En ny chans

Jag blir några minuter sen ut till bilen men det gör ingenting för kliniken ligger så nära och idag är det nog inte så mycket trafik, tänker jag. Dricker en klunk vatten och vrider om nyckeln. Musiken börjar när jag kör iväg. Det är sista spåret på en skiva från 2010.

Jag står och väntar på min skjuts / men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med / och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell / hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad / nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Jag kör samma väg varje dag och behöver egentligen inte tänka. Kan varje liten centimeter så himla väl. Men nu känns det i kroppen att jag är på väg mot något speciellt. För jag är på väg till platsen, till rummen, där vår son blev till. Och de väntar på mig där.

Röda bromsljus som ett pärlband genom tunneln och sen snabbt, snabbt under viadukter och stora vägskyltar. Jag är så innerligt glad för den här chansen men plötsligt kommer tårarna när jag tänker på alla gånger tidigare och på allt vi gått igenom för att få vår son. Alla misslyckanden och sorger.

.

Jag parkerar bilen och ser på ansiktet i spegeln för att hitta spår av tårar. Vid en bil, en ruta bort, har rosa blommor fallit från ett träd och dekorerar marken. Kanske är det ett tecken på att det kommer gå bra den här gången. Jag fäller upp mitt svarta paraply med små vita prickar och går mot ingången.

.

Där inne är det helg och korridorerna är så ödsligt tomma. Sköterskan känns som en vän och ingen frågar mig om legitimation. En ny läkare och en blastocyst som håller på att kläckas. Någonstans vid den lilla vita pricken på ultraljudsskärmen.

Jag kör hemåt med min lilla passagerare. Känner mig så otroligt tacksam och glad. Jag känner ett lugn. Kanske beror det på musiken för tillbaka på den trefiliga vägen genom stan kommer tårarna på samma plats som förut. Den där mixen av rädsla och hopp.

Har du den där känslan? / (Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan / (Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

I hallen kramar jag min son. I köket står en blombukett som hans pappa köpt när de var och handlade. Vi går och lägger oss i sovrummet, alla tre, med mörkläggningsgardinerna fördragna och fönstret på glänt. Där inne vilar vi tillsammans.

Ny fas

Det känns bättre nu. På flera fronter. Vi har varit friska, allihopa i två veckor ungefär efter sonens tråkiga öroninflammation med jättehög feber i en vecka och perforerad trumhinna. Nu äter han som aldrig förr. Är kanske inne i en tillväxtfas. Han har slutat kasta mat på golvet. Äntligen. Och över en natt vägrade han sin matstol och sitter nu på en vuxenstol vid köksbordet!

När han är frisk sover han i sin spjälsäng i vårt rum. Hela natten i sträck oftast. Det är helt otroligt mot hur jag/vi hade det så sent som i januari då han vaknade fyra gånger varje natt. Vi är så tacksamma för hans goda sömn just nu. Det kan ju säkert ändras igen.

Det är så mycket som blivit lättare bara den senaste månaden. Han kommunicerar tydligare och bättre för varje vecka. Han säger ”ja” eller ”nej” som svar på frågor om vad han vill äta, vilken bok han vill läsa, om han vill gå ut och han menar det. Det är roligt att äntligen få sitta med mitt barn i sandlådan på gården och se honom gräva och försöka hälla sand i en hink eller bredvid. Han kör bilar med handen både inne och ute och säger ”brum brum”. Han skrattar och blir alldeles till sig när han ser hundar och katter gå förbi.

Jag trivs på mitt jobb och njuter av stunderna och samtalen med andra vuxna. Här hemma har Olofs och min frostiga relation börjat tina. Långsamt. Jag bär på en otålighet att jag vill att allt ska vara som förut, som innan vi blev tre. Men det viktigaste är ju att det går framåt. Och det gör det just nu. De bästa dagarna på länge.