Liten svacka

Jag har en liten svacka just nu, på flera plan. I förra veckan tyckte jag fortfarande att jobbet var roligt och kände att jag skulle kunna jobba i flera veckor till ifall det behövts. Nu är den mesta motivationen bortblåst, antagligen har det att göra med att jag vet att semestern närmar sig och det finns i bakhuvudet hela tiden. Igår var det ovanligt lugnt de sista två timmarna och jag gick hem och skämdes nästan över att jag faktiskt fått betalt för att göra ingenting.

En sak som är typiskt mig är att jag tar mig an små projekt som att rensa i garderoben eller bland en stor hög med räkningar och jag sätter igång med iver men sen kommer typ middagen i mellan och sen tar lusten slut och när det är dags att lägga sig märker jag att det ligger fullt med kläder på sängen eller pappren i olika högar på soffbordet. Då blir det att jag lägger undan det ”tillfälligt” och där kan det sen ligga i flera dar tills jag får lust igen. Önskar jag kunde göra klart med en gång. Just nu ligger flera ofärdiga små projekt framme och det känns stökigt hemma.

Jag har väl skrivit om att jag känner mig så himla pigg fysiskt men ändå blir det inte att jag går några längre promenader eller tar mig till gymmet som jag tänkt. De uteblivna promenaderna skyller jag på det ostabila vädret. Efter jobbet blir det faktiskt att jag spenderar mycket tid hemma och framförallt i soffan. De senaste två veckorna har jag fått en riktig matkoma efter middag och kan knappt hålla mig vaken. Vill gärna inte sova middag så sent om jag börjar tidigt nästa dag men har inte kunnat stå emot och det blir ofta en liten sovstund på allt mellan en kvart och en timme, vilket ofta resulterar i att jag har svårt att somna på kvällen. Tror detta har med graviditeten att göra för på somrarna brukar jag ha mycket mindre sömnbehov.

Nej jag känner mig allmänt omotiverad till det mesta just nu och känner att jag inte får något gjort. Jag drömde om att gå på gravidmassage och tänkte att jag skulle vänta till efter RUL, lite för min egen skull. Men sen har det inte blivit att jag bokat någon tid och nu växer magen allt mer. Tror inte det blir något problem för jag har hört att dem har speciella kuddar eller så kan man ligga på sidan men det hade varit smidigt att gå en första gång i vecka 19 då min mage fortfarande var liten. Ska boka en tid till nästa vecka.

Jag är superglad över graviditeten och alla rörelser från lilla älsklingen. Jag funderar mycket på vad den gör, hur länge den sover i taget, om den känner av när jag ändrar läge från liggande till stående. Nu är det fortfarande fem veckor mellan besöken hos barnmorskan, sen blir det fyra och sen tre osv. Känns som det inte finns så mycket att förhålla sig till i form av besök. Det där mellanläget igen. Vänteläget. Är nyfiken på hur det är att gå på föräldrautbildning men det kommer ju senare.

Nu har jag iallafall varit ute på en liten cykeltur såhär på kvällen och jag fick både frisk luft och lite lätt motion men händerna blev himla kalla på vägen hem. Vindarna är inte direkt varma.

Analys av någons beteende

Jag har ju skrivit tidigare om att jag jobbar på en stor och stundtals rätt kaotisk arbetsplats och att jag önskar hålla en låg profil kring min graviditet och så känner jag faktiskt fortfarande. Jag har aldrig varit den som önskat stå i centrum för allas uppmärksamhet i fikarummet eller vid lunchbordet, därmed skulle jag inte säga att jag är blyg, jag har bara inte behov av den bekräftelsen. Jag tycker om att prata med kollegorna en och en eller i mindre grupper om min graviditet och de är alla otroligt villiga att berätta om sina erfarenheter och komma med tips.

För någon vecka sen mötte jag en nära arbetskamrat, vi har väl jobbat med olika saker ett tag, gått om varandra och bara setts väldigt hastigt någon gång i veckan sen ett tag. Hennes blick gick genast till min mage och hon frågade glatt hur det var med mig och jag sa att allt var bra. Tror jag sa att jag kände rörelser varje dag nu och att det är fantastiskt. Hon frågade om jag hade berättat för ”alla” nu och jag sa lite tvekande nej men att det syns ju snart ändå och då vet folk.

Hon skrattade till och sa ”kom igen, du får ju visa din fina mage nu” och höjde rösten när hon sa det som om hon ville att folk som gick förbi oss skulle höra och få reda på att jag är gravid. Jag blev ärligt talat ställd. Och obekväm. Försökte förklara att jag inte kände för det än men hon gav sig inte och så fortsatte det i några minuter samtidigt som jag försökte styra in samtalet på något annat. Det kändes väldigt knepigt och jag försökte greppa varför hon gjorde det till en stor grej. Varför hon försökte övertala mig till något som jag flera gånger tidigare signalerat att jag inte var redo för. Hon som var den första av mina närmaste arbetskamrater som jag valde att berätta för hösten 2013. Hon som var med när jag blev gravid för första gången och för andra gången och hon vet hur det slutade båda dem gångerna. Hon vet att vi har kämpat i fyra år.

Jag tycker psykologin bakom hennes beteende är oerhört intressant och jag har funderat på det nu efteråt. Varför kändes det så viktigt för henne att jag är öppen med min graviditet inför alla? Tror hon inte att jag är stolt och glad?

Jag förstår inte hur hon kunde ta på sig att liksom bestämma över mig, att nu är det dags. Jag trodde verkligen att hon om någon hade lite takt och känsla för den långa, långa väg det har tagit oss att komma hit. Jag hade önskat att hon sa ”jag är så glad för din skull, äntligen Susanna är det din tur” och inget mer.

Jag har känt henne i sju år. Hon var den som lärde upp mig på jobbet när jag var ny. Lite som en mentor och vän i ett. Vi är väldigt lika till personlighet och i värderingar och det var nog därför jag valde att anförtro mig till henne då för ett och ett halvt år sen. Just för att hon inte är en random arbetskamrat så känner jag mig extra förvånad och lite besviken. Det tog mig en lång stund den dagen att skaka av mig känslan efter det knepiga mötet. Nu har hon gått på semester så jag slipper se henne på ett tag och det känns skönt.

Vad tänker ni som läser detta om hennes beteende? Det vore intressant att höra.

En viktig ansökan

Det finns inga tvivel nu – jag är gravid på riktigt. Den lilla rör sig i magen, jag känner det varje dag nu och i fredags kom vad jag tror är den första riktiga sparken medan jag körde bil till jobbet. Så fantastiskt! Min kropp förändras och Olof kommer hem från jobbet och ser mig på flera meters håll genom vardagsrummet och stannar upp och säger ”oj vad stor den är” som om magen har växt på bara ett dygn sen vi sist sågs. Vi omfamnar varandra, han lägger en hand mot magen. Äntligen, efter sju år tillsammans är det sommar och jag är gravid med vårt efterlängtade barn.

Jag sitter här och försöker fylla i en ansökan om Graviditetspenning. Mitt jobb är väldigt intressant och givande men också stressigt och fysiskt tungt, så alla som tidigare blivit gravida på min arbetsplats har fått beviljat att sluta jobba två månader innan beräknad förlossning. Jag har sett så många andra gå på ledighet under de här åren och tänk nu är det äntligen min tur, att fylla i sånna här pappren, för att jag är gravid.

Det är mycket detaljer i ansökan och många saker som ska motiveras. Snällt nog har jag fått en kopia på hur min närmaste chef skrev när hon ansökte för ett par år sen. Det är dags att jag tar tag i detta nu, även om jag ”bara” är i vecka 23, inte minst på grund av att det är semestertider och min chef ska fylla i vissa delar av ansökan. Snart går jag på semester och när jag kommer tillbaka är det bara en månad kvar att arbeta om allt fortsätter gå bra och om jag blir godkänd av Försäkringskassan. Ur det perspektivet känns det som om tiden rusar iväg.

Kroppsfokus

Det är mycket fokus på kroppen just nu. Så mycket att jag stundtals känner mig trött på mig själv. Vill resa bort och lämna alla tankar hemma. Men ja, det gäller alltså magen och hur mycket den växlar i storlek.

Vi var ute och åt i helgen, delade på en mindre förrätt och åt sen varsin normalstor huvudrätt. Jag var riktigt mätt när vi gick därifrån men så kunde jag känna även innan jag blev gravid. Senare på kvällen när vi kom hem blev det värre, kunde inte sitta eller knappt ligga i soffan för det kändes som om jag inte kunde andas och magen var riktigt uppsvälld. Jag tänker på hur det antagligen kommer kännas i slutet av graviditeten, jag kommer väl inte kunna äta annat än små portioner och mellanmål då. Det skrämmer mig att jag bara är i vecka 21-22 och redan känner så här.

Jag sov mycket oroligt hela natten, vände och vred och var obekväm och varm pga den uppsvällda känslan. Nästa dag var jag fortfarande mätt men åt ändå lite frukost. Sen satt jag och väntade på att kroppen skulle bli normal igen, vilket tog större delen av dan. Det var allt jag kunde tänka på – hur det kändes i magen. Jag hade inte lust att gå ut, kunde inte koncentrera mig på något annat. Ingen rolig dag.

I måndags och igår kände jag mig tvärt om i stort sett ogravid och jag tyckte magen var nästan platt, i alla fall på morgonen. Nu kan det nog vara så att jag vant mig vid den lilla rundningen så mycket att jag själv har svårt att inse att magen faktiskt är större än typ i höstas. Jag kände mig pigg, smal och smidig och trots att jag åt normalt blev magen inte speciellt stor ens på kvällen. Blev faktiskt orolig för den lilla där ett tag när ”det här är för bra för att vara sant”-känslan kom smygandes.

Läste på nätet att matsmältningen blir långsammare dessa veckor (eller kanske redan tidigare) för att så mycket näring som möjligt ska hinnas tas upp till barnet och det låter ju logiskt. Och jag tror att det var det jag kände obehagligt tydligt i helgen. Ikväll fick jag min första magkatarrkänning på flera månader, trots en stressfri dag, vilket jag tror har med järntabletterna att göra. Det återstår att se om jag kan fortsätta med dem. Tänker inte gå med magsmärtor dagligen bara för tabletternas skull, då får jag hitta andra vägar.

Det känns som om magen och kroppen lever sitt eget liv just nu och jag står liksom bredvid och ser på och det är bara att acceptera läget. Och fascineras lite grann av gravidprocessen. Allt är ju nytt.

Halvvägs

Jag är i vecka 21 och för ett par dar sen visade min gravidapp att jag nu gått 50% av graviditeten. Det kändes stort att se de där siffrorna. Liksom rutinultraljudet är ju detta något jag drömt om länge, att kunna säga att jag gått halvvägs eller längre än halvvägs. Vissa dagar känns graviditeten så självklar och vissa dagar känns tanken nästan svindlande, att detta händer oss på riktigt. Att det är våran tur nu.

Knappt tjugo veckor kvar, om allt går bra. Mitten av oktober. Vackra höstlöv och krispig luft. Så avlägset men ändå inte.

Som jag nämnt förut tyckte jag att tiden rusade fram till vecka 14-15 ungefär då vi hade små delmål varje vecka, ofta ultraljud, att hänga upp tillvaron kring. Sen dess har tiden saktat in, blivit utdragen och lång. Jag känner mig lite otålig ibland, vill att det ska vara klart. Vill ha vårt barn i famnen nu. Vill inte vänta tjugo veckor till.

Magen har växt en hel del sen i vecka 17-18 när den började synas. Mina byxor börjar sitta åt i linningen och jag har funderat på att köpa mammabyxor men det känns så skrämmande. Att jag ska gå till den avdelningen av klädaffären och att jag ska välja ut ett par och gå till en provhytt. Är jag ens behörig till det? Jag kan fortfarande känna mig som någon som så gärna vill vara gravid men inte är det.

Halvvägs och jag sover oroligt varje natt, mycket drömmar om graviditeten i olika former. Ibland ligger jag inte bekvämt trots att magen bara är en lite kula ännu. Vi var hos vår barnmorska i början av veckan och mitt järnvärde var okej men jag ska börja äta järntabletter var tredje dag. Ser inte fram emot det, har haft känslig mage i många år med mycket problem med magkatarr till och från och vad jag har läst och hört om järntabletter så får många problem med magen. Får se hur jag reagerar.

Rörelser

Som jag har längtat och funderat på hur det skulle kännas. Hela livet har jag undrat. När det väl hände var det svårt att förstå. Så stort att det är svårt att greppa. Rörelserna inifrån.

En kväll i slutet av vecka sjutton när jag skulle somna kände jag för första gången vad jag tror var den lilla. Det var som om något gned sig mot eller svepte förbi insidan av livmodern. Där låg jag ensam i mörkret, upprymd och lugn på samma gång. Jag somnade alldeles lycklig.

Två dagar efter rutinultraljudet kände jag en tydlig rörelse för första gången. Jag var på jobbet då och stannade till och vågade inte röra mig, rädd för att skrämma bort den fantastiska känslan. Jag kände hur vår lilla älskling ändrade läge i mig och jag blev förvånad hur långt ned det kändes, alldeles vägg i vägg med urinblåsan. Tre dagar senare hände samma sak igen och då kändes det som om hela livmodern ändrade form när den lilla ville bryta sig ut.

I lördags kväll kände jag hur den ändrade läge fast högre upp i livmodern för första gången, det var riktigt tydligt. Jag satt kvar i soffan, egentligen trött, men ville se klart slutet på en film. Jag rusade in till Olof som nyss lagt sig för att sova och väckte honom och berättade euforiskt. Han blev också jätteglad och vi kramades länge. Jag tror att om jag haft en hand mot magen när det hände kanske jag hade känt rörelserna även från utsidan.

Det dagliga sen en vecka har varit att helt plötsligt blir det ett jättetryck mot urinblåsan och jag blir akut kissnödig, liksom ser mig om efter en toalett. Men sen lättar trycket lika plötsligt efter kanske en halv minut och då vet jag att det är den lilla som rör sig även om jag inte känt den aktivt.

Jag försöker beskriva för Olof varje gång hur det känns för mig. Stackars honom som står utanför vår lilla gemenskap och bara ser på. Jag tänker på alla behandlingar och undersökningar som jag fått gå igenom men just det här är jag så glad att jag får uppleva, att det händer i min kropp.

Sen i lördags har jag känt tydliga rörelser varje dag och bara idag på förmiddagen på jobbet kände jag vår älskling ändra läge vid tre olika tillfällen. Det är helt fantastiskt men det känns också knepigt när jag är mitt uppe i en arbetsuppgift för detta tar ju hela mitt fokus för en stund, jag vill stå blick stilla och bara känna och jag börjar le stort för mig själv. Idag ville jag berätta för hela världen att jag känner den lilla, vårt barn, i mig! Det är nästan ofattbart att det äntligen händer, efter alla de här åren. Kärleken till vår lilla bara växer. ❤