Tiden går. Jag blev tyst. Livet. Sommaren blev höst. När skrev jag sist? Jag vill inte se efter. Måste skriva nu. Få till ett flyt. Få ut ord. På papper tänkte jag skriva, men jag knapprar på en dator i stället. Min laptop som jag tycker om. Den är fin, var dyr. Den väntar i bokhyllan, högt upp där inte barnfingrar når.
Vad hände? Jag blinkade och min lilla pojke O blir snart tio månader. Han har sin brors gamla kläder varje dag. Nu senast en långärmad body, randig, petroleumblå och vit. En liten historia var och hur vi köpte den. På en resa. Många år sen nu. Men det viktiga är att båda mina barn har burit den nu. Så fantastiskt. Jag har två barn. Vi är friska. Jag är tacksam.
Det har varit en tung tid. Relationsmässigt. Och jag vill både skrika ut allt som är fel och hålla det hemligt. Jag bär bördan själv, som så många gånger förut. Som så många år förut. Jag vill inte belasta någon. Jag vill inte avslöja, hur defekta vi är. Är jag en bra förälder? Ofta, men inte alltid. Skuld. Jag skriker på min treåring. Jag vill inte skylla ifrån mig men under vissa förhållanden, när jag inte får något andrum, då orkar inte jag. Då pyser luften långsamt ut. Jag blir tyst. Jag ransonerar min energi och fokuserar på överlevnad. Det var en sällsamt jobbig sommar i år.
Att gå vilse 