Höst igen

Jag har varit dålig på att uppdatera men allt är bra. Eller kanske inte exakt allt men det mest väsentliga.

Idag på eftermiddagen besökte vi den botaniska trädgården i vår stad och efter någon timme eller två i parken var vi på väg mot utgången igen och då kom minnet över mig, så tydligt och klart. Det kändes som om det hade kunnat vara igår som vi gick där, Olof och jag, dagen efter min skrapning för att bli fri från den lilla som inte ville komma ut på annat sätt och legat död där inne i mig i en månad. Det var precis den sista dagen i augusti 2014 om jag minns rätt och hösten kändes i luften. Efter allt vårt kämpande och speciellt det senaste årets motgångar var jag helt slut mentalt. Jag vet att jag gick där och tänkte att jag orkar inte mer. Det blir inga biologiska barn för oss och jag minns att just den dagen kändes den tanken skön.

Tre år senare och det är höst igen och Olof och jag turas om att rulla barnvagnen och ömsom bära, ömsom jaga vår son som snart fyller två år och har en stark egen vilja. Han sitter nedsjunken i vagnen i jeans och fleecetröja, i den sista eftermiddagssolen, mutad med äppelklyftor utan skal. Jag går bredvid och bär på ett litet syskon till honom i magen och känner mig så tacksam över att det lyckades för oss trots allt.