Just nu känner jag sån oerhörd frustration över allt jag inte hinner med. Hela dagarna går jag och tänker på allt som behöver göras. Jag har mentala listor i mitt huvudet och försöker prioritera och rangordna. Men tiden räcker inte till. Oftast är jag klar med lillens nattning mellan 20:30 och 21 och då är det bara att gå ut i köket och börja duka av middagen, diska upp, göra rent, plocka i ordning allt han har lekt med i badrummet. Göra hyfsat i ordning hallen och vagnen inför nästa dag. Leksakerna i vardagsrummet får ligga utspridda hela tiden, det stör mig inte.
Varför kunde jag inte få ett barn som somnar klockan 19? Jag förstår inte hur jag ska få ihop det utan att lockas att stanna uppe för sent. Förhoppningar om att just denna kväll ska bli annorlunda. Men sen gå frustrerad och irriterad från sovrummet. Röja det nödvändigaste. Ta något att äta. Duscha och tvätta håret. Kolla mailen, betala räkningar. Allt det där jag behöver kolla upp. Vi ska på dop om en vecka och det känns som om det ligger på mig att hitta en present. Lillen fyller år om två veckor och jag hade tänkt göra en bebisvänlig tårta men vet inte om jag har lust eller tid längre att kolla upp recept. Behöver köpa en åkpåse till vagnen nu när det börjar bli höst så behöver forska i priser och beställa. Han är nästan ett år och jag har inte framkallat några foton från hans första månader, har tänkt göra ett babyalbum – någon gång när jag har tid…
Det känns som om jag kvävs. Hur länge ska det vara så här? I flera år? En sån chock för egot att gå från nästan obegränsat med egentid till 1,5-2 timmar varje kväll. Då så mycket ska hinnas med. Kanske prata med sin partner också som jobbar extremt mycket i perioder.
Det låter galet när jag tänker på det men sen lillen föddes, de gånger Olof gått ut med honom i vagnen själv har jag ofta sovit pga helt slut efter nätterna. De gånger mina föräldrar tagit ut honom har jag städat hemma. Dammsugit och farit runt som en tornado och plockat undan. Sen han föddes tror jag att jag spenderat ungefär 30 minuter ensam hemma med att bara ta det lugnt. Med att bara vara.
Jag längtar till en tid då Olof kan ta lillen till lekparken och stanna där i två timmar. Jag längtar tills Olof kan ta med vår son till sina föräldrar och vara borta en halv dag. Jag fantiserar om att jag ska lämna in min älskling på förskolan och stanna hemma från mitt jobb och bara andas. Jag ammar ju fortfarande men nu under sommaren har jag enstaka gånger gått på stan i ett par timmar själv. Ätit lunch i lugn och ro, gjort ärenden och det har känts toppen. Men det är inte detsamma som att få vara ensam hemma i sitt eget hem. Som förut. Det där oerhört självklara.
Jag längtar till en tid när allt som lyser rött på den mentala måstelistan är avbockat och jag kan ta det lugnt här hemma utan dåligt samvete. Men kommer det någonsin en sån tid?