Dessa dagar

Jag har tänkt att skriva länge. Men det har inte blivit av.

Det är första våren för oss i vårt hus. Jag är en sån person som lägger märke till detaljer och hela vintern och hela våren har jag tänkt på hur ljuset kommer in genom de stora fönsterna i vardagsrummet. Hur det flyttar sig med tiden, över dagen. Över möbler, mattor och barnens leksaker. Hur det låter när det regnar. Hur de höga träden i skogen svajar när det blåser. Hur månljuset speglar sig i parkettgolvet i övre vardagsrummet när jag ska gå och lägga mig. Vi drar aldrig ned persiennerna där. Skogen är vår granne på baksidan och vi har inga möbler än, i det övre vardagsrummet.

Första våren i vårt hus och jag studerar alla buskar och träd som får blad och blommar ut. Den här tiden, innan sommaren, är min favorit. Trots alla vårar jag upplevt känns det som om jag glömt bort, i år igen, hur speciellt det känns när naturen åter blir grön.

Vårt hus. Så mycket att göra. Ibland vill jag gömma mig under en filt. Vi gör saker, det går framåt. Jag kan känna mig duktig. Men så zoomar jag ut och ser femton andra saker som vi ännu inte hunnit med. Som vi prioriterat bort för stunden. Och snart har vi bott här ett år och jag tänker att vi borde kommit längre. Jag tänker att andra tänker att vi borde kommit längre.

Och sen detta som händer i världen just nu. Jag är tacksam över att ingen jag känner har blivit sjuk. Jag är tacksam över att varken jag eller min sambo kommer bli av med våra jobb. Jag pendlar mellan att känna oro och att tänka att får vi det kommer vi ta oss igenom det. Men det har varit jobbigt, för oss och för vår fyraåring som inte riktigt förstår. Varför vi inte besöker mormor och morfar som förr. Varför vi inte går till badhuset, biblioteket och affärerna som förr. Varför vi inte kan träffa kusinerna. Det svåraste för mig är och har varit tidsaspekten. Att åter hamna i en ovisshet, liknande den jag levde i förut.

För vi hade planer för något stort i vår. Något som vi funderat på i flera år. Något som hållit mig sömnlös, rört mig till tårar, funnits i bakhuvudet varenda sekund av varenda dag. Något som vi pratat stilla om på kvällarna, när barnen lagt sig. Något som sakta, i nästan plågsam takt, gått från önskan till konkreta planer. Något som vi valt att inte dela med någon annan. För att vi vet inte hur det kommer gå.

När vintern var som mörkast skrev vi på ett kontrakt. Det var fem sidor med liten text. Företaget som vi skulle ingå avtalet med friskrev sig från det mesta. Jordbävning, översvämning, skogsbrand, snöstorm, meteoritnedslag, epidemi, karantän, invasion av främmande makt, revolution, strejk, massupplopp, terrordåd. Vi fnissade lite i samförstånd, när vi trötta, sent en kväll läste om det osannolika och skrev under med våra namn. Ett par månader senare sitter vi här, mitt i en pandemi. Alla våra planer, allt det vi kämpat för och lagt pussel kring, har kommit till ett stopp. Jag andas i fyrkant, jag sitter på händerna, jag knyter näven i jackfickan och kör för fort på motorvägen. Jag försöker tänka att nu får vi mer tid till huset. Och oss själva. Och barnen. Men den egoistiska sidan av mig är också arg. Bitter, avundsjuk och arg. Varför. Av alla år, av alla månader. Varför just nu?

Det är första våren i vårt hus. Vi är friska och barnen leker ute i regn och sol och buskarna på baksidan av vår tomt får blommor och nya blad. Och allt vi kan göra nu är att vänta. Vänta.