Lugn

Jag tog ett test igår. För att jag kände för det. För att jag ville få uppmuntran och det fick jag. Två veckor efter testdag och det var starkare än jag någonsin sett tidigare. Tog både ett billigt test och ett av de dyra som jag fått av kliniken. De senare har jag fått vid varje insättning och bara använt när det gått vägen, så de har samlats på hög. Nu hade jag flera med kort datum så varför inte använda upp.

Jag kände mig faktiskt lite mer lugnad av att se de starka strecken. Något där inne borde gå bra när HCG ökar så.

Nu har jag inte tagit progesteron på två dygn och de symtom jag hade tidigare i veckan är kvar, nästan lite mer tycker jag. Det glädjer mig för det fanns ett tvivel att symtomen berodde på medicinen som jag ju fortsatt att ta tills vi kom hem från resan. Det jag känner nu är en konstant känsla av stora och ömma bröst. Även en känsla av att livmodern är svullen, att den finns där trots att magen rent utseendemässigt är normalplatt. Ibland har jag känt mig lätt kissnödig trots att jag nyss varit på toa. Och jag känner mig även mer törstig än vanligt.

Jag försöker att inte tänka så mycket på ultraljudet i nästa vecka. Just idag och ikväll känner jag mig lugn och jag har en bra känsla i kroppen.

Hemma

Tack så mycket för alla gratulationer och fina kommentarer som jag fick i inlägget den 16 februari! Jag ville inte spendera så mycket tid med bloggen under resan men jag glädjer mig för varje person som bryr sig och varje ”jag tänker på dig”. Så tack till er som tar er tid att skriva!

Vi kom hem igår och som vanligt känns det lite underligt. Skönt med allt det invanda och att få packa upp men ändå en känsla av bor vi här? Det är så tyst och rent och vitt. Och kallt. Igår frös jag hela dagen inomhus men det är väl inte så konstigt nu när kroppen vant sig vid drygt trettio grader under två veckors tid.

Idag är som en mellandag. Jag har sovit gott och känner mig inte lika jetlagd. Olof jobbar och jag har gått här hemma och packat upp, tvättat flera maskiner och bara tagit det lugnt. Det är skönt att vara ensam men det känns som om mitt riktiga liv inte har börjat ännu samtidigt som det fysiska minnet av resan sitter kvar i kroppen. Så det är som att leva i ett vakuum.

Jag fick instruktioner om att vid ett plus fortsätta med Lutinus i sex dagar till efter testdagen men på grund av resan kände jag mig inte bekväm med att sluta efter de sex dagarna. Jag tänkte om lätt orolig mage, vätskebrist i värmen, jetlag eller annat kan påverka kroppens processer ens det minsta, ja då kändes det tryggast att fortsätta med medicinen. Om inte annat för att slippa undra om jag hade kunnat gjort något annorlunda. Om. Så ikväll tänkte jag ta den sista tabletten och det blir en befrielse att inte behöva tänka på att ta medicinen på jobbet imorgon. Är det någon av er som också tagit progesteron längre än vad ni behövde för att det kändes tryggt?

Fram till nu har jag inte velat kategorisera mig själv som gravid. Jag känner mig som någon som fått ett plus och väntar på vidare instruktioner. Varken Olof eller jag använder g-ordet när vi pratar om mitt tillstånd men idag sa jag ordet högt för första gången i samtal med någon annan och det kändes inte bekvämt. Jag känner mig som någon som utger sig för att vara något annat än den är. Jag är liksom inte där än.

Men för att vara konkret är jag i vecka 7 (6+1). Min första graviditet för precis ett år sen slutade på dag 5+6 så det är klart det känns som ett litet delmål att komma förbi den dagen igen. Jag tänkte på det i måndags. Nästa gigantiska delmål är VUL i nästa vecka och tecken på liv. Jag kan inte tänka längre än så just nu.

En dag i taget.

Bubblan

Är inga nyheter goda nyheter? Ja kanske det.

Jag har inte skrivit för jag vill stanna i semesterbubblan så länge jag kan. Verkligheten kommer ändå tillbaka. Snart.

Ibland går det en halv dag när jag inte tänker. Glömmer. Ibland snubblar jag nästan över påminnelserna.

Jag har fortfarande inte mycket symtom. Spända och lätt ömma bröst är det dagliga. Jag oroar mig för att det inte är ”tillräckligt”.

Mycket tankar och egentligen mycket att skriva men vill inte börja rota i allt som jag känner nu på resans näst sista dag. Det blir omtumlande nog att komma hem till vardagslivet och alla jämförelser med i somras.

Om jag bara kunde få veta att allt är bra där inne så skulle allt känns tusen gånger lättare. Jag skulle skutta fram.

Tusen tankar

Tusen tankar och lugn på samma gång. Jag har vetat i över en vecka. Förvåning, glädje och rädsla i samma andetag.

Testade dagen innan resan efter flera symtomlösa dagar. Blev ståendes. Stirrande. Misstro. För kroppen sa något annat.

En tolv timmars flygresa i natten. Mycket tid att tänka och ingenstans att fly. Vad betyder ett plus utan symtom? Rädslan. Historiken. Min tredje gång inom ett år.

Testdag 12/2 och starkare streck än tre dagar innan. Ett samtal från kliniken där jag hörde var tredje ord, långt bortifrån en annan tid.

I fredags äntligen illamående, uppsvullen mage, molvärk, magkatarr och annat jag känner igen sen i juli och det började ju i allafall lovande då.

Nu sen ett par dagar är jag tillbaka i ett symtomlöst landskap och rädslan kommer. Blir jag lurad igen? Kan allt vara bra där inne trots att kroppen är helt tyst?

Så en dag i taget, en timme, en minut. Och många djupa andetag.

Att resa mot något nytt

Vi har gjort oss klara och ska åka nu. Packat väskor och tagit fram sommarkläder. Klänningen fick följa med. Senare ikväll kommer vi gå ombord på det där stora flyget med många andra förväntansfulla. På väg ut i världen.

I natt sitter vi där bredvid varandra och de har släckt ned. Jag kanske kan sova en stund trots att kroppen domnar. Jag vill inte tänka för mycket på de närmaste veckorna. En timme och en dag i taget. Och den där guideboken som föll från himlen ned på en åker ska inte vara min.

Brevet

Sen i fredags har jag känt mig mycket gladare. Speciellt i lördags var en fantastisk dag socialt då jag var den person som jag länge önskat att jag orkade ta fram. Jag kunde småprata obehindrat, delta i skratt och allting kändes enkelt och naturligt. Det är som att ha blivit utsläppt ur en mörk fängelsehåla och äntligen få känna värme, gemenskap och dagsljus. Samtidigt blir kontrasten till hur jag mår annars stor. Det känns sorgligt att jag inte alltid kan få må såhär bra.

Igår kom jag hem efter ännu en bra dag på jobbet och i brevlådan låg både brev och paket. Paketet var två böcker som jag beställt för rätt länge sen och otåligt väntat på för jag behöver dem till ett speciellt datum. Jag blev så glad och lättad över att dem kom nu så jag kan släppa det.

Brevet var från kliniken. Svaret på om det blev något embryo till frysen. Jag blundade och tänkte jag ska vara glad för allt. Jag är glad för dem två inuti mig. Sen kände jag på kuvertet igen. Jag har fått många brev från kliniken, vet hur de brukar kännas. Jag kunde ana att det här var tjockare. Det betyder att det är två papper i. Ett med ett besked och ett med en räkning för frysförvaring. Jag öppnade försiktigt och såg att det låg två papper i.

Kunde ändå inte tro att vi skulle få två embryon till frysen! Vi som blev inringda på dag tre för att det inte såg så bra ut. Vi som fick de två bästa insatta i fredags och de andra tre skulle odlas vidare. Jag vågade inte tro. Inte alls.

Det står inte på beskedet att de frysta embryona är blastocyster men det antar jag. Vi gick därifrån i fredags eftermiddag och de skulle som sagt odla vidare då. De fryser ju inte in på dag fyra. Jag letade upp vårt besked från i juni, när vi fick två blastocyster till frysen och inte heller där var det specificerat vilken typ av embryon det gällde utan bara antal.

Min kloka vän sa att det här är ju ett gott tecken även för de jag ruvar.  Om två av de lite sämre nådde blastocyststadiet så gjorde förhoppningsvis de två finaste jag har inne i mig också det.

Förvåning och lättnad igår och jag är glad just nu oavsett vilka vändningar som väntar.

Målet

Ibland glömmer jag varför vi håller på med det här. Jag stirrar mig blind på detaljer som undersökningar, mediciner och datum och lyfter aldrig blicken längre än så. Ofta tänker jag att själva behandlingen är målet i sig, ja det kan nog bli så efter sex försök på ett år. Sen förstår jag ju att det också är ett försvar. Att begränsa sig för att det skulle vara för jobbigt att varje gång sörja förlusten av det vi längtar efter mest.

Det är en stormig mörk eftermiddag i början av januari och vi träffas vid ett litet torg i stan. Vi går genom hällregn till ett café, tar av oss de blöta ytterkläderna och slår oss ned på mjuka stolar. Den lilla sover i vagnen och i över en timme hinner vi tala helt ostört om livet, behandlingar och roliga saker att se fram emot.

Sen väcker hon henne för hon har sovit ovanligt länge nu. Hon ser lite förvirrad ut när hon kommer upp i sin mammas knä. Hon blir erbjuden mat men verkar inte hungrig.

Efter bara en liten stund får jag frågan om jag vill hålla henne. Jo det vill jag men det var så länge sen jag höll i ett barn. Tar ett försiktigt men stadigt grepp om henne när våra armar möts över cafébordet. Sen sitter hon i mitt knä, det lilla underverket och tittar storögt.

För en sekund håller jag på att börja gråta. Insikten vad som kunde varit nu, även för mig. Hela min värld, hela mörka tunga december med alla tankar rullas upp. Jag vill inte öppna portarna till det nu, kämpar för att behålla fattningen och efter en halv minut går det över.

Jag sitter där med en fem månader gammal flicka i mitt knä och jag kan inte ta ögon ifrån henne. Betraktar henne, beundrar. Håller armen om hennes midja och känner hur hon rör sig. Hon rör sig konstant, lutar sig åt olika håll. Viftar med armarna, tar tag i remmen till min väska, mina kläder, i bordet. Jag känner hur den lilla kroppen spänner sig för att hitta balans, varje rörelse är som en del av träningen. Varje sak hon upptäcker. Hon har fingrarna lindade kring mitt finger. Hon sitter inte still i en sekund.

Jag är inte van. Jag lever i en annan värld. Jag kan inte se mig mätt på det lilla huvudet, de små fötterna. Näsan och de rundade äppelkinderna. Hon har redan ögonfransar, tendens till ögonbryn och tunt hår. En liten människa i miniatyr. Och hon är så varm. Hon är som Olof som alltid är varm på huden, till skillnad från mig med frusenheten och de kalla händerna halvårsvis.

Helt plötsligt säger en av servitriserna ”ni ser så otroligt gulliga ut, vill ni att jag ska ta ett kort på er”. Jag vaknar ur förtrollningen. Har suttit där länge med ett leende.

Vi har henne sittandes på bordet mellan oss. Har plockat bort allt farligt. Hon leker med en servett. Vi pratar om det otroliga, att denna lilla flicka börjat som ett embryo med två celler. Ja det har vi alla men just nu framför oss. Ett levande bevis. Hon var en upptinad blastocyst som låg i frysen i två år och nu lever hon och utvecklas och växer för varje dag. Hon som låg i mina armar inte ens ett dygn gammal i somras.

Vi klär på henne och samlar ihop vagn och allting och går därifrån och jag får bära henne mot min höft. Hon tittar efter sin mamma men protesterar inte. Just då känns det som det finaste uppdraget man kan få. Ett sånt förtroende. Denna dyrbara skatt. Jag är rädd att tappa henne, att snubbla över något eller någon så jag måste fokusera på varje steg.

Sedan skiljs vi åt i regnet vid en hållplats och jag åker hem. Till Olof och berättar om det fantastiska mötet med målet för vår resa. Den sällsynta positiva påminnelsen. Det finns ett pirr i min mage, en längtan så stark. En glädje och otålighet. Snälla är du redo, för jag är redo. Jag vill så gärna ha ett barn. Med dig. Men vi har sagt allt det där, ja det är flera år sen nu.