Tillkomsten

Idag för precis ett år sen blev lillen till. På förmiddagen plockades mina ägg ut och på eftermiddagen möttes de och Olofs spermier i en skål. Befruktningen. Livet började. Jag tänker att det är inte många som vet exakt på dagen när deras barn kom till förutom vi som gått igenom IVF. Lite speciellt känns det allt.

Det gick ett program på Tv igår kväll om just graviditetens första veckor och hur allting börjar. Jag tycker det är så fantastiskt att från nästan ingenting utvecklas en hel människa. Att de där första komponenterna är så sprängfyllda med kraft och vilja. Programmerade att utföra stordåd.

Ja ett år senare går jag runt i vår nedsläckta lägenhet och bär runt på en liten gnällig kille som är så övertrött men ändå inte kan komma till ro. Jag vyssjar och sjunger med låg röst och till slut somnar han med huvudet mot min axel. Tyngden av sex kilo i mina armar. Från ögonvrån ser jag ned på hans lilla näsa, rundade kinder och knubbiga armar. Vår älskade pojke. Från den där skålen till allt du är idag. Så svårt att förstå. Vi kommer vara evigt tacksamma för dig.

Fika med lillen

På väg ut mötte jag grannarna med sin barnvagn, de skulle också iväg. Vad fint att han är ledig en vanlig vardag med sin lilla familj, hann jag tänka om mannen innan jag kom på att det ju var söndag. Veckovild. Det blir så när Olof jobbar helgen och mina dagar flyter ihop. Jag och lillen tog bussen in till stan. Jag behövde komma ut och se något annat, få nya intryck, vara bland andra vuxna. Läste något om att det var årets fattigaste helg så jag tänkte att det kanske skulle vara lite färre människor ute.

När jag gick på stan med barnvagnen såg jag par i min ålder eller kanske lite yngre som gick hand i hand, ostressat och kikade i skyltfönstren, på väg till eller från en härlig brunch kanske. Eller så skulle de gå förbi biografen och se om det gick någon bra film under eftermiddagen och fördriva tiden med lite shopping fram tills dess. Den känslan, att gå så där planlöst. Bekymmerslöst. Ostressat. Förälskat. Hand i hand. Äta ute om vi ville, när vi ville. Bestämma oss när vi vaknade, sovmorgon på helgen. Klä på sig och ta bussen, eller på sommaren cykeln, in till stan. Ett annat liv nu. Jag är så oerhört glad för lillen men jag kan sakna det där, att äta ute, att få gå på en biofilm som jag hört talas om länge. Att vara spontan. När gick vi senast hand i hand?

Jag minns inte om jag har skrivit om detta tidigare men när lillen var knappt fyra veckor gammal träffade jag en kompis på ett café för första gången sen han föddes. Hon hade med sig sin son som då var 3,5 månad gammal. Jag var helt förbluffad över att han kunde sitta i hennes knä och bara titta sig omkring och fingra lite på en leksak utan att skrika. Lillen sov först i vagnen i två timmar så vi hann både äta och prata ostört innan han vaknade med ett skrik. Jag ammade honom då (första gången ”ute på stan”, lite svettigt) och sen var han nöjd i min famn en stund. Tyvärr började han skrika sen, vägrade bröstet, blev inte lugn av vaggande och vyssjande. Alla på caféet vände på huvudet och tittade på oss, jättestressande minns jag. Känslan av att han och jag störde alla andra. Hörde en familj bakom oss säga ”åh titta en sån liten”. En mamma med barn i förskoleåldern log mot mig med sympati. Det kändes lite bättre då. De flesta tittade nog av nyfikenhet. Han var ju faktiskt väldigt liten då.

Nu i veckan var jag ute och promenerade med en nyfunnen mammavän. Det var minus elva grader så hon förslog att vi skulle gå in och ta en fika efter en stund. Valde ett café där jag inte varit förut. Vi beställde och då vaknade båda barnen innan vi ens satt oss. Lillen som nu är 3,5 månad är helt annorlunda mot när han var yngre. Tog av honom overallen och vi satt med varsin liten i knät och dem satt och stirrade på varandra på en halv meters avstånd. Hennes dotter är tre veckor yngre. Så otroligt söta när dem log mot varandra och lillen sträckte försiktigt och lite okoordinerat ut en arm för att röra vid henne. Han var så snäll, satt helt stilla i mitt knä en lång stund och utan att först kräva mat. När han blev lite rastlös tog jag fram en leksak som han tuggade lite på. Jag försökte äta och dricka med vänsterhanden medan jag balanserade honom i knät med högerarmen så själva fikandet blev inte så avslappnat eller njutningsfullt. När han blev ännu lite mer otålig kunde jag lägga ned honom på en soffa precis bredvid och där låg han nöjt med benen upp i luften och försökte knö in snuttefilten i munnen precis som hemma. Alltså jag kände mig väldigt glad efteråt. Dels för fint fikasällskap men också för att det känns som om lillen passerat en milstolpe och blivit social och mycket lättare att ha med ut. Så många möjligheter som öppnat sig.

När vi satt där på caféet med varsin kopp i en hand och en bebis i den andra blickade jag för en kort sekund ut genom fönstret på snön och då sa min vän: Tänk nu är vi sånna där lattemammor på riktigt.

Känslan. Orden. Innebörden. Så himla fint att äntligen få vara någons m.a.m.m.a.

 

Tre månader

Jag tänkte skriva i helgen men det blev ingen tid till det och sen bara rusar dagarna iväg och det är redan torsdag. Hjälp vad tiden går snabbt! Jag har mycket tankar i huvudet just nu. Har haft svårt att somna senaste tiden, ligger vaken och går igenom alla möjliga saker. Känner att det finns mycket som jag vill skriva, berätta om, men tiden finns liksom inte där. De flesta dagarna hinner jag bara en grej per dag förutom att ta hand om lillen. Det är fortfarande svårt att vänja sig vid att ha så lite egentid tycker jag.

Vår lille kille är redan tre månader och så mycket har hänt i hans utveckling, speciellt nu mellan två och tre månaders ålder. Han är mycket mer med än tidigare, tittar sig omkring, studerar allting och tittar på oss med en annan blick. Han har alltid ”pratat” mycket, alltså haft olika ljud och joller för sig. Ibland låter det som om han säger ”nääe” eller till om med ”mama”. Vi skojar om att hans första riktiga ord kommer vara nej för det låter ofta så och han visar redan sin viljestyrka och kan se riktigt butter och missnöjd ut.

Han har börjat greppa leksaker med händerna och undersöker allt med munnen. Han suger ofta på sina händer och ibland försöker han få in båda händerna i munnen samtidigt. Går inte så bra. Vi lägger honom på mage på en filt på mattan flera gånger om dan så han får träna nacken och ryggmusklerna och han har blivit riktigt duktig på att hålla upp huvudet och kan ligga så långa stunder nu. Han försöker även ta sig framåt och blir frustrerad när det inte riktigt går. Eller jo han kan flytta sig ett par centimeter ibland. Det ska bli så kul sen när han kan krypa på riktigt. Vi ser ju redan nu hur han försöker.

Jag minns inte om jag skrivit om våra nätter. Det har varit rätt så jobbigt då lillen alltid var vaken i två timmar varje gång han skulle äta på natten vilket var ungefär var tredje timma de första 6-8 veckorna. Två timmar är lång tid när man är trött och det gick ju bort väldigt mycket sömn varje natt, främst för mig eftersom Olof delvis kunde sova sig igenom det där. Lillen och jag kunde spendera tolv timmar i sovrummet och i slutändan hade jag ändå bara sovit fem timmar vissa nätter. När han väl somnat in fick jag vänta lite tills han sov djupt innan jag kunde lyfta över honom till babynestet utan att han märkte det och sen tog det ibland en liten stund innan jag kunde somna om själv så han hade ständigt ett försprång i sömnligan. Men sen blev det långsamt bättre, han var bara vaken en timme åt gången på natten och till slut trettio minuter.

Sen hände det helt fantastiska för en dryg vecka sen. Plötslig var han bara vaken tio minuter varje gång. Han åt och somnade om direkt och vi behövde heller inte byta blöja fem gånger varje natt som i början. Oj vilken skillnad det blev för mig och min sömn. Kändes som rena lottovinsten. Jag berättade glatt för alla att nu går det mycket bättre med nätterna, nu har han ändrat sig. Men nu ikväll sitter jag här halvt som en zombie efter ett par nätter i rad med usel sömn pga gnällig liten kille som varit vaken nästan varje timme nattetid. Hoppas det bara är en dålig fas han är inne i. Jag drömmer om att få sova sex timmar i ett sträck. Det har jag inte gjort sen i början av oktober, om ens då. Sov ju inte så himla bra i slutet av graviditeten heller.

Han blev vaccinerad häromdagen för första gången. Jag har inga problem med nålar och sprutor men det blev ändå lite jobbigare än vad jag hade trott. Olof satt ned med honom i knät och höll hans händer. Två BVC-sköterskor stack honom samtidigt i varsitt lår då det handlade om två olika sprutor, så han bara skulle uppleva ett stick. Det gick en halv sekund utan att han reagerade och jag tänkte så duktig han är, det kanske inte gör så ont. Men sen kom gallskriket, han blev alldeles röd i ansiktet och grät hysteriskt. Då höll jag på att börja gråta. Känslan av att någon gjorde illa mitt barn var så stark. Tyckte så synd om honom som satt där helt aningslös innan och inte förstod vad som skulle hända. Så liten och försvarslös. Så oförstörd. Jag höll om honom och det tog en stund innan han lugnat sig. Jag svalde bort gråten, var inte beredd på att jag skulle bli så emotionell. När vi lämnat rummet satte jag mig i en fåtölj utanför och tröstammade honom, tyckte han behövde lite närhet och gos för att kompensera den hemska upplevelsen. Eller kanske var det jag som behövde det mest? På vägen hem somnade han i vagnen och väl hemma var han glad igen. Lilla älsklingen.

Hela livet kretsar verkligen kring honom. Dagar, veckor, månader har nästan tappat sin betydelse för det är ju han som styr tiden. Han är 11, 12, 13 veckor gammal och vi väntar spänt på allt som ska komma. Varje ny dag är verkligen en ny dag.

Ett annat nyår

Klockan är 18:30 på nyårsafton. Jag sitter i mitt vanliga hörn av soffan med några kuddar bakom ryggen och ammar lillen. Över hans ben har jag lagt en blå frottéhandduk. Han smaskar ivrigt på bröstet och jag böjer mig försiktigt framåt och försöker äta lite av oxfilén medan den ännu är varm. Olof har skurit den i små bitar till mig i och med att jag bara kan använda en hand. Jag äter små bitar av köttet, potatisgratängen, whiskysåsen och salladen och det som faller från gaffeln hamnar på handduken istället för på hans kläder.

Hur blev det då såhär? Jo vi stod och lagade mat i köket. Allting var precis klart. Levande ljus tända vid bordet. Finservetter och lugn musik. Maten upplagd och klar på varsin tallrik, rykande varm. Jag var på väg att sätta mig ned på min stol, liksom i slowmotion då det hördes ett illvrål utifrån hallen. Lillen som sovit någon timme i vagnen efter vår promenad vaknade på en sekund, djuriskt hungrig. Han har ju olika typer av skrik men just det här skriket sa mig direkt att det inte var tal om att försöka få honom att sitta i babysittern i fem minuter så att vi kanske skulle hinna äta något. Nej, det där skriket betydde mat omedelbart. Så kvar vid köksbordet satt Olof med finservetter och levande ljus medan jag satt i soffan och åt.

Hur är det liksom möjligt med en sån tajming från lillens sida? Som om han besitter ett sjätte sinne, nu ska mamma äntligen sätta sig ned. På julafton hände nämligen samma sak men då hann jag sitta ned i tre minuter och ta några tuggor av vörtbrödet och börja lägga upp maten innan skriket kom. Vi tänker påminna honom om det här när han blir äldre…

Ja en annorlunda nyårsafton blev det ju. Vi spelade Trivial Pursuit, drack ramlösa med citrussmak och åt After Eight och vindruvor. Turades om att ha honom sittande i knät eller bära runt medan vi läste upp spelfrågorna. Helt plötsligt var klockan halv tolv. Jag vägrade sitta och amma på tolvslaget så jag erbjöd honom bröstet då. Han åt och snuttade till klockan var tio i tolv. Skyndade in i badrummet och bytte blöja till fem i. Sen stod vi i sovrummet, med lamporna släckta och såg ut på fyrverkerierna som lyste upp himlen i alla tänkbara färger och formationer.

Från fönstret kunde jag se den plats nere vid vattnet där vi brukade stå, bland andra, vid en husvägg. Fyra år i rad stod vi där och hoppades, längtade och trodde. Nästa år borde det ske. Nu är det vår tur. Nästa år måste bli bättre än såhär.

Klockan slog tolv, det nya året kom och vi kramades alla tre. Pussade på varandra. Han tittade storögt och de små händerna grep tag i min tröja på axeln. En annorlunda nyårsafton. Med honom. Vi tre. En familj. Äntligen. Till slut behövde jag inte stå där och hoppas ännu en gång.

Gott nytt år! Hoppas 2016 för med sig allt du önskar!