Brist på tid

Just nu känner jag sån oerhörd frustration över allt jag inte hinner med. Hela dagarna går jag och tänker på allt som behöver göras. Jag har mentala listor i mitt huvudet och försöker prioritera och rangordna. Men tiden räcker inte till. Oftast är jag klar med lillens nattning mellan 20:30 och 21 och då är det bara att gå ut i köket och börja duka av middagen, diska upp, göra rent, plocka i ordning allt han har lekt med i badrummet. Göra hyfsat i ordning hallen och vagnen inför nästa dag. Leksakerna i vardagsrummet får ligga utspridda hela tiden, det stör mig inte.

Varför kunde jag inte få ett barn som somnar klockan 19? Jag förstår inte hur jag ska få ihop det utan att lockas att stanna uppe för sent. Förhoppningar om att just denna kväll ska bli annorlunda. Men sen gå frustrerad och irriterad från sovrummet. Röja det nödvändigaste. Ta något att äta. Duscha och tvätta håret. Kolla mailen, betala räkningar. Allt det där jag behöver kolla upp. Vi ska på dop om en vecka och det känns som om det ligger på mig att hitta en present. Lillen fyller år om två veckor och jag hade tänkt göra en bebisvänlig tårta men vet inte om jag har lust eller tid längre att kolla upp recept. Behöver köpa en åkpåse till vagnen nu när det börjar bli höst så behöver forska i priser och beställa. Han är nästan ett år och jag har inte framkallat några foton från hans första månader, har tänkt göra ett babyalbum – någon gång när jag har tid…

Det känns som om jag kvävs. Hur länge ska det vara så här? I flera år? En sån chock för egot att gå från nästan obegränsat med egentid till 1,5-2 timmar varje kväll. Då så mycket ska hinnas med. Kanske prata med sin partner också som jobbar extremt mycket i perioder.

Det låter galet när jag tänker på det men sen lillen föddes, de gånger Olof gått ut med honom i vagnen själv har jag ofta sovit pga helt slut efter nätterna. De gånger mina föräldrar tagit ut honom har jag städat hemma. Dammsugit och farit runt som en tornado och plockat undan. Sen han föddes tror jag att jag spenderat ungefär 30 minuter ensam hemma med att bara ta det lugnt. Med att bara vara.

Jag längtar till en tid då Olof kan ta lillen till lekparken och stanna där i två timmar. Jag längtar tills Olof kan ta med vår son till sina föräldrar och vara borta en halv dag. Jag fantiserar om att jag ska lämna in min älskling på förskolan och stanna hemma från mitt jobb och bara andas. Jag ammar ju fortfarande men nu under sommaren har jag enstaka gånger gått på stan i ett par timmar själv. Ätit lunch i lugn och ro, gjort ärenden och det har känts toppen. Men det är inte detsamma som att få vara ensam hemma i sitt eget hem. Som förut. Det där oerhört självklara.

Jag längtar till en tid när allt som lyser rött på den mentala måstelistan är avbockat och jag kan ta det lugnt här hemma utan dåligt samvete. Men kommer det någonsin en sån tid?

Elva månader

Lillen blev elva månader igår. Tiden går så fort, snart fyller han ett år och det är dags att fundera på bebisvänlig tårta och presenter. Jag har varit dålig på att ta mig tid att skriva här och så mycket har hunnit hända i hans utveckling. Han har börjat gå! Jag känner mig så stolt. Min lilla kille. Han har varit väldigt fysiskt aktiv ända sen han började rulla över till mage och dra sig fram längs golvet med händerna. Han har hela tiden strävat uppåt, varit nyfiken på vad som finns på nästa hyllplan, ställt sig upp mot möbler. Nån gång i juli tog han sitt första steg men sen hände inget mer. Jo han gick med gåvagn här hemma och gick runt soffbordet varv efter varv men höll då i sig. Men sen för tre, fyra veckor sen ungefär började han ta ett eller två steg utan stöd. Sen gick det någon dag så var han uppe i fem, sex steg. På en vecka hade han utökat till 10 steg. Nu sen två veckor går han obehindrat hemma. Han kan gå från badrummet ända in till köket eller vardagsrummet. Det känns fortfarande overkligt att se honom komma knatandes runt ett hörn. Min lilla älskling. Han är så nöjd, ler ofta stort eller ”pratar”. I början ville han ha något i handen typ en kloss eller smörkniv. Han glömde bort att han gick då. Nu behövs inte det. Han kommer gående emot mig och säger ”mamma”. Hjärtat smälter.

Vi var och tittade på skor till honom idag för vi vill ju att han ska kunna gå omkring ute också. Han har stått och gått barfota på gräsmattor under sommaren men nu börjar det ju bli kallare. Vi fick hjälp att mäta fötterna, de var 12,6 cm långa och han skulle ha storlek 21 eller 22. Fick inte ned fötterna i storlek 21 så det blev 22. Provade ett par gympaskor, stackarn undrade var det var för klumpar. Kände nyfiket på dem, kröp lite avvaktande på golvet. Han ville såklart inte gå men ställde sig långsamt upp mot en pall i affären. Han betedde sig som om han hade tunga pjäxor på fötterna. Det var så jag trodde att han skulle reagera. Det tar nog tid innan han vänjer sig. Han blev inte ledsen i alla fall. Vi köpte inga skor. Jag som varit inne på dyra Kavatskor ursprungligen tänkte att vi skulle hitta något billigare men det enda paret som kändes klockrent var till slut ett par Kavat som tyvärr inte fanns i hans storlek i affären. Men det får bli skoköp snarast. Jag längtar så tills han kan tulta runt ute. Vi har många små parker och lekplatser i närheten och han är så oerhört uttråkad med mig och sina leksaker hemma. Hur har ni andra gjort med de första skorna? Några tips?