En bild

Jag går sällan in på Facebook. Har egentligen aldrig gjort. Något med att få se andras bilder, som jag inte vill se, med hundratals gilla och grattis. Att vara oförberedd. Det känns lite mindre nu, men det känns fortfarande.

Men igår gick jag in, för att söka på Marketplace efter en viss möbel till vårt hem. En bild fyllde min skärm. Ett minne från en sommar för sex år sen. Det är bara du som ser detta, stod det.

Vi hade precis börjat vår semester och reste mellan tre huvudstäder i Europa. Vi flög till Prag och åkte efter ett par dagar vidare med tåg till Wien. Lite senare vidare med tåg till Budapest, och sen flyg hem därifrån. Vi hade aldrig varit på någon av platserna förut.

Det var en fin resa. Och jag var gravid. Tidigt gravid efter vår femte behandling. Så tidigt att en sköterska från kliniken ringde för att fråga hur graviditetstestet gått, när jag stod mitt på en gata i den gamla delen av centrala Prag.

Vi var så försiktiga i vårt sätt att tänka och prata. Vi tog en timme i taget. Morgon för morgon och kväll för kväll. Ännu en dag troligen, förhoppningsvis, gravid.

I mitten av juli fick vi göra ett tidigt ultraljud på kliniken. Jag var i vecka åtta. Vi fick se den lilla och vi fick se hur hjärtat slog. Grattis, sa vår Ivf-läkare. Nu är det nittio procents chans att ni får ett levande barn i mars nästa år. Vi gick därifrån, så glada, med ett foto på vår lilla.

Den kvällen gick vi ut och åt på en restaurang i närheten av där vi bodde då. Sex år senare kan jag fortfarande känna hur det var att sitta på stolen den där kvällen. Jag minns vad jag hade på mig och att jag beställde en pastarätt. Vi satt ute för kvällen var varm, och höll händer och pratade, oerhört försiktigt, om framtiden. Jag tog en första kontakt med Mvc några dagar senare. Men vi köpte inga små kläder. Vi köpte ingenting utan fortsatte försiktigt fram.

I augusti fick jag en liten blödning och jag tyckte att mina symtom blev färre. I samband med ett redan inplanerat Bvc-besök skulle jag få göra ett extra ultraljud. För att vi redan haft en lång väg att gå, tänker jag nu i efterhand. Vi var båda lediga den fredagen. Jag minns att jag stod hemma i vår lägenhet, tidig morgon i skarpt solljus, och såg ut på gatan och tänkte att om bara det här går bra ska jag vara för evigt tacksam och aldrig önska mig något mer.

Vi träffade vår barnmorska först och bokade bland annat in en tid för rutinultraljud i mitten av oktober. Både jag och Olof tyckte det kändes helt fel. I fel ordning. Efter allt vi upplevt de senaste åren var vi väldigt på vår vakt och tog ingenting för givet. Sen in i det där lilla rummet utan fönster. Med en sköterska som vi aldrig tidigare träffat och som inte visste någonting om oss och vår historia.

Det fanns inte längre några hjärtslag. Medan min värld föll samman, i det dunkla, fönsterlösa rummet, sa hon ”du kanske inte vet exakt hur långt gången du är?”.

Dagen efter tabletter och mycket blod. Känslan av skam över min första sjukskrivning, i slutet av augusti när alla andra återgick till sina skolor eller jobb. Neddragna persienner. Ältande blandat med sträcktittande på serier för att fly verkligheten.

Ett nytt ultraljud på kliniken tio dagar senare. Chocken över att den lilla var kvar och nu varit död i en månad. Desperat bedjande gråt i ett litet vitt rum. Sövning, skrapning och någon annan bar bort sugpåsen med resterna av det som kunde ha blivit vårt barn. Den slängdes i en gul plastback i ett diskrum.

 

Jag står med telefonen hårt i handen i köket. Det är stökigt, inte bara där, utan i hela vårt hem. Mina barn leker på golvet i vardagsrummet. Det är kuddar, klossar, böcker och tågräls överallt. Jag hör dem prata och brottas och hålla fast varandra så den ena skriker högt.

Jag skulle bara in på Marketplace och se om det fanns några nya annonser om ett passande soffbord till vår övervåning. Men jag såg ett foto, från en dag i Wien för sex år sen, och i det fotot såg jag hela den sommaren i repris och allting stannade.

Jag andas ut och trycker på den smala knappen på sidan som stänger av telefonen och lägger den med skärmen nedåt på ett oöppnat kuvert. Går bort till mina barn som leker på golvet, slår mig ned och börjar bygga ett nytt torn med dem.