Foglossning

Plötsligt hände det. Det kom över en natt. Foglossning.

Första dagen fattade jag inte riktigt att det var det jag kände. Trodde jag var extra trött i ländryggen och att det satt ovanligt långt ned. Trodde att det kanske berodde på att jag suttit oergonomiskt kvällen innan. Andra dagen hade jag riktigt ont, märkte hur min gångstil förändrades. Haltade omkring. Det onda satt på höger bakre fog. Jag hade riktigt ont i ryggen och var allmänt trött fysiskt i kroppen redan efter jobbet men så behövde jag åka förbi ett köpcentrum på vägen hem och sista minuten shoppa en klänning till en fest. När jag väl var där kollade jag på några andra småsaker också och den där shoppingturen blev längre än jag hade räknat med trots att varje steg gjorde ont och jag hade svårt att tänka på annat än smärtan. Jag har aldrig upplevt något liknande. När jag kom hem låg jag på soffan i fyra timmar i ett sträck och var nästan gråtfärdig. På kvällen kändes det lite bättre.

Ja sen har det fortsatt så men sen tre dagar sitter smärtan istället vid vänster bakre fog. Ofta gör det ont så fort jag går men ibland har jag fått ett liten paus när jag helt plötsligt känner mig som vanligt igen. Jag kan gå obehindrat en stund innan det återvänder.

Jag har ju känt mig så himla pigg och allt det där. Trodde (eller i alla fall hoppas) att jag inte skulle drabbas av detta. Har tidigare sett gravida arbetskamrater vagga omkring på jobbet i smärta och hört andra tala om hur hemsk deras foglossning varit. Någon sa till mig häromdagen att jag ska vara glad att det kom först nu i vecka 33 och ”nu har du inte så långt kvar”. Men sju veckor känns tillräckligt långt och när jag hade haft foglossning i tre dagar i rad kände jag mig riktigt nedstämd och mentalt nedslagen. Det var ju inte så här det skulle bli. Smärta vid varje steg. Jag som sett fram emot att göra så mycket saker under mina sista lediga veckor. Skogspromenader i lagom takt, åka på utflykter med Olof och gå omkring och shoppa alla babyprylar som vi fortfarande inte köpt dvs det mesta.

Det passade bra att jag hade tid hos min barnmorska på MVC i fredags så jag kunde berättade om foglossningen för henne. Fick tips om att höra av mig till sjukgymnastmottagningen i samma hus och nu har jag fått en tid på torsdag till en sjukgymnast. Hoppas jag kan få lite tips, kanske prova om ett sånt där höftbälte hjälper eller få massage eller akupunktur.

Det som gör ondast är att stå på ett ben vilket jag ju gör när jag klär på mig och tar på mig skor. Det här med foglossningen är så nytt för mig fortfarande att jag inte tänker på att jag borde sitta ned och ta på byxor och skor för att undvika ensidig belastning. Glömmer bort det varje gång tills jag står där och har blixtrande smärta i benet. Min barnmorska sa att jag skulle undvika trappor och det har jag försökt följa – sen i fredags. Innan dess gick jag fyra trappor upp och ned till jobbet för att jag fortfarande orkade. Att cykla går fortfarande bra har jag märkt så i värsta fall får jag väl hålla på med det framöver i stället för att promenera. Men det löser ju inte problemet med att det gör ont att bara gå här hemma i lägenheten och göra helt vanliga sysslor. Usch, nej det här är inge kul. Jag hoppas att det ger sig och försvinner av sig självt inom några dar.

Är det någon som har något bra tips som underlättar när man har foglossning? För er som haft det; höll det på ända fram till förlossningen?

De sista dagarna på jobbet

Jag har mycket fokus på mitt jobb just nu. Har inte många dagar kvar att jobba innan jag går på ledighet. Det känns märkligt. Jag känner mig fortsatt pigg, nu i vecka 33 men såklart börjar det kännas tyngre. Lite ont i ryggen ibland, lite svårt att få plats med maten vissa dar. Sover gott vissa nätter och väldigt oroligt andra men där tror jag värmen inomhus spelar in. Har inte problem att ligga bekvämt, ännu.

Har känt mig stressad över arbetsuppgifter som jag behövde rapportera över till en kollega som ska ta hand om dom medan jag är borta. Jag borde ju har förberett redan i våras, skrivit mallar och lathundar över sånt jag haft i huvudet i alla år, visste ju att det här skulle komma. Hade väl svårt att ta tag i något som kändes väldigt avlägset då. Sen hade vi semester under olika perioder och det ställde till det. Men nu har vi suttit ned under ett par dagars tid och det känns som om allting är okej. Det är klart nu. Lättnad. Jag hann. Och jag tror hon tycker jag har förklarat allting väl.

Det har blivit en paus i boandet här hemma. Jag känner att jag måste fokusera klart på jobbet nu de här sista konstiga dagarna och sen när jag smält att jag ska vara ledig i många veckor, då kan jag ta tag i allt det där andra. På listorna. Köpa, greja, njuta av. Bebissaker.

Mycket blandade känslor. Just nu känns det som om jag kommer sakna mitt jobb och mina arbetskamrater. Det sociala med att ha någonstans att gå och känna sig behövd och ha en uppgift. Och att sitta och prata i fikarummet, på ett sätt som jag inte har kunnat göra avslappnat på flera år nu pga barnlösheten eftersom jag ständigt var på min vakt och försökte skydda mig mot jobbiga kommentarer och samtalsämnen. Det känns annorlunda nu. En ny gemenskap och alla vill så gärna dela med sig av sina erfarenheter. För det mesta känns det bra. Jag känner mig lugn.

Oväntat

Det är sen kväll när Olof sätter nycklarna i ytterdörren. Vi har inte setts på över två dygn. Han som varit ledig har varit en tur till sommarstugan och jag som jobbar har fått stanna hemma.

Jag sitter i arbetsrummet och vrider mig ett kvarts varv på stolen för att se. Han kliver in i hallen, i shorts och t-shirt med ett babyskydd i handen. Jag ser honom i profil.

Jag kan nästan inte tro att jag ser rätt. Det ser ju ut som om han kommer hem från BB med vår lilla. Jag måste tänka efter, var är våran älskling? Däri stolen eller i min mage?

Det är fullständigt oväntat. Han har åkt via sin syster på vägen hem. Vi skulle ju få låna deras bilbarnstol men det har jag totalt glömt. Det känns så konstigt att se honom stå i hallen nu med den där saken i handen. Jag börjar fnissa åt situationen. Vet nästan inte hur jag ska agera.

Vi står båda två runt den och tittar som om det är ett föremål som vi aldrig tidigare sett och inte förstår oss på. Olof säger att den är tyngre än han trodde och det är ju bara nu när den är tom. Sen ska våran lilla ligga däri. Snart. Om två månader. Vi har svårt att förstå. Ingen av oss kan nog riktigt förstå.

Datum

Veckan som varit. Jag behöver inte låtsas för mig själv. Att jag inte minns eller att det inte känns. För det gör det. Jag har alltid varit bra på att komma ihåg datum, speciellt för händelser och dagar av det negativa slaget. Datum och siffror har alltid varit min grej.

Veckan som nu nästan är över. Det är sent nu, söndag kväll och jag ska jobba imorgon. Men jag vill skriva det här. Jag ville inte skriva igår, ville inte tänka för mycket igår. Ville inte gå in i detaljer av sorten nu har det hänt, vid den här tidpunkten var allt förändrat.

Så lurad jag fortfarande känner mig när jag tänker på de där två veckorna före beskedet. Att få ett missfall som kroppen inte själv stötte ut var min stora skräck och sen hände det oss. Att bli vilseledd, att bli uppmuntrad, att försiktigt räkna veckor när tiden egentligen stod still. Jag hade velat veta det med en gång.

Vi var de mest försiktiga människorna på jorden i hur vi pratade om, hur vi tänkte på, det fantastiska som växte i min kropp. Jag förstår ju att det inte spelar någon faktiskt roll. Men vi var så ödmjuka. Efter tre års kamp var vi inte otåliga. En ny typ av tidräkning hade börjat.

Jag kan inte sluta tänka på de där dagarna som följde, när jag trodde att tabletterna hade hjälpt. Jag samlade ihop mig själv, en liten del i taget. Satte en fot framför den andra. Allt det jag gjorde, sade, åt. Jag till och med skrattade vid ett tillfälle. Innan kontrollultraljudet och den andra chocken kom. Lurad igen.

Nej jag klarar inte mer ikväll. Går det att snabbspola resten av denna månad?

Lite i taget

Igår var jag hos barnmorskan på rutinkontroll i vecka 30. Allting var bra. För en månad sen upptäcktes det ju att mitt blodvärde var lite lågt (107) och jag fick börja med järntabletter två gånger dagligen. Jag var väldigt orolig för hur min mage skulle påverkas men det har gått över förväntan. Visst den är väl inte helt som vanligt men lite svårt att veta vad som är graviditetsrelaterat nuförtiden. Efter två veckor hade mitt Hb gått upp till 116 och igår var det 118 med samma dos. Skönt att det ordnat upp sig.

Jag har upplevt en del yrsel de senaste två veckorna. En gång hemma när jag suttit vid datorn länge började hela rummet snurra, verkligen rotera som en karusell. Jag höll på att tippa från stolen och fick skynda mig ut till soffan och lägga mig ned och då gick det över helt. Nästa kväll kom samma känsla tillbaka när vi hade varit på en konsert och stått upp länge. När vi började gå därifrån i natten med tiotusentals andra började hela världen snurra på en gräsmatta. Tur att Olof var där och fångade upp. Det värsta var för nån vecka sen när jag som vanligt gick uppför fyra våningar trappor på jobbet och började känna mig konstig. Helt plötsligt kom vitt suddigt och krympte mitt synfält till en decimeter samtidigt som ljudet ändrades till surrande och jag blev helt svag. Det var på gränsen att jag lyckades öppna dörren och sen hitta till en bänk i ett litet rum bredvid entrén som höll på att byggas om och lägga mig ned. Det tog flera minuter innan surrandet i öronen försvann och jag blev normal igen. Jag förväntade mig att mitt blodtryck skulle vara lågt men det mättes till 120/70. Blev nästan besviken. Vid tidigare besök hade jag 105/60, vilket är lägre än jag alltid haft som ogravid men jag antar att det varierar lite nu med dagsformen.

Barnmorskan klämde och mätte magen, sa att den var fin, det gör mig glad. SF-måttet var 28 cm tror jag och hamnade precis på normalkurvan. Hon lyssnade på hjärtat och älsklingen började sparka då så pulsen gick upp rejält. Hon fick hålla på en stund för att få en normal nivå, som var runt 140 slag/minut.

Sen bokade vi in fler tider. Hittills har jag gått till MVC var femte vecka, nu var det bara fyra veckor i mellan och nästa gång tre, sen blir det varannan vecka och till sist varje. Vi satte upp tider i september men när hon fortsatte boka in i början av oktober kände jag att det började kännas långt bort. Abstrakt. Den gången skulle vi göra en sammanfattning inför förlossningen sa hon. Förlossning? Jag har inte kommit dit än i tanken. Jo på ytan, svepande men inte på riktigt. Sen fortsatte hon ge mig besökstider varje vecka ända fram till 30/10 som ju är mer än en vecka efter BF. Jag kan inte ens greppa hur långt bort det känns just nu. Fullkomligt overkligt.

Jag har ju hela tiden delat upp graviditeten i små sektioner. Naturligt också i början med tanke på all rädsla och tidigare erfarenheter. Den första gränsen gick vid KUB i vecka 13-14. Tyvärr blev inte det något roligt delmål. Nästa gräns var fram till RUL i vecka 19. När vi klarat av det och tagit in att allt faktiskt såg bra ut vågade jag se fram till vecka 25-30 ungefär. Nu i vecka 30 kan jag se fram till vecka 36-37 men inte längre. Så att boka in tider som sträcker sig långt bortom BF känns helt absurt.

Samtidigt funderar jag mycket på när vårt barn kommer födas. Nu när alla på jobbet vet att jag är gravid får jag höra väldigt mycket om deras förlossningar, trots att många har barn som är 25-30 år gamla och den där stora händelsen alltså ligger rätt långt tillbaka i tiden. Flera kollegor födde sitt första barn 3-4 veckor innan BF, utan att ha fått någon förvarning om att det skulle vara på gång. Jag funderar på om det kanske kommer bli så för oss och jag tänker att jag borde ha allting förberett hemma till en månad innan BF, ifall. Samtidigt vet jag ju att många förstföderskor går över tiden. Jag är liksom nyfiken på hur det kommer bli för oss. I vilken vecka kommer det ske. Ovisshet igen, fast mer av det positiva slaget såklart. Just nu tar jag en liten bit i taget. Dagarna går snabbt ändå.

30 veckor

Det var i somras, i augusti, men jag minns det som igår. Jag hade ovanligt lite att göra på jobbet. Min vän med lång erfarenhet av ivf var mammaledig med sin nyfödda. Vi sms:ade varandra. Jag var gravid i vecka tio då. Så stort, för så långt hade jag aldrig kommit förut. Jag skrev till henne att jag inte var otålig. Så länge allt var bra där inne var jag så oerhört tillfreds och nöjd. Jag skulle ta en dag i taget så länge det behövdes.

Vi som båda kämpat länge skrev till varandra; bara 30 veckor kvar. Det är ju ingenting. Tänk hur många gånger under de där barnlösa åren som det hunnit gå trettio veckor. Ja många gånger om. I väntan på att få komma fram i kön och få börja sin första behandling. Eller alla de gånger då det varit vinter, strax innan jul och man drömt om sommaren och sen var den plötsligt där. Trettio veckor har gått så snabbt, många gånger förut så varför inte nu.

Trettio veckor är ingenting, enades vi om.

De där orden tänkte jag mycket på när jag åter nådde vecka tio, i en ny graviditet, i mars i år. Även då tänkte jag att rent fysiskt är trettio veckor inte en så lång tid. Det viktigaste är nog att det handlar om en begränsad tid. Att inte längre vara fast i ovissheten. Att få ett datum i horisonten att förhålla sig till. Och kunna räkna ned.

Nu har tjugo av de där omtalade veckorna redan gått. Jag sitter här och är gravid i vecka 30 nu! Nästan svårt att förstå ibland. Här och nu har jag det bra. Jag hoppas att de sista tio veckorna fortsätter i samma behagliga anda och att jag den här gången får uppnå målet med vår resa.