Andra julen

Jag hade tänkt att skriva igår men lillen somnade 21:30 och allt blev för sent. Vi har problem med hans sömn. Sedan en vecka vaknar han varje timme under natten (mot tidigare varannan timme…). Jag känner mig sliten. Vi måste ändra strategi. Jag har börjat jobba igen och det går inte att fungera så här. Men mer om det en annan gång.

Jag tycker alltid det är skönt när julen är över. Sänker axlarna lite och slappnar av. Jag har inget emot att julpyntet är kvar, bara själva firandet är gjort och förbi. Jag har inte känt mig genuint glad över julen sen jag var barn. Känslan att umgås med ett påklistrat leende. Att säga och göra det som förväntas, för andras skull, men känna något annat inuti. Jag hoppas jularna kan kännas annorlunda i takt med att min son blir äldre. Jag vill vara glad för hans skull.

Förra året, första julen, var han två månader gammal. Vi firade ena dagen med min familj och andra dagen med Olofs. Lillen och hans kusin som då var 1,5 år fick så mycket julklappar av sina släktingar att jag nästan tappade andan. Efteråt kom vi kollektivt fram till att det nog blivit lite för mycket. Ett överflöd till dem små. Så inför den här julen kändes det som att dem andra skulle besinna sig lite. Olof och jag köpte ”bara” ett paket var till kusinerna. Väl där blev det ändå samma sak igen.

Jag vet inte hur jag ska skriva för att inte låta gnällig eller otacksam, för så klart är det viktigaste att lillen har så många runt omkring sig som tycker om honom. Men jag tycker att julklappar för långt över tusen kronor enbart till vår son som är 14 månader är för mycket. Han efterfrågar ju ingenting ännu och jag tycker det räcker med en leksak och lite kläder. Jag märker speciellt att den manliga delen av släkten tycker det är kul att redan nu köpa tågbanor och liknande som de själva antagligen skulle velat leka med som barn. Jag förstår dem på sätt och vis. Jag längtar också till när han är i skolåldern och river upp ett paket med något som han verkligen, verkligen har längtat efter. Att få se hans reaktion då. Men vi är inte där nu. Det som roar honom mest just nu, förutom att klättra på möbler, är så enkla saker som ett måttband, en flugsmälla och att bära runt på mina vantar.

I år trodde jag att han möjligtvis skulle tycka det var kul att riva av pappret på paketen (eftersom han gillar att slita sönder tidningar och reklam här hemma) men inte ens det intresserade honom. När allt var öppnat, av oss, och vi tackat de andra hittade han en avlång kartongbit som han gick omkring med länge. Ibland är det enkla det roligaste.

Hur tänker ni angående julklappar till små barn?

Tisdag

Det är tisdag kväll och jag sitter vid köksbordet med min son. Han äter nygräddade grötpinnar och äppelklyftor utan skal och gulpar vatten från sin lilla mugg utan lock och jag är så glad att han ens äter. 14 månader och redan så bestämd och ibland kastas allt i golvet utan att ha kommit i närheten av munnen.

Det är halvmörkt inne i vår lägenhet. En adventsljusstake uppe på köksön. En hängande julstjärna i fönstret vars sladd han låter vara ibland. Det är bara vi två och ingen Tv på. Ingen musik.

Jag känner mig så lugn, så lugn. Jag är här och nu och ingen annanstans. Jag bryr mig inte om vad klockan är eller om det är min tur att jobba imorgon. Jag försöker inte smygsurfa på min mobil när han tittar bort. Jag har inte ett öga på Tv:n därborta i vardagsrummet. Jag stressas inte av smulor över golvet och traven med smutsig disk på bänken. Vi har bara ögon för varandra. Jag och min pyjamasklädda son.

Han sträcker sig fram efter min hand och jag ger honom den. Han vänder den så min handflata pekar uppåt. Han slår med sin hand i min och skrattar. Stora yviga rörelser och han skrattar så de små tänderna och halvtuggat äpple syns.

Det är tisdag och luciakväll och jag fantiserar om en liknande kväll strax före jul när han är fem, sex år eller äldre. Jag tänker mig att hans pappa jobbar då som nu och lillen och jag kommer krypa upp i soffan under varsin filt och sitta tätt bredvid och äta lussekatter och se på julkalendern tillsammans.

Men just nu sitter vi vid köksbordet och han slukar sin tredje grötpinne och dinglar med benen och vi ser på varandra utan att säga någonting. Och jag är så lugn. Jag önskar mig ingen annanstans.