En dag på stranden

Det är vår sista riktiga dag på ön och vi har varit borta tillräckligt länge för att börja tröttna på hotellfrukostar men eftersom det ingår i priset så tar vi oss till hotellets restaurang ännu en gång. Jag beställer banana pancake och juice och tänker att det ju kommer dröja länge till nästa gång och tills jag får äta frukost i en liten tunn klänning igen. Sakta går vi tillbaka till rummet med planer på att göra oss i ordning och gå ut men det blir att vi kryper ned i sängen igen och somnar om. Ett ord: semester.

Vi kommer inte ut förrän vid halv två, går genom det grönskande hotellområdet och ut på gatan. Hejdar en taxi och talar om vart vi vill åka, till det där området lite norrut där det ska finnas chica små butiker, barer och restauranger. Vi som annars gillar att gå tycker det blir för långt utan riktiga trottoarer och med tanke på värmen och alla avgaser i de trånga gränderna.

Tjugo kronor senare släpps vi av och börjar utforska. Ganska snart passerar vi ett café som jag känner igen från en guidebok eller var det från en recension på nätet. Det är ett vegetariskt ställe och eftersom vi känner oss hungriga efter sovstunden går vi in. Jag känner mig så glad att vi hittade det här stället. Atmosfären, inredningen med trästolar och bord, med kuddar och dynor i lugna färger. Eko. Hållbart. Miljötänk. Lugn. Vi läser menyn och jag vill prova allt men jag väljer en sallad med olika fröer och en juiceblandning med mycket c-vitamin. Sugrören som vi dricker ur är gjorda av sockerrör. Olof som kan vara lite skeptisk till det vegetariska ibland beställer en kikärtsburgare och efteråt säger han att det var bland det godaste han ätit. Vilket fint betyg. Men varför är det alltid så att när vi väl hittat ett riktigt intressant och lite annorlunda matställe, där vi vill sluka allt på menyn, så ligger det alltid för långt bort.

Innan vi går ut igen dröjer jag mig kvar, flanerar runt bland hyllorna i butiksdelen av lokalen, fingrar på olika borstar och pryttlar, läser på etiketter till så många annorlunda saker och njuter av luftkonditioneringen. Trettio grader slår emot oss utanför och tur att jag har hatt, jag som inte tål solen så bra. Vi följer gatan ned och kikar i några små butiker. Mycket smycken och heminredning blandat med klädaffärer men kanske inte så elegant och unikt som jag fått intryck av i förväg.

Nere vid havet ligger hotellkomplexen på rad med höga murar och grindar med vakter och utstrålar så tydligt vem som är välkommen och inte. Vi saknar vårt mysiga lilla hotell vid den andra stranden där vi bott några dagar tidigare. Stranden där små enkla fiskebåtar guppade, fastbundna i pålar eller runt stammen på ett träd. Stranden med de enkla skjulen som tillagade den färska fisken på kvällarna och vi åt vid bordet som stod två meter från vattnet. Det kändes som om vi kom det riktiga livet, vardagen, lite närmare där.

Vi börjar gå söderut tillbaka mot vårt område, det är lågvatten så stranden är säkert hundra meter bred. Vi möter några människor som joggar och ser andra som badar men det flesta promenerar längs stranden som vi. Vi går barfota i vattenbrynet och jag håller mina ballerinaskor i ena handen. Det är fortfarande riktigt varmt trots att solen är på väg ned.

Jag stannar till för att ta kort på solnedgången, på vågorna, på siluetter av barn som badar och enstaka surfare i motljuset. Olof märker inte att jag stannar utan fortsätter gå. Han blir till slut ståendes en bit bort, studerar en grupp pojkar som spelar fotboll, de är barfota och har några uppstickande pinnar som mål. Det är fint att det finns lekar som är så lika nästan oavsett var i världen man befinner sig och att de kan förena människor och inte kräver ett gemensamt språk. Jag undrar om Olof känner sig som ett barn igen och om han står där och skulle vilja vara med.

Jag står kvar i vattenbrynet och låter vågorna svepa in över underbenen och känner hur vattnet drar sig tillbaka över fötterna som en smekning. Jag tänker på dig. Du lilla, lilla därinne. Jag vet inte om du är kvar. Om du ens är. I en och en halv vecka har jag vetat men ändå inte. Jag har försökt att tänka på annat men ändå inte. Jag står där nu och tänker på alla resor vi gjort i väntan på dig. På all tid som gått.

Jag vänder mig mot solen som håller på att sjunka ned i havet. Jag vänder mig mot vågornas brus. Till sorlet av människor, röster och skratt i bakgrunden. Till vinden. För första gången på flera månader lägger jag en försiktig hand på magen när ingen ser. Utan ord viskar jag till dig att om du är där så vill jag att du ska stanna. Jag vill att du ska växa lite för varje dag som går och bli vårt barn. Jag visste inte just då, där på stranden, att ditt hjärta hade börjat slå bara några dagar tidigare. Jag visste inte att du hörde mig.

Olof står fortfarande och tittar på pojkarna som jagar efter bollen när jag kommer gående. Blev det några bra foton, frågar han och jag ler mjukt och tar hans hand och vi fortsätter gå.

Det börjar dyka upp enkla uteserveringar med rader av olika kuddar och parasoller. Varje ställe har sin egen musik men det blir ändå inte skränigt. Vi får passera ett par ställen innan vi hittar ett ledigt bord och vi slår oss ned i varsin liten sittpuff och beställer dricka av flinka unga servitörer, det blir en alkoholfri cocktail för mig. På en liten upphöjd scen en bit bort står ett liveband med en ung sångerska som har en riktigt fin röst. Jag borrar ned fötterna i den lena sanden och vi ser solen gå ned och jag tänker på hur mycket jag kommer sakna allt det här och värmen när vi kom hem. Hur kravlöst vi levt här borta i vår semesterbubbla. Hur mycket jag behövde det här.

Nu är det bara tio minuter hem till vårt hotell. Vi går upp på rummet, duschar och byter om för att gå till en restaurang precis bredvid som vi spanat in tidigare men som vi tyckt var på gränsen till dyr. Nu går vi in där, så här sista kvällen på ön. När jag sitter och läser igenom menyn spelas en viss låt med Coldplay, samma låt som jag lyssnade på några veckor tidigare då jag ruvade och tog långa promenader i vinterkylan i ett försök till att skingra tankarna. Den gör mig emotionell. Jag blir lite tårögd. Det känns så fint att sitta där med min Olof, våra händer möts över den vita linneduken och han fingrar på stenen på min förlovningsring. Jag studerar barnen vid de andra borden med ett lugn i kroppen. Kanske har jag fått ro nu. Kanske är detta början på något nytt.

Vi tar adjö av stranden i mörkret och tittar upp mot stjärnhimlen en sista gång. Lyktorna är tända längs den stenbelagda gången när vi går tillbaka till vårt rum efter den där sista dagen på stranden. Och han var med mig hela tiden, i varje steg jag tog.

Liten paus

Det blev lite för mycket häromdagen. Eller det har känts så en tid nu. Dåligt med sömn och förkylning på det. Lillen är så fin men flera dagar i sträck med honom när Olof knappt är hemma är så slitsamt. Jag behöver få vara, bara mig själv också.

När Olof vaknade klockan 15 i lördags lämnade jag över lillen till honom. Nybytt och nymatad och full av energi. Sen klädde jag på mig och gick ut. Hade plånbok, mobil och nycklar i fickorna på vinterjackan så jag behövde inte ens ha med mig handväskan. En sån frihetskänsla att bara gå ut, utan barnvagn, skötväska och allt annat som kan behövas. Utan att behöva ta hissen ned till entrén, stanna där och ta på lillen mössan, knäppa overallen och bädda ned, stänga locket på vagnen. Gör det varje dag.

Tiden var begränsad så jag åkte bussen två ynka hållplatser istället för att gå för att få mer tid där. Gick till nyfunna favoritsushistället och beställde en tiobitars. Valde att äta där. Det var lagom mycket folk i den lilla lokalen och jag satte mig i en soffa med utsikt ut och mot vattnet och studerade lite halvt folk som gick förbi. Så underbart att få äta i lugn och ro. Så underbart att få läsa nyheter, bloggar och vadsomhelst på mobilen en stund. Att bara få vara själv.

En halvtimme fick jag där innan jag behövde gå. Hade kunnat sitta där så mycket längre. Hade velat. Förmiddagens regnsnöoväder hade dragit förbi och solen sken och det var mycket folk ute som promenerade. Jag gick hemåt medan jag lyssnade på en bra podcast. Underbart att tänka på annat än sitt barn. Men det kändes lite tomt och märkligt att gå utan vagnen. Den är ju nästan som en förlängning av kroppen nuförtiden.

Kom hem och Olof lämnade över lillen till mig som nyss vaknat efter tupplur och var ledsen. Olof gjorde sig i ordning i badrummet och en kvart senare åkte han iväg till ännu ett nattpass och lillen och jag var ensamma i 14 timmar igen. Men den där stunden jag fick, den gav mig energi att orka lite till.

Allt som rymms i en säng

Under de där åren när vi längtade efter att få bli föräldrar (och egentligen långt innan dess) var det specifikt tre saker på det materiella planet som jag väldigt starkt förknippade med att vara gravid och därmed få förbereda inför barnets ankomst. Att köpa barnvagnen, små bebiskläder och spjälsängen.

Nästan varje gång jag besökt IKEA de senaste tio åren har jag saktat in på stegen när jag gått genom barnavdelningen och kastat extra längtansfulla blickar på hörnan med spjälsängar. Jag har gått fram och känt, trots att jag inte var ”behörig” då. Jag har hela tiden vetat vilken säng vårt barn skulle få och för bara ett par dagar sen var vi där och köpte den. Äntligen. På riktigt denna gång.

Egentligen var jag sugen på att köpa spjälsängen redan i somras. Jag hade en romantisk bild i huvudet om att tapetsera och göra i ordning ett eget rum till den lilla, komplett med säng, byrå med mjukisdjur ovanpå och en skön fåtölj att amma i. Så där som jag tänkte att många andra säkert gör i väntan på sitt barn. Men för mig fanns rädslan där, tankar på att tänk om vi förbereder och gör allt klart, verkligen allt, och så händer det. Att ingen kommer bo i det rummet. Jag ville inte addera en säng till sakerna som i så fall skulle behöva plockas bort.

Vi bor i en lägenhet med tre rum och i det där minsta rummet har vi skrivbord och annat och mer som ett kontor just nu så att sängköpet dröjde berodde delvis på grund av utrymmesskäl. Jag vet att en liten bebis inte behöver ett eget rum och att det kommer dröja många år innan han skulle leka här inne själv men nu när han är här önskar jag att vi kunde tömma det här rummet och göra det helt till hans eget. Nu har jag lust att boa.

Fram tills nu har lillen sovit i sitt fina babynest som jag ju sydde till honom bara fyra dagar innan han föddes. På natten har vi alltså haft nestet mellan våra huvudkuddar i sängen och det har fungerat bra. Men lillen är fyra månader nu och sover fortfarande bara tre till fyra timmar i sträck på natten och framåt morgonen övergår det till uppvak varje timme och en väldigt uttröttad mamma. Vi funderar på om han kanske störs av oss. Kanske rör vi oss i sömnen och stöter till nestet så han vaknar. Sen har vår säng på något underligt vis börjat kännas trång för oss tre. Antagligen har den där allt är nytt-perioden när vi låg blickstilla i början gått över. Vi har kanske blivit mer bekväma igen.

Ja vi köpte alltså den där efterlängtade vita spjälsängen och ställde den i ena hörnet av vårt sovrum, vid vår sängs fotända, där jag tidigare hade en byrå för kläder. Så konstigt det såg ut, i det där rummet som i så många år varit det samma. Det där hörnet som jag gått och mätt om och om igen och sett framför mig hur en liten skulle sova vid. Hur en sån barnsäng skulle se ut på plats. På riktigt.

I natt sov han i sin nya säng för första gången. Han somnade vid bröstet, bredvid mig i vår säng. När han sov djupare lyfte jag över honom till nestet och sen bar jag nestet till spjälsängen och satte ned det på madrassen. Känslan, att jag övergav honom. Känslan, att han låg där bakom galler, som i ett fängelse. I en bur. Ensam i det ödsliga tomrummet i en fem gånger för stor säng. I den delen av sovrummet där det den här årstiden drar kallt från fönster och yttervägg.

Tanken var att även jag skulle få sova bättre och mer ostört men i natt kände jag bara saknad och kunde inte slappna av. Jag som vant mig vid att ha honom så nära, att höra andetagen, att kunna vrida på huvudet eller sträcka ut en hand för att försäkra mig om att han är där. Att han mår bra. Att han känner lukten av oss.

Lillen sov och märkte inte att han låg på en annan plats men jag kände som om jag lämnat bort honom. Övergivit. Mitt lilla barn. Min son. Jag låg och lyssnade i mörkret. Reste mig upp flera gånger och tassade dit, stod lutad över spjälsängen för att höra hans andetag. Efter tre timmar vaknade han, jag ammade i sängen och lyfte tillbaka honom när han somnat. Till det där kalla, ödsliga. Sen samma sak en gång till.

Tidig morgon och han vaknar som vanligt efter bara en timme. Jag tar honom till vår säng, lägger mig på sidan och han tar bröstet. Det är fortfarande helt mörkt i rummet och jag är så trött att jag har svårt att tänka men klarar alla invanda rörelser. Vaknar till och ser på amningsappen att det gått över en timme, stänger av den. Jag tittar ned och han ligger tätt intill mig med ena handen på mitt nakna bröst. En lätt öppen mun med veckade läppar, rundade äppelkinder och slutna ögon. Bakom den blå filten är små nakna fötter tryckta mot huden över min mage. Känslan, av trygghet, närhet, värme och jag vill göra allt för dig. Du är det viktigaste i världen. Du är mitt barn.

Känslan, jag älskar dig. Jag ska aldrig lämna dig.

Att ruva på lillen

Ni som följt mig ett tag vet att jag gillar datum. Den senaste veckan har jag känt mig lite nostalgisk eftersom det är precis ett år sen jag ruvade på lillen. Det här är egentligen ett inlägg som jag tänkte skriva i våras men det var så mycket rädsla som kom i vägen hela tiden. Det kändes för läskigt att skriva hur det hela började när jag var mitt uppe i det och inte visste hur det skulle sluta. Men det vet jag nu, att det faktiskt slutade väl. Så jag skriver det nu, mest för min egen skull, så jag kan stoppa inlägget i IVF 3 mappen och gå tillbaka till det i framtiden om det behövs. Lite som en referens. En del detaljer minns jag fortfarande som om det var igår och en del saker har jag fått kolla upp i mina anteckningar. Det handlar alltså om min åttonde ruvning. Den gången som slutade lyckligt.

Tankar i början av behandlingen: Min klink säger att de har bättre resultat vid frysförsök för då byggs slemhinnan i livmodern upp bättre än vid färsk-ivf. Jag har ju tidigare blivit gravid både med ett upptinat embryo och med ett färskt men det var ändå det färska som utvecklades längst. Efter ett par dagar med sprutorna får jag riktigt tjocka flytningar och det gör mig hoppfull för det hade jag sommaren innan när jag blev gravid och jag minns att en av läkarna sa då att det var bra, att slemhinnan gjorde sig redo. Så min magkänsla säger mig att just jag kanske får bättre resultat vid färsk-ivf och jag är lite pirrig över att se om jag har rätt.

Fredag. ET. Det blir återföring redan på dag tre. De ringer från kliniken dagen innan och säger att det inte ser så bra ut. Vi blir rädda. Vi säger till varandra att vi ska vara tacksamma om bara ett enda embryo överlevt. När vi kommer dit får vi höra att fem embryon lever. När vi pratar med läkaren som ska göra insättningen verkar det som om det blivit lite av ett missförstånd att vi blivit kallade till ET på dag tre och inte dag fem. Jag känner mig irriterad över det. Det blir i alla fall ET med två embryon, ett 10-celligt och ett 9-celligt. Efteråt åker vi och handlar mat. När vi står i kö i kassan står ett par tvillingtjejer i 20-årsåldern precis framför oss. Jag känner mig varm i kroppen och tänker att det kanske är ett tecken på att vi kommer få tvillingar.

När vi kommer hem lägger jag mig på soffan i någon timme men sen går jag ut på en rask promenad i en halvtimme för att få igång blodcirkulationen i kroppen och i livmodern. Senare på kvällen ligger jag i soffan igen och googlar ämnen om ET och ruvning. Jag läser vad en framgångsrik amerikansk ivf-klinik rekommenderar sina patienter; strikt sängläge i 24 timmar efter ET. Trots att detta är min åttonde återföring får jag en klump i halsen och tänker hjälp har jag just förstört den här chansen med min promenad.

Lördag. RD 1. Jag känner mig redan otålig och har mycket tankar kring om embryona fäst eller inte. Får påminna mig om att vi inte återfört en blastocyst som vid de senaste tre försöken utan ”bara” en (två) tredagars. Det känns lite bortskämt att jag redan undrar hur det går där inne och liksom kräver att få svar. Jag tänker att alla dem som blivit gravida på naturlig väg vet ju inte ens om att de har ett embryo där inne så här bara dagar efter befruktningen.

Söndag. RD 2. Fortsatt mycket tankar på att våra två små kanske blir blastocyster denna dag och att ET-dagen lika gärna kunde vara idag. Jag tar Lutinus tre gånger dagligen men trots det känns kroppen så ”tyst”. Jag har knappt någon känsla i brösten eller i kroppen för övrigt.

Måndag. RD 3. En annorlunda känsla i bäckenbotten. Jag springer de sista meterna till busshållplatsen och då gör det lite ont i livmodern. Vi är lediga och äter middag på en restaurang och efteråt får jag lite ont i magen men vet inte om det beror på att jag ätit för snabbt eller för mycket. När jag ligger i soffan på kvällen känner jag något där inne, lite lätt värk på sidorna. Jag känner mig hoppfull.

Tisdag. RD 4. På morgonen är livmodern/hela magen spänd som i kramp. Jag har fått en massa små finnar i ansiktet över natten och brösten känns spända av progesteronet.

Onsdag. RD 5. När jag äter frukost tidigt på morgonen, utan att vara stressad, kommer en våg av lätt illamående över mig. På jobbet kommer plötsligt fler symtom. Molvärk. Någon knådar bulldeg i min mage och jag har upplevt det förut, när jag var gravid efter försök nummer fem. Det är känslor som kommer och går men jag kan inte tänka bort det. Det blir värre, jag vill vika mig dubbel, känns som jag ska svimma. Just då arbetar jag med en grej som jag bara inte kan gå ifrån. Funderar på hur jag ska agera, hur länge jag kan stå ut. Det går i vågor. Om jag får ett plus om ett par dar så vet jag nu. I så fall var det nu jag först kände det, tänker jag. Det är väldigt likt de diffusa symtomen som jag hade vid min senaste graviditet.

Jag arbetar tillsammans med en kollega som är en av de få som vet om att vi gjort IVF och hon vet om att jag ruvar just nu. När vi blir ensamma en kort stund har jag lust att säga att jag är 80 procent säker på att embryot fäst, men jag gör det inte. Jag tänker att jag kommer ångra mina ord och min självsäkerhet ifall jag har fel. Vi fortsätter jobba, jag mår illa men det är bara att jobba på.

Vid lunchen känner jag mig avvaktande, måste äta sakta och försiktigt på grund av känslorna i magen. Även detta känner jag igen sen sommaren, hur det var i lunchrummet då. Tankarna snurrar. Jag vill le stort för mig själv men samtidigt vågar jag inte ta ut något i förskott.

Torsdag. RD 6. Jag får smärtsamma magknip och molvärk i livmodern men det kommer en timme efter jag tagit Lutinus och beror antagligen på progesteronet. Brösten är spända men även det pga medicinen. Jag hoppas att symtomen som jag kände igår ska komma smygandes idag också och bli ännu starkare men det blir inte så. Jag känner inte alls det jag gjorde igår. På kvällen är jag ledsen. Känner sorg. Får en våg av smärta i ena bröstet och blir då hoppfull en stund men ja… bara en stund.

Fredag. RD 7. Spända bröst och spänd livmoder men det är ju pga medicinen. Ibland har jag lite mensvärkskänsla på sidorna. Jag känner att det inte har fungerat den här gången heller. Är ledsen och storgråter på kvällen. Tänker redan på nästa steg, hur vi ska gå vidare och googlar på behandlingar utomlands.

Lördag. RD 8. Jag är uppgiven och arg. Vill sluta med progesteronet. Blir irriterad på hur mycket progesteronet känns i kroppen trots att jag är säker på att försöket inte lyckats. Brösten känns stora och spända. Jag har en känsla av mensvärk och att det ska börja rinna rosa när som helst. Det är kanske ingen fara när man ruvar men jag äter sushi liksom för att provocera mig själv för jag är 95 procent säker på att vårt åttonde försök inte gått vägen.

Vi ska resa bort om bara tre dagar. Jag har sett väldigt mycket fram emot den här resan, den har varit ljuset i tunneln för mig under vintern men samtidigt har den liksom kommit i skymundan eftersom IVF-försöket och ruvningen legat precis innan och fått allt fokus. Men nu vill jag släppa alla fantasier om ett lyckat försök och gå vidare. Jag tänker att om jag inte är gravid så ska jag unna mig massage varje eller varannan dag eftersom det är skönt och så grymt mycket billigare än hemma. Jag ska dricka färgglada drinkar vid poolen och på stranden och inte behöva oroa mig för vad jag äter för blir jag magsjuk så drabbar det bara mig. Och jag ska spraya mig full med myggmedel som innehåller DEET, strunta i de där luftföroreningar som jag läst om och inte oroa mig för hur jetlag kanske möjligen kan påverka någon som är pytte pytte gravid. Mest av allt vill jag bara veta.

Söndag. RD 9. Dagen innan vår resa och jag måste få svar. Olof jobbar och jag går upp vid 10. Jag är helt lugn när jag doppar stickan i plastmuggen. Nästan med en gång kommer två streck fram. Jag blir överrumplad, måste ta fram ett gammalt positivt test som jag sparat för att jämföra. För att se om jag ser rätt. Jag kan knappt tro att det är sant för jag har nästan inga symtom, bara det lilla som progesteronet ger.

Jag måste samla mig, tänka om. Allt det där med resan som jag tänkte och såg fram emot; härlig massage, drinkar på stranden på kvällen och att välja fritt från menyn måste jag omvärdera nu. Jag googlar om det är lätt att få tag på myggmedel utan DEET där borta, flera har undrat samma sak, men jag får inga bra svar så jag åker till ett apotek här hemma för att köpa giftfritt svenskt myggmedel att ha med. Ja det är svårt att fokusera om och börja packa mitt i känslan av overklighet. Det är svårt att förstå.

När Olof kommer hem på kvällen visar jag honom testet och vi är glada men försiktiga. Så försiktiga över min tredje graviditet som just börjat.

Måndag. RD 10. Tankarna snurrar och jag är faktiskt mer rädd för hur det ska gå än glad. Rädd för att jag ska våga tro på något som snart kommer ta slut. Samtidigt är det skönt att åka bort, att tvingas tänka på annat. Att inte sitta hemma och grubbla. Jag skriver det här tio minuter innan vi ska åka till flygplatsen.

En vecka senare skriver jag på bloggen att vi fått ett plus. Jag skriver från ett av de mest romantiska hotellrummen vi sovit i, med himmelsäng och vacker utsikt från balkongen.

 

Så här med facit i hand tänker jag att det är oerhört svårt att sia om resultatet av en ruvning innan testdag. Jag blev hoppfull på RD 5 i och med de starka symtomen och min magkänsla sa då att embryot fäst. Men sen tappade jag alldeles hoppet och trodde mig verkligen veta säkert att det inte gått vägen. Trots att det var min åttonde ruvning och med min tidigare erfarenhet av hur det ”borde” kännas i kroppen så hade jag fel. Och bevisligen går det att få ett plus och gå en hel graviditet med väldigt snälla symtom. För nu har vi vår son. Vi nådde målet till slut.