18 månader

I nästa vecka blir min yngsta son 18 månader och jag funderar på att sluta amma honom. Men jag känner mig enormt kluven. Jag har haft flera tillfällen då jag känt att jag fått nog. Att hade det bara varit att sluta tvärt så hade jag gjort det där och då. Varma, klaustrofobiska nätter då han velat snutta varje timme och jag känt det som om jag knappt sovit alls. Stunder i soffan med långa, oklippta naglar och hårda nypor och medvetna tjuvnyp från en bestämd och stark kille. Jag vet att han kommer klara sig bra utan min mjölk.

Men samtidigt. Att säga hej då till något av det finaste jag varit med om. Jag vill inte. Jag tycker om det och han älskar sin plats vid bröstet.

Jag slutade amma storebror vid 15 månader för att han ville snutta på natten och jag klarade inte av mitt jobb med så mycket störd sömn. Det var januari och vintermörkt och vi ville dessutom komma igång med syskonförsök ganska snart. Jag var ledsen innan, storebror älskade bröstet. Jag vande honom av under en veckas tid, sov på soffan. När det var över var det som om han glömt bort alla våra stunder. Han gick aldrig mer till min tröja och letade. Han verkade inte ledsen alls. Och jag kände mig ändå lite fri.

Den stora skillnaden var att jag var övertygad om att vi skulle lyckas få ett syskon till honom och jag hoppades innerligt att få amningen att fungera så bra igen. Och så blev det tack och lov. Men nu när jag står inför detta en andra gång finns det inte längre några ”garantier” på andra sidan. När det här kapitlet tar slut så tar det antagligen slut för alltid. Den tanken får tårarna att rulla.

Inget av mina barn har tagit napp. Jag har gett dem näring, närhet, gos och tröst. Båda har sovit mellan oss i sängen i sina babynest. Lillebror gör det fortfarande. När jag är ledig och tillfälle ges sover jag middag med honom på dan. Då ligger han kvar på madrassen bredvid mig, hans nakna fötter mot min hud. Ibland en liten hand mot mitt bröst. Jag kan inte tänka mig en finare stund av närhet.

Men så kommer sämre nätter igen med tio uppvak. Det är jag som har vant honom vid att han får snutta på natten så jag kan inte bli arg. Men då tänker jag att nu är det dags. Att sluta. Jag vill sova hela nätter igen. En annan sak som väger tungt är att lillen ska börja på förskola om fyra veckor och jag känner att det inte känns rätt att han är van vid att amma till sömn på dan men kommer förväntas somna själv på en plastmadrass på förskolan. Samtidigt, är det klokt att ta den omställningen nu? Efter flytt till hus, nya tänder på gång, jag ska börja jobba igen i nästa vecka och sen det helt nya med förskolan.

Med min stora pojke önskade jag att han skulle ta initiativet att sluta amma. Att han en dag skulle vara ointresserad och visa ”nej”. Det hände aldrig och jag förstår att det inte kommer hända med lillebror heller. Det hade känts lättare om dem hade tagit beslutet åt mig.

Jag önskar att jag visste vad som var rätt. Det är slitsamt att inte få sova ordentligt men tanken på att beröva honom det bästa han vet är tung. De här åren, med amning och störd sömn, är ju ändå så få och antagligen som en blinkning i tiden om jag får leva ett långt liv och kan se tillbaka.

Om julen 2018

Jag hade tänkt skriva något om hur våran december och jultid var men det känns lite sent nu halvvägs in i januari. Men jag skriver ändå. Vill bara berätta om vår stora pojke H som nu vid dryga tre års ålder förstod så mycket mer än föregående år. Han började se på julkalendern varje dag på Tv men tappade intresset ganska snart pga att årets program riktade sig till äldre barn. Men han ville gärna öppna luckan varje kväll på sin kalender. Och ganska snart hade han öppnat fler luckor än vad han borde. Och ganska snart hade lillebror rivit bort luckor också.

Jag julpyntade en eftermiddag medan han var hos mina föräldrar, för att få göra det i fred. Direkt när han kom hem la han märkte till det och gick runt och tittade med stora ögon. Jag lyfte upp honom och vi kikade på små tomtar som jag nålat fast i köksgardinen. Det mesta pyntet fick hänga högt upp eller sitta på hyllor pga klåfingrig 10 månaders lillebror. Men vi klädde granen tillsammans och vi hade kunnat ha granen inne i år om det inte vore för lillebror som direkt hade vält den och blaskat med vattnet. Så den fick stå på vår inglasade balkong men vi kunde ändå beundra den genom altandörrens glas.

Vi bakade tillsammans, både lussekatter och pepparkakor, och han var så duktig med sin lilla minikavel. De hade även bakat pepparkakor på förskolan och han pratade mycket om det. Han var med i Luciatåget på förskolan och stod stilla och sjöng med (till skillnad från förra året) iklädd tomtedräkt. Jag och lillebror var där och kollade och jag kände mig stolt och glad för Hs skull.

Vi pratade om julafton, tomten och julklappar och han började fråga varje dag om det var dags. ”Kommer tomten idag?”. Han tittade ut varje morgon och frågade om det skulle komma snö idag så han fick göra en snögubbe. Vi firade jul ena dagen med Olofs föräldrar, syskon och barnens kusiner. Nästa dag med mina föräldrar. I år var första gången han förstod det här med presenter. Förra året var pappret nästan roligast. Tomten kom och han blev inte alls rädd utan gick fram och hälsade.

Han är tre år och tre månader nu och jag är så glad för hans ”nya”, mognare jag. Allt blir roligare. Han förstår så mycket och frågar hur, varför, när. Och jag som i många år haft väldigt blandade känslor kring julen (och ännu mer medan vi kämpade för att få barn) gladde mig nu åt alla traditioner och alla minnen från min barndoms jular. Jag vill göra allt det där igen, för mina barn. Med mina barn. Det känns annorlunda nu. Jag har en egen familj.

 

Förkylt

Jag skrev att barnen inte varit sjuka på ovanligt länge. Och då hände det såklart. Lillen, 10 månader, blev dålig först. Förkylning med jobbig hosta, slem som han hade svårt att hosta upp, snor i floder. Feber som kom och gick under flera dagar. Nätterna har varit hemska. Har fått spola hans näsa flera gånger per dygn för att han ska kunna amma. Annars fick han släppa bröstet varje gång han behövde andas och han grät. Det känns som ett övergrepp att spola hans näsa när jag måste tvinga bort hans små händer som försöker värja sig och han blir upprörd och skriker och gråter. Måste påminna mig om att det är för hans skull. Att jag inte är ond. Jag har försökt lägga honom i lätt högläge men han stannar inte kvar i sitt neste. Han har sovit väldigt oroligt. Varit vaken minst varje halvtimme vissa nätter. Alltså har jag varit vaken minst varje halvtimme. Ibland har inget annat funkat än att han sovit på mig, när jag halvsuttit upp.

Storebror, 3 år, blev dålig ett par dagar senare och deras sjukaste dagar tajmade varandra. Storebror fick feber och rethosta som höll på i timmar när han skulle sova på kvällen. Han låg och gnydde och ropade och yrade inne i sitt rum och hostade så han kräktes. Vi var inne hos honom nästa hela tiden. Olof sov hos honom flera nätter. Vi försökte med högläge även hos honom men han kastade undan kuddarna. Att höja under sängen går inte för han lägger sig tvärs i sängen och ibland med huvudet i fotändan. Så svårt för en treåring att förstå att vi försöker hjälpa honom. Han fick till och med isglass en sen kväll inne i sin säng, eftersom han hostade så mycket att han fick ont i halsen. Den glassen minns han ännu, trots feberdimman.

Det har varit en påfrestande vecka med väldigt upphackad sömn och lillebror har jag i stort sätt burit runt på höften i flera dar då han varit extremt mammig när han varit dålig. Jag är så glad över att Olof inte jobbat nätter just nu. Vet inte hur jag skulle klarat av två sjuka barn som båda behövde mig hela tiden på kvällen och natten om jag varit ensam hemma. Men nu har det äntligen vänt och de är båda mycket bättre. I natt sov vår minsta älskling mellan oss i sitt neste helt utan snuva. Han andades så tyst att jag knappt kunde höra honom. Fick luta mig tätt intill. Fick känna efter den varma luften under näsan. Sån kontrast till den plågade, ibland nästan ångestfyllda bebis han varit. Jag är så tacksam att det är över och tänker på familjer med kroniskt sjuka barn eller syskonskaror där infektioner går runt, runt i veckor. Och mirakulöst nog har vi vuxna inte blivit sjuka (än) trots hundratals hostningar rakt i ansiktet.

Att orka lite till

Jag hade tänkt skriva något annat egentligen.

Vi har haft ett par veckor som känts lite bättre. Mindre tystnad oss vuxna i mellan och lite mer värme i vår relation. Jag har känt mig tacksam för att vi inte varit sjuka sen i september. Nöjd över att jag fortfarande ammar och samsover med min lilla son. Jag tänker mycket på hur snabbt han utvecklas och växer. Och om det här är sista gången. Jag har tagit mig till öppna förskolan och träffat lite folk. Varje gång jag gör något sånt tänker jag att jag borde göra det oftare. Ta mig hemifrån. Se något annat. Få nya intryck. Jag känner att det är så viktigt men ibland svårt att få till.

Men så vänder det. För lite sömn. För utmanande barn. Och andra saker. Jag märker hur känslig jag är. Jag är tacksam för mycket men samtidigt så nära gränsen till vad jag orkar. Och vissa dagar orkar jag knappt vår vardag, där barnen ska tas om hand och pysslas om och passas upp varenda minut från morgon till kväll. Med skilda behov. Förhindra bråk. Omvänd psykologi. Minerad mark. Vändningar från snäll lek och skratt till utbrott och rivmärken på min lilla.

Jag vill bara vara ifred en stund. Jag vill äta en hel måltid i lugn och ro. Jag vill läsa i en bok under tystnad. Jag vill ta ett bad och lyssna på musik. Jag vill lägga mig tidigt för att sova. Jag är mentalt trött.

I går morse tog orken slut när min treåring fick ett stort utbrott över att jag fortsatt plocka ur diskmaskinen utan honom, trots att han lämnade köket en lång stund. Jag tolkade det som att han tröttnat och inte längre ville hjälpa till. Men så kom han tillbaka och såg att lillebror och jag tömt den utan honom. Han såg uppriktigt ledsen ut. Det gjorde ont att se och jag försökte förklara. Storebror skrek och stampade i golvet. Lillebror skrek och ryckte i mina byxben. Jag började gråta. Storgråta. Tårar som jag hållit inne länge, länge. En morgon som innan dess präglats av krångel med frukost, speciella bestick. Saker som inte får delas, inte får nudda varandra. Torkas av. En droppe vatten. Av med kläder. Ska ta själv. Hälla ut. Störa sin bror. Det blev för mycket.

Men så händer det, att barnen både i går kväll och i kväll, kommit i säng en timme tidigare än vanligt. Och långsamt, varsamt, fylls min inre bägare på med energi i gen. För att orka lite till.

 

Att bryta tystnaden

Tiden går. Jag blev tyst. Livet. Sommaren blev höst. När skrev jag sist? Jag vill inte se efter. Måste skriva nu. Få till ett flyt. Få ut ord. På papper tänkte jag skriva, men jag knapprar på en dator i stället. Min laptop som jag tycker om. Den är fin, var dyr. Den väntar i bokhyllan, högt upp där inte barnfingrar når.

Vad hände? Jag blinkade och min lilla pojke O blir snart tio månader. Han har sin brors gamla kläder varje dag. Nu senast en långärmad body, randig, petroleumblå och vit. En liten historia var och hur vi köpte den. På en resa. Många år sen nu. Men det viktiga är att båda mina barn har burit den nu. Så fantastiskt. Jag har två barn. Vi är friska. Jag är tacksam.

Det har varit en tung tid. Relationsmässigt. Och jag vill både skrika ut allt som är fel och hålla det hemligt. Jag bär bördan själv, som så många gånger förut. Som så många år förut. Jag vill inte belasta någon. Jag vill inte avslöja, hur defekta vi är. Är jag en bra förälder? Ofta, men inte alltid. Skuld. Jag skriker på min treåring. Jag vill inte skylla ifrån mig men under vissa förhållanden, när jag inte får något andrum, då orkar inte jag. Då pyser luften långsamt ut. Jag blir tyst. Jag ransonerar min energi och fokuserar på överlevnad. Det var en sällsamt jobbig sommar i år.

Fyra månader

Min yngsta son, O, är 4,5 månader nu och jag tycker det här är en fantastisk ålder. Han är en glad kille som skrattar ofta och gillar att ”prata” med oss. Han har blivit så nyfiken på omvärlden den senaste månaden. Ibland vrider han huvudet nästan 180 grader för att titta efter något. Han har lärt sig rulla över från rygg till mage och orkar nu ligga med huvudet upp i tio minuter utan att bli trött. Han gör kryprörelser med benen och lyfter rumpan men kommer ingen vart än. När storebror var i samma ålder var det en vän som sa till mig att jag skulle njuta så länge han stannade kvar där jag lämnade honom. Jag tänker på det nu. Även om jag såklart tänker framåt och är nyfiken på vid vilken ålder O kommer börja krypa och gå så uppskattar jag den fasen vi är i just nu på ett annat sätt än förra gången. För nu vet jag liksom att det kommer komma så mycket annat sen. Det är skönt att ha en bebis som stannar kvar på filten när jag lämnar honom där.

För en två veckor sen fick jag ganska plötsligt en väldig lust att resa. För att få nya intryck, göra något för mig själv och bryta av den lite monotona vardagen med två små barn. Det var också för att jag tänkte tillbaka på hur det första året var med storebror och med facit i hand kände jag att den ålder som lillebror är i nu är den lättaste åldern att resa i. Om man ska resa med barn. Jag ammar ju så lillebror O kan få all mat han behöver, när som helst, var som helst, från mig. Han har ännu inte börjat äta vanlig mat mer än lite mosad banan ibland. Han kan som sagt ännu inte krypa iväg och är allmänt väldigt behändig. Han gillar att sitta i knät, bli buren i famnen eller i sele. Han gillar att ligga på en filt på golvet och gympa. Han sover hyfsat bra på nätterna och sover rätt många timmar på dagarna fortfarande. Jag skulle på allvar kunna tänka mig att resa bort med honom just nu. Tre nätter i en stad, i ett annat land som inte har för varmt väder skulle vara lagom. Miljöombyte för mig och vi skulle ta dagarna i lugn takt. Innan min reseplanerarhjärna började varva upp alldeles kom jag på att lille O inte har något pass än och där punkterades drömmen för här där vi bor har det varit månadslånga köer för att ens boka en tid hos passcentralen. Att åka någonstans i Sverige lockar mig inte alls på samma sätt. Jag såg framför mig hur vi skulle återbesöka någon trevlig plats där jag redan varit eller upptäcka något nytt och nu sitter jag här ikväll och grämer mig.

Jag återkommer hela tiden till känslan att jag vill göra det här igen. Det känns för sorgligt att det skulle vara för sista gången. Lille O med sina knubbiga lår och runda kinder. Jag tänker på att jag har varit med sen han föddes, såklart, och sett hans grova armrörelser blir allt mer kontrollerade. Första gången han kunde greppa en leksak på riktigt. Och nu hur finmotoriken blir allt bättre. Hur glad han är över att kunna rulla över till mage och se sig omkring. Hur han kiknar av skratt när vi killar honom på magen. Hur han kan vakna bredvid mig och se på mig och börja le. Hur han sover tätt intill mig varje natt med sina små fötter mot min mjuka mage. Ofta med en hand mot mitt bröst efter han släppt taget. Min fina, fina älskling. Jag vill inte att den här tiden ska ta slut. Ibland tänker jag på honom och storebror som äldre. Som skolbarn eller som en tonårspojke som jag ser på bussen. Så svårt att förstå, hur fort tiden går. Jag vill spara dem som dem är nu. O är fyra månader och jag vill alltid minnas det här.

Värmen

Alltså. Den här värmeböljan. Tredje veckan nu eller fjärde? Jättetrevligt med 24 grader klockan nio på kvällen. Om vi inte hade haft barn. Om vi som förr i tiden bara kunnat gå ut till en park och satt oss. Eller på en brygga och ätit glass. Men med två småbarn. Så jobbigt.

Vi har 27 grader inne i vardagsrum och kök varje kväll pga kvällssol på den sidan lägenheten. Vi har en superful takfläkt i sovrummet som jag länge önskat skulle sluta fungera men just nu får den oss att överleva nätterna hyfsat. Bara ganska svettig av att amma fem gånger per natt. Min fyra månaders bebis är ju som ett litet element i sig.

Barnen går runt utan kläder hemma. Oftast. När inte storebror vägrar klä av sig pga ”min tröja”, ”mina byxor”. Okej, visst älsklingen men du svettas floder. Flera eftermiddagar har det varit 28 grader ute och vi kan inte släppa ut vår tvååring i sån värme för att leka. Finns inte jättemycket skugga och träd i närheten och fram för allt förstår han inte att det är skönt att leka i skuggan. Han är mycket för att röra sig. Utforska. Är inte typen som sitter och gräver i sandlådan i en halvtimme.

Nej jag tycker denna värme är hemsk. Så svårt att gå ut med en bebis som avskyr att ligga ned i vagnen. Svårt att ha honom i sele med långärmade kläder för att skydda mot solen. Han blir så varm. Och jag blir varm. Storebror var cirka nio månader den första sommaren och lite mer tålig. Minns att vi satt på en filt i skuggan i parken och han stod upp mot barnvagnen. Tror aldrig det ens var så här varmt någon gång.

Vet inte säkert om det beror på värmen men amningen har varit lite sådär i minst en månads tid. Känslan av att jag hela tiden har för lite mjölk. Kände aldrig så med storebror. Brösten blev direkt spända på bara ett par timmar då. Jag vet inte om jag dricker för lite. Jo jag gör nog det tyvärr. Dagarna går i ett och jag passar upp mina barn hela tiden men glömmer mig själv. Lillebror går upp i vikt och är glad mellan måltiderna men det är något med amningen som inte känns lika enkelt som förra gången. Dessutom har jag fått sår på båda brösten som känns som knivhugg varje gång han suger tag. Tio dagar på höger sida nu och det läker aldrig. Just nu är det rätt mycket som inte känns kul.

 

Han växer

Det är redan maj och lillebror är redan tre och en halv månad gammal. Det går för fort. Fortare än med första barnet tycker jag. Han växer och utvecklas och lär sig nya färdigheter, nästan varje dag.

Igår plockade jag in nytvättade kläder från torkställningen i vardagsrummet. Jag vek ihop en body, ljusgrön i ekologisk bomull. Med knytband i sidan och omlottvikning så man inte behöver dra den över huvudet på en nyfödd. Den har varit en favorit för mig till båda barnen när de var nyfödda. Det första klädesplagget mot lillebrors hud, dagen då vi skulle åka hem från sjukhuset. Innan dess låg han inlindad i det tjocka sjukhustäcket. Tyget på bodyn är så otroligt mjukt och nu är den för liten. Urväxt.

Igår vek jag ihop den här bodyn och la in den på en redan överfull hylla i min garderob. En tillfällig plats inför slutförvaring och med en liten klump i magen. Tänk om. Aldrig mer. Är det för sista gången? Jag kan nästan inte tänka mig in i att inte få klä på den på en nyfödd igen. En sorts avlägsen längtan redan nu och ett vemod om det aldrig kommer hända. Jag tänker så med många saker just nu. Är det för sista gången. Jag vill göra allting långsammare om det är så.

Vi två

Lördag morgon och jag har inte ställt någon klocka. Vaknar vid halv elva av lillens grymtande och buffande för vi sover ju bredvid varandra. Sambo och storebror har åkt iväg över dagen och lägenheten är så där ovanligt tyst. Som förr i tiden. Jag duschar och tvättar håret medan lillen ligger på skötbordsdynan på badrumsgolvet och sprattlar halvnöjt. Vi ammar i lugn och ro i soffan och jag sätter på en tvättmaskin. När lillen börjar bli trött igen packar jag ned honom i vagnen och vi går ut i kylan och gråvädret för att köpa sushi. Väl hemma igen fortsätter han sova i liggdelen i hallen precis som jag hoppats på och jag får äta en hel måltid i fred medan jag ser på skidskytte. Det är herrarnas jaktstart och näst sista tävlingen för säsongen. Lite senare vaknar han igen och vi ammar och efteråt har jag tid att se på honom, riktigt se och studera min son. Han ler mot mig och jollrar och skrattar till när jag försiktigt kittlar honom över magen. Jag bär runt på min snart tvåmånaders i den tysta lägenheten och ser ut genom fönstren på livet utanför. Än dröjer det flera timmar innan de andra kommer hem och det känns så skönt. Att vi får tid för varandra.

En månad

Lillen är en månad gammal idag.

De två första veckorna gick jag runt och försökte greppa att han kom så tidigt. Jag var så väldigt inställd på och övertygad om att han skulle födas i februari. Under hela graviditeten trodde jag det. De sista veckorna började jag även visualisera mycket kring hur jag trodde förlossningsdagen skulle bli men så blev allt så annorlunda. Bättre än förra gången men vissa saker blev inte alls som jag hoppats på ändå.

Det är lätt att ha en nyfödd. Vår son är nöjd och äter bra. På knappt en månad gick han upp ett helt kilo från sin lägsta vikt på BB. Amningen går lika bra som förra gången. Dock har jag inte alls samma tid att njuta av stunden och reflektera och beundra min son som då. Kan känna väldigt dåligt samvete över det, att lillebror inte får samma uppmärksamhet och egentid. Men vardagen med vår väldigt aktiva tvååring fortsätter liksom oavsett. Vi har lagt mycket fokus, den här första månaden, på att storebror inte ska känna sig utanför. Att det mesta ska vara som innan för honom.

Den här månaden har gått fort och ibland vill jag stoppa tiden. Funderade mycket under graviditeten på om alla veckorna, alla sparkarna och rörelserna från lillen där inne var för sista gången. Ville att det skulle vara klart och över men samtidigt inte. Just nu med en nyfödd i famnen blir jag direkt sorgsen när jag tänker på om allt det här är för sista gången. Att åka hem från sjukhuset med en nyfödd. De små lätena han gör. De mörka stora ögonen under natten. De små nakna fötterna mot min mage när vi ammar. Hans otroligt mjuka hud. Doften från hans huvud. Att han använder samma små kläder som storebror hade. Att jag tagit fram liggdelen till barnvagnen från källarförrådet och bäddat den omsorgsfullt. Att jag går på barnvagnspromenader på samma gator, i samma område och åker samma bussar som för två år sen och det känns som igår. Just nu vill jag njuta av min nyfödda son men jag vill också göra det här igen. Känner det så tydligt men vet inte hur realistiskt det är.