Käraste syster

Ända sen jag var runt tjugo år och flyttade hemifrån har jag fantiserat om hur det skulle bli att berätta för mina föräldrar att jag var gravid. Jag såg framför mig hur jag och min framtida partner skulle komma hem till dem på en vanlig middag och sen avslöja den glada nyheten. Jag förstod att det var säkrast att vänta till efter vecka tolv ungefär. Jag tänkte på hur mina föräldrar skulle reagera, hur deras ansiktsuttryck och gester skulle vara.

När jag flera år senare träffade Olof började fantasierna kring ett gravidbesked även inkludera hans föräldrar. Jag tänkte på det innan vi ens börjat försöka få barn men ännu mer den första hösten och den andra hösten. Eftersom jag inte träffar hans föräldrar lika ofta som mina egna tänkte jag mycket på hur det skulle vara att få berätta det för dem i juletid. Kanske under det årliga julfirandet hos dem när även Olofs syskon var med. Jag kunde se deras ansiktsuttryck trots att jag inte känner dem lika väl.

December förra året var en tung tid. Varje dag sen i mitten av september hade jag gått och tänkt på att vi måste hinna med ett frysförsök innan klinikens julstängning. Ja innan jul förstås. Jag såg fram emot att få ruva och känna lite hopp. Det var så jag tog mig igenom slutet av hösten. Det var det viktigaste i mitt liv.

Många veckors väntan på en telefontid med läkaren. Långa menscykler. Provera. Pergotime. Dagliga ägglossningstest. Mörkret ute. Kylan. Stressen. Ångesten över ännu en jul.

Jag kände att kroppen svarade på Pergotime, som alla gånger innan, men ändå nådde det inte ända fram. Testen varje morgon förblev blanka och jag bröts ned lite i taget. Jag kunde inte förstå. Det här var ju vad jag hade väntat på ända sen i september. Hur var det ens möjligt att allting skulle hänga på något så simpelt som en ägglossning.

En av de kvällarna då jag hade börjat bearbeta att det nog inte skulle bli ett försök innan jul, då stod vi i hallen. Olof var påklädd, nästan med en hand på dörrhandtaget. ”Jo mamma ringde, min syster är gravid”. Jag vet inte hur han tänkte när han berättade det så. Jag tror inte att han tänkte. Sen gick han till sitt nattjobb och lämnade mig ensam i 13 timmar.

Jag har inte gråtit så mycket på flera år. Det var en fysisk smärta i kroppen som fick mig att böja mig framåt och krypa ihop till en boll. Blir ångesten kanske lättare att hantera när man gör sig så liten som det bara går? Jag kunde inte sträcka ut mig på flera timmar.

I början av vår barnlöshetesresa blev jag överrumplad över den intensiva avundsjuka som jag kände men efter hand började det bli vardag. Den avundsjuka jag kände mot Olofs syster var av en annan dimension. Jag kände mig äcklad av mig själv, smutsig, som inte ens kunde glädja mig för någon som är som en nära släkting. Som den syster som jag själv aldrig fick.

Jag hade tänkt en hel del på möjligheten att hon skulle kunna bli gravid men samtidigt hållit de tankarna borta eftersom de var för jobbiga. Jag trodde att jag skulle hinna först, som om det var en tävling. Just att hon är sex år yngre än mig gjorde det ännu svårare att acceptera, jag som redan var så fixerad vid min ålder och känslan att jag låg efter i min livsplanering.

Dagen efter åkte vi till en sedan länge planerad konsert i en annan stad. På vägen hem, efter en natt på hotell och fler blanka ägglossningstest, körde vi flera timmar i mörkret på en stor motorväg genom Sverige. Då pratade vi Olof och jag, så som vi inte hade pratat på länge. Jag sa försiktigt precis hur jag kände och det var så oerhört skönt att höra att han kände samma sak. Trots att det var hans syster så kände han också en stor avundsjuka och en ledsamhet. Han tänkte också att det var meningen att vi som försökt så länge skulle hinna först. Det var första gången sen vi började försöka få barn som jag kände att Olof och jag riktigt förstod varandra och befann oss på samma plats mentalt.

När hans mamma hade berättat nyheten för honom hade han för första gången sagt till henne att vi också försökte få barn men att vi hade problem. Ännu idag önskar jag att vi hade valt att säga något till hans föräldrar tidigare men jag vet att Olof tyckte det var svårt att ta upp ämnet. I mitt huvud känns det fel att när någon kommer med goda nyheter, att då liksom kontra med något dåligt som förstör stämningen.

Det var en vecka innan jul. Jag hade gråtit i flera dagar och när jag sen skulle till jobbet grät jag i köket, i hallen, i garaget, i bilen, på parkeringen, i entrén, ända upp på avdelningen då jag fick samla all min kraft och skärpa till mig. Jag gick runt som en zombie och när jag efter en halvtimme hörde en nyfödd bebis gråta bröt jag samma, lyckades ta mig därifrån, hem och sen gick jag inte till jobbet på resten av veckan.

Jag fick aldrig någon ägglossning i december. Var på undersökning på kliniken och läkaren kunde inte förklara varför medicinen plötsligt inte fungerat så som den gjort tidigare. Otur, sa hon.

Julen var den mest fruktansvärda på alla år. Olof och jag satt som grå skuggor hemma, helt energilösa. Vi bakade inget, lagade inget. Vi kände inte längre för att köpa julgran och pynta den. Vi köpte inga julklappar till varandra. Jag ville fly, bort, utomlands, var som helst, men det var svårt att ordna bara så där. Mina tankar gick ständigt till hans syster som nu fick fira julen gravid och förväntansfull och till Olofs föräldrar som jag tänkte var överlyckliga över att deras första barnbarn äntligen var på väg. Vi fick fira ännu en barnlös jul och kunde inte ens lyckas med ett enkelt frysförsök.

Olofs syster bor i en annan stad och i februari skulle vi dit med hela deras släkt på en tillställning. Jag tänkte på det i två månader i förväg, varje dag. Jag var så rädd för hur jag skulle reagera när jag träffade henne. Om jag skulle tappa fattningen. Jag försöker ju tänka att det finns ett liv efter den här barnlösheten och att vi kommer ha en relation i många år till.

Vi hade gjort en behandling i februari och när vi var på väg till systern den där lördagseftermiddagen sa jag till Olof att jag nästan var säker på att försöket inte lyckats den här gången heller. Det kändes i kroppen som om mensen var på väg. Sen när vi kom dit var det oerhört jobbigt att träffa henne och se den lilla rundade magen. Jag fick fokusera det hårdaste på att stanna i nuet och lyssna på vad de andra sa och inte glida iväg i tankarna eller börja gråta.

Vi sov över i deras hus. Två dagar senare fick jag ett plus. Jag var gravid för första gången i mitt liv. När tankarna lugnat sig lite tänkte jag att det skulle kunna bli kusiner födda samma år. Hon var beräknad i juni och jag i oktober. Jag tänkte på hur roligt våra barn skulle kunna ha det ihop i framtiden och att det här skulle bli som ett band som knöt ihop släkten ännu mer. Att barnen skulle kunna börja skolan samma höst, fast i olika städer och att vi skulle kunna sitta och prata om det, och kanske jämföra likheter och olikheter. Jag kände mig tillfreds med dem tankarna.

Det blev ju aldrig så och vi fortsatte med nya försök. Olof hade sagt att barnet var beräknat till midsommar och det blev så oerhört viktigt för mig att få göra en behandling i juni. Jag var tvungen att ha något annat att fokusera på. Jag var tvungen att få känna att vi gjorde allt vi kunde.

Snart skulle barnet födas. Jag mådde inte bra och sa till Olof att berätta det inte för mig om jag har en bra dag. Förstör inte den då. Men säg det inte heller om jag redan mår jättedåligt, jag orkar inte mer då. Ingen dag var riktigt bra, enades vi om. Det låter kanske konstigt i efterhand men det var så jag kände då.

På midsommarafton cyklade vi till en park, bredde ut en filt under ett träd och tittade på det traditionella midsommarfirandet som pågick där. Det var barnfamiljer precis överallt. Finklädda flickor och pojkar sprang över kanterna på vår filt för gräsmattan var packad med folk. Vi befann oss mellan äggplock och återföring i vår behandling och jag mådde ganska okej.

-Hur känns det att sitta här med alla barn i närheten?, frågade Olof försiktigt.

-Jag klarar det, sa jag och ryckte på axlarna.

Då berättade han om sms:et från hans mamma samma morgon. Hans syster hade fött en son.

Jag tog det bra. Allt det jag hade tänkt på sen i december. Nu hade det hänt och ingenting kunde ju ändra på det ändå. Första barnbarnet blev inte vårt.

När jag blev gravid i slutet av juni var en av mina första tankar att det kunde bli kusiner som bara var nio månader i från varandra åldersmässigt. Tänk vad kul de kunde ha när de var 4-5 år och sprang barfota över gräset på sommarstugans tomt. Jag såg det framför mig.

Vi var i sommarstugan i mitten av juli och jag skulle få träffa den lille för första gången. Trots att jag var gravid i sjunde veckan tyckte jag det var jobbigt med påminnelserna. Så kom dem, hela familjen, och vi hade köpt blommor. Jag såg faktiskt inte jättemycket av den lille den dan för han var ledsen och de gick med honom i vagnen eller smet iväg för att amma i fred.

Men en minnesbild stannar kvar. Jag gick från lilla stugan till stora stugan för att låna en potatisskalare. Dörren stod öppen och jag kikade in där men Olofs mamma syntes inte till. Jag var på väg att gå när jag såg henne bakom den röda husknuten. Hon gick omkring på tomten, sakta, med den lille över axeln. Vi var bara meter ifrån varandra men hon stod med ryggen mot och såg mig inte. Han låg där, fyra veckor gammal, lugnad av värmen från sin mormor. Det blev så stort, alla tankar på generationer. En gång i tiden när hon var mycket yngre hade hon ju gått där med Olof på sin axel. Det var som att jag fick vara med om en händelse långt tillbaka i tiden. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte att det där skulle ju varit vårat barn, som hon ömt kramade. Det var ju meningen att vi skulle gett henne det första barnbarnet.

Olofs föräldrar visste nu att vi gjorde IVF och jag tyckte det kändes skönt. Ändå ville jag inte tala med hans mamma om min graviditet ens när vi var ensamma. Det kändes inte rätt. Det var så tidigt. När vi sen såg hjärtslagen på ultraljudet den 23 juli, då sa Olof till sin mamma som det var. Någon dag senare kom ett sms från systern. ”Åh är det sant, vad roligt att V ska få en kusin”. Dem fina orden lagade så mycket inom mig. Jag förlät henne på direkten, som om allt det här hade varit hennes fel.

Jag har inte träffat den lille sen den dagen då han var fyra veckor gammal och låg på sin mormors axel. Jag tänker inte på honom lika ofta som jag gjorde innan han var född.

Den här julen har varit lika hemsk som förra året. Jag är så ledsen över att vi åter igen plågat oss igenom hela december. Att inget av de fina förutsättningar vi hade under året blev av. Jag hade ju faktiskt kunnat vara mamma nu till ett barn fött i slutet av oktober.

Det blev inga kusiner födda samma år. Det blev inga kusiner med nio månader i mellan. Jag tänker nu att kanske kan deras andra barn bli jämngammalt med vårt första och kanske kan dem springa barfota över gräsmattan vid sommarstugan om ett par år.

God Jul

Jag kunde inte sova i natt. Tror inte det hade med julafton att göra. Tankarna snurrade. Hjärnan ville inte varva ned. Det slutade med att jag tände lampan och låg och läste en bok mellan klockan 04 och 06. Olof märkte ingenting, han bara sov vidare och jag låg och lyssnade på hans jämna, lugna andetag.

Det där med att ligga och läsa långt in på natten, det gjorde jag ofta när jag var yngre. När det var helg eller skollov och jag kunde gå upp sent nästa dag. Det kändes lite nostalgiskt nu. Som om jag fick kontakt med en annan tid eller en yngre version av mig själv.

Jag kan inte bestämma mig om jag tycker att det är en vanlig dag idag eller om det är något speciellt. Det är så mycket förknippat med jul, det är väl därför tankarna snurrar. Jag hoppas att vi i framtiden får fira julen så som vi har drömt om. Inte så som vi har det nu.

God Jul till alla er där ute!

En dag i taget

Först och främst. Tack för alla fina kommentarer som jag fått på sistone. Jag har inte riktigt orkat svara som förut och inte heller orkat läsa andras inlägg. Vill att ni ska veta att jag uppskattar alla era tankar, tips och feedback. Och kramar. Så tack!

Den mest akuta ångesten har lagt sig. Just nu. Jag fortsätter att ta en dag i taget och ofta en timme i taget.

Jag vill ge mig själv en eloge för att jag tagit mig till jobbet varje dag trots att livet känts nattsvart. Jag har inte gjort det för att känner någon sorts skyldighet till min arbetsgivare utan jag tänker mig att det antagligen kommer komma en tid då jag mår ännu sämre än vad jag gör nu. Till exempel om nästa behandling inte heller lyckas. Jag försöker tänka taktiskt och ”spara” en eventuell sjukskrivning till då. Det är ett val jag gjort, att försöka härda ut.

Det har verkligen inte varit lätt men varje dag har jag vid något tillfälle känt att det var värt det. Under omständigheterna. Korta stunder har jag kunnat tänka på annat och ”njuta” av det. I morse hade jag ett kort samtal med en kollega, om helt andra saker, men det stärkte mig. För just då kunde jag vara nästan som vanligt och det var länge sen jag kände så.

Som jag nämnt förut är jag rädd för att bli sjukskriven igen för jag vet inte hur länge till kampen för ett barn kommer fortsätta. Det kan ju ta flera år till i värsta fall och jag räknar inte med att jag kommer må bättre ju längre tiden går. Jag är rädd för att bli sittandes hemma redan nu och sen inte kunna ta mig tillbaka.

Medan jag kämpat på har påminnelserna duggat tätt. Det har varit helt osannolikt vissa dagar. Jag tänker att om vissa arbetskamrater skulle kunna ta över min kropp en stund och allt det jag känner och sen ställas inför de mest hjärtskärande situationer, då skulle de falla död ned på fläcken.

Jag varken kan eller vill återupprepa allting nu. Men bara idag och igår har två olika arbetskamrater klivit in i fikarummet, där vi så här innan jul har rätt mycket bjudbullar och chokladkartonger, och demonstrativt gnidit sig långsamt om magen och sagt ”jag känner mig lite gravid… nej vänta nu det är bara massa lussebullar…haha” och de har fått en kör av skratt tillbaka. Varför jag behövt vara med och sett detta förstår jag inte. Varför hade det inte kunnat ske fem minuter efter jag gått därifrån istället? Två dagar i rad.

Med alla grymma påminnelser på jobbet har jag försökt minimera skadan genom att sluta handla i vår kära mataffär där det fullständigt kryllar av sånt jag inte vill se. Det var kanske därför jag blev extra överraskad när påminnelserna plötsligt kom ända in i vårt hem, i form av arbetskamraten på vår soffa. Jag trodde ju att vårt hem var en fristad. Att här hemma hade jag kontroll.

Helgen börjar nu och jag ska fortsätta ta en dag i taget. Vill inte tänka så mycket på nästa vecka och hur det kommer bli. Många djupa andetag säkerligen.

Besvikelse i olika former

En del av mig vill inte ens skriva det här. Jag vill inte minnas en sån här dag. En del av mig vill ändå dela med mig. För att bearbeta? Berätta om min besvikelse? Känner jag mig mindre ensam då?

Utvecklingssamtal med chefen. Känner redan dagen innan att jag måste behärska mig. Jag kan börja gråta på en sekund och det vill jag helst inte. Det kommer bli svårt. Förstår ju att hon kommer fråga hur det går med behandlingen.

IVF är det första vi pratar om och jag ser på hennes min att hon trodde att jag skulle komma med glada nyheter. Sen pratar vi jobb men det är svårt att fejka entusiasm när jag kämpar för att ens fungera. Sen leder samtalet in på IVF och framtiden igen. Det finns inget sätt att behärska sig när någon börjar gräva lite under ytan. Jag gråter och gråter och det tidsbegränsade samtalet blir mer än dubbelt så långt.

Men. Det jag får reda på är att min chef berättat för flera andra i ledande positioner att jag ”försöker bli gravid och kan behöva vara borta med kort varsel och då är det okej”. För det första; jag har aldrig gett mitt godkännande till att det jag berättade för henne i förtroende inför min behandling i juni fick föras vidare till andra. För det andra; jag är noggrann med hur jag formulerar mig och orden ”försöker bli gravid” ger mig rysningar. Det kanske finns ett antal andra tjejer i min ålder på mitt jobb som just nu också försöker bli gravida (naturligt) och ingen av dem känner behov av att alla chefer ska veta det. Om nu min chef skulle avslöja detta för andra önskar jag att hon varit rak och sagt att det gällde IVF. ”Susanna genomgår IVF-behandling och kan behöva vara borta med kort varsel”. Allra helst önskar jag att hon sagt att jag håller på med ”en medicinsk behandling”. Sen om de andra cheferna lägger ihop ett och ett och förstår att det handlar om IVF, det bryr jag mig inte om.

Känner mig förvånad och besviken. Och lurad över att dem antagligen vetat om detta ett tag men inte jag. Jag sa till Olof för bara någon vecka sen att en av cheferna varit ovanligt snäll mot mig under hösten. Lite lätt positiv särbehandling. Använt ett annat tonläge när han pratat med mig jämfört med vissa andra. Jag sa till Olof att jag undrar om han på något sätt vet vad som pågår och nu vet jag att det är så.

Min chef frågar om jag orkar jobba mer idag eller om jag vill gå hem. Klockan är bara tio. Känner att jag är helt rödgråten men vill inte ge upp. Efter en avstickare till toa för att torka bort mascara och andas så går jag tillbaka till de andra. Men jag mår inte bra.

Slutar tidigare, tar ut lite komptid eftersom jag jobbat över en del. Hastar hem för att fixa med det sista eftersom Olof ska ha hem några arbetskamrater innan de ska på julbord tillsammans.

Jag står hemma i hallen, fortfarande i ytterkläderna och gråter. Jag är så himla slut. Jag orkar inte mer. För många dåliga dagar, veckor, månader i sträck nu. En stress också över att läkaren från kliniken ska ringa på eftermiddagen och hon har tidigare ringt både tidigare och senare än den bestämda tiden.

Ingen av oss har mått bra på sistone och fixandet hemma är en sak som inte prioriterats. Alltså har vi storstädat och plockat undan i två dagar inför besöket och nu är det bara det lilla sista kvar. Jag tar tio minuter för att berätta för Olof om mitt samtal med chefen. Att hon har berättat för andra att jag ”försöker bli gravid”. Sen säger han att en av arbetskamraterna kommer komma tidigare än vad vi trodde igår. Mycket tidigare. Närmare bestämt om fyrtiofem minuter.

Panik. Vi skyndar båda runt hemma och fixar det ”lilla sista”. Jag mår så dåligt att jag nästan börjar skratta åt situationen. Det är som en dålig komedi. Olof har glömt bort att läkaren ska ringa annars hade han kanske kunnat avstyra att de skulle komma så tidigt. Jag säger till honom att vi måste ha musik på och helst TVn också när hon ringer. Så att mitt samtal inte ska höras ut till vardagsrummet.

Jag bara måste duscha och tvätta håret. Tar med mig mobilen in i badrummet ifall läkaren ringer tidigare. När jag kommer ut, iklädd handduk, säger Olof att arbetskamraten kommer om en minut. Han går från hållplatsen nu. Jag tänker att det här händer inte. Vilken jävla dag.

Jag låser in mig i sovrummet. Torkar håret hjälpligt med handduken. Klär på mig. Jag har dessutom mens. Hör hur killarna pratar och Olof visar runt i vårt hem. Går ut sen och hälsar, vi har aldrig setts förut. Ler käckt och säger ”ursäkta jag har precis duschat” och drar handen genom det fuktiga håret. Han står med ett ölglas och ser sig om i vardagsrummet.

Lite senare kommer ännu en kille och vi sitter alla fyra i soffan. Jag tittar ofta på klockan, läkaren kan ju ringa när som helst och ångesten över att vi har gäster samtidigt. Har inte pratat med henne sen i september och om killarna kommit när de sagt hade jag hunnit ta samtalet innan dem kom. Jag har redan sagt till Olof att jag är så rädd för att börja gråta efteråt och inte kunna gå ut ur rummet något mer. Inte kunna visa mig igen.

Dem är trevliga, Olofs arbetskamrater. Men. Samtalet glider efter en stund in på lite udda människor på deras jobb och den ena börjar berätta ganska nedlåtande om en före detta arbetskamrat och jag är helt oförberedd när poängen kommer. Jo att de ”drog ned till Danmark, köpte ett strå, alltså provrör, de gjorde provrör, ni vet. Och sen när deras barn var fött sa alla att sonen var så lik honom. Haha, ingen visste ju att han inte var pappan”. Stort skratt.

Jag sitter i soffan, mindre än en meter från den här killen och jag blöder fortfarande efter vårt sjunde jävla misslyckade IVF-försök. Jag mår så dåligt att jag måste ta en timme i taget. Jag sitter på helspänn för att jag väntar på att vår IVF-läkare ska ringa när som helst. Vi har städat och fixat och välkomnat de här gästerna in i vårt hem och här sitter någon i vår soffa och gör sig lustig över IVF och oförmågan att få barn!!!

Redan vid ”åkte till Danmark” och ”provrör” sitter jag där förstenad med ett stelt leende. Tror inte att det är sant. Jag vill vända mig om och se Olofs min men jag vågar inte röra mig. Jag frågade Olof för bara några veckor sen om han tänkt säga något på sitt jobb, till nära arbetskamrater om att vi gör IVF. Han sa lite svävande att det ”inte är läge” för det. Nu förstår jag varför. Nu förstår jag jargongen bättre.

Jag vill säga något. Jag funderar på att säga något. Om det hade varit min arbetskamrat. Om det hade varit någon som jag bjudit in. Men jag vill inte ta det beslutet ifrån Olof. Det är han som ska jobba med de här killarna varje dag. Jag måste respektera hur han känner.

Det är jag som styr in samtalet på något annat och lite senare reser jag mig och går via ”ärenden” i köket in till arbetsrummet. Nu ska läkaren ringa. Nu är tiden slagen. Jag vet att det kan dröja men jag sitter som på nålar. Har redan övervägt om jag borde gå ut och sätta mig och vänta i bilen för att få vara i fred. Kan ju inte köra omkring när hon ringer så då blir det till att sitta där. Kan inte vara ute och gå för sånna här samtal vill man inte ta utomhus.

Det kommer två arbetskamrater till. Jag sitter vid datorn för att fördriva tiden och en av killarna ska hämta något i sin jacka. Han stannar och kikar in i vårt arbetsrum. ”Jaha du sitter och surfar”. Jag ler men allt jag kan tänka på är att läkaren ska ringa när som helst och vilken hemsk dag det här har varit. ”Ja, vi ska göra om här, alltså fixa till lite”, säger jag och gör en ursäktande gest mot en stökig hög med räkningar på skrivbordet. Vi har tänkt att köpa en till hylla för pärmar och få bättre ordning. Han nickar och går.

Jag får ångest bara att tänka på det. Att skriva orden. Fy fan. Kort därefter hör jag röster ute ifrån vardagsrummet. ”Då får du öppna champagnen och ta fram de där fina cigarrerna”… ”ja alltså när det blir officiellt att du ska bli pappa”… ”eller du vill inte säga det än?”.

Jag hör att Olof blir tyst. Vi är ju i skilda rum så jag kan inte se hur han ser ut. Jag kan inte fatta att de säger så här till min älskling, min sambo, min älskade, älskade Olof som lider så oerhört precis som jag. Som är så ofattbart ledsen och besviken bara att han inte uttrycker det med ord.

Var det något jag sa eller gjorde? Var det att jag drack vatten när de andra drack öl? Såg jag tjock ut om magen? Var det att jag sa att vi skulle fixa i ordning i arbetsrummet? Såg de ryggen på ett litet häfte i bokhyllan som vi fick av MVC för flera månader sen och som jag inte hann städa bort?

Hur i helvete kunde dem få det till att Olof ska bli pappa när inget kunde vara längre ifrån sanningen!? Det känns som jag ska svimma av.

Så ringer läkaren och jag stänger dörren och pratar tyst. Det tystaste jag pratat i telefon på länge. Jag kanske berättar om det samtalet en annan gång men kontentan är att det är okej att starta en ny behandling om en månad från nu. Och det är ju bra.

Jag är svettig, klibbig av anspänning och stress. Jag håller ihop, tar på mig leendet och går efter en stund ut till de andra. Önskar dem en trevlig kväll på julbordet, nu ska jag åka iväg och göra ett ärende. Jag vill ge dem lite egentid, känns knepigt att sitta i ett annat rum i vår lilla lägenhet.

Tar bilen. Kör i beckmörkret, i rusningstrafiken. Mot allt förnuft när hela kroppen skriker ”varning snart bensinstopp”. Sitter på en stor parkering, vid ett köpcentrum, i mörkret. Tårarna kommer och jag gråter och gråter över dagar, månader och år som inte blev som jag hade föreställt mig. Över en sorg och en inre smärta som jag inte trodde var möjlig.

Det är tomt när jag kommer hem. Jag känner avsmak bara jag ser vår soffa. Hur hela vardagsrummet är fullt av så fruktansvärt klumpiga kommentarer och svek. Ringer till en vän som vet hur den här resan är och gråter och pratar och jag hade antagligen kunnat prata hela natten om det inte vore för att jag upptar hennes tid.

Jag tycker så oerhört synd om min fina fina älskling som också måste genomleva detta och säkert annat när jag inte är med. Jag vill ta hans huvud  i mitt knä, krama honom hårt som om han var mitt barn. Jag vill viska i hans öra att det är du och jag mot världen. Kom vi åker nu och kommer aldrig mer tillbaka.

När Olof kommer hem många timmar senare sitter jag fortfarande och gråter. Det är inte bara över vad som hänt idag och ikväll utan allting kommer över mig. Alla dessa år och motgångar komprimerade till en tyngd över mina axlar. Jag vet inte hur jag ska överleva den närmaste timmen trots att han nu är hemma. Det finns inget slut på det här. Den där gränsen är passerad om och om igen.

 

Mitt i det mörka

De senaste tio dagarna har varit de mörkaste och svåraste på länge. Jag har nog skrivit så förut med gränserna flyttas liksom fram. Men jag orkar bara pressa mig till en viss punkt och jag har nu nosat farligt nära den punkten vid ett flertal tillfällen. Flera gånger har jag känt att jag inte vet hur jag ska överleva den närmaste timmen. Timmarna. Att jag måste fokusera på att andas. Andas djupt, andas långsamt. Det är det enda jag klarar just då.

De många tillfällena med hjärtskärande påminnelser om vad jag inte har. De tar den lilla energi som jag byggt upp. Som ett slag i magen när jag känner mig duktig för att jag faktiskt tagit mig till jobbet ännu en dag. Eller orkat gå och handla. Eller i form av ett telefonsamtal på kvällen när Olof inte är hemma.

Söndag, måndag, tisdag var de värsta dagarna. Jag förstod. Jag ältade varför. Det orättvisa. Det ofattbara. Hur är det möjligt. Hur ska jag gå vidare.

I onsdags kväll kom en liten våg av starkare symtom. De varade bara en stund, men i den stunden började jag undra om jag ändå tagit fel. Skulle jag våga hoppas nu efter att ha börjat sorgeprocessen. En liten berg- och dalbana inuti den stora. Jag vet inte hur mycket jag klarar. Att slitas mellan hopp och förtvivlan.

Jag var ledig i fredags, tog ett test bara för att få det bekräftat, det som jag redan visste. Ingen nervositet, knappt någon ledsamhet. Slutade med medicinerna där och då. Två dagar tidigt kan inte gör något i den här situationen.

Lättnaden. Att sluta ha Lutinus rinnande som kladdat ned underkläder, mysbyxor, lakan. Ibland har jag suttit på en frottéhandduk i soffan för att det bara rinner, vid sidan av trosskydd och allt. Alla gånger som jag balanserat införaren på handfatskanten inne på en halväckligt toa på jobbet när jag ens lyckats komma ifrån på de rätta tiderna. Om det inte gör någon nytta, om det inte ger näring åt någon så vill jag inte ha det kvar.

Min stackars kropp. Som fått äta mediciner nio veckor i sträck. Till ingen jävla nytta visar det sig så här efteråt. Min stackars kropp. Som inte haft en naturlig mens på över ett år. Jag kan nästan inte minnas sist det skedde. Jo kanske i oktober 2013. Annars tvingar jag fram den med Provera eller så kommer den efter en behandling som leder in i en ny behandling. Eller efter missfall eller skrapning. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det, vad jag utsätter kroppen för. Men de har aldrig rekommenderat mig att ta en paus. Slemhinnan byggs upp jättefint varje gång så de är nöjda. Och jag vill inte vara den som säger stop.

Att sluta med medicinerna. Att återta kontrollen. Att få tillbaka min kropp. Därför har jag mått lite lite bättre denna helg mitt i allt det mörka. Det finns något jag kan göra och jag har gjort det.

Idag är testdag och jag tog ett test, bara för att sudda ut en promilles tvivel av ”jag kommer alltid undra”. Medan jag höll på med testet började det droppa rött ned i toan, så det var ganska onödigt även om det var en billig sticka för några kronor.

Nu några timmar senare är mensen här och i den situation jag nu är så känner jag en lättnad att den kom, som förra gången tre dagar efter avslutad medicinering. Det är viktigt för mig för då vet jag att det är stor chans att vi hinner med en behandling i januari, innan en liten resa i februari. Och det är allt som finns på önskelistan just nu. Den realistiska önskelistan alltså.

Jag känner mig lugn och avslappnad just nu. Virrvarret av tankar har lugnat sig. Jag funderar på om jag borde vara hemma från jobbet i en vecka, liksom förebyggande. För jag vet att cirkusen i huvudet snart fortsätter. Det här är bara en tillfällig paus. Jag har varit ledig i tre dagar och det är då jag hunnit lugna mig. Faktiskt tänkt på lite andra saker nu när alla falska symtom är borta och kroppen är min igen. Samtidigt, jag tänker på ekonomin, den långsiktiga, pension och sånna saker. Inkomst som grundar en eventuell föräldrapenning eller vad det nu heter.

Jag ser tiden fram till nyår som om jag klättrar uppför ett högt berg. Med snö på toppen. 17 jäkla dar tills jag är framme. Sen är årets hemskaste månad över. Och just nu känner jag ändå en sorts envishet. Jag vill klara detta. Jag ska klänga mig fast på det här jäkla berget. Efter tolvslaget står jag på toppen och sen kan jag pusta ut och sätta mig på en kälke och åka nedför igen. Rakt in i ännu ett år av ofrivillig barnlöshet, ändlösa behandlingar och förtvivlan.

 

Misströstan igen

Det känns tungt nu.

Jag minns i förra veckan. Ruvardag 2 och 3. Lätt molvärk i magen. Det var för tidigt att känna något på riktigt. Det var för tidigt att veta utgången då. För första gången på länge kände jag mig inte otålig. Jag kände mig tillfreds. Jag ville stanna länge, frysa tiden i flera veckor och leva i ruvardag 2 och 3. För där var det tryggt. Där fanns det hopp.

Igår på förmiddagen låg jag i soffan helt avslappnad och såg på skidskytte. Då kom känslan över mig att det här försöket inte gått. För inne i min kropp fanns ingenting. Inga symtom förutom en mycket lätt molvärk som jag helt och hållet kopplar till progesteronet. Jag kände mig alldeles bedrövad. Våra planer för resten av dan ville jag strunta i och bara lägga mig ned på golvet.

Det är ruvardag sju idag och långsamt ställer jag mig in på att embryot inte har fäst den här gången heller. Fantiserar om telefonsamtalet med kliniken och den nya planering jag måste göra med min läkare. När jag kom till jobbet höll jag på att bryta samman bara av att det stod tio personer och pratade på ett och samma ställe. Jag mår inte bra. I fredags och i helgen började jag tänka på sjukskrivning. Som en kortsiktig lösning på ett problem som jag inte vet hur lång tid det kommer ta. Den jäkla ovissheten.

Om någon tänker att jag är tidigt ute så jo det är jag väl. Efter förra försöket intalade jag mig själv att inte ta ut något i förskott, att inte testa tidigt, att inte börja tänka på framtiden och nästa steg innan testdag. För att kunna njuta av fristaden – ruvningen – lite längre. Men jag kan inte lura mig själv på det sättet. Det här är inte ett isolerat IVF försök. Jag är inte en bok med blanka blad. Jag har en historia bakom mig. Jag kan den historian utantill. Hur mycket jag än inte vill känna och tänka så gör jag det ändå. Det här är min kropp, jag lever med den dygnet runt och just nu känns det oerhört tungt.

 

Den långa versionen

I måndags blev det återföring. Hade tänkt skriva mer utförligt hur dan blev men luften gick ur mig.

Inför förra frysförsöket, när vi hade två blastocyster i frysen, oroade jag mig mycket för att båda två skulle dö vid upptining och att vi skulle få det där fruktade samtalet från kliniken om att det inte var någon idé att vi kom dit. När den här cykeln började tänkte jag mycket på att nu hade vi bara en kvar i frysen och i den situationen hade vi aldrig varit förut. Jag försökte förbereda mig på att det kanske inte skulle bli någon återföring.

När jag sen fick tid för ET, sex dar i förväg, ja då släppte jag liksom tanken. Jag slutade oroa mig. Jag är så förvånad att det gick, jag som alltid är duktig på att ta ut negativa saker i förskott. Det var först när jag gick och la mig kvällen innan som tankarna kom tillbaka. Sen när jag gick upp i måndags morse knöt sig magen av nervositet. Det blev verkligt och stort.

Det som hjälpte mig var vissheten att vårt förra embryo överlevde upptiningen så fint, 100%, toppoäng rakt igenom. Rent logiskt tänkte jag att varför skulle inte detta följa samma mönster. De var ju dessutom från samma ”kull”. Även i våras, med tvådagarsembryon överlevde alla upptiningen jättefint, förutom vid sista frysförsöket i april då tre av fem plötsligt dog.

Så i måndags. Jag gick på jobbet med mobilen i fickan och tittade på klockan. Jag bestämde mig för att jag kunde slappna av iallafall till klockan 8 för då började väl embryologerna sitt jobb med upptiningen. Sen hade jag att göra, glömde ibland tiden och mobilen. Vid nio fick jag oväntat ta hand om en ny kollega. Det kändes inte bra att ha en extra person med mig som en svans. Jag var tillräckligt stressad över att få det där dåliga samtalet, sitta inne på toa eller i en skrubb och sen få ett sammanbrott och inte kunna gå ut. Kanske inte kunna jobba klart dan. Att då veta att jag hade en vilsen ny kollega som faktiskt satt och väntade på mig, det kändes inte bra.

Men timmarna gick. Ibland kände jag ”såklart det går bra, vårt embryo är toppenfint igen”. Ibland tänkte jag ”de håller på nu och försöker allt, lirkar med den lilla men det går inte, snart ringer dom med domen”. Det är en rätt speciell situation, att gå där på jobbet och låtsas vara normal för varken chefer eller kollegor vet vilken stor dag det här är.

Till slut var klockan 13 och jag skulle gå. Ringde Olof för att dubbelkolla att han inte glömt att vi skulle ses på kliniken. Nej då han kom ihåg. Sen började jag köra och då ringer telefonen. Hade lagt den på bilsätet för att kunna svara snabbt men den hade glidit in under min väska så jag såg inte vad det stod på displayen. Mitt hjärta höll på att stanna. Nu kommer samtalet, tänkte jag. Men det var Olof som glömt säga en grej. Jag blev så himla rädd.

Vi träffades på klinikens parkering, lyckades ställa bilarna bredvid varandra. Jag kände mig fortfarande nervös. Sköterskan hade inför förra FET:et varit tydlig med att säga att vi kunde få ett dåligt besked så sent som när vi kom in till receptionen, just för att embryologerna försöker in i det sista.

Det var fullt med folk i väntrummet. Jag anmälde mig i receptionen. En sköterska sa ”det ser fint ut, sitt ned så får ni strax komma in”. Då visste jag att det skulle bli av. Men stressen i kroppen lägger sig inte på bara en minut. Jag gick inte från att vara rädd till överlycklig bara sådär.

Att göra en återföring är ju mycket behagligare än att plocka ut äggen. Men det jag inte gillar är att behöva vara kissnödig. Jag brukar gå på toa ungefär en timme innan den tid vi har för ET och sen dricka några muggar vatten efter det. Den här dan hade jag med mig en flaska i bilen och drack lite på vägen till kliniken. Redan när vi satt och väntade på det lilla rummet, jag ombytt och klar, började jag känna mig riktigt kissnödig. Jag hade förstått att de var försenade och att det var flera par före oss och jag ångrade att jag druckit så mycket. Hade kunnat betala pengar för att få gå och kissa.

Vi fick vänta 45 minuter innan det blev vår tur. Läkaren kom in och berättade att vårt embryo tinat sig perfekt. Vi gick in i salen och embryologen ville höra våra personnummer och så.

Jag har träffat läkaren förut och tycker hon är trevlig och väldigt omtänksam. Dock fick jag känslan av att hon kanske håller på att träna upp sig på återföringsbiten (och antagligen äggplock också). Kändes en del när spekulumet kom på plats. Sen tryckte hon ultraljudet hårt mot magen och i kombination med vår väntan och att jag därför var riktigt, riktigt kissnödig nu så var det inte behagligt. In med den första katetern, såg den på ultraljudet, att den låg rätt. Embryologen visade ID på skålen med embryot och vi fick se vår blastocyst, den höll på att kläckas och hade en liten bubbla utanför ringen av celler. Det kändes spännande och positivt att den redan höll på att kläckas, det var första gången för oss.

Jag led där jag låg med ultraljudet tryckt över urinblåsan men tänkte att det snart skulle vara över. Märkte direkt att det var något som inte gick så smidigt som det brukar när hon skulle föra in embryot. Det tog tid och när jag väl såg rörelser på ultraljudet. Ja det kändes inte rätt. Det blev lite vitt inne i livmodern men även stora luftblåsor på vägen ut. Det här är ju sjunde gången så jag vet hur det brukar vara.

Embryologen tog katetern och kollade. ”Det är tomt… näe..vänta lite…här är ert embryo”. Det var som att rummet började snurra. En massa tankar och känslor kom över mig. Omslöt mig.

Tankarna gick till något jag läst om när det här med p-stav var nytt. Att barnmorskor satt in det i armen på unga flickor som sen gick därifrån och trodde de var skyddade och sen visade det sig att den lilla vita staven låg nere på golvet i ett hörn. För att något gått fel vid insättandet. Att barnmorskorna kanske inte visste exakt vad de gjorde de första gångerna. Hur kunde jag veta nu, att våra embryon verkligen blivit återförda i min kropp, i min livmoder de andra sex gångerna? När embryologen uttalade orden ”det är tomt” för att sen ta de tillbaka. Hur kan jag veta att den där blicken de kastat på katetern efteråt för att dubbelkolla inte bara varit för slarvig eller för kort? Har jag gått hem lättad och glad och ruvat och tagit mediciner och hoppats och längtat i onödan någon gång? Jag blir illamående av bara tanken. På att ha blivit lurad.

Embryologen förstorade upp så vi såg vårt embryo igen. Det gick fort men om jag såg rätt så hade det tappat den där utbuktningen, den där blåsan utanför cellringen. Jag kunde bara tänka på om det kunde vara skadat nu, av hanteringen in och ut en extra gång. Efter allt jag läst. Hur kan andra kvinnor bli gravida spontant när det är tusen små processer som ska stämma? Att det ens är möjligt. Och vad är det som gör att ett toppenfint embryo med femtio procent chans inte fäster i mig, mer än slumpen? Jo alla de där komplicerade processerna som ska stämma.

Det här är så oerhört viktigt för oss. Återföringen är ju kulmen av veckor med mediciner, förväntan och hopp och innan dess planering och logistik. Att då känna det allra minsta att något kanske gått fel redan från början. Att embryot kanske tagit skada. Jag kände mig alldeles kall.

”Här är ert embryo och det ligger i eran skål”, sa embryologen och började visa ID:t. Det hoppas jag verkligen, tänkte jag, att det är nedsläppt i våran skål igen och inte i grannens. En bild dök upp, att det stod tre skålar alldeles bredvid varandra. Från tre olika par. Nej, så gör dem inte. Det är säkert superstrikt. Men just då. Tankarna.

Läkaren hade börjat avveckla lite saker, hon fick sätta in den yttre katetern på nytt. Jag var så kissnödig att jag höll på att börja gråta. Ultraljudet tryckt ännu hårdare mot magen. Jag ville blunda och färdas iväg någon annanstans. Bort från det här rummet.

Embryologen kom med en ny kateter, som hon dragit upp vårt embryo i. Hon stod bakom läkarens axel och liksom stöttade, tipsade när hon skulle föra in det. Till slut såg vi det vita, en sats vätska till, mitt i livmodern. Katetern kollades igen och vi fick höra att den nu var tom.

Allt jag tänkte på var om embryot hade tagit skada av den förlängda hanteringen men jag vågade inte fråga läkaren om det när jag satte mig upp. Jag var rädd för att hon skulle känna sig ifrågasatt och kritiserad. Tänk att jag tänkte mer på hennes känslor än mina egna. Så fruktansvärt dumt.

När jag väl stod upp var inte kissnödigheten lika fruktansvärd som i gynstolen. Tankarna snurrade. Jag frågade om chanserna och fick höra 70 procent. 7 procent extra för embryolimmet. Jag kunde inte känna någon glädje.

Vi gick till vårt rum och parkeringen på båda bilarna hade gått ut. Vi hade tagit över en timme men med all försening innan och under räckte inte det. Olof skyndade ut för att vakta. Sköterskan gav mig ett graviditetstest och testdag men allt jag kunde tänka på var det som just hänt och risken för dubbla parkeringsböter.

Jag gick äntligen på toa och lovade mig själv att nästa gång dricka minimalt med vatten. Jag struntar i om de inte ser livmodern optimalt med en liten urinblåsa, tänker aldrig utsätta mig för den plågan igen. Bytte om och sa hej då till sköterskan i vården och gick. Förbi det fulla väntrummet med nya människor nu och ut. Olof väntade vid bilarna, vi hade klarat oss från böter. Vi pratade kort om det som hänt och hans tankar var samma som mina. Tänk om embryot skadats.

Vi körde hem, jag fick fokusera hårt på vad jag gjorde. Jag ångrade så mycket nu att jag inte hade frågat. Hade läkaren eller embryologen sagt ”ja tyvärr sjunker väl chanserna lite nu” ja då hade jag ju iallafall vetat. Hade de sagt ”nej det är absolut ingen fara” då hade jag fått ett svar. Nu hade jag bara ännu en ovisshet. Och det var nästan det värsta. Att istället för att känna mig glad och lättad (som efter alla andra insättningar) kände jag mig bara besviken. Att jag hamnat i ett tillstånd av rädsla och oro. Att jag inte ens fick känna en gnutta av den eufori som jag kände förra gången.

Jag låg på soffan hemma och började googla, för att söka svar. Hittade inte det jag sökte. Försökte vara lite glad över att det blev återföring, över 70% även om det lät överdrivet, men det var svårt. Olof och jag pratade, vi förstod varandra. Vi kom fram till att om embryot skadats, ja det var ju inget som vi någonsin skulle kunna få svar på.

Senare på kvällen lyckades jag hitta de rätta sökorden. Embryo stuck in catheter. Jag fick en massa länkar och massor av svar. Jag förstod att det som hände oss är ganska vanligt. Ungefär 1 gång av 20, skrev någon. Ökad risk när en blastocyst håller på att kläckas, skrev en annan. Flera hade varit modigare än mig och faktiskt frågat sina läkare när de hände och blivit försäkrade om att det inte var någon fara med embryot. Antagligen berodde det inte heller på läkarens skicklighet som jag först trott. Tydligen kan progesteron bilda en klump som täpper igen katetern. Det låter rätt så rimligt när jag tänker på det.

Tack och lov för internet och snabba svar. Bara att veta att det hänt andra och att de var lika oroliga som jag hjälpte mig. Jag gick och la mig mycket mer tillfreds men ändå lite ledsen över att jag blev snuvad på det som brukar vara en väldigt positiv kväll efter återförandet. Den bästa kvällen i hela behandlingen. Nästa dag kändes det bättre och jag började släppa det som hänt.

Nu har det gått flera dagar och jag känner mig glad över ruvningen och lite hoppfull. Det vore ändå intressant att veta om någon av er som läser har varit med om samma sak. Eller om ni hört talas om någon som varit det.

 

 

Decembertrötthet

Jag hade tänkt att skriva om vad som hände i måndags men tar det en annan dag när jag har mer tid. Och energi. Jag känner mig sliten. Riktigt sliten. Har inte orkat träna på ett tag så jag får allt mer ont i ryggen. Det är sånt ryggont som går bort direkt bara jag styrketränar regelbundet men jag har inte orkat det nu, sen en tid. Blir ofta att jag åker hem från jobbet och tillbringar kvällen mer eller mindre på soffan. Jag har inte energi till mer än så. Jag känner att årstiden spelar stor roll i detta. Mörkret. Jag vill sova tio timmar per dygn. Jag vill sova fram till våren börjar.

Gick från jobbet med en olustig känsla. Fullt upp hela dagen och jag fick agera konsult åt andra som egentligen borde veta bättre. Som borde vara mer pålästa innan de ger sig in i vissa situationer. Jag ger gärna små tips och stöttar men nu var det mer som om jag fick rädda upp situationen. Kändes inte så bra. Hastade hem, brist på tid att reflektera eller prata med kollegor. Ringde till Olof och frågade om han handlat de där måste-ha-grejorna. Han hade glömt och var redan hemma. Jag höll på att få ett sammanbrott, över att behöva åka förbi mataffären efter jobbet när jag redan kände mig helt slut. Gjorde det ändå, skyndade runt men hann ändå notera flera bebisar, bland annat framför i kön. Blir arg för att Olof ”tvingar” mig att handla och då blir jag utsatt för allt det där som är jobbigt att se. När jag redan inte mår bra. På den nivån är det.

I natt drömde jag att jag började blöda. Fick alltså mens på ruvardag 2-3. Jag blev ledsen förstås men mest förvånad. Min kropp hade fått spel av alla hormoner och behandlingar. Det kändes som ett enormt slöseri att vårt fina embryo med 70% chans aldrig fick mer tid på sig att fästa och utvecklas. Dessutom med så tidigt mens nu skulle nästa mens antagligen bli för tidig för behandlingsstart i januari. Kliniken skulle fortfarande ha jul- och nyårsstängt. Jag vaknade och gick ut i köket innan jag mindes drömmen och blev så glad en kort stund att det inte var på riktigt. Det var en lättnad.

Sjunde gången

Sköterskan visar oss in, på det lilla rummet med sängen, bakom ett draperi. Jag har inte träffat henne förut. En av få som jag inte avverkat under alla besök på kliniken.

Hon frågar Hur känns det? med en min öppen för allt. Det här är sjunde gången, svarar jag snabbt. Inte anklagade. Inte självömkande. Det bara kommer. Kanske lite som ett försvar. Jag tycker det sammanfattar så bra. Vad som pågår i mitt huvud. Vad som är hela mitt liv, just nu. För det är ju allt jag är och allt jag tänker på. Varje vaken timme. Hon får inte fram ett ord. Det var inte min mening att låta hård.

De har tinat vår blastocyst och den har överlevt med bravur. Toppkvalitet. Igen.

70 procents chans säger läkaren när jag frågar.

7 procent extra för embryolimmet som de numera använder på alla tinade.

När jag körde bilen häromdagen, på den stora leden genom stan, kastade jag en blick på mätarställningen. Den stod på 77777 och solen sken. En av de få soltimmarna i november.

Jag letar efter alla tecken denna sjunde gång. Jag vill så gärna tro.