Ta med sonen?

Vecka 7. Om det går bra där inne. Ibland känns det jobbigt att inte veta och ibland känns det okej. Ultraljud i nästa vecka. Jag kommer nog bli mer nervös ju närmare det kommer.

Vi har inte berättat för våra föräldrar än att vi gjort en ny behandling. Hade vi blivit gravida naturligt hade inte jag haft något behov av att berätta det än för någon men vid sonens tillkomst visste de från sprutdag ett. Vi hade dock funderingar på att kanske säga något till mina föräldrar snart så de kunde passa sonen så vi kunde åka själva på ultraljudet. Men det visade sig att de reser bort i nästa vecka.

Funderar nu på att ta med vår vilda 20 månaders till kliniken. Har hört av en annan mamma att personalen tycker det är roligt att få se ”sina skapelser” men jag tycker det känns jobbigt. Kommer inte kunna fokusera med honom där. Ibland vägrar han ens bli hållen utan ska promt gå omkring och utforska. Inte så optimalt  i ett litet rum med dyr utrustning och lösa sladdar. Olof kan ju gå med honom i korridoren eller utanför men då missar han ju det viktiga.

Sen tänker jag även på hur det kan kännas för andra patienter att se ett litet barn där i väntrummet. Minns när jag satt där, tror det var på sommaren runt mitt MA, och ett par hade med sig en liten pojke på ungefär 1,5-2 år. Jag tyckte det var jättejobbigt att se och höra honom springa omkring. Önskade att pappan skulle ta med sig pojken och vänta utomhus istället. Tänkte att de var giriga som önskade ett syskon när jag fortfarande kämpade för första barnet. Vet inte om jag vill utsätta någon för det jag kände.

Jag känner inte så mycket i kroppen. Ibland undrar jag om det alls är något på gång. Mitt tydligaste symtom är att om jag ligger på mage känner jag att livmodern är där inne och att den är spänd. Vissa stunder på jobbet har jag blivit så akut trött att jag har lust att lägga mig ned på golvet och sova. Väldigt jobbigt att låtsas som om allt är som vanligt då. Annars ingenting. Har för mig att jag kände spänningar i brösten förra gången men nu efter amning har de väl förändrats också. Slutade med progesteronet för en vecka sen och inget känns annorlunda sen dess. Om allt är bra där inne är jag tacksam för snälla symtom igen.

En vecka senare

Tack för alla fina kommentarer och stöttande ord! Det gör mig verkligen glad, att ni tänker på mig och är med mig i det här. *hjärtan och blombuketts emoji*

Idag är det söndag och en vecka sen plusset men det känns som om jag vetat om det längre än så. Riktig testdag var i fredags och då ringde en kvinna från kliniken och jag fick tid för ett första ultraljud om tre veckor. Trodde jag skulle känna mig mer otålig men just nu känns det okej. Jag känner mig nere i varv och tänker mer på vädret och vi varvar regnkläder och sommarkläder på sonen flera gånger varje dag när vi går ut till lekparken. Jag ska bara jobba två veckor till innan jag har semester och Olof är pappaledig. Vi har inga speciella planer. Vågade inte göra upp så mycket planer ifall det skulle krocka med någon behandling.

I vintras när syskontankarna blev mer aktuella hade jag ju en känsla av att det skulle gå både snabbare och lättare denna gång. Samtidigt var det bara en känsla och jag var rädd för att jag skulle ha fel. Känner ett flertal tjejer, både genom bloggen och arbetskamrater/ ivf-vänner, som lyckats med syskon väldigt lätt och nu tillhör jag plötsligt den gruppen vilket känns märkligt. Faktum är att jag känner mig liksom lite snopen över att vi lyckades (i alla fall till ett plus) på första syskonförsöket. I brist på bättre ord känns det lite som ett hån mot allt vårt kämpande för att få sonen. Alla år och alla behandlingar och stressen över att hinna bli äldre än vad vi tänkt. Och nu, jasså nu passar det bra att det ska gå så himla lätt? Varför? Jo jag förstår att kroppen säkert har ändrats sig massor efter en fullgången graviditet, förlossning och amning men ändå. Jag har svårt att ta in det som händer.

I onsdags fick jag frågan om jag var gravid, av en arbetskamrat som inte alls står mig nära. Vi var ensamma i ett rum och hon sa att hon tyckte att jag såg trött ut, vilket jag just då var, och frågade om jag var gravid med ett syskon till sonen. Trots att jag ju inte är skyldig henne något och att det bara var tre dagar efter mitt tidiga plus (och många vet ju inte ens om att de är gravida så tidigt) så kände jag ett litet sting i magen över att behöva ljuga för henne. Jag sa att jag bara hade sovit dåligt men tänkte att det var himla klumpigt att fråga så till någon som man inte känner så väl. Ingen av mina närmaste vänner på jobbet som vet om vår kamp har ens frågat om vi ska börja någon ny behandling snart.

Jag har fortsatt snälla symtom. Har varit ganska trött efter jobbet men mitt illamående har nästan helt gått över. Magen känns och ser ut precis som innan. Ibland när jag blir kissnödig känner jag att jag behöver gå på toa genast och huden i pannan är lite fet. Annars känner jag ingenting. Och det där ingenting är både behagligt och får mig att glömma bort situationen samtidigt som det är läskigt. Att kroppen känns tom.

Vecka fem nu och jag undrar om någon är kvar.

 

 

 

 

Att få svar

Jag sov så himla dåligt natten mot söndag. Dels var det saker jag sett och läst på Instagram som snurrade i huvudet. Dels ett samtal med en ivf-vän som jag haft sent på lördag kväll. Jag skrev till henne att jag för första gången fått en märklig biverkan av progesteronet; att jag kände mig extremt lättirriterad på Olof och nästan grälsjuk. Jag har aldrig, aldrig känt så förut. Att jag nästan inte kunnat behärska mig. Hon sa att det kanske inte bara berodde på medicinen utan att det kunde vara ett tecken på att jag var gravid. Så jag hade väl bestämt mig för att testa på söndag morgon och därför sov jag så oroligt.

Trots inga symtom, trots en tom känsla i kroppen tänkte jag på den lilla blastocysten som var på väg att kläckas ur sitt skal och jag anade hur resultatet skulle bli. Två streck på en sticka.

Genast började hjärtklappningen och tankarna snurra. Tycker den där första, andra dagen är så jobbig. Att gå igenom känslostormen igen. Att gå från noll till att se framför mig hur jag är höggravid i februari, ett litet barn i min sons famn, till att påminna mig själv om att det kan ta slut imorgon eller nästa vecka. Jag försökte gå och lägga mig och sova vidare men det var omöjligt. Mådde dessutom riktigt illa. Värre än vad jag någonsin gjorde med sonen. Smärta i magsäcken och en konstig hunger som aldrig stillades. Yrsel och frusenhet, av sömnbristen och anspänningen tror jag. Jag slumrade på soffan under en filt på eftermiddagen och min son kom förbi och knackade mig i huvudet med Legobitar.

Igår kändes det redan bättre. Bara det att få ett svar. Att ha fått ett svar. Jag sov med ett lugn i kroppen och illamåendet är bättre, mer diffust i bakgrunden. Om jag äter frukt och nötter mellan måltiderna mår jag okej.

Just nu är både son och sambo ute. Lägenheten är tyst och stilla, nästan som förr i tiden, innan barn. Jag känner mig lugn men önskar på sätt och vis fler symtom. Precis som förra gången tänker jag just nu att jag har fått ett plus och inte mer än så. Jag skulle vilja spola fram tiden till det första ultraljudet för att kunna få en bekräftelse och våga gå vidare. Om det ser bra ut. Jag vet att jag hade väldigt få symtom med min son men det är fortfarande en läskig känsla att kroppen är så tyst. Så stilla.

Dagar av väntan

Samma dag som insättningen av embryot hade jag en riktigt positiv känsla av att det här kommer gå bra. Den känslan var helt försvunnen redan nästa dag. Och redan då, på ruvardag ett och två, kände jag en nästan besatthet av att få reda på hur det gått. Jag krävde svar. Svar som förstås inte fanns.

Visst känns det annorlunda att ruva på ett eventuellt syskon till vår son. För oavsett vad som händer så har jag som en mjuk kudde att landa på nu jämfört med det hårda stengolvet de andra gångerna. Men det jag fått höra om att jag skulle ha mindre tid att tänka och analysera, för att jag redan har ett barn att ta hand om, stämmer i alla fall inte på mig.

Nej jag har hunnit tänka mycket och känt efter. Och försökt att inte känna efter. Jag har gjort korta anteckningar om varje behandling och ruvning och utan att gå tillbaka och läsa de anteckningarna nu så minns jag vilka tidiga symtom jag hade med min son. En speciell typ av molvärk och magkatarrkänsla. Både med sonen och den lilla som klamrade sig fast i mig till vecka 13. Så utan att jag riktigt vill erkänna det för mig själv är det precis de känslorna jag väntar på att känna nu.