Att ruva på lillen

Ni som följt mig ett tag vet att jag gillar datum. Den senaste veckan har jag känt mig lite nostalgisk eftersom det är precis ett år sen jag ruvade på lillen. Det här är egentligen ett inlägg som jag tänkte skriva i våras men det var så mycket rädsla som kom i vägen hela tiden. Det kändes för läskigt att skriva hur det hela började när jag var mitt uppe i det och inte visste hur det skulle sluta. Men det vet jag nu, att det faktiskt slutade väl. Så jag skriver det nu, mest för min egen skull, så jag kan stoppa inlägget i IVF 3 mappen och gå tillbaka till det i framtiden om det behövs. Lite som en referens. En del detaljer minns jag fortfarande som om det var igår och en del saker har jag fått kolla upp i mina anteckningar. Det handlar alltså om min åttonde ruvning. Den gången som slutade lyckligt.

Tankar i början av behandlingen: Min klink säger att de har bättre resultat vid frysförsök för då byggs slemhinnan i livmodern upp bättre än vid färsk-ivf. Jag har ju tidigare blivit gravid både med ett upptinat embryo och med ett färskt men det var ändå det färska som utvecklades längst. Efter ett par dagar med sprutorna får jag riktigt tjocka flytningar och det gör mig hoppfull för det hade jag sommaren innan när jag blev gravid och jag minns att en av läkarna sa då att det var bra, att slemhinnan gjorde sig redo. Så min magkänsla säger mig att just jag kanske får bättre resultat vid färsk-ivf och jag är lite pirrig över att se om jag har rätt.

Fredag. ET. Det blir återföring redan på dag tre. De ringer från kliniken dagen innan och säger att det inte ser så bra ut. Vi blir rädda. Vi säger till varandra att vi ska vara tacksamma om bara ett enda embryo överlevt. När vi kommer dit får vi höra att fem embryon lever. När vi pratar med läkaren som ska göra insättningen verkar det som om det blivit lite av ett missförstånd att vi blivit kallade till ET på dag tre och inte dag fem. Jag känner mig irriterad över det. Det blir i alla fall ET med två embryon, ett 10-celligt och ett 9-celligt. Efteråt åker vi och handlar mat. När vi står i kö i kassan står ett par tvillingtjejer i 20-årsåldern precis framför oss. Jag känner mig varm i kroppen och tänker att det kanske är ett tecken på att vi kommer få tvillingar.

När vi kommer hem lägger jag mig på soffan i någon timme men sen går jag ut på en rask promenad i en halvtimme för att få igång blodcirkulationen i kroppen och i livmodern. Senare på kvällen ligger jag i soffan igen och googlar ämnen om ET och ruvning. Jag läser vad en framgångsrik amerikansk ivf-klinik rekommenderar sina patienter; strikt sängläge i 24 timmar efter ET. Trots att detta är min åttonde återföring får jag en klump i halsen och tänker hjälp har jag just förstört den här chansen med min promenad.

Lördag. RD 1. Jag känner mig redan otålig och har mycket tankar kring om embryona fäst eller inte. Får påminna mig om att vi inte återfört en blastocyst som vid de senaste tre försöken utan ”bara” en (två) tredagars. Det känns lite bortskämt att jag redan undrar hur det går där inne och liksom kräver att få svar. Jag tänker att alla dem som blivit gravida på naturlig väg vet ju inte ens om att de har ett embryo där inne så här bara dagar efter befruktningen.

Söndag. RD 2. Fortsatt mycket tankar på att våra två små kanske blir blastocyster denna dag och att ET-dagen lika gärna kunde vara idag. Jag tar Lutinus tre gånger dagligen men trots det känns kroppen så ”tyst”. Jag har knappt någon känsla i brösten eller i kroppen för övrigt.

Måndag. RD 3. En annorlunda känsla i bäckenbotten. Jag springer de sista meterna till busshållplatsen och då gör det lite ont i livmodern. Vi är lediga och äter middag på en restaurang och efteråt får jag lite ont i magen men vet inte om det beror på att jag ätit för snabbt eller för mycket. När jag ligger i soffan på kvällen känner jag något där inne, lite lätt värk på sidorna. Jag känner mig hoppfull.

Tisdag. RD 4. På morgonen är livmodern/hela magen spänd som i kramp. Jag har fått en massa små finnar i ansiktet över natten och brösten känns spända av progesteronet.

Onsdag. RD 5. När jag äter frukost tidigt på morgonen, utan att vara stressad, kommer en våg av lätt illamående över mig. På jobbet kommer plötsligt fler symtom. Molvärk. Någon knådar bulldeg i min mage och jag har upplevt det förut, när jag var gravid efter försök nummer fem. Det är känslor som kommer och går men jag kan inte tänka bort det. Det blir värre, jag vill vika mig dubbel, känns som jag ska svimma. Just då arbetar jag med en grej som jag bara inte kan gå ifrån. Funderar på hur jag ska agera, hur länge jag kan stå ut. Det går i vågor. Om jag får ett plus om ett par dar så vet jag nu. I så fall var det nu jag först kände det, tänker jag. Det är väldigt likt de diffusa symtomen som jag hade vid min senaste graviditet.

Jag arbetar tillsammans med en kollega som är en av de få som vet om att vi gjort IVF och hon vet om att jag ruvar just nu. När vi blir ensamma en kort stund har jag lust att säga att jag är 80 procent säker på att embryot fäst, men jag gör det inte. Jag tänker att jag kommer ångra mina ord och min självsäkerhet ifall jag har fel. Vi fortsätter jobba, jag mår illa men det är bara att jobba på.

Vid lunchen känner jag mig avvaktande, måste äta sakta och försiktigt på grund av känslorna i magen. Även detta känner jag igen sen sommaren, hur det var i lunchrummet då. Tankarna snurrar. Jag vill le stort för mig själv men samtidigt vågar jag inte ta ut något i förskott.

Torsdag. RD 6. Jag får smärtsamma magknip och molvärk i livmodern men det kommer en timme efter jag tagit Lutinus och beror antagligen på progesteronet. Brösten är spända men även det pga medicinen. Jag hoppas att symtomen som jag kände igår ska komma smygandes idag också och bli ännu starkare men det blir inte så. Jag känner inte alls det jag gjorde igår. På kvällen är jag ledsen. Känner sorg. Får en våg av smärta i ena bröstet och blir då hoppfull en stund men ja… bara en stund.

Fredag. RD 7. Spända bröst och spänd livmoder men det är ju pga medicinen. Ibland har jag lite mensvärkskänsla på sidorna. Jag känner att det inte har fungerat den här gången heller. Är ledsen och storgråter på kvällen. Tänker redan på nästa steg, hur vi ska gå vidare och googlar på behandlingar utomlands.

Lördag. RD 8. Jag är uppgiven och arg. Vill sluta med progesteronet. Blir irriterad på hur mycket progesteronet känns i kroppen trots att jag är säker på att försöket inte lyckats. Brösten känns stora och spända. Jag har en känsla av mensvärk och att det ska börja rinna rosa när som helst. Det är kanske ingen fara när man ruvar men jag äter sushi liksom för att provocera mig själv för jag är 95 procent säker på att vårt åttonde försök inte gått vägen.

Vi ska resa bort om bara tre dagar. Jag har sett väldigt mycket fram emot den här resan, den har varit ljuset i tunneln för mig under vintern men samtidigt har den liksom kommit i skymundan eftersom IVF-försöket och ruvningen legat precis innan och fått allt fokus. Men nu vill jag släppa alla fantasier om ett lyckat försök och gå vidare. Jag tänker att om jag inte är gravid så ska jag unna mig massage varje eller varannan dag eftersom det är skönt och så grymt mycket billigare än hemma. Jag ska dricka färgglada drinkar vid poolen och på stranden och inte behöva oroa mig för vad jag äter för blir jag magsjuk så drabbar det bara mig. Och jag ska spraya mig full med myggmedel som innehåller DEET, strunta i de där luftföroreningar som jag läst om och inte oroa mig för hur jetlag kanske möjligen kan påverka någon som är pytte pytte gravid. Mest av allt vill jag bara veta.

Söndag. RD 9. Dagen innan vår resa och jag måste få svar. Olof jobbar och jag går upp vid 10. Jag är helt lugn när jag doppar stickan i plastmuggen. Nästan med en gång kommer två streck fram. Jag blir överrumplad, måste ta fram ett gammalt positivt test som jag sparat för att jämföra. För att se om jag ser rätt. Jag kan knappt tro att det är sant för jag har nästan inga symtom, bara det lilla som progesteronet ger.

Jag måste samla mig, tänka om. Allt det där med resan som jag tänkte och såg fram emot; härlig massage, drinkar på stranden på kvällen och att välja fritt från menyn måste jag omvärdera nu. Jag googlar om det är lätt att få tag på myggmedel utan DEET där borta, flera har undrat samma sak, men jag får inga bra svar så jag åker till ett apotek här hemma för att köpa giftfritt svenskt myggmedel att ha med. Ja det är svårt att fokusera om och börja packa mitt i känslan av overklighet. Det är svårt att förstå.

När Olof kommer hem på kvällen visar jag honom testet och vi är glada men försiktiga. Så försiktiga över min tredje graviditet som just börjat.

Måndag. RD 10. Tankarna snurrar och jag är faktiskt mer rädd för hur det ska gå än glad. Rädd för att jag ska våga tro på något som snart kommer ta slut. Samtidigt är det skönt att åka bort, att tvingas tänka på annat. Att inte sitta hemma och grubbla. Jag skriver det här tio minuter innan vi ska åka till flygplatsen.

En vecka senare skriver jag på bloggen att vi fått ett plus. Jag skriver från ett av de mest romantiska hotellrummen vi sovit i, med himmelsäng och vacker utsikt från balkongen.

 

Så här med facit i hand tänker jag att det är oerhört svårt att sia om resultatet av en ruvning innan testdag. Jag blev hoppfull på RD 5 i och med de starka symtomen och min magkänsla sa då att embryot fäst. Men sen tappade jag alldeles hoppet och trodde mig verkligen veta säkert att det inte gått vägen. Trots att det var min åttonde ruvning och med min tidigare erfarenhet av hur det ”borde” kännas i kroppen så hade jag fel. Och bevisligen går det att få ett plus och gå en hel graviditet med väldigt snälla symtom. För nu har vi vår son. Vi nådde målet till slut.

Tillkomsten

Idag för precis ett år sen blev lillen till. På förmiddagen plockades mina ägg ut och på eftermiddagen möttes de och Olofs spermier i en skål. Befruktningen. Livet började. Jag tänker att det är inte många som vet exakt på dagen när deras barn kom till förutom vi som gått igenom IVF. Lite speciellt känns det allt.

Det gick ett program på Tv igår kväll om just graviditetens första veckor och hur allting börjar. Jag tycker det är så fantastiskt att från nästan ingenting utvecklas en hel människa. Att de där första komponenterna är så sprängfyllda med kraft och vilja. Programmerade att utföra stordåd.

Ja ett år senare går jag runt i vår nedsläckta lägenhet och bär runt på en liten gnällig kille som är så övertrött men ändå inte kan komma till ro. Jag vyssjar och sjunger med låg röst och till slut somnar han med huvudet mot min axel. Tyngden av sex kilo i mina armar. Från ögonvrån ser jag ned på hans lilla näsa, rundade kinder och knubbiga armar. Vår älskade pojke. Från den där skålen till allt du är idag. Så svårt att förstå. Vi kommer vara evigt tacksamma för dig.

Tusen tankar

Tusen tankar och lugn på samma gång. Jag har vetat i över en vecka. Förvåning, glädje och rädsla i samma andetag.

Testade dagen innan resan efter flera symtomlösa dagar. Blev ståendes. Stirrande. Misstro. För kroppen sa något annat.

En tolv timmars flygresa i natten. Mycket tid att tänka och ingenstans att fly. Vad betyder ett plus utan symtom? Rädslan. Historiken. Min tredje gång inom ett år.

Testdag 12/2 och starkare streck än tre dagar innan. Ett samtal från kliniken där jag hörde var tredje ord, långt bortifrån en annan tid.

I fredags äntligen illamående, uppsvullen mage, molvärk, magkatarr och annat jag känner igen sen i juli och det började ju i allafall lovande då.

Nu sen ett par dagar är jag tillbaka i ett symtomlöst landskap och rädslan kommer. Blir jag lurad igen? Kan allt vara bra där inne trots att kroppen är helt tyst?

Så en dag i taget, en timme, en minut. Och många djupa andetag.

Brevet

Sen i fredags har jag känt mig mycket gladare. Speciellt i lördags var en fantastisk dag socialt då jag var den person som jag länge önskat att jag orkade ta fram. Jag kunde småprata obehindrat, delta i skratt och allting kändes enkelt och naturligt. Det är som att ha blivit utsläppt ur en mörk fängelsehåla och äntligen få känna värme, gemenskap och dagsljus. Samtidigt blir kontrasten till hur jag mår annars stor. Det känns sorgligt att jag inte alltid kan få må såhär bra.

Igår kom jag hem efter ännu en bra dag på jobbet och i brevlådan låg både brev och paket. Paketet var två böcker som jag beställt för rätt länge sen och otåligt väntat på för jag behöver dem till ett speciellt datum. Jag blev så glad och lättad över att dem kom nu så jag kan släppa det.

Brevet var från kliniken. Svaret på om det blev något embryo till frysen. Jag blundade och tänkte jag ska vara glad för allt. Jag är glad för dem två inuti mig. Sen kände jag på kuvertet igen. Jag har fått många brev från kliniken, vet hur de brukar kännas. Jag kunde ana att det här var tjockare. Det betyder att det är två papper i. Ett med ett besked och ett med en räkning för frysförvaring. Jag öppnade försiktigt och såg att det låg två papper i.

Kunde ändå inte tro att vi skulle få två embryon till frysen! Vi som blev inringda på dag tre för att det inte såg så bra ut. Vi som fick de två bästa insatta i fredags och de andra tre skulle odlas vidare. Jag vågade inte tro. Inte alls.

Det står inte på beskedet att de frysta embryona är blastocyster men det antar jag. Vi gick därifrån i fredags eftermiddag och de skulle som sagt odla vidare då. De fryser ju inte in på dag fyra. Jag letade upp vårt besked från i juni, när vi fick två blastocyster till frysen och inte heller där var det specificerat vilken typ av embryon det gällde utan bara antal.

Min kloka vän sa att det här är ju ett gott tecken även för de jag ruvar.  Om två av de lite sämre nådde blastocyststadiet så gjorde förhoppningsvis de två finaste jag har inne i mig också det.

Förvåning och lättnad igår och jag är glad just nu oavsett vilka vändningar som väntar.

Två små

Jag hade fått intrycket av att de skulle höra av sig i onsdags om något inte såg bra ut. Därför var jag inte alls beredd när telefonen ringde igår med hemligt nummer. Det var en av sköterskorna på kliniken och jag trodde hon skulle fråga hur jag mådde efter äggplocket, bara en dag för sent. Men hon sa att det inte såg så bra ut för våra embryon och att vi skulle komma på insättning idag istället för på söndag. Dag tre istället för dag fem.

Hon visste inga fler detaljer än så, jag frågade, och efteråt virvlade tankarna. Efter allt beröm vi fått för våra embryon, ja iallafall på ytan, så kände både Olof och jag att vi kanske börjat ta saker för givet. Att jag med mitt höga AMH-värde alltid skulle få ut många ägg och att de alltid skulle odlas vidare till blastocyster. Plus att jag ju trodde de skulle ringa på onsdagen och annars inte alls.

Vi spekulerade i hur många som kunnat bli befruktade, färre än fem, annars odlar dem till blastocyster har de ju sagt. Jag tänkte att kanske finns bara en eller två kvar och vi ska vara glada för allt. För en enda om det är så. Hon ringde igår vid lunch och jag kände att ovissheten var värre än om det nu var så att bara ett embryo överlevt. Det blev en lång kväll och natt.

Men idag vaknade vi till nysnö och när vi åkte sken solen och jag var helt lugn i kroppen. Vi träffade en annan läkare idag än hon som gjorde äggplocket i tisdags. Jag är en noggrann person och det här är det viktigaste i vårt liv just nu. Så jag tycker det är besvärande när viktig information inte förs vidare på ett bra sätt eller snarare inte uppfattas av mottagaren. Vi hade en lång diskussion häromdagen och att behöva ta den igen kändes sådär.

Vi blev rätt förvånade av att höra att fem ägg hade blivit befruktade och att alla fortfarande levde men att kvalitén var lite tveksam på några så därför vågade dem inte chansa och odla alla till blastocyster. De ville göra insättning idag på dag 3 för att garantera att jag fick tillbaka något färskt embryo och sen odla resterande vidare och i bästa fall kan det bli en blastocyst till frysen.

Rent praktiskt gick allting jättebra. Jag var lagom kissnödig till skillnad från sist. Embryologen förstorade upp skålen med mitt namn på och däri låg de små. Så fina att det kändes overkligt. Ett 10-celligt och ett 9-celligt embryo. De två finaste av våra fem.

Vi åkte hem och det var som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land. I ett parallellt universum där jag mår bra. Där jag är lycklig och hoppfull och tacksam för den här chansen.

Allting kändes så lätt efteråt. Det fanns inga hinder. Om jag bara fick stanna i det här. Några dagar till för det är underbart. Och de där små, så fantastiskt att de är våra. Att de är produkter av Olof och mig, och jag önskar att de stannar denna gång.

Äggplock nummer tre

Jag sov lite oroligt, nervös för att försova oss som när vi ska ut och resa och har ett flyg att passa. Kände mig ovanligt lugn när vi åkte hemifrån. Det som gör mig nervös är när jag bytt om och ligger och väntar bakom ett draperi och hör hur de går iväg med andra par och sen kommer tillbaka. Att ligga och vänta på sin tur och inte veta exakt när det kommer bli. Den väntan är värst.

Det som var ovanligt igår var att de hade så lite att göra. Det var bara vi och ett par före oss som skulle göra äggplock på hela förmiddagen. Så stämningen var väldigt tyst och avslappnad när vi kom dit och blev visade vårt lilla krypin. Jag känner alla i personalen nu och det är ju också en liten trygghet och två av sköterskorna som jobbade igår är mina favoriter. Sen är det en lättnad att få kissa precis innan man går in tycker jag och speciellt efter den hemska insättningen i början av december då det drog ut på tiden och jag var så fruktansvärt obehagligt kissnödig.

Från att vi kom tog det 35 minuter innan det var vår tur inne på salen. De andra gångerna har Rapifen fått hela rummet att snurra som en karusell och jag har blivit helt avtrubbad och tung i undre delen av kroppen. Jag har inga problem med det, blir inte rädd av snurrandet utan vet ju att effekten avtar ganska snabbt. Jag vet inte om de gav mig en mindre dos den här gången men jag kände när läkaren började att jag inte alls var lika bedövad som de föregående gångerna. De förklarade utan att jag frågat att medicinen inte tar bort beröringen utan bara smärtan. Jag förstår detta mycket väl men den tog inte bort smärtan heller. Så det gjorde ont trots lokalbedövningen på båda sidorna. Sköterskan fyllde på med en mindre dos, det hjälpte inte. Sen tjatet om att ta djupa andetag, inte så lätt i den situationen.

Ja smärtlindringen blev inte optimal och efter två doser Rapifen gick de över till Midazolam, som jag inte fått förut. Så typiskt att de sista en två minuterna var ”de bästa” och att jag självklart var som mest påverkad när allt precis var klart och då ska man resa sig och gå iväg på en minut.

De där medicinerna gör mig väldigt gråtmild och på slutet kände jag sån tacksamhet och kärlek till alla som jobbade där i rummet för min skull. Tänk vad lätt man kan manipulera hjärnan och känslor.

Det blev 8 ägg från 15 äggblåsor. Vad jag vet har jag aldrig haft tomma äggblåsor förut. Första gången blev det 20 ägg från 20 blåsor osv. Men när jag var på ultraljudet i söndags sa läkaren att 2-3 blåsor på vänster äggstock var något mindre och jag tänker att det kanske var dem som inte hann växa till riktigt nu.

Efter mitt första äggplock blödde jag inte en droppe men efter förra gången bara rann det blod när jag gick på toa efteråt. Den här gången var jag beredd på det och det kom färskt blod men inte lika mycket som förra gången.

Jag var seg efter medicinerna och hade molvärk efter ingreppet. Eftersom det var så få patienter där så bad jag om att få prata med läkaren då jag hade vissa funderingar jag ville ta upp. Hon tog sig tid och det är jag tacksam för. Dock vet jag inte om jag fick det svar jag innerst inne hade önskat. När jag nämnde att vi snart har försökt få barn i fyra år och att det speciellt för mig är väldigt jobbigt psykiskt frågade hon om vi hade tänkt på att ställa oss i kö till adoption.

Vi åkte hem 1,5 timme efter äggplocket och jag kände mig ovanligt pigg just då. Sen sov vi båda två i tre timmar på soffan. Tror det tar ett tag innan de där medicinerna helt och hållet går ur kroppen. Och Olof var bara trött helt enkelt.

Efter äggplocket har jag mått väldigt bra. Jag är förvånad för jag minns i somras att magen var svullen och huden spände när jag försökte resa mig, jag gick runt kutryggig hemma och fick röra mig långsamt. Sätta mig ned jätteförsiktigt. Då blev det värre dagen efter äggplocket men idag dagen efter mår jag bra, känner av det som mest när jag ätit. Tidigare idag var vi ute på en kort promenad och jag traskade på i helt normal takt. Har inte tagit Panodil sen igår kväll. Jag är jätteförvånad. Att det kan vara så olika.

Det blev åtta ägg och om fler än fem befruktas odlas dem till blastocyster, om inte skulle de ringa idag och insättningen bli imorgon. Men de har inte ringt så nu har vi vår tid på söndag som gäller och jag har börjat med älsklingsmedicinen Lutinus idag.

Så det går framåt just nu och jag hoppas de små utvecklas fint i sina skålar.

I fel rum

Jag har ställt klockan och Olof sover fortfarande när jag går upp. Duschar och står sen framför klädhögen i sovrummet. Funderar på vad jag ska ha på mig idag inför ultraljudet på kliniken. Det är inte sommar nu och jag ska inte ta på mig den där klänningen som jag bar en onsdagseftermiddag i juli, även om bilden av den dyker upp framför mina ögon. För att jag ska till samma plats.

Söndag och det är inte många där. På en krok innanför ingången hänger en barnoverall. Tänker att någon glömt den för det kan väl inte finnas barn här? Slår mig ned på en stol i väntrummet och jodå sen hörs rösterna långt bort i korridoren och en liten pojke skuttar förbi med sina föräldrar. Det är hans overall och han vill inte ta den på sig när de ska gå. Det är bara andra gången på alla dessa år som jag ser att någon har med sig ett barn dit. Och jag tänker på den där fredagseftermiddagen i augusti när det hände första gången.

Jag hinner inte sitta länge alls innan en röst säger mitt namn. Jag tittar upp och ser min läkare. Vår läkare, som jag pratade med för en dryg månad sen. Vi går in i det där rummet. Hon frågar om allt gått bra.

Jag klär av mig bakom ett draperi och går fram till gynstolen. Lägger mig vant ned. Hon har skärmen bortvänd från mig. Precis vinklad så jag inte ser. ”Jag ska kolla först och sen visar jag er”, säger hon lite sammanbitet. Efter en liten stund vrider hon skärmen så vi kan se. Vårt blivande barn för första gången. Innuti mig. Hjärtslagen. Sommarvärmen. Klänningen. ”Tyvärr lever den inte”, säger han och vi ser samma bild som tidigare på dan. Jag ser upp i taket. Han tystnar och rynkar pannan. ”Den är kvar, trots din blödning, trots Cytotec”. Trots tio dagar av att bygga upp en ny värld. Den där dörren som stängs till det där rummet. Den där stolen och maskinen bredvid. De vita plattorna i taket. En lätt svullen mage och samma läkare som i juli. Jag vrider huvudet till vänster för att se på Olof men han är inte där. Hon vinklar skärmen så att jag halvt kan se. ”Sju blåsor på höger och två eller tre på vänster. Allt ser bra ut”.

Jag får tider av barnmorskan och instruktioner för Ovitrelle och vill du ha lugnande när du kommer på tisdag men jag är lugn. Jag går ut genom dörren och kör genom stan hem och håller tillbaka en känsla av att en dörr har öppnats igen till allt det där jag försökt hålla inne och borta för min egen skull.

Vi har gäster sen och i och med det kan jag inte ens låtsas för mig själv att jag är gott sällskap just nu. För jag har nog försökt hålla kvar den tanken, som om det handlar om en sista bit anständighet. Efteråt känner jag mig tom. Blottad. Nu förstår alla hur jag egentligen är.

Nya tag tidig morgon och en sista dag på jobbet innan äggplocket. Små, små saker läggs på hög. Den där bitterheten kommer gradvis. Jag kokar nästan över av ilska, ledsamhet och sorg över att de andra, som går där obekymrade, inte förstår eller vet hur bra de har det. Som inte kommer genomgå det här imorgon. Som slipper räkningen på trettiofemtusen kronor, dåligt samvete över undanflykterna och förlorad inkomst gånger två. Som slipper väntan, ovissheten, berg- och dalbanan och att flera år av livet sätts på paus. När timmarna är gjorda lämnar jag jobbet arg och gör inte ens en ansats till att prata med min chef. För jag kan inte prata just då.

Det tar så oerhört att svänga från okej till avgrundslös förtvivlan till hyfsat på rätt spår, till en ovanligt bra dag till fundersam och nu igen ilska och frustration inom loppet av sju dagar. Vad gör det här med mig? Och vad gör jag mot mig själv?

 

På tillväxt

Tack för alla fina kommentarer i förra inlägget!

Jag är på sprutdag 7 nu och ska på första ultraljudet imorgon på dag 8. Förra gången gick jag på kontroll på dag 6 och 9 men jag antar att de tror sig veta hur förloppet kommer bli den här gången, med samma dos, och därför inte vill lägga tid på två undersökningar. Jag tror också att allting är bra men det ska bli skönt att få veta och troligen få datum för ÄP.

De första två dagarna kände jag hur det blev aktivitet i äggstockarna när jag tog sprutan och någon timme efteråt. På dag tre började aktiviteten hålla på nästan hela dagen. I torsdags kändes det som när jag får ägglossning med Pergotime. Igår var första dagen som jag kände mig riktigt annorlunda i buken. Dessutom kände jag mig otroligt seg och långsam, vet inte om det har med hormonerna att göra eller den energi som det här projektet ändå tar.

I natt sov jag bara i en timme innan jag vaknade av en hemsk mardröm. Var tvungen att väcka Olof för att det var otäckt och förvirrande. Då kände jag hur obehaglig magen kändes efter det jag ätit på kvällen, vilket inte var något utöver det vanliga. Den var uppsvullen och jag kände lite ångest. Vände och vred i någon timme innan jag somnade om men jag sov inte bra på hela natten. Idag känns det bättre men jag är lite orolig att samma sak ska hända i natt.

Jag minns ju inte alls hur det kändes i juni. Det jag minns tydligt är från första IVF:en då jag de sista kvällarna innan äggplocket satt i köket och mådde dåligt efter varje måltid. Och hade ångest på natten för att det kändes som om jag inte kunde andas när jag la mig ned. Det slutade med 20 ägg. Med lägre dos och allt tänker jag att det kan ju inte börja redan nu. Det är ju flera dagar kvar till äggplocket. Hur kommer jag känna på tisdag kväll? Kanske var det jag kände i natt ett undantag. Oavsett ser jag fram emot när det här är över. När smärtan och svullnaden efter äggplocket har lagt sig och det är dags för insättning.

Igång igen

Jag är igång med färsk IVF nummer tre. Efter en utdragen och plågsam väntan på mensen, som trots Provera trilskades och lurades med tydlig mensvärk som sen försvann och inget hände på flera dar.

Den mörkaste vintern. Tankar som aldrig tystnar. En hög pappersnäsdukar på golvet bredvid sängen, om och om igen. Viktnedgång och att släpa sig till jobbet för det var det sista normala jag hade kvar. En cirkus av gråtande i bilen, höja och sänka musiken för att få distraktion. Att höra och inte höra påminnelserna fem gånger dagligen och skratten från dem andra, som fortfarande levde.

En dag sa kroppen stopp. Rent fysiskt. Jag kunde inte prata. Jag kunde inte – röra mig.  Hemma i en vecka. Vila och mer vila. De två första dagarna var bra men sen började hjärtklappningen. Och vårdcentralen hade så fullt upp att de inte tog emot några nya samtal.

Stressen över det här försöket och framtiden. Det läkaren sa. Och den där mensen som aldrig kom. Lätt molvärk och beigt, brunt i dagar. Vågar knappt andas. Tänk om jag skrämmer bort den.

Till slut kom blodet och jag fick ringa det där samtalet till kliniken. Att få datum, tider, en planering. Något konkret. Något fysiskt. Kontroll. Jag mår bättre när jag får hålla på med det här. När jag vet.

Jag tar 112 enheter Menopur vilket är samma dos som vid IVF 2 i juni. Då fick jag ut 10 ägg och det var precis lagom tyckte läkarna. Så vi kör på det igen och därför vet jag ju hur många dagar jag tog sprutorna då och vilken dag äggplocket inföll på. Så jag har en tidsram nu och det är skönt.

Idag är sprutdag 4 och jag varierar sticken mellan höger och vänster sida om naveln. Imorgon börjar jag med Orgalutranen och det är då blåmärkena kommer. Sist var de kvar två veckor efter äggplocket. Som gula märken.

Jag tänker på äggplocket nästa vecka och insättningen som blir flera dagar senare om vi får blastocyster igen. Och jag tänker på hur det är att ta Lutinus som rinner och kladdar ned lakanen på natten och allt det där. Men längre än så kan jag inte tänka. Att det kommer finnas en testdag och vad resultat kommer bli. För att skydda mig antar jag.

Hjärtklappning

Har haft det här försöket i tankarna sen i början av hösten. Om det inte skulle fungera i november. Om det inte skulle fungera i december. Nu är det dags och jag känner en enorm press.

Jag är inte alls nervös över det fysiska med sprutorna och det som följer sen. Utan det handlar om mental stress. Alla tankar som snurrar. Har sagt till mig själv att vi ska göra det här försöket, ta en sak i taget och sen fundera på framtiden och våra alternativ. Men det är svårt. Att inte gå händelserna i förväg. Att inte fantisera hur jag ska formulera ett mail till en annan klinik. På engelska. Eller hur jag ska lägga upp ett telefonsamtal på bästa sätt. Vilka argument jag ska använda.

Jag hittar inget lugn just nu. Har haft hjärtklappning konstant i över en vecka och det gör mig rädd. Jag känner inte så mycket av det när jag jobbar, då är jag fokuserad på arbetet och uppe i varv över det. Men när jag kommer hem. Även när jag mått som sämst har jag haft lätt för att vara avslappnad fysiskt. Ja det ingår i konceptet bristande energi för mig. Men nu. Vad jag än gör. Sitter i soffan och ser på TV. Ligger stilla i sängen för att sova. Hjärtat dunkar av stress. Försöker slappna av, andas djupt. Det kommer tillbaka direkt. Utan att jag ens tänker aktivt på vår situation.

Just nu är jag orolig att det här kan påverka behandlingen negativt. Tänker på hur viktigt det här försöket är för oss och då ökar stressen ännu mer. Det är en ond cirkel som jag behöver ta mig ur.