men efter några bestämda steg framåt under förra månaden känner jag att någonstans har vi ändå kommit. En bit på vägen. Men inte i mål. Verkligen inte i mål. Långt långt kvar än. Och kanske kommer vi aldrig nå dit. En tanke som både är skrämmande och något som jag långsamt försöker lära mig att acceptera. Det är därför jag är så rädd för att dela med mig.
Nu har vi tagit ett steg och jag väntar på svar. Det borde komma inom ett par dagar, i elektronisk form. En dag när jag tar upp telefonen på jobbet eller efter att ha hämtat barnen på förskolan kommer det finnas en nytt meddelande i inkorgen med en icke avslöjande rubrik. Det är först när jag öppnar upp det som jag kommer få ett bra eller dåligt besked. Jag har gått igenom precis det här förut, i februari. Det var en tisdag och jag kunde inte förmå mig att öppna meddelandet direkt på jobbet så jag körde hemåt. På vägen stannade jag till på en stor parkeringsplats utanför ett teknikvaruhus. Där andades jag djupt, bad en bön och lovade att aldrig önska mig något mer bara det här skulle gå bra. Sen öppnade jag mailet. Det slutade inte väl.
Ovisshet har tidigare varit ett svårt tillstånd för mig att leva i men de senaste veckorna har det känts okej. För i ovissheten har jag den här gången hittat en vila. Nu har vi gjort exakt allt vi kan och resultatet är bortom vår påverkan. Just nu har vi ännu inte fått ett negativt besked och därför kan jag känna lite hopp. I en ostadig värld är det nästan så att jag trivs här och vill stanna kvar. Jag vill inte att drömmen ska tas ifrån mig.
Samtidigt tar jag ibland ett steg tillbaka i min redan ansträngda vardag och ifrågasätter tyst vad vi håller på med. Vart vi är på väg. Hur det kan komma att bli. Tänker på hur lång väg som återstår. Om det inte går bra nu, hur länge ska vi orka? Jag jämför mig med andra varje dag och plågar mig med frågor som inte har något svar. Är den krokiga resan hittills ett tecken på att det kanske inte är meningen? Har jag gjort något tidigare i mitt liv för att inte förtjäna detta?
Förra hösten och vintern hade vi vår plan och vi gjorde allt vi kunde. Tills en pandemi kom i mellan och avbröt timmar av efterforskning och planering och suddade ut sedan länge markerade veckor i en kalender. Jag intalar mig att för ett par år sen hade den här ofrivilliga pausen möjligen känts lite mindre stressande. Men inte nu. För jag har aldrig varit så här gammal och tiden håller på att rinna ut. Ibland känns det som om jag åldrats ett helt år över en natt. Som om ett datum kan flytta siffror och plötsligt hamnar jag i en annan kategori. Plötsligt betraktas jag av andra på ett lite annat sätt.
Jag står i sovrummet med små urväxta kläder i handen. Blå strumpor, en grå pyjamas med moln. Där nere väntar regnbyxor, stövlar, tröjor och vantar. Och leksaker som inte längre leks med. Ska jag ge bort eller spara? Ska vi montera ned spjälsängen efter fem års kontinuerlig användning och sälja syskonvagnen? Ska jag till och med vänta med att köpa ramar till barnens porträtt som ska spikas upp på en vägg, för att få dem likadana? Tankarna snurrar. I väntan på vad som kommer eller kanske aldrig kommer bli – vårt tredje barn.
Att gå vilse 