Bearbetning och symtom

Livet och vardagen återvänder sakta till oss. I måndags kväll var vi glada och lättade efter ultraljudet på MVC. Sent på kvällen och natten kom ändå lite mer negativa funderingar och känslor smygandes. I tisdags när jag skulle berätta för en nära arbetskamrat om det positiva resultatet på moderkaksprovet och ultraljudet kände jag mig inte längre så där genuint glad, som jag kanske borde. Precis som dagen efter tidigare ultraljud kom tankarna på att tänk om jag står och berättar det här och så är det inte längre bra där inne. Sen dess har det svängt och känts bättre igen. Men det känns lite som om en del av mig håller andan fram till rutinultraljudet om en månad. Om det ser bra ut då ska jag glädja mig fullt ut, intar jag mig själv. Vet inte om det verkligen kommer bli så eller om jag hela tiden kommer flytta fram gränsen till ett nytt datum eller mål längre fram.

Efter ultraljudet i måndags kändes det som om polletten trillade ned för Olof. Hemma var han både skämtsamt nervös och upprymd över att vår lilla nu är 10 cm lång. Han sa flera gånger ”nyss var den ju bara 23 mm, en liten, liten… men nu” och måttade med handen. Han sa att han inte kunde förstå att jag har någon i mig som är 10 cm stor, för det syns ju inget på magen (och jag har ju svårt att förstå det själv). Det är ju svårt för honom förstås, som står vid sidan om rent fysiskt och inte känner det jag gör i kroppen. Hela början på graviditeten blir väldigt abstrakt.

Faktiskt tror jag att allt hans prat om att det är på riktigt nu har fått mig att förstå och ta in också. Jag har sovit väldigt oroligt varje natt sen dess, vridit och vänt, varit vaken 10-15 gånger per natt och alltid haft i bakhuvudet att jag är gravid eller drömt konstiga drömmar som också på omvägar handlar om min graviditet. På morgnarna har jag inte alls känt mig utsövd och önskat att det fanns en knapp som jag kunde stänga av hjärnan med i alla fall under natten. Jag tror det pågår en bearbetning inom mig på flera fronter och kanske kommer det som i en klump nu efter att all rädsla kring KUB och moderkaksprovet hindrat bearbetningen ett tag. Det är min teori.

Jag har känt av små tillväxtperioder förut, kvällar när både bröst och mage pirrat och värkt av ovanligt mycket aktivitet. Men i måndags kväll slogs alla symtomrekord hittills. Det kändes som om hela framsidan av överkroppen inte var min utan som en förklädnad som jag bar. En sorts gravidkostym som man lånar och klär ut sig i. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det var som om både brösten och livmodern bestämt sig för att öka flera storlekar – på en kväll! Vi hade fått med oss två foton hem från ultraljudet och ärligt talat tyckte vi att vår lilla såg ut att ha det trångt där inne jämfört med bilder från alla de tidigare ultraljuden. Det var inte alls lika mycket plats runt omkring nu. Så vi skojade om att livmodern nu genast måste ge mer utrymme. Det var verkligen en annorlunda kväll och sen dess har jag känt mig gravid hela tiden. Förut kändes kroppen hyfsat normal på morgonen och sen blev symtomen kraftigare mot kvällen.

Vi pratar fortfarande om ”om det går bra” men den här veckan har jag flera gånger tänkt att det här kan gå hela vägen till i höst. Det känns lite märkligt att tillåta sig, att våga se så långt bort och ändå känns det väldigt nära tidsmässigt. Jag har redan fått komma med undanflykter när arbetskamrater vill ha med mig i olika jobbprojekt som ska börja i höst och jag märker ju så tydligt i de situationerna att jag tänker; jag kommer inte vara på jobbet i höst.

Kärlek

Kärlek till vår lilla älskling där inne.

Som sparkar, suger på tummen, sväljer fostervatten och lägger sig med ryggen mot oss när vi försöker få till en profilbild.

Jag kan fortfarande inte greppa att det fantastiska som händer på monitorn också sker inuti mig. Sju gånger har vi setts nu och för varje gång växer du och ändrar form. Hur är det möjligt att du sover när du vill, rör dig som du vill, utan att jag känner någonting.

Vi känner båda två ödmjukhet inför livet och dess komplicerade processer. Just idag kan det inte bli bättre. ♥

Beskedet

Vi fick svar per telefon. Moderkaksprovet var normalt. Sen kom brevet. Normalt resultat, stod det och orden var skrivna i både kursiv och fet stil för att man verkligen ska förstå. Trots det var det svårt att ta in och skaka av sig känslan från den mardrömslika tillvaro jag levt i under flera dygn. Jag grät.

Vår snälla barnmorska ringde för hon hade sett att KUB inte gått bra och att vi fått gå vidare. Vi pratade länge och jag sa att jag inte riktigt kan glädja mig, jag vågar inte tro förrän jag får se eller höra att den lilla fortfarande lever. Den här senaste veckan har tagit ifrån mig den tillit och glädje som jag långsamt, långsamt byggt upp. Hon förstod precis. Hon vet allt om vad vi redan gått igenom för att komma hit. Vi fick en tid för ultraljud på måndag morgon.

Igår morse fick jag en liten blödning. Färskt rött blod och det droppade lite ned i toan. Kalla kårar längs ryggen och tiden stannade. Nu tar det slut, tänkte jag. Hade haft värk och en obehaglig känsla i magen kvällen innan. Moderkaksprovet var normalt men risken för missfall efter provet, om än liten, varar i två veckor och den tiden har inte gått.

Jag är så trött. I natt har jag sovit i elva timmar och jag skulle vilja lägga mig och sova mer. Jag skulle vilja vara ledig i två veckor och bara samla tankarna, ta hand om mig själv och greppa allt som hänt.

I morse kom det färskt blod på pappret men inget mer. Det känns tråkigt att skriva ännu ett negativa inlägg men jag kan verkligen inte slappna av förrän jag får bekräftat att den lilla lever och mår bra. Så just nu väntar vi på måndag morgon och hoppas, hoppas att vi får gå därifrån glada.

I väntan på besked

Igår satt jag och skrev på ett jättelångt inlägg om allt som hänt sen i onsdags. I tre timmar skrev jag. Idag känner jag att det är betydelselöst vad jag än skriver. Hur mycket jag än förklarar. Jag vill så gärna att ni ska förstå. Hur det här känns. Men jag tror det är en ouppnåelig önskan från min sida.

Ikväll är jag så trött så trött. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på hur det var att jobba både igår och idag. Hur jag i de bra stunderna kunde koncentrera mig till fullo och till och med glömma. Och i de andra stunderna kom värken och den rinnande känslan och som tur var kunde jag smyga iväg och kolla det direkt. Inne på toa, det rann brunt ned i toaletten. Inte blod men brunt och åter brunt och i kombination med värk och risken efter provtagningen – jag orkar inte mer. Jag kan inte bli mer rädd. Sen att återvända till de andra, aningslösa, utan att egentligen vara där. Hela kroppen på helspänn. Beredd att fly. Att vara så fruktansvärt rädd för att det ska vara början till något ännu värre. Visualisera hur jag bara vänder mig om och går, hämtar väskan, rusar till bilen på parkeringen och kör hem. Om det skulle hända. Jag är inte säker på att jag klarar av att gå till jobbet imorgon.

Sen i fredags har jag oroat mig lika mycket för komplikationer efter provet som för resultatet av analysen. Läkaren sa att den förhöjda risken för missfall efter moderkaksprovet kvarstår i två veckor och det känns som en evighet just nu.

Imorgon börjar den verkliga terrorn när telefonen kan ringa när som helst med ett dåligt besked. Jag vet nästan inte var jag ska göra av mig själv bara jag tänker tanken. Det gör mig så ledsen att vi som redan har varit med om svårigheter ska behöva gå igenom det här också. Jag har svårt att förstå.

Väntan

Resultatet på KUB-testet igår blev inte vad vi hade hoppats på. Vi blev erbjudna att gå vidare med moderkaksprov. Allt, allt, ALLT vi varit med om dessa fyra år, all rädsla, alla motgångar och sorg kom rullande över mig som en lavin. Jag grät hela kvällen och somnade till slut av utmattning.

I morse vaknade jag tidigt och väntade nervöst på att telefonen kanske skulle ringa. Jag hade med mig den in i badrummet när jag skulle duscha, stirrade på displayen ifall vattnet skulle dränka ljudet. När jag tre minuter senare stod kvar i badlakanet inne i sovrummet ringde det.

En kvinna från det stora sjukhuset sa ”vi har ändrat om i vårt program och skapat en tid för er i morgon”. Tacksamheten. Över att få snabb hjälp. Över människor som förstår och allt det jag inte fick hjälp med i somras. Lättnaden att få något att förhålla sig till.

Nu återstår bara väntan. Inom en vecka ska vi få svar.

Många om

Om det fortfarande går bra är jag i vecka 13 nu, på 12+0. Jag tycker det är svårt, att inte veta säkert. Att inte ha full kontroll.

Jag har mått illa varje dag i några timmar och det lugnar mig. Jag kände det idag och då tänker jag att den måste leva, idag. Alla symtom är välkomna, allt som känns. Jag vill gärna koncentrera mig på det fysiska istället för rädslan.

Vi gjorde vårt senaste ultraljud i tisdags, för precis en vecka sen. Efteråt gick jag till jobbet och jag visade upp den fina bilden av den lilla för en av mina arbetskamrater som vet om vår kamp. Profilen av vårt barn, med så mänskliga drag. Panna, näsa, haka, rundad mage, fötter och händer. Fem centimeter lång inne i mig. Det var svårt att förstå. Min arbetskamrat sa att jag strålade av glädje. Jag var så glad. Och stolt.

Dagen efter var jag fortfarande glad men när jag hade chansen att vara ensam med ännu en arbetskamrat och visa fotot för henne så tvekade jag lite. Det hade ju faktiskt gått ett dygn sen. Tänk om jag stod och visade upp ett foto på någon som inte längre var vid liv.

På torsdagen, två dagar efteråt, kändes det ännu mer tveksamt att berätta för någon om ultraljudet. Det är flera personer som jag tänkt berätta för i flera månader men rätt tillfälle har inte dykt upp och nu tänker jag hela tiden att jag ska vänta ett ultraljud till. För att vara säker.

Rent intellektuellt förstår jag att ord och hur jag/vi pratar inte påverkar utgången det minsta. Men känslomässigt. Både Olof och jag börjar alltid en mening med ”om det här går vägen” då ska vi kanske tänka/göra/ändra på det och det i slutet av sommaren. Jag kan verkligen inte prata som om det är givet att allt kommer bli bra. Jag vill inte låta självsäker. Samma sak med g-ordet. Jag har lite lättare för att skriva det men jag säger det aldrig. Med Olof blir det krångliga, lite fåniga omvägar typ ”du vet det här tillståndet som jag är i nu”… Han vill inte heller säga ordet. Det passar inte in hos oss. Vi nästan ignorerar dess existens.

Imorgon ska vi på KUB-ultraljud. Jag kan inte säga att jag (just nu) är rädd men det är en stor anspänning innan. Har skrivit det många gånger nu men det är som att hela livet bara handlar om det ögonblicket när vi ska få det bekräftat. Lever den eller inte. Och så känner jag inför imorgon också trots fyra lyckade ultraljud och tydligt illamående idag.

När det gäller resultatet på KUB tänker jag mig att det kommer vara bra och om inte får vi gå vidare med andra undersökningar. Undersökningen är på eftermiddan och jag ska jobba innan och inför alla de tidigare ultraljuden har jag gått på jobbet, hämtat min väska när det varit dags att gå och tänkt kommer jag hit imorgon?. En av gångerna tog jag till och med med mig några viktiga papper hem. Ifall.

Jag vill inte tänka så. Men det kommer ju ifrån att jag en torsdag i augusti gick på jobbet och såg fram emot tre dagar ledigt och tidigt nästa morgon väntade ultraljudet på MVC och om om om det skulle se bra ut skulle det vara den bästa dagen i mitt liv. När jag kom till jobbet nästa gång, en dryg månad senare, var det höst.