Vecka 35 och livet

Jag vet inte hur länge jag har drömt om att få vara lagom gravid över jul. Jag har haft en bild i huvudet av hur det skulle vara och kännas. Julstök, bakning, mys i soffan på kvällarna, levande ljus och drivor med snö utanför. Firande med familjen med en lagom stor putande mage, bakom en röd kjol eller klänning kanske. Jag trodde att det skulle hända 2014 men det blev inte riktigt så. Men så i år blev det verklighet. Jag var ungefär i vecka 33 under julen. Kan inte säga att jag hann njuta eller sitta stilla så väldigt mycket med en aktiv tvååring som for runt. Men vid ett tillfälle stod jag och speglade mig och klappade lite extra på magen. Jag är inte en sån som går och klappar mig om magen annars.

Tidigare i höstas oroade jag mig en del för att vara gravid under vintern. Det här med halka och risken att ramla omkull. Har inte varit rädd för att landa på magen men däremot för att bryta en handled eller fotled i kombination med att vara gravid. Men nu har vintern hittills varit väldigt mild där vi bor och även om det är trist att inte ha snö som lyser upp ute mer än något dygn i taget så är det ur gravidsynpunkt perfekt. Trodde även att jag skulle behöva köpa en speciell gravidjacka men har hittills klarat mig med min vanliga, som jag faktiskt kan knäppa alla knappar på även om magen står ut rejält. Tror att det kommer gå ett par veckor till och det känns bra om jag inte behöver lägga pengar på något som bara behövs ett väldigt kort tag. Förra gången var jag ju gravid mellan februari och oktober och både kläder och väder var betydligt lättare och behagligare under den sista delen av graviditeten.

Jag är i vecka 35 nu och känner ”hjälp det är bara fem veckor kvar och vi har inte ordnat någonting”. Det har varit så otroligt mycket fokus på så mycket annat i flera månader nu. Alla problem med min brutna tå, ischiassmärta och förkylningar som gått runt i familjen. Den smygande förlossningsrädslan och Aurorasamtal på sjukhuset och psykologbesök på MVC. Bäckenbottenproblem som blivit värre och läkarbesök för det. Intyg efter intyg och samtal med Försäkringskassan för att de har svårt att fastställa min inkomst inför gravidledigheten. De har svårt att greppa att jag varit föräldraledig i olika omfattning under det gångna året och att jag vissa veckor jobbat heltid och en annan vecka tagit två dagar föräldraledigt istället. Olof och jag har pusslat så mycket vi kunnat med våra arbetstider för att vår son inte ska behöva vara på förskolan mer än nödvändigt. Och ändå har personalen på förskolan haft synpunkter på hans schema och lite annat som stulit så mycket energi av mig mentalt nu innan jul. Utöver detta vardagen med en tvååring med extremt stark vilja och som somnar som tidigast 21:30 varje kväll. Det är väldigt annorlunda att vara gravid denna gång. Inte mycket tid till reflektion nu det senaste.

Tycker graviditeten gått snabbt men har ändå känt att det varit lång tid kvar att hinna förbereda oss med det praktiska men helt plötsligt sitter vi här rätt så oförberedda. Kläder till en nyfödd har vi ju redan och ska bara tvättas upp. Babyskydd behöver vi köpa eller låna av någon då vi lånade ett till sonen förra gången men det börjar bli gammalt nu. Beslutet om syskonvagn har jag velat fram och tillbaka med. Sonen åker sällan vagn men ändå behövs det ibland tex när han varit sjuk och hängig eller får för sig att vägra gå eller när jag är ensam med honom i mataffären och behöver ha honom typ fastspänd och upptagen med min telefon för att han inte ska riva stället. Jag måste även i framtiden kunna spänna fast honom/ha honom sittande pga att han gärna vill gå ut rakt i gatan och leka. Har alltid tänkt att jag skulle unna mig en Bugaboo Donkey om vi fick två barn hyfsat tätt. Vagnen är dyr men har ett väldigt bra andrahandsvärde så vi kan sälja den vidare sen. Jag har även planerat att sy ett neste till den lilla nya. Sonen använder fortfarande sitt och jag vill att de ska ha var sitt. Det tog ca fem timmar att sy förra gången men behöver välja tyger mm och fram för allt ta mig tid att sy, ostört. En annan rätt viktig grej är att vi hade tänkt vänja sonen vid att sova i eget rum, dels för att han inte ska bli störd av skrik från vaken bebis under nätterna och dels för att vi vill använda hans spjälsäng till den nya. Men på grund av extremt långdragna nattningar i kombination med alla mina krämpor har vi varit bekväma och fortsatt natta honom i vårt rum, i vår säng, vilket känns dumt nu. Nu börjar jag känna mig rätt stressad när jag tänker på allt som är kvar att göra.

Jag har haft på gränsen till högt blodtryck i ett antal veckor och när jag var på MVC i förra veckan upptäckte barnmorskan att min livmoder inte växt som den skulle. SF-måttet hade stått helt still i två eller tre veckor och jag fick komma tillbaka igår för en extra kontroll. Tyvärr var det inte bättre igår, samma mått på 30 cm och jag är som sagt i vecka 35 så nu har hon skickat en remiss för tillväxtultraljud som vi ska bli kallade till inom en vecka. Jag kan inte låta bli att oroa mig för mitt barn och undrar hur det är med flödet genom de viktiga blodkärlen i navelsträngen och om mängden fostervatten är okej. Önskade att vi kunde få en tid för ultraljudet genast, idag, för att få svar. Allt annat blir liksom obetydligt när jag tänker på barnets hälsa och min hälsa och på vad som kan hända nu på slutet.

En liten tagg i hjärtat

Föräldrautbildningen har varit bra hittills. Mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på efter att ha hört blandade omdömen från vänner. En äldre, erfaren barnmorska har lett gruppen och hon har varit lagom personlig och professionell. Vid första tillfället slogs jag av att minst hälften av paren i vår grupp är mycket yngre än oss, jag gissar på 5-10 år yngre, men sen dess har jag inte tänkt så mycket på det. Vi är alla förstagångsföräldrar, eller ska bli. Vi har en gemenskap i det.

Så sitter vi där igen och barnmorskan berättar om tiden på BB, vad som är bra att ha med sig dit, hur länge det är vanligt att stanna och vad man kan få hjälp med där. Senare kommer hon in på den första kontakten med BVC och hur ofta man går dit i början.

Helt plötsligt nämner hon att man brukar prata preventivmedel med sin BVC-sköterska efter 1-2 månader. Preventivmedel. Jag ler lite för mig själv och tänker att Olof som sitter bredvid mig måste tänka samma sak. Hon släpper inte ämnet utan förklarar ingående fördelar och nackdelar med p-piller, spiraler och andra metoder. Ju längre hon håller på desto mer obekväm blir jag. Plötsligt känner jag mig inte längre som en i gruppen, som en ”vanligt” gravid. Det regnar ute och som en tyngd över mina axlar kommer insikten om vad vi varit med om. Fyra och ett halvt år har det tagit oss. Vår lilla älskling i magen har faktiskt inte kommit till genom närhet och intimitet utan blivit tillverkad i ett labb. En liten tagg i hjärtat och jag känner mig genuint ledsen.

”De flesta vill ju inte ha barnen för tätt”, säger hon och menar att det är därför det är bra att ta upp frågan redan 6-8 veckor efter förlossningen. ”Man vet ju aldrig när lusten kommer”. Som om det vore så lätt för alla. Jag väntar hela tiden på att hon ska flika in något, ett endaste ord eller en bisats om att det också finns par som har svårt för att bli gravida men det händer inte. Hon pratar utifrån det ”normala” friska perspektivet och Olof och jag är inte inkluderade i det. Vi och 10-15% av alla andra par i fertil ålder som kämpar mot ofrivillig barnlöshet.

Till slut byter hon samtalsämne och jag sväljer ned klumpen som jag har i halsen och kollar på klockan. Snart får vi gå härifrån.

Lite i taget

Igår var jag hos barnmorskan på rutinkontroll i vecka 30. Allting var bra. För en månad sen upptäcktes det ju att mitt blodvärde var lite lågt (107) och jag fick börja med järntabletter två gånger dagligen. Jag var väldigt orolig för hur min mage skulle påverkas men det har gått över förväntan. Visst den är väl inte helt som vanligt men lite svårt att veta vad som är graviditetsrelaterat nuförtiden. Efter två veckor hade mitt Hb gått upp till 116 och igår var det 118 med samma dos. Skönt att det ordnat upp sig.

Jag har upplevt en del yrsel de senaste två veckorna. En gång hemma när jag suttit vid datorn länge började hela rummet snurra, verkligen rotera som en karusell. Jag höll på att tippa från stolen och fick skynda mig ut till soffan och lägga mig ned och då gick det över helt. Nästa kväll kom samma känsla tillbaka när vi hade varit på en konsert och stått upp länge. När vi började gå därifrån i natten med tiotusentals andra började hela världen snurra på en gräsmatta. Tur att Olof var där och fångade upp. Det värsta var för nån vecka sen när jag som vanligt gick uppför fyra våningar trappor på jobbet och började känna mig konstig. Helt plötsligt kom vitt suddigt och krympte mitt synfält till en decimeter samtidigt som ljudet ändrades till surrande och jag blev helt svag. Det var på gränsen att jag lyckades öppna dörren och sen hitta till en bänk i ett litet rum bredvid entrén som höll på att byggas om och lägga mig ned. Det tog flera minuter innan surrandet i öronen försvann och jag blev normal igen. Jag förväntade mig att mitt blodtryck skulle vara lågt men det mättes till 120/70. Blev nästan besviken. Vid tidigare besök hade jag 105/60, vilket är lägre än jag alltid haft som ogravid men jag antar att det varierar lite nu med dagsformen.

Barnmorskan klämde och mätte magen, sa att den var fin, det gör mig glad. SF-måttet var 28 cm tror jag och hamnade precis på normalkurvan. Hon lyssnade på hjärtat och älsklingen började sparka då så pulsen gick upp rejält. Hon fick hålla på en stund för att få en normal nivå, som var runt 140 slag/minut.

Sen bokade vi in fler tider. Hittills har jag gått till MVC var femte vecka, nu var det bara fyra veckor i mellan och nästa gång tre, sen blir det varannan vecka och till sist varje. Vi satte upp tider i september men när hon fortsatte boka in i början av oktober kände jag att det började kännas långt bort. Abstrakt. Den gången skulle vi göra en sammanfattning inför förlossningen sa hon. Förlossning? Jag har inte kommit dit än i tanken. Jo på ytan, svepande men inte på riktigt. Sen fortsatte hon ge mig besökstider varje vecka ända fram till 30/10 som ju är mer än en vecka efter BF. Jag kan inte ens greppa hur långt bort det känns just nu. Fullkomligt overkligt.

Jag har ju hela tiden delat upp graviditeten i små sektioner. Naturligt också i början med tanke på all rädsla och tidigare erfarenheter. Den första gränsen gick vid KUB i vecka 13-14. Tyvärr blev inte det något roligt delmål. Nästa gräns var fram till RUL i vecka 19. När vi klarat av det och tagit in att allt faktiskt såg bra ut vågade jag se fram till vecka 25-30 ungefär. Nu i vecka 30 kan jag se fram till vecka 36-37 men inte längre. Så att boka in tider som sträcker sig långt bortom BF känns helt absurt.

Samtidigt funderar jag mycket på när vårt barn kommer födas. Nu när alla på jobbet vet att jag är gravid får jag höra väldigt mycket om deras förlossningar, trots att många har barn som är 25-30 år gamla och den där stora händelsen alltså ligger rätt långt tillbaka i tiden. Flera kollegor födde sitt första barn 3-4 veckor innan BF, utan att ha fått någon förvarning om att det skulle vara på gång. Jag funderar på om det kanske kommer bli så för oss och jag tänker att jag borde ha allting förberett hemma till en månad innan BF, ifall. Samtidigt vet jag ju att många förstföderskor går över tiden. Jag är liksom nyfiken på hur det kommer bli för oss. I vilken vecka kommer det ske. Ovisshet igen, fast mer av det positiva slaget såklart. Just nu tar jag en liten bit i taget. Dagarna går snabbt ändå.

Anemi och annat

Vi var på MVC idag, vår barnmorska har semester så vi fick en vikarie, en erfaren kvinna som var mycket trevlig. Hon frågade hur jag mådde och tog de vanliga proverna. Mitt blodtryck var 105/60 och hon sa ”ni unga tjejer får ofta lågt tryck under graviditeten”. Hon kallade mig ung, det kändes bra. Jag fick ligga ned på britsen och hon mätte magen, det där SF-måttet och det var helt normalt. Vilken fin mage du har, sa hon när jag låg där på rygg. Jag kunde se hur livmodern sluttade brant nedåt strax ovan naveln nu. Den var så stor den ska vara i början av vecka 26. Hon lyssnade på hjärtljuden med dopplern och älsklingen rörde sig tydligen bort ifrån henne då, ville inte vara med. Pulsen låg på 140 ungefär.

Det enda som inte var bra var mitt Hb, blodvärdet, som idag låg på 107. När jag kollade det sist i vecka 20 låg det på 120. Det var då jag blev beordrad att börja med järntabletter var tredje dag och jag har ätit dem sen dess. Barnmorskan kollade i sina PM att gränsen för blodbrist, anemi, låg på 110 så från och med nu måste jag äta järntabletterna två gånger dagligen. Undrar hur min känsliga mage ska klara det. Var tredje dag har faktiskt fungerat över förväntan.

Hon sa att det är viktigt att försöka få upp blodvärdet nu för under den sista tiden av graviditeten är det tydligt väldigt svårt att påverka. Och att gå in i en förlossning med blodbrist kan leda till ökad blödning och större risk för infektioner. Det lät ganska allvarligt, när hon sa det så.

Jag vet inte om jag ser samband nu efteråt bara för att jag vet men sista veckan innan jag gick på semester kände jag mig allt mer trött. Intensiva situationer på jobbet kunde ta all energi ifrån mig så som de aldrig gjort förut och jag sov middag i soffan varje kväll. Nu när jag har semester har jag inte upplevt tröttheten på samma sätt men nu har jag ju också sovmorgon nästan varje dag och kan ta dagen i min egen takt. Jag har också blivit andfådd oroligt lätt av att gå i trappor och liknande men har kopplat det till att jag inte motionerat aktivt på väldigt länge. Egentligen har jag tänkt att alla symtom ovan har med graviditeten att göra och så är det kanske också men nu när jag vet att jag har lågt blodvärde tänker jag att det kanske påverkar.

Den främsta orsaken till blodbrist under graviditeten är den ökade blodvolymen som späder ut blodet så det är inget som går att påverka. Dock känner jag att jag nog varit dålig på att äta kött under en period. Jag har ätit mycket lax (i ugn), sallader, fetaost, frukt och grönt, tzatziki i massor (sommarkänslor), korv, vi grillade kyckling i helgen och en massa onyttigt – men som sagt inte mycket nötkött som är rikt på järn och jag tror att min kosthållning kanske bidragit lite, lite till det dåliga resultat. Så dags för nya tag och förhoppningsvis kanske jag blir lite piggare framöver.

En roligare grej är att vi anmälde oss till föräldrautbildning på MVC med start den 1/9. Det fanns flera grupper att välja på, plats för max sju par i varje grupp och i ”vår” grupp såg vi att alla hade BF i oktober. Tänk att det bor så många andra par här i närområdet som ska bli föräldrar samtidigt som oss. Det ska bli så kul att träffa dem när det är dags.

Kärlek

Kärlek till vår lilla älskling där inne.

Som sparkar, suger på tummen, sväljer fostervatten och lägger sig med ryggen mot oss när vi försöker få till en profilbild.

Jag kan fortfarande inte greppa att det fantastiska som händer på monitorn också sker inuti mig. Sju gånger har vi setts nu och för varje gång växer du och ändrar form. Hur är det möjligt att du sover när du vill, rör dig som du vill, utan att jag känner någonting.

Vi känner båda två ödmjukhet inför livet och dess komplicerade processer. Just idag kan det inte bli bättre. ♥

Vecka 12

Idag börjar vecka 12. Den finaste vecka 12 någonsin. Så här långt har vi aldrig kommit förut. Den lilla lever och mår bra.

Efter att jag skrev inlägget igår kväll pratade jag och Olof om hur vi kände inför läkarbesöket och ultraljudet idag. Det visade sig att medan jag kände mig hyfsat lugn och okej så var han nervös och orolig för att något skulle vara fel. Jag är ju van att prata om hur jag känner och mår men han är inte lika öppen med det. Han har inte det behovet. Men när jag hörde honom berätta om sin oro och pessimism, då blev jag också nervös och katastroftankarna kom så smått. Jag hade svårt att somna i natt.

I morse var vi båda nervösa. Första ultraljudet på MVC sen i somras. Jag försökte lugna mig med tankar på att jag ju sett den lilla sprattla och vara full av liv för bara en vecka sen. Varför skulle något gått fel sen dess?

Igår kväll hade Olof sagt ”vi ber om att få ultraljudet med en gång, inget långt snack med läkaren innan” och precis så kände jag också utan att ha nämnt det för honom. I somras fick vi en tid hos barnmorskan innan ultraljudstiden. När vi bokade den två, tre veckor innan frågade vi om det inte gick att göra ultraljudet först (och se så allt var bra) och sen besöka henne, men det fanns inga andra tider den dan och jag ville inte vara krånglig och hade svårt nog att vara borta från mitt jobb. Men den där morgonen när vi satt där i hennes rum, hon tog alla möjliga prover på mig och vi bokade in tid till rutinultraljudet i oktober och ett par dagar senare skulle vi komma till henne och lyssna på hjärtljuden för första gången och hela tiden satt Olof och jag där och tänkte men vi vet ju inte ens om den lever. En kvart senare var det sanning.

Det satt några kvinnor med stora magar i väntrummet på MVC men ändå kändes det lite lite lättare att vara där än de två tidigare ångestfyllda gångerna. Det var mycket personal som passerade på väg till sina rum och en av dem var våran barnmorska från i somras. Jag har inte sett henne sen den där dagen. Hon ringde mig två gånger efteråt. Hon tittade till på oss, vet inte om hon kände igen. Hon måste ju ha sett jättemånga andra par sen dess.

Läkaren kom och ropade upp oss och vi gick in på hennes rum. Vi satte oss och hon sa att hon läst igenom min journal och visste att vi drabbats av ”tråkiga saker” och att jag nu var gravid igen. Jag kände inte att jag behövde utveckla det. Hon frågade om vi hade några frågor eller funderingar. Jag sa lugnt att det kändes svårt att prata om något innan vi gjort ultraljudet och visste hur läget var. Hon verkade förstå. Hon sa ”det var några veckor sen sist va” och jag sa bara umm för jag tänkte att om jag säger att vi var på ett ultraljud för bara en vecka sen kanske hon skulle säga att då behövs det inget idag.

Så vi fick som vi önskade, efter bara två tre minuter med henne visade hon oss ut och till ett annat rum. Ultraljudsrummet, som jag tänkt så mycket på. Jag märkte när vi kom in där att det såg ut exakt som rummet i somras förutom att monitorn i taket saknades. Jag frågade henne om de hade två rum och så var det. Vi var i det andra nu och det kändes bättre. Jag la mig ned på en annan brits med papper över, där jag inte legat förut och Olof hade aldrig suttit på den stolen förut.

Jag kommer titta först, sa hon och vinklade apparaten bort från oss. Jag hade haft hjärtklappning hela morgonen. Anspänningen. Avgörandet. Antingen ja eller nej. Jag höll andan.

Det tog bara ett par sekunder innan hon sa att den levde, minns inte de exakta orden. Hon vinklade monitorn så vi kunde se. Jag tror lättnaden var störst för Olof idag. Han hade svårast att tro. Jag kände mig ganska trygg med alla symtom men blev uppstressad inför stunden och allvaret.

Ultraljudsapparaten var inte alls lika bra som där vi gått privat. Jag hade sett fram emot att Olof skulle få se det fantastiska som jag fick uppleva för en vecka sen. När den lilla viftade med armarna och sparkade med benen och verkligen levde runt. Nu såg vi nästa som stillbilder, förutom hjärtat som pulserade fint. Vi såg den lilla vifta på handen och det fina var att få se den i profil. Den såg ut som en liten liten människa. Vi fick en bild med oss hem. Den fjärde bilden.

Vi gick tillbaka till läkarens rum och jag berättade om blödningarna jag hade i förra veckan. Ville få det bekräftat att det är normalt och det sa hon att det är men om det blöder så mycket att det går igenom trosor och byxor, då ska jag höra av mig så gör de ett ultraljud och kollar att allt är bra där inne. Det var betryggande att höra. Sen nämnde jag att jag börjat må mer illa sen ungefär en vecka tillbaka och tycker det är lustigt att det kommer nu, så här ”sent”. Hon sa att det är väldigt individuellt när illamående börjar och slutar, att det är olika för alla.

Sen sa vi inte så mycket mer och gick tillbaka till väntrummet med vårt lilla foto och vår barnmorska kom och vi gick in till henne. Hon var förstås glad över att se oss gladare än vid första besöket. Vi pratade om KUB i nästa vecka och att vi har fått tid för rutinultraljudet i slutet på maj. Hon ville boka in en tid efter det för att lyssna på hjärtljuden för första gången. Jag kunde inte låta bli att le snett för mig själv. Hoppas vi kommer dit den här gången.

Det regnade och vi gick ut till bilen. Jag var glad. Olof också men lite mer återhållsam. Jag skulle vilja köpa tårta och dricka champagne för nu är jag glad. Idag är jag glad på riktigt efter fyra lyckade ultraljud. Vår lilla älskling lever och växer inuti mig. Ingenting kan bli bättre – just nu.

En del av mig känner mig lite lite besviken över att Olof inte vågar vara glad så som jag. Jag som mått så enormt dålig hela vintern och känt att han inte förstod mig då och nu först visar han hur hårt det som hände oss i somras har tagit på honom. Varför kunde vi inte vara på samma plats både i sorgen och i glädjen? Jag ska ge honom lite mer tid även om jag önskar att han kunde vara glad med mig idag. Morgondagen vet vi inget om.

Imorgon

Imorgon väntar läkarbesök på MVC och ultraljud. Jag har haft tydliga symtom nu i ett par dar och till och med varit illamående så jag känner mig hyfsat lugn inför imorgon. Jag tror att det går bra där inne men ändå känns det läskigt att stå inför ett nytt ultraljud. Det blir så definitivt, svart eller vitt. Antingen lever den eller så… nej.

Vad jag vet har vårt MVC bara ett rum för ultraljudsundersökningar och det var där inne världen föll samman den 15 augusti förra året. Jag tänker på hur det kommer kännas om vi ska gå in i det rummet igen. Har mått dåligt bara av att sitta i väntrummet hittills. Så mycket minnen.

Delade känslor

Mycket tankar och känslor just nu. Läste om tråkiga nyheter på två bloggar häromdagen och det satte igång ännu mer tankar och minnen från förr.

Jag har haft ett par dar den här veckan då jag i stort sätt känt mig väldigt lugn och tillfreds. Om allt är bra där inne är jag så himla lycklig och tacksam. Jag känner ingen stress och många småproblem känns oviktiga. Jag tänker inte längre bort än en, två månader och befinner mig mycket här och nu. Idag.

Men så finns ju tankarna ständigt närvarande på hur det slutade i somras. I fredags var en riktigt dålig dag. Jag var ledig medan Olof jobbade. Jag började morgonen lugnt och behagligt men efter ett tag gav ensamheten och ”sysslolösheten” mig tid att tänka tankarna fullt ut. Rädslan blev bara värre och till sist satt jag och googlade på ultraljudstider på privata klinker. Hittade en klinik där man kunde boka tider via nätet och jag kom ganska långt in på den sidan innan jag upptäckte att stället låg i en helt annan del av landet. Ändå hade jag sökt på sånt som låg i vår stad. Besvikelsen.

Jag skrev ju om hur svårt jag hade att hantera att Olofs flera år yngre syster hann få barn innan oss. Alla känslor det väckte i mig. I december någon gång bestämde vi att vi ska åka på en skidresa med systern med familj och Olofs bror. Jag har hela tiden försökt tänka långsiktigt, att jag måste orka umgås med dem för barnlösheten kommer i det stora hela bara vara en kort fas i våra liv och relationen till Olofs syskon är något jag kommer ha kvar hela livet. Så jag har känt att jag klarar det, att jag vill klara det. När jag blev gravid kändes tanken på skidresan lite lättare, nu har jag iallafall något eget på gång. Men det senaste har jag tänkt mycket på att vi ska sitta där i samma stuga om kvällarna och prata försiktigt om vår graviditet och jag tänker mig att de kommer vara glada för vår skull för de vet vad vi har gått igenom, i stora drag. Tanken på om jag sen en vecka senare på ett ultraljud i vecka elva kommer få reda på att det inte går bra, och att jag då umgåtts med dem och deras son som är nio månader och trott att jag var gravid – den tanken förtär mig. Jag känner att den här resan med dem ökar min rädsla för MA jämfört med om vi bara varit hemma och jobbat. Djupa andetag bara jag skriver det här. Det är delvis därför jag satt och googlade på ultraljudstider. Resan är i nästa vecka.

Något som känns mer positivt är att vi ska till MVC i morgon. Jag har ju skrivit om det också, hur mycket jag hade fantiserat om att få ringa till och börja på MVC och hur det blev första gången och hur jag därför väntade i somras med att kontakta dem igen. Sen hann vi gå där två gånger och det var i deras lokaler som MA:t upptäcktes så jag har fått ångestattacker under hösten och vintern bara jag tänkt tanken på att bli gravid och återvända dit. Efter att vi fått se hjärtslagen den 4 mars kände jag mig mer okej med att besöka dem igen. Jag ringde ett par dagar senare och en jättegullig ung barnmorska svarade. Jag fick så himla fint intryck av henne och det är även till henne vi har fått tiden imorgon så jag känner mig faktiskt lite positiv till besöket just nu även om jag är rädd för att väntrummet och hela våningen ska väcka minnen. Olof ska med och det är skönt.

Ja mycket blandade känslor fortfarande och jag tar en dag i taget.

Uppgång och fall

Igår hade jag en rejäl svacka. Var nog lite mer påverkad av jetlag än vad jag förstod.

Vi reser en del och de här avbrotten i vardagen betyder jättemycket för mig. Och det är inte bara själva resan utan allt planerande innan. Det är jag som fixar och bokar allt och jag glädjer mig verkligen åt att det är på gång, att det närmar sig. När jag har en tung dag på jobbet eller andra motgångar så tänker jag på och kan trösta mig lite med att vi i alla fall ska åka bort även om det är flera veckor eller månader kvar. När vi väl är där så försöker jag vara här och nu och njuta. Det brukar gå bra.

Det jag kände så starkt igår var den där tomheten som kommer med att komma hem. Det där fina, fantastiska som jag drömt om och levt för är plötsligt över. Det blir så tydligt när vi kommer hem och jag tänker jaha vad ska jag göra nu? Övergången mellan att ”leva livet” i tre veckor och vardagens måsten blir en hård krock. Jag mår inte bra av att leva i något sorts mellanland.

Idag började jag jobba och det har varit en riktigt bra dag. Hade lagt ut några foton från resan på Facebook så de flesta visste och många var intresserade och kom fram och ville höra. Det var en positiv uppmärksamhet till skillnad från när jag kom tillbaka från fyra veckors sjukskrivning. Nu visste ju folk varför jag varit borta och jag behövde inte vara på min vakt eller dra en vit lögn. Det kändes bra. Jag ser fram emot att gå dit imorgon igen och jag tror rutinerna är bra för mig. Att ha något att göra, inte hinna grubbla för mycket som här hemma, att träffa folk och få dagarna att gå.

.

Dagens enda tråkiga kom strax innan hemgång. Vi hade precis avslutat ett kort möte, jag brukar inte ha mobilen i fickan men det hade jag då. Den ringde. Hemligt nummer. Jag svarade. Det var en barnmorska från vårt MVC som sa att den tid jag hade hos min barnmorska på fredag behövde flyttas för hon hade fått förhinder. Jag försökte förstå och samtidigt ta mig ut ur ett rum fullt med kollegor. Jag tror jag sa att det inte var aktuellt längre och hon blev tyst men verkade halvt förstå. Tog mig in i en liten skrubb och kunde säga rent ut att jag fick ju missfall den 15 augusti. Hon bad om ursäkt för att hon ringt, märkte på henne att hon verkligen tog illa vid sig av misstaget. Jag sa att det var okej men att jag trodde de avbokat alla tider. Det har ju gått två månader nu. Hon sa igen att hon var ledsen för att hon ringt (och rört upp känslor) och jag sa att det var lugnt för det kändes så då och hon sa att jag var välkommen tillbaka… nån dag.

Jag stod kvar i den där skrubben och tankarna kom och jag kände mig inte riktigt okej längre. Gick ut därifrån och kände mig förändrad. Från någon som varit glad och haft en (sällsynt) bra jobbdag till något annat. Körde hem.

Berättade för Olof om samtalet och la huvudet mot hans axel och grät för första gången denna månad. Vi satt hos barnmorskan och hon föreslog en tid och jag sa att det gick bra för jag var ledig men Olof kunde inte då. Hon sa att han borde vara med för ”vi ska lyssna på hjärtljuden för första gången” så vi bokade om till fredagen. En kvart senare fick vi reda på att den var död.

Jag hade varit i vecka 21 nu. Om det inte slutat som det gjorde. Rutinultraljudet igår och ni kan betala femtio kronor för en utskrift, ett foto med hem. I helgen eller tidigt i nästa vecka var det BF för min första graviditet, om den gått väl. Jag gjorde inte ett endaste streck i almanackan, inte ens med blyerts men jag kan inte bara glömma datum sådär även om det gått tid.

.

Ja, så är det. Livet. Upp och ned. Trots det som hände idag tror jag att resten av veckan kommer bli rätt okej.

När allting tog slut

På en minut rasade hela min värld. MA i vecka 11.

Vi skulle på ett planerat ultraljud på MVC i fredags morse. Jag tänkte mycket på det och räknade dagarna till det var dags. Olof sa att han var nervös två dagar innan och rädd för att det inte skulle stå rätt till där inne. Jag var också rädd för det men trodde ärligt talat att det var bra. Jag var mer orolig att de skulle hitta något fel vid KUB-testet två veckor senare.

På morgonen var jag nervös, vi hade tänkt cykla dit men det regnade så vi tog bilen. När jag gjorde mig i ordning i badrummet tog jag inte på mig någon mascara, ifall jag skulle bli ledsen. Jag tänkte att bara allting är bra med vårt blivande barn så ska jag aldrig mer klaga, aldrig mer vara missnöjd, oroa mig mindre, bli en bättre människa osv. Det här var det viktigaste i världen för mig.

Vi hade tid hos vår barnmorska klockan 8. Hon frågade hur det var och sen tog hon blodtryck, blodprover till KUB, infektionsprover, järnvärde, blodsocker, MRSA och analyserade mitt urinprov. Vi bokade in en tid för RUL vilket skulle bli i vecka 20 och nästa besök till henne.

Klockan var 8.30 och vi hann knappt ut i väntrummet innan nästa barnmorska ropade upp oss, hon som var utbildad på ultraljud. In på ett annat rum och hej och lägg dig på britsen och vik ned byxorna lite. Är du i vecka 10-11? Det gick så himla fort och hon verkade knappt veta vilka vi var. Hade önskat att vi hunnit prata ett par ord, stående. Hade velat säga att vi gjort ivf och att vi var nervösa. Det hade inte ändrat något men känts bättre.

En stor skärm i taket. Hon började, mitt första ultraljud på magen. En milstolpe som jag sett fram emot i flera år. Vi såg livmodern och fostret. Jag tyckte direkt att det inte såg ut som jag trott, har sett bilder på hur det brukar se ut i vecka 11-12. Hon mätte och fick 19 mm. Jag visste att fostret borde vara runt fem cm men jag tänkte att hon kanske mätte fostret på bredden för att det låg konstigt. Hon sa inget. Hon mätte igen, 19-20 mm. Jag förstod men samtidigt ville inte hjärnan ta in. Jag tänkte ”det här händer inte”. Jag såg inget hjärta pulsera men visste liksom inte hur denna ultraljudsapparat fungerade.

Olof satt på en stol lite bakom mig och jag funderade på att ta hans hand men jag kunde inte förmå mig till det. Tror hon sa ”den är lite liten” vilket jag fattat. Har du oregelbunden mens? Jag har gjort IVF, sa jag. Visste att jag var i 10+3. ”De brukar röra på sig så man ser men den är stilla”. ”Jag ser inga hjärtslag”. Jag förstod ju men det var så svårt att ta in. Jag låg på rygg och jag tror hon mätte längden en eller två gånger till som om hon ville bevisa för sig själv. Till slut fick jag säga ”du kan sluta nu”. Jag ville sätta mig upp.

Den där känslan när man ryser och det känns som om allt blod försvinner, det kändes inte så utan mer som ett tunnelseende. Det lite nedsläckta rummet. En steril brits med ett papplakan på. Jag tänkte bara ”det här händer inte, det kan inte vara sant”. Det kändes som om jag var någon annan.

Hon sa att det var ett MA och att en läkare måste göra ett ultraljud för att ställa diagnosen och tyvärr hade de ingen läkare tillgänglig på MVC idag. Jag frågade om det fanns på någon annan MVC som de samarbetade med. ”Nej men på måndag eller tisdag kan du få en tid”. Jag sa att jag inte kunde vänta till dess, gå hemma hela helgen med ett dött foster i magen. Hon sa att jag kunde försöka ringa till min ivf-klinik annars var enda alternativet gynakuten och hon nämnde väntetid på åtta timmar. Hon gick iväg för att skriva en remiss att ta med till gynakuten, som inte skulle ge oss förtur men som var bra att ha med och visa upp.

Vi var ensamma i rummet. Jag satt kvar på britsens kant och Olof stod bredvid. Jag bröt samman och storgrät. Så fruktansvärt overkligt och orättvist. Jag kunde inte förstå att vi råkade ut för detta. Jag förstod att vårt foster var dött. Jag hade inte någon som helst illusion om att hon sett fel och att det skulle ordna sig. Men jag kunde nästan inte greppa att vi efter över tre års försök att bli gravida, fem IVF behandlingar och ett missfall i februari skulle kunna råka ut för ett MA nu i vecka 11. Jag kände att det inte fanns någon rättvisa i världen. Allt jag ville var att vi skulle gå in i det där rummet och få bekräftat att allting var bra, att hjärtat slog och vårt blivande barn sprattlade och rörde på armar och ben. Det var det viktigaste i världen för mig, för oss och det togs ifrån oss.

Barnmorskan kom tillbaka med remissen till gynakuten. Jag sa att hon skulle be vår barnmorska avboka alla tider. Sen gick vi. Jag var rödgråten, det var ingen i väntrummet men jag brydde mig inte vem som såg. Vi åkte hem. Minns knappt resan men vi pratade. Olof sa att han tänkte på när vi var hos vår barnmorska ”varför håller hon på att ta alla dessa prover på mig och bokar tider för RUL när vi inte ens vet om fostret lever?”. Han tyckte det var helt galet att vi suttit där i en halvtimme hos henne och planerat för framtiden innan ultraljudet. Jag hade inte tänkt så mycket på det men höll med honom och antog att bm varit fullbokad efteråt.

Vi kom hem till vår lägenhet och hela livet var förändrat. Allt, allt, var förstört. Det första jag gjorde var att skärma ned persiennerna i sovrummet då solen in och jag klarade inte av det just nu men framför allt för att jag inte ville se barnen leka på gården och se barnvagnarna som stod på en av uteplatserna.

Sen ringde jag vår ivf-klinik och lämnade mitt nummer. De skulle ringa upp vid elva. Jag har aldrig sett Olof så knäckt, han var helt förstörd och jag märkte att han inte visste var han skulle ta vägen. Vi var lediga båda två denna dag och det var ju tur och oerhört skönt att ha varandras sällskap.

I väntan på att ivf-kliniken skulle ringa upp satt jag vid TVn och datorn och lite i taget tror jag hjärnan tog in det som hänt, som flashbacks och hur kunde det här hända oss och det jag kände mest var att det var så fruktansvärt ORÄTTVIST.

Jag grät när jag tänkte på hur ledsna Olofs föräldrar och syskon skulle bli när de fick höra vad som hänt. Det kändes nästan värre än hur mina föräldrar skulle ta det. Jag avinstallerade en gravidapp som jag hade på min telefon. När jag fick missfall i februari glömde jag det och fick en påminnelse om ny vecka tre dagar efter missfallet. Det var som en kniv i hjärtat och jag ville inte vara med om det igen.

En sköterska från kliniken ringde vid elva. Jag sa att vi gjort ivf hos dem i juni, varit på ett lyckat ultraljud i vecka 8 och idag fått reda på MA i vecka 11. När hon sa ”nej vad tråkigt” och sen ”åh gumman” så bröt jag samman och kunde inte få fram några ord på en lång stund. När jag kunde prata igen sa jag att en barnmorska gjort ultraljudet och vi behövde få det bekräftat av en läkare och jag frågade om dem snälla, snälla hade en tid till läkare idag. Hon sa att det fanns tid klockan 15:30 och det kändes så himla bra att slippa åka till gynakuten.

Timmarna gick ganska fort. Jag var hungrig och Olof köpte pizza till lunch som vi delade på. Han var så himla tagen men jag satt vid datorn och kunde faktiskt tänka på annat långa stunder i taget. Ibland glömde jag bort vad som hänt. Men jag grät också i många korta omgångar och det gjorde så fruktansvärt ont att få sms från några få vänner och arbetskamrater som visste om att vi skulle på ultraljud idag. Jag började gråta bara jag läste dem och medan jag svarade. Det kändes hemskt att göra andra människor ledsna, att berätta vad som hänt. Jag ville liksom skydda dem från sanningen.

Vi kom till kliniken strax före 15:30. Senast vi var där var vid ultraljudet i vecka 8. Den 23 juli. Jag minns att vi gick ut genom portarna då med det lilla fotot i handen och jag tänkte att kanske, förhoppningsvis dröjer det nu två år tills vi kommer tillbaka för syskonförsök. Nu var vi där igen, så snart.

I väntrummet satt ett par med sin son på ca tre år. Jag tyckte det kändes extra jobbigt idag men klarade mig från att börja gråta. Pojken var rätt högljudd och livlig och det var svårt att inte se och höra honom. Jag tänkte att kanske skulle de bara in på samtal och tänkte ta med honom. Men sen ropades mamman upp och gick in i VUL-rummet ensam och pappan och pojken var kvar! Då blev jag arg och tyckte dem var jäkligt okänsliga. Det var fint väder och det finns ett grönområde jättenära utanför. Kunde inte dem väntat där så pojken kunde springa av sig och höras på mobil när hon var klar om dem ändå inte skulle följa med in till läkaren. Jag kommer aldrig ta med ev barn in på ivf-kliniken om det gäller syskonförsök. Aldrig någonsin.

Läkaren, som jag träffat flera gånger förut, ropade upp oss och vi gick in i VUL-rummet. Vi stod och pratade lite och det kändes bra. Jag var helt behärskad och osentimental. Berättade kort om det planerade ultraljudet idag. Han sa att man såg säkrare med VUL. Han såg samma sak, inga hjärtslag och en längd på 19 mm. Fostret dog för ca två veckor sen i vecka 9. Jag klädde på mig och vi pratade igen. Han sa att missfall är lite vanligare hos personer med PCO och man vet inte varför. Jag sa att jag fått missfall i februari i år och att jag tycker att jag redan haft otur så det räcker. Han sa att MA/MF i femtio procent av fallen beror på kromosomfel hos fostret.

Det fanns tre alternativ berättade han. Att vänta tills det kom ut av sig själv vilket kunde ta ett par veckor till och det ville varken han eller jag pga att jag var så långt gången och den psykiska aspekten. Två att ta tabletter, tre skrapning (vilket han tyckte var bättre att vänta med ifall tabletterna inte hjälper och det kunde vara en veckas kö till skrapning). Jag vet redan allt om vad som händer efter ett MA, efter att ha läst om barnlöshet i flera år på diverse bloggar och forum, så jag visste redan att jag ville ha tabletter.

Innan han gick började jag prata om mitt jobb och började storgråta och fick knappt fram orden bara jag tänkte tanken på att återvända till jobbet efter allt som hänt. Inte bara detta utan tyngden av alla dessa år och alla dessa misslyckanden. Jag har låtsats så mycket under dessa år men hur skulle jag kunna gå till jobbet på måndag som om inget har hänt när hela min värld rasat? Han sjukskrev mig i två veckor och det kändes bra. Som en lättnad.

Sen satt vi i den röda soffan inne på sköterskans rum. Jag hade behärskat mig igen, det är så jobbigt att prata när man gråter. Hon kom in med en liten orange kasse. Hon frågade hur det kändes och vi pratade lite kort om hur vår dag varit och hon tog sig verkligen tid att lyssna. Sen förklarade hon behandlingen med Cytotec. Jag hade trott att vi skulle behöva gå förbi apoteket men vi fick alla tabletterna där och då med oss hem i små uppmärkta påsar. Tillsammans med tydlig info. Jag skulle börja nästa dag på förmiddagen. I kassen fanns även ett stort plastat underlägg att kunna ha i sängen och en stor binda/blöja. Hon sa att ju längre man är gången desto mer ska komma ut, logiskt men inte så kul att höra. Men hon sa att det var en fördel att jag var van vid kraftig mensvärk för då kanske jag klarade smärtorna av Cytotec bättre jämfört med kvinnor som inte är vana vid att ha ont.

Läkaren kom in med sjukintyget. Både han och hon sa att vi kunde börja med FET redan vid nästa mens om ca en månad. Vi har två blastocyster i frysen. Jag förstår att det inte går och kroppen behöver bli normal igen men jag hade gärna börjat med Pergotime nu och gjort FET denna mens. Det är det enda som skulle kunna lindra sorgen lite, lite.

Jag känner en sån stor tacksamhet mot kliniken. Att dem tog emot oss samma dag. Att dem såg oss. Både läkaren och sköterskan var underbara. Dem tog sig tid, lyssnade. Dem var sympatiska men inte överdrivet. Dem var genuint intresserade av vårt bästa. Det var det bästa bemötande jag fått under de två och ett halvt år vi gått på behandling på två olika ivf-kliniker och jag är glad över att jag fick det denna dag.

Vi körde hemåt, pratade mycket och det kändes positivt. Att vi fått sån fin hjälp, att vi fått all medicin med oss och att vi skulle kunna börja behandling ganska snart igen. Sen åkte vi förbi mataffären och där inne såg jag direkt en treårig flicka skutta omkring bland grönsakerna och jag höll på att bryta samman och sa till Olof att vi måste skynda oss igenom och bara ta det nödvändigaste annars klarar jag inte det här.

Hemma lagade han middag och när vi åt skrattade vi till och med åt en grej han varit med om på sitt jobb. Sen grät jag i omgångar och det var fruktansvärt jobbigt när mamma ringde, att behöva berätta för henne. Att göra henne och pappa ledsna. Igen.

Vi hade ändå en okej kväll. Såg på TV, en massa Robin Williams filmer gick, och jag spelade spel på surfplattan för att distrahera tankarna. Planerna vi hade på att gå på en gratiskonsert på stan blev ju inte av. Det var en lång, konstig dag och sen på lördagen väntade Cytotecbehandlingen.