Jag har så mycket att berätta men ändå tar jag mig inte tid till att göra det. Här. Det blir på andra sätt. I andra samtal.
Jag har tänkt skriva om hur graviditeten fortsätter, nu i vecka 32 och jag ska snart sluta jobba. Om krångliga nattningar av sonen, inskolningen på förskolan i augusti. Om förlossningsrädslan som växt sig allt starkare och hur jag försöker hantera den.
Men igår bakade vi lussekatter här hemma. På kvällen blev det, efter mitt jobb, men vår son är uppe länge ändå. Förra helgen var vi hos vänner som har en jämngammal dotter och jag förvånades lite över hur duktig hon var på att hjälpa till med lussebakningen som vi var inbjudna till. Vår kille brydde sig inte om degen så värst men ville däremot äta alla russin ur skålen. Igår försökte vi igen. Tänker att jag måste låta honom få vara med mer, även om det blir kladd, tar längre tid och inte blir som jag tänkt. Så vi satt alla tre vid köksbordet och bakade ut degen till bullar. Och till min förvåning gick det riktigt bra. Han försökte rulla degen, la den sen på plåten som en död orm och var jätteduktig på att peta ned russin i alla bullar som jag gjorde. Riktigt noggrant och metodiskt. Utan att smaka ett enda russin, till att börja med. Till slut svek koncentrationen och han blev lite stökig. Det kom massa mjöl på golvet och på honom och de flesta bullar blev inte alls så snygga som när jag bakade själv förra året men känslan inombords. Värme och kärlek till min lilla och samtidigt stora tvååring som så gärna vill härma allt vi gör och som var så duktig när jag väl släppte på kontrollen. Ser fram emot att baka med honom snart igen.
Att gå vilse 