Alldeles nyss fyllde min yngsta son 2 år, 3 månader och två veckor. Då var han exakt så gammal som storebror var när han blev just storebror. Jag som gillar siffror och datum har tänkt på att den här tidpunkten ska komma, och passeras, sen lillen fyllde två år i vintras.
Jag tittar på min lille son nu, när han sitter och leker med Briojärnväg på golvet, och funderar på hur han hade hanterat att bli storebror. Nu. Om det hade varit så. Hur hade han iklätt sig rollen att få ett nytt syskon och inte längre vara minst och yngst?
Ganska ofta ser jag tillbaka i tiden och känner stor empati för min äldsta son. Han som var enda barnet, ensam med oss i drygt två år. Han som verkade ointresserad när vi pratade om en bebis i min runda mage. Vi läste böcker om att få syskon och visade åldersanpassade filmer. Men vi upplevde aldrig att han förstod. Så det måste ha varit en chock för honom när jag, efter några dygns frånvaro, kom hem med en nyfödd liten bebis i babyskyddet. Dom träffades för första gången i hallen. Lillebror blev direkt en konkurrent som tog så mycket uppmärksamhet och tid, från den värld som helt och hållet kretsat kring honom. Den första tiden blev inte alls bra. Storebror reagerade starkt. Jag gjorde mitt bästa med en nyfödd och en tvååring men det är saker jag önskar att jag gjort annorlunda. När jag ser tillbaka.
2 år och 3 månader. Nu när jag upplever den här åldern för andra gången och ser hur min yngsta funderar, planerar och agerar, tror jag att en del av det som hände berodde på att jag, vi, inte förstod hur kapabel storebror faktiskt var. Det är mycket jag skulle vilja göra om.
Att gå vilse 