Sena vanor och lite frihet

Lillen har haft svårt att somna på kvällarna nu ett tag. Jag tror att han känner av att det är sommar och ljust ute och tidvis väldigt varmt inomhus. Många kvällar kommer han till ro först vid 22 och då har vi provat allt, flera gånger. Det känns inte bra. Vi blir irriterade. Jag tänker på hur min (vår) efterlängtade egentid, vuxentid, bara äts upp. Igår somnade han 22:30, värsta hittills. Det är så lätt att stanna uppe själv då, som i protest, bara för att man så gärna vill ha sin tid men det blir inte att vi gör något annat än att hänga i soffan då. Allt det där vi ska kolla upp/fixa när han sover finns det ingen ork kvar för klockan 22. Det enda positiva är att han oftast sover ganska länge på morgon nu, idag till 8:30 (inte i ett sträck alltså). Men nej, vi vill inte ha det så här. Om jag kunde bestämma skulle han sova mellan 19 och 07.

Vi har tidigare bestämt att han inte får sova för sent på eftermiddagen men ibland går det bara inte, som när vi är på väg hem i bil från ärenden/utflykt/besök och han nickar till. Tio minuter klockan 17 kan fördröja läggdags flera timmar. Nu har vi även börjat korta mängden sömn under dagen. Max en halvtimme vid 10-11 och max en timme vid 14-15. Ibland sover han självmant kortare än så. Det finns inget mönster som han följer dag för dag. Allting varierar. Ikväll somnade han klockan 21 vilket känns som lyx.

För övrigt har han sovit något bättre på nätterna. Vi har lagt honom i spjälsängen efter han somnat och jag tror att han sover bättre där när han inte blir störd av rörelser från oss när vi ligger tätt bredvid varandra. Flera nätter har han bara vaknat två gånger mellan ca 23 och 06. Det upplever jag som en helt okej natt men när jag räknar på det blir det ju ändå bara typ 2-3 timmar sammanhängande sömn för mig (?). Efter 06 ligger han nästan alltid i min armhåla och slumrar och ammar om tills han sätter sig upp och är pigg och jollrar nöjt åt sina trötta föräldrar.

Vi kämpar med maten. Nu har han tre tänder och gnället när dem bröt igenom tandköttet är borta men han vill ändå inte äta. Vill bara ha en viss typ av burkmat med små bitar i. Av den äter han en fjärdedels burk per måltid. En kompis jämngamla dotter äter en hel burk per måltid! Allt det han tidigare varit intresserad av; broccoli, bitar av frukt mm släpper han nu ned på golvet och tittar över kanten till matstolen när det faller. Det är roligt. Att kasta saker på golvet. Jag gjorde grötpinnar som jag läst om på nån BLW-sida. Hade ett himla sjå att få tag i paltknäckebröd för järnets skull och stod och grejade häromdagen med ugnen på när det redan var 26 grader varmt inne. Gav till honom och han tog ett litet bett och sen åkte resten ned på golvet. Vi har gett honom flera gånger till med samma resultat. Tack för den… Otacksamt känns det ibland. Att truga, städa upp, torka av, slänga mat.

Men idag har jag gjort något fantastiskt! Jag lämnade Olof och lillen i fyra och en halv timme och stack in till stan. Vilken enorm frihetskänsla. Jag promenerade långsamt. Genade över gator med ojämn mark. Gick i trappor. Trängde mig in i smala passager i klädaffärer. Åt sushi på ett ställe där jag inte varit förut. Satt nästan i en timme och åt långsamt, tänkte på vad maten smakade och tittade på folk. Höll inte ens på med mobilen. Jag hade kunnat vara borta längre men vi skulle få besök lite senare på kvällen. Och allt hade gått jättebra hemma. Lillen hade inte varit ledsen eller gnällig alls. Verkade inte ha någon amningsabstinens men visst kändes det väldigt bra när han direkt kröp fram till mig och klamrade sig fast om mitt ben och ville bli upplyft. Min lilla älskling. Nu känner jag mig gladare och påfylld med energi. Att få vara själv ett par timmar betyder så mycket. Längtar redan till nästa gång.

Försök ett

Efter en del velande skulle vi i natt börja med projekt ”sluta nattamma”. Olof var den som var drivande, tyckte att nu skulle det ske trots att jag tyckt att nätterna varit hyfsade en tid. Vi pratade ihop oss igår kväll, flyttade spjälsängen till Olofs sida av sängen. Fyllde på lillens pipmugg för att kunna erbjuda honom vatten. Han ville inte somna i går kväll, var uppe riktigt länge, som om han kände på sig att något var på gång.

Jag hade också svårt att somna, sov oroligt och kände mig nervös. Klockan 02:15 vaknade lillen med ett skrik. Istället för att jag lyfte honom till mig och han fick bröstet tog Olof upp honom, kramade och vaggade, gick ut i det mörka vardagsrummet.

Lillen skrek och skrek. Jag hade öronproppar men det hjälpte inte ett dugg. Vetskapen om att han skrek efter mig, först förvirrad, sen desperat, gjorde ont i mig. Det kändes i hela kroppen. Jag kände mig elak som låg kvar där i sovrummet och låtsades sova. Tänk att jag godkänt detta.

Efter tio minuters gråtande blev han tyst, jag tänkte att han givit upp och skulle somna i Olofs famn nu men det blev bara en halvminuts andningspaus. Sen skrek han igen. Jag låg ned i sängen men kunde omöjligen sova. Tog fram mobilen och började läsa, vad som helst, i ett försök att tänka på annat.

Vad gör vi mot dig? Är det här verkligen rätt? Fem minuters snuttande mot det här. Du har ju fått bröstet varje natt i hela ditt liv och nu plötsligt finns det inte där. Du vet inget annat. Du kan inte förklara dig med ord.

Tjugo minuters skrikande och tonen blev än mer desperat. Han var alldeles ursinnig. Det lät som om någon höll på att döda honom. Jag tänkte på grannarna. Vad ska dom tro om oss, att vi inte kan trösta vårt barn? Men mest tänkte jag på vår son. Efter 25 minuter kom Olof tillbaka in i sovrummet, ”ska vi avbryta eller?”. Ja. Ge mig honom.

Så fort han kom i min famn lugnade han sig. Jag torkade bort en massa snor under näsan och sen fick han bröstet liggande bredvid mig så som vi alltid gör. Han åt och åt och strök med sina små fingrar över min varma hud. Han darrade i hela kroppen. Tillfredsställelsen och lättnaden jag kände går nästan inte att beskriva. Samtidigt. Mitt lilla barn, vad har vi gjort mot dig. Hur kunde vi tro att det här skulle gå bra.

Det tog närmare en halvtimme innan han till slut släppte bröstet. När jag försiktigt skulle flytta honom till nestet vaknade han och började skrika med en nästan panikartad röst som jag inte kände igen. Jag tror att han var rädd för att bli lämnad igen. Han fick äta på andra bröstet tills han somnade om, en kvart senare.

När han somnat låg jag och tittade på min son. Ett avslappnat, fridfullt uttryck i hans ansikte men vad har vi gjort mot dig. Med dig. Ingenting gör mig så lugn som att höra dina tysta andetag bredvid mig om natten. Självklart ska du sova mellan oss i natt och så länge du vill.

Olof och jag somnade inte förrän vid kvart i fyra igen. Varje gång lillen vaknade under morgonen och jag på rutin ammade honom igen tänkte jag på om vi förstört något i vår relation, i hans trygghet. Något som inte gick att se utifrån.

I eftermiddag var vi ute på stan alla tre och plötsligt på vägen hem förstod jag att Olof tyckte att vi skulle prova samma sak i natt igen. För mig känns det otänkbart. Ska vi plåga vår son ännu mer. Ska vi tvinga honom till något som han uppenbarligen inte är redo för. Som jag inte är redo för. Absolut inte.

Kanske är det bara fel tillfälle. Kanske är det helt fel fas i hans utveckling. Kanske kommer han själv sluta när han är redo. Tiden får utvisa. Men jag har sällan känt mig så hundraprocentigt säker på något. Vad som är rätt för oss just nu.

Inte van vid barn

Det är jobbigt att ha en åttamånaders aktiv, bestämd liten kille. Jag känner mig mentalt trött. Jag älskar min son och förundras över alla hans fantastiska framsteg men samtidigt längtar jag efter en paus ifrån honom. Det har tagit mig lite tid att komma fram till att jag säkerligen är normal som känner så inför mitt barn.

Varje dag känns just nu som ett ekorrhjul som handlar om att göra i ordning mat till honom, försöka få i honom maten, städa upp efter måltiden, underhålla och vakta, tvätta små kläder med fläckar och byta blöjor på någon som vill krypa iväg och aldrig vill vara stilla eller samarbeta ens det minsta. Ja och sen våra nätter som jag ju skrivit om.

Jag vill inte sitta inne hela dagen. Jag vill promenera med vagnen nu när min kropp börjar bli starkare och det är så synd att lillen är i en besvärlig period då han nästan vägrar åka vagn vaken. Ibland går det bra en stund men sen försöker han kravla sig ur under högljudda protester. Jag försöker såklart tajma in promenaden med när han brukar sova på eftermiddagen men det är inte alltid det lyckas och ibland sover han bara i tjugo minuter. Vi har en bärsele och jag bär honom i den, kortare stunder. Men han är redan för tung för mig och vår BabyBjörnsele är av äldre modell och saknar höftbälte, så den mesta tyngden hamnar på axlarna. Det visste vi när vi köpte den (begagnad av en kompis) men jag önskar nu att vi tänkt igenom köpet ett varv till och kanske valt en annan. Så den är lite av en nödlösning för mig.

Det känns som om han har tröttnat på alla sina leksaker och vi vill inte hålla på att köpa nytt bara för att. Han tycker det är spännande när vi är hemifrån; på öppna förskolan, hos en kompis eller hos våra föräldrar. Men sen är vi tillbaka hemma igen. Jag försöker vara kreativ och hitta på nya lekar. Han tycker om att dra ned strumpor från torkställningen i vardagsrummet och jag låter honom göra det. Han får leka med lock och slevar från köket. Med ett äpple som rullar iväg. Han får dra ned reklam och magasin från ett bord. Men känslan är ändå att han vill ha något mer som jag inte kan ge honom.

Vissa dagar är fyllda av gnäll. Det spelar ingen roll vad jag gör. Han sitter vid mina fötter när jag försöker röja i köket efter att vi ätit. Jag kan inte flytta mig för han står upp med mina ben som stöd. Jag försöker läsa en bok med honom i knät men han ålar sig ur. Vill ned på golvet men väl där börjar han gråta, klamrar sig om mina ben, vill upp igen och det börjar om. Det känns som en lättnad när ytterdörren öppnas och Olof kommer hem efter sin arbetsdag. Flera gånger har jag räknat ned minuterna under den sista timmen. Flera gånger har jag ringt och i desperat ton frågat var är du? Trodde aldrig jag skulle gå ut i hallen med lillen i händerna och säga ta honom. Att få stänga in mig i ett annat rum i en kvart brukar hjälpa, för stunden.

Vi spenderar i princip dygnet runt tillsammans, lillen och jag. Ibland får jag nästan panik. Vill kränga av mig en för tight dräkt, en klibbig hinna. Jag behöver andas. Ge mig utrymme. Att vara mig själv.

Men det räcker med att han somnar för natten så ligger jag bredvid och tittar på det finaste som finns. Ibland går det bara en timme innan jag har lust att väcka honom för att jag saknar honom. Jag vill krama honom och smeka det varma, mjuka huvudet. Den lena kinden, de små händerna. Du är inte jobbig älskling, det är nog bara jag som inte är van.