Allt det där

Jag ammar honom på en kudde. Han ligger med huvudet på min underarm och den andra armen har jag om hans rygg. Han äter lugnt och fokuserat ibland, ivrigt och irriterat ibland. Han halvblundar ibland och tittar på mig ibland. På nätterna har vi ofta bara på honom en body, så att det ska gå lätt att byta blöjan utan att hålla på att ta av byxor och strumpor. Så när han ligger på kudden och ammar under natten har han den ljusblå filten med stjärnor över benen. Han sparkar ofta medan han äter och de små nakna fötterna sticker ut vid min armhåla. Jag stoppar om och stoppar om igen. Små små fötter. Från första början fick jag en känsla av att jag har gjort det här förut. Jag kände igen mig.

Jag går med barnvagnen till mataffären. Så många faror på vägen nu. Ska aldrig mer gå mot rött ljus. Ska aldrig mer gå över gatan utan att se mig för tre gånger. Väntar in bussen som kommer flera hundra meter bort för allting tar lite längre tid nu, kan inte bara gena hur som helst som förut och jag har inte bråttom längre. I den grå vagnen ligger världens mest dyrbara last och sover. När du blir äldre ska jag inte släppa dig med blicken när vi är utomhus, tänker jag nu.

I ett hörn av mataffären täcker blöjorna en hel vägg och barnmaten en annan. Jag känner mig lite stolt när jag närmar mig och greppar ett blöjpaket storlek 1. Storlek Ett. Någon annan tar en större storlek men jag är fortfarande i början, i den första fasen av föräldraskapet då allt är nytt. Jag lägger upp paketet på bandet i kassan med de andra varorna och jag tänker att kassörskan tänker att oj här kommer en som har en riktigt nyfödd där i vagnen, i skuggan av den uppfällda suffletten så att han inte ska vakna av ljuset inomhus. Jag tänker att hon tänker så men antagligen bryr hon sig inte. Men jag känner mig speciell som får handla blöjor i storlek ett. Det känns nästan högtidligt.

Högen med tvätt växer inne på badrumsgolvet. Första veckan var det ganska lugnt men sen började han mjölkkräkas då och då. Sen upptäckte jag att det droppar mjölk från bröstet ibland när han släpper och pausar för att vila sig. Det rinner nedför min mage då, ned på byxor, kuddar och handdukar. Sen gillar han att kissa när blöjan är avtagen, på skötbordet i badrummet. Tur att golvet är kaklat och du är så söt, tänker jag och torkar upp. Trodde aldrig vi skulle göra av med så många handdukar per dag. Nu har vi plötsligt fått användning för alla de där udda och inte så snygga handdukarna som legat längst ned i traven. Just nu har vi användning för allt och vissa dagar byter både jag och lillen kläder flera gånger om.

Jag tvättar små kläder, storlek 50 och 56. Slänger in ett par centimeterstora vita strumpor och tänker att det är ett under om jag hittar dom efteråt bland all annan tvätt för de är så små att de ju borde kunna försvinna in i maskinens springor. Men faktiskt kommer de ut igen, hela och rena. Vi har en torkställning i vardagsrummet där vi hänger all tvätt. Nu hänger hans bebiskläder där, varvat med våra tröjor och byxor. Som jag har längtat i flera år efter den synen. Små små kläder. Ibland går jag dit och känner på dom eller bara tittar.

Allt det där som jag har längtat efter. Allt det där som jag bara sett andra människor göra eller hört talas om förut. Nu är det min tur. Nu sker det här och nu. På riktigt.

Jag stoppar om små fötter varje natt, med känslan av att jag har gjort det förut.

En månad

Vår fina kille är redan en månad gammal. Idag för en månad sen hände det där stora. Det fantastiska och samtidigt oerhört smärtsamma. Jag var hos psykologen idag och pratade igenom förlossningen bland annat. Fick göra en ganska kort sammanfattning annars hade det tagit för lång tid och tiden känns alltid knapp när jag är hos henne, har så mycket att säga och hon är en bra lyssnare. Lillen var med, låg i vagnen och sov sin eftermiddagsvila. Konstigt, innan jag gick dit kändes det som om jag skulle träffa en gammal skolfröken och visa upp honom. Visa att jag var vuxen nu och blivit mamma. Jag kände mig stolt och lite nervös för att träffa henne. Ändå har jag bara känt henne sen i april. Märkligt att inte längre sitta i hennes fåtölj gravid, för det har jag ju varit alla andra gånger vi träffats. Sist jag var där var två dagar innan han föddes och vi pratade om rädslan att något skulle gå fel precis på slutet.

I en månad har jag varit mamma nu och det känns som jag börjat få lite rutin på vardagen. Kanske accepterat att saker är annorlunda. Vant mig vid att vara ensam med honom när Olof jobbar. Att ha med honom in i badrummet när jag behöver gå på toa för han har en förmåga att alltid vara vaken då. Att amma och äta min kallnade mat samtidigt bakom hans rygg. Att lägga fram telefonen, fjärrkontrollen, vattenglaset, näsdukar, kräkhanddukar med mera på rad inom räckhåll innan jag sätter mig i soffan för att amma och bli fast där i en timme. Jag har svårt att resa mig upp stundtals på grund av att kroppen inte är läkt. Att bära, vyssja, sjunga, gunga honom runt i lägenheten när vi är ensamma. Att liggamma mitt i natten och somna utmattad och vakna två timmar senare och upptäcka att han fortfarande ligger tätt intill mig vid mitt nakna bröst utan att jag rört mig en millimeter. Det känns fortfarande så naturligt att ta hand om honom men det är samtidigt mycket nytt. Hela livet har förändrats.

November

Jag hade tänkt skriva i söndags men det blev inte av. Dagarna går fort. Nu är det november. Det mörknar så himla tidigt på eftermiddagarna. Känns som jag hinner glömma bort det varje år, hur mörkt det blir när det går mot vintern.

I fredags ringde min barnmorska som jag hade på MVC. Hon var lite oturligt ledig de sista veckorna av min graviditet så jag fick tider till en annan barnmorska istället. Tider som jag aldrig behövde gå på då lillen kom lite tidigare. Hon gratulerade och frågade lite om hur förlossningen gått. Sen bokade vi in en tid för efterkontroll om ett par veckor. Jag ska ta med mig honom då så hon får träffa honom. Man brukar göra det tydligen och om Olof jobbar har jag ju inget val. När vi lagt på kom jag på att då i fredags hade jag den sista tiden inbokad till henne, alltså om jag fortfarande varit gravid. Jag minns så väl när vi bokade in den tiden och det kändes så fruktansvärt avlägset, så galet och overkligt. Nu var den dagen redan här. Så märkligt att se det från ”andra sidan”. Jag hade lillen i famnen medan jag pratade i telefon.

Jo jag tänker på att jag fortfarande kunde varit gravid nu. Fast ungefär idag hade det väl i så fall blivit igångsättning. Fjorton dagar efter BF. Jag undrar hur jag hade mått, hur jag säkerligen hunnit tröttna på att vara gravid många gånger om. Ja ja nu blev det aldrig så.