Tisdag

Sex timmar hemma hos en vän som har en liten kille på två månader. Studerar deras samspel, hans signaler. Snart är det min tur. Kan både förstå och ändå inte. Känner mig redo nu ikväll men ändå inte.

Första natten som jag sovit ordentligt på länge. Jag känner mig som en ny människa och förkylningen är på väg bort. Luktsinnet återvänder gradvis och plötsligt kan jag känna doften av min älskling, hans hår när han böjer sig över mig för att kyssa magen. Jag älskar hans doft. Sju år nu.

Vecka 38 och du är fullgången.

Hur mycket tid?

Jag har slutat jobba. Föräldrautbildningen är klar. Gravidyogan likaså. Vi har gjort ett av två studiebesök på förlossningen. Vi har gjort de flesta stora inköp till lillen. Barnvagnen har kommit men vi har ännu inte hämtat ut den.

Dagarna går så himla snabbt. Olof har mycket på jobbet just nu, han har jobbat en del extra och varit i sommarstugan med sina syskon och grejat inför höststängningen. Ibland har vi inte setts på flera dar. Jag besöker MVC flera gånger i veckan känns det som i och med att både barnmorskan, min psykolog och föräldrautbildningen ligger i samma hus. Jag lunchar med vänner och gör en massa ärenden. Har ännu inte haft en enda långtråkig dag.

Det som stressar mig mest just nu är tankarna på när lillen tänker komma ut. Jag gillar ju att ha kontroll och det här känns som en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Att föda barn. Att bli mamma. Och så har jag ingen aning om när det kommer ske.

Igår sa min barnmorska i förbifarten ”om vattnet går i natt så…” Jag blev alldeles ställd. Tror hon att det finns en risk att vattnet kan gå nu vilken dag som helst? Jag är i vecka 37 och har hela tiden tänkt att jag kommer gå över tiden. Enligt en av gravidapparna som vi kikade på igår stod det att jag har 23 eller 24 dagar kvar nu. Det känns helt overkligt. Efter alla dessa månader ända sen i våras. Och alla år av kämpande innan dess. Nu är det inte ens en månad kvar. Jag tror att man får gå maximalt fjorton dagar över tiden här där vi bor. I så fall har jag som mest 38 dagar kvar. Svårt att förstå.

Jag skulle så gärna vilja veta. Kommer han födas för tidigt, på BF eller långt efter BF? Jag gillar inte överraskningar. Älskar att boka en flygresa och gå och tänka på det datumet. Att räkna ned. Till avresan och innebörden av vår ledighet. Samtidigt är detta en mycket mer positiv ovisshet än den vi utsattes för under åren med behandlingarna. Det var så nedbrytande att aldrig kunna veta när och hur saker skulle ske, eller ens om.

Om jag kommer gå över tiden så känns det just nu okej. Då har jag många veckor kvar att fixa och pyssla. Men om förlossningen skulle starta nu snart, usch, tanken gör mig stressad. Jag är inte klar med hemmet. Med mig själv. En person vi träffade igår sa ”oj är du i vecka 37, då ska du nog packa BB-väskan nu”.

Jag har hela sommaren tänkt att när jag slutar jobba ska jag ta tag i en massa små projekt hemma som att rensa i garderoberna, sortera foton från resor, göra plats i byrån för lillens kläder, fixa i badrumsskåpen, kolla över en massa saker så det är hyfsat i ordning inför bebistiden – ja mycket saker som jag tänker att jag har tid till nu och inte sen. Och jag har börjat med allt det där, men jag är inte klar. Har hela tiden känt att BF är så långt bort och att jag vill ha saker kvar att se fram emot, som att tvätta alla små kläder. Men nu tänker jag att det kanske är bättre att jag gör klart allt som har med barnet att göra och sen fortsätter med mina små projekt, om jag hinner.

De största grejerna som inte är klara är:

-packa BB-väskan

-tvätta alla bebiskläder

-köpa hem blöjor till nyfödd, salvor?

-prova ut babyskyddet och basen i bilen

-köpa amningsBH:ar och skydd och salvor?

-sy ett babynest

-köpa några fler klädesplagg bla tunna mössor

-hämta hem barnvagnen, inreda den, köpa regnskydd

-köpa säng?

-läsa på mer om förlossning, amning, barnets utveckling

-organisera skötbord och tillbehör i badrummet

-laga mat, baka och allt det där alla säger att man ska göra innan

Hur tänker ni? Stressar jag upp mig i onödan eller är det smart att förbereda det man kan redan nu?

Älskling

Vi pratar om dig hela tiden, ja hela dagarna faktiskt. Trots att du ännu inte är här är du redan en del av vår värld. Vi tänker på dig i allt vi gör och var vi än är. När vi sitter och äter tillsammans, går en promenad i området på kvällarna eller åker bil tänker vi på hur det kommer bli sen när du är med oss.

Vi är nyfikna på hur du kommer vara. Hur kommer du se ut? Kommer du likna en av oss mer eller vara en blandning av oss båda. Du är ju hälften av mig och hälften av din pappa. Så märkligt att tänka på att vi har skapat ett nytt liv.

Vi funderar på din personlighet och skojar om vilka intressen och egenskaper du kommer ta efter från oss. Om du kommer tycka om kartor och resor som jag eller bli duktig på löpning och gilla att snickra i sommarstugan som din pappa. Kanske blir du också en inbiten kvällsmänniska som oss båda när du blir lite äldre.

Du sparkar i mig och det är den finaste känslan i världen. Jag försöker förmedla till din pappa hur det känns, var du är och han kan själv känna dig genom huden. Vi klappar på dig och stryker våra händer över magen. Jag hoppas att det gör dig lugn. Det är så märkligt att du är så nära men ändå så långt borta. Här men ändå inte.

Vårt hem är fyllt av saker till dig. I varje rum står någonting som påminner oss om din ankomst. Jag dansar runt på vardagsrumsgolvet med din gulliga mysdress med små öron på luvan. Jag önskar att du var där i. Jag har sträckt armarna upp mot taket och önskat att jag fått känna tyngden av dig. Jag längtar så efter att få trä dina små fingrar genom ärmarna på en body. Det finns små kläder som har legat längst in i garderoben som har väntat på dig i flera år.

Jag får höra av andra att efter graviditeten minns man inte längre hur rörelserna och sparkarna från barnet kändes. Minnena bleknar fort. Men jag vill aldrig sluta minnas det här. Jag vill aldrig glömma hur du kändes inne i mig. Det är det största som har hänt mig.

Ibland ligger jag vaken på nätterna medan din pappa sover djupt bredvid oss. Jag ser på honom genom mörkret och tänker på hur mycket jag tycker om honom. När du sparkar inne i mig påminns jag om att du också är vaken. Vi ligger faktiskt där alla tre så nära. Men du och jag har ett speciellt band som inte går att sätta ord på.

I hela mitt liv har jag väntat på det här. Nu är det inte långt kvar tills vi kommer träffas.
Vår älskling. Vårt efterlängtade, älskade barn.

Vår lilla pojke.

En liten tagg i hjärtat

Föräldrautbildningen har varit bra hittills. Mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på efter att ha hört blandade omdömen från vänner. En äldre, erfaren barnmorska har lett gruppen och hon har varit lagom personlig och professionell. Vid första tillfället slogs jag av att minst hälften av paren i vår grupp är mycket yngre än oss, jag gissar på 5-10 år yngre, men sen dess har jag inte tänkt så mycket på det. Vi är alla förstagångsföräldrar, eller ska bli. Vi har en gemenskap i det.

Så sitter vi där igen och barnmorskan berättar om tiden på BB, vad som är bra att ha med sig dit, hur länge det är vanligt att stanna och vad man kan få hjälp med där. Senare kommer hon in på den första kontakten med BVC och hur ofta man går dit i början.

Helt plötsligt nämner hon att man brukar prata preventivmedel med sin BVC-sköterska efter 1-2 månader. Preventivmedel. Jag ler lite för mig själv och tänker att Olof som sitter bredvid mig måste tänka samma sak. Hon släpper inte ämnet utan förklarar ingående fördelar och nackdelar med p-piller, spiraler och andra metoder. Ju längre hon håller på desto mer obekväm blir jag. Plötsligt känner jag mig inte längre som en i gruppen, som en ”vanligt” gravid. Det regnar ute och som en tyngd över mina axlar kommer insikten om vad vi varit med om. Fyra och ett halvt år har det tagit oss. Vår lilla älskling i magen har faktiskt inte kommit till genom närhet och intimitet utan blivit tillverkad i ett labb. En liten tagg i hjärtat och jag känner mig genuint ledsen.

”De flesta vill ju inte ha barnen för tätt”, säger hon och menar att det är därför det är bra att ta upp frågan redan 6-8 veckor efter förlossningen. ”Man vet ju aldrig när lusten kommer”. Som om det vore så lätt för alla. Jag väntar hela tiden på att hon ska flika in något, ett endaste ord eller en bisats om att det också finns par som har svårt för att bli gravida men det händer inte. Hon pratar utifrån det ”normala” friska perspektivet och Olof och jag är inte inkluderade i det. Vi och 10-15% av alla andra par i fertil ålder som kämpar mot ofrivillig barnlöshet.

Till slut byter hon samtalsämne och jag sväljer ned klumpen som jag har i halsen och kollar på klockan. Snart får vi gå härifrån.

Skogspromenad

Jag blev så otroligt nedslagen när jag plötsligt fick foglossning för ett par veckor sen. Det var så mycket jag sett fram emot att göra under de sista veckorna av graviditeten och det innefattade inte att ha ont för varje steg eller rörelse. Som tur är har foglossningen blivit bättre, det var den första veckan som var värst. Någon enstaka dag har jag inte känt av den alls men jag fortsätter att tänka på hur jag rör mig, att inte lyfta tungt och jag har vant mig vid att ta hissen istället för att skutta nedför trapporna. Det är ett annat sätt att tänka.

Idag var det sånt där härligt höstväder med 19-20 grader så jag åkte till skogen för att promenera. Den där skogen med en massa motionsspår där jag brukade springa femkilometern. Men den är väldigt backig och jag som inte tagit några längre promenader på ett tag ville hellre gå plant. Så det blev andra stigar och gångvägar.

Jag tycker jag är bra på att planera och bedöma avstånd och tid men idag blev det lite fel. I början kunde jag inte gå annat än långsamt men halvvägs kunde jag lägga i en snabbare växel och foglossningen kände jag inte av alls. Däremot kändes magen rätt spänd och tung mot slutet. Jag gick mycket längre än vad jag hade tänkt. Jag ville vara ute och gå i en timme ungefär men det blev två! Två timmars konstant gående med en femminuters vätskepaus på en bänk halvvägs och några korta fotopauser. Jag gick en slinga och missbedömde hur långt det var kvar, annars hade jag hellre vänt om. Men fin natur fick jag se och det var ju målet.

Åtta kilometer senare kom jag tillbaka till parkeringen, ganska slut. Inte det smartaste att ta graviditetens längsta promenad i vecka 35… Känner redan träningsvärken komma nu på kvällen. Men om det här var den sista skogspromenaden jag fick som gravid så är jag nöjd. Eller så tar jag med Olof någon dag och så går vi en kortare runda i lugnare tempo och njuter av naturen och varandra.

Magar

Jag går in i det rektangulära rummet på tredje våningen, nickar till dem andra och sätter mig ned på den mjuka yogamattan och tar av strumporna. Tjugo andra tjejer med lika stora magar som min. I samma rum. I tights och linne. Under lärarens kommandon gör vi samma rörelser i takt som en balettensemble för gravida.

Vi som går föräldrautbildningen sitter i par i ett konferensrum på MVC och lyssnar uppmärksamt på barnmorskan framme vid tavlan. Det är lite som att återvända till skolåren tycker jag bara det att Olof var ju aldrig med mig då. Nu sitter vi där och varannan person har en rund mage, som min. Alla har vi BF i oktober. Under fikapausen i korridoren står vi och pratar om var i området vi bor och jag studerar de andras gravidkläder.

En barnmorska guidar runt under studiebesöket på förlossningskliniken. Vi är tio par som följer henne genom de olika rummen och korridorerna. Tjugo personer, varav tio magar, precis som min. Det närmar sig nu, snart är det vår tur, bara veckor kvar. Abstrakt men ändå inte. Vi försöker ta in. Jag har mycket annat i huvudet men försöker vara här och nu.

Det är eftermiddagsrusning i mataffären och vi försöker skynda oss, bara ta det på listan och sen åka hem. Jag är trött och lite hungrig. Väjer oväntat för någon och råkar stöta emot en annan person höft mot höft. Jag tänker ”se dig för, jag är faktiskt gravid”, anser mig just då ha företräde tills jag tittar på den jag stötte ihop med. En tjej i min ålder med lika stor mage. Vi tittar på varandra i en sekund och ler i samförstånd. Ursäkta. Och sen går vi vidare åt olika håll.

Jag står på barnklädesavdelningen inne i det stora varuhuset och väljer ut bebisplagg i storlek 50 och 56. Tunnelseende men jag kan ändå i ögonvrån se andra tjejer som står bredvid som har mindre magar än min. De är inte lika långt gångna tänker jag lite nöjt. Inte lika nära målet som jag. När vi går därifrån säger Olof som stod några steg bakom mig ”såg du tjejen i blå jacka, hon hade bara en pytteliten rundning på magen, hon måste varit väldigt tidigt ute”. Jag behöver inte säga något till svar för jag är så nöjd med mina egna val. Och med kläderna.

Magar. Min mage. Gravid i vecka 35. Gemenskap. Samförstånd. En exklusiv klubb? Äntligen. Nu är det min tur, min tid efter att ha sneglat på andra i så många år. Jag har funnit min plats så självklart, så lätt. Som det naturligaste i världen. Lev här och nu och glöm att vägen hit varit lång.

Gravidkläder

Vi började försöka få barn våren 2011 och jag minns så väl sommaren 2011, hur jag gick i klädaffärerna då och drömde mig bort. Jag trodde att jag snart skulle bli gravid så jag tvekade att köpa flera vanliga kläder, speciellt tröjor som satt tajt. Jag hade mycket tankar kring att jag kanske skulle gå upp mycket i vikt under graviditeten och sen efteråt aldrig riktigt komma i min vanliga storlek igen. Att jag skulle ha en hel garderob full med kläder där hemma som jag aldrig mer skulle kunna använda. Hade hört att det kunde bli så för vissa kvinnor.

Minns också hur jag gick in på barnklädesavdelningen på H&M för första gången i vuxen ålder och liksom tog in alla intryck, riktigt tittade mig omkring. Alla söta små babykläder. Kände på. Log för mig själv. Snart, trodde jag då. Det gick som ett pirr genom kroppen, en blandning mellan lycka och känslan att jag gjorde något förbjudet.

Jag gick in på avdelningen med mammakläder också och kikade runt. Minns att jag såg en t-shirt eller tröja med ett fint mönster som jag ville köpa där och då men gjorde inte det. Tänkte ”hoppas den finns kvar om ett par månader”. Senare, kanske den hösten eller nästa höst såg jag en fin stickad klänning, tror den var i rött. En av mina gravidfantasier var att vara synligt gravid i juletid och gå runt hemma i en sån känning och posera framför julgranen och mysa i soffan med Olof i vintermörkret i väntan på det fantastiska.

Min första graviditet blev väldigt kort. Så mycket tankar som snurrade runt i huvudet men kläder var inte en av dem. Andra gången, förra sommaren, tänkte jag nog på både bebiskläder och mammakläder men ville inte gå in på dem avdelningarna så tidigt. Det kändes för stort. Jag kände ingen brådska. Så jag köpte ingenting.

Nu, tredje gången började min gravidmage bli synlig först runt vecka 17-18. Jag gick på stan i början av sommaren, vecka 21-22 ungefär och det kändes fortfarande för stort att gå in bland mammakläderna då. Det var inte direkt utav rädsla utan jag kände mig inte behörig ännu. Efter all väntan och år av kämpande kändes det som om jag fejkade och låtsades vara någon eller något jag inte var. Kunde vissa stunder inte ta in att det hände på riktigt.

Jag behövde lite nya sommarkläder oavsett så jag köpte två par löst sittande svartvita byxor med resår i midjan och två enkla linnen som var modell längre. Med dem kläderna har jag klarat mig bra fram till nu. Sommaren har ju inte varit så varm så de där linnena var perfekta att ha under olika koftor och tröjor. Sen har jag även kunnat ha flera klänningar som jag hade sen innan och någon enstaka kjol. Plus en massa vardagskläder som jag bara bär här hemma.

Men visst kliade det till slut i fingrarna att köpa de första gravidkläderna. I vecka 25 kände jag mig redo och peppad. Äntligen skulle det ske. Jag stegade in på H&Ms gravidavdelning och tänkte att jag fick köpa precis vad jag ville, efter alla år av längtan. Det blev lite antiklimax. Jag kollade runt där, på alla plagg dem hade och kände mig besviken över att det inte fanns mer att välja på eller roligare mönster/färger. Det fanns gott om olika gravidjeans men det behövde jag inte då. Kunde fortfarande komma i mina vanliga byxor dock med en hårsnodd i knappöppningen.

Jag köpte iallafall en orange topp utan ärmar. Det kändes ganska stort ändå att gå fram till kassan och betala och sen när jag kom hem. Mitt första gravidplagg någonsin! Att se den där etiketten som det står ”Mama” på. Oj. Det är på riktigt. Jag var tvungen att föreviga tillfället med ett foto.

Jag är i vecka 34 nu och har haft en behändig liten/normalstor (?) mage hela tiden. Fram till vecka 30 kunde jag knäppa mina stretchjeans under magen men nu går det inte längre. I förra veckan behövde jag köpa en klänning till en fest och kikade igenom ”alla” affärer igen. Upptäckte då att Lindex börjat med gravidkläder. Jag fick med mig en enkel grå t-shirt hem och tjejen i kassan sa att deras sortiment var nytt sen en månad. Uppskattat.

Alltså det är först nu i vecka 33-34 som jag tycker det känns riktigt kul att köpa gravidkläder. Nu när hösten och kyligare väder är på väg kan jag inte längre gå runt i de där tunna bomullsbyxorna. Därför köpte jag mitt första par gravidjeans häromdan. Och några fler tröjor, som jag sen lämnade tillbaka en eller två av. Inser plötsligt att det bara är 5-6 veckor kvar av graviditeten (!!) och det känns dumt att köpa något som jag troligen bara kommer använda under så begränsad tid (och förhoppningsvis i framtiden igen men det känns avlägset nu). Mina långa linnen funkar fortfarande jättefint och nu har jag jeans och så kan jag ha diverse öppna koftor över det. Jag har många koftor sen innan…

Så kontentan är att jag bara köpt fyra ”riktiga” gravidplagg under denna graviditet; tre tröjor och ett par jeans. Men det har ju varit väldigt lätt att klä sig nu under sommaren plus att jag kommit i mina vanliga kläder längre än vad jag trodde. Hade jag varit gravid över vintern hade jag säkerligen behövt fler byxor att variera mig med.

Om jag skulle ge något tips till någon (med risk för att låta som en självutnämnd expert) så skulle det vara att avvakta och se hur fort magen växer och hur stor/liten den blir och köpa kläderna när du kan börja använda dem. Även om man kanske är sugen på att handla tidigt så är det ju väldigt svårt att veta på förhand vilken storlek man behöver på olika plagg då denna situation är så ny för en.

Höstens första dag

Det regnar, vilket känns lite passande på höstens första dag. Jag tycker att den svalare luften är skön. Både när vi ska sova och under dan. Men det behöver inte bli kallare än så här på länge.

Jag tänker på förra året, den här dagen. Vet att jag satt och skrev då med. Vet precis vad jag gått igenom då. Har försökt tänka på annat nu i helgen och vi har varit upptagna med olika kalas och efterföljande trötthet.

Ett år senare och så mycket är annorlunda och till det bättre tack och lov. Vet inte hur jag hade klarat av augusti månad i år om det inte varit för den lilla älsklingen som sparkar och rör sig inne i mig. Vår lilla älskling. Vårt hopp.

Den här hösten ska bli bättre. Den bästa någonsin kanske. Vi har börjat föräldrautbildning nu, jag går på gravidyoga och väntar på samtal om att barnvagnen som vi beställde för många veckor sen är klar att hämta. Jag ska sätta mig ned och göra listor på allt det vi behöver köpa. Har än så länge bara köpt enstaka klädesplagg som jag verkligen velat ha. Som jag utan tvekan har unnat mig efter alla år av längtan.

Hösten är här. Årstiden då vår älskling kommer födas. Allt är nytt, varje vecka är en ny upplevelse för mig och Olof. Jag ska boa, ta vara på tiden och tänka på att allt är så mycket bättre än för ett år sen.

Kram till alla er som läser och ni som kämpar!