Vecka 38 och mild preeklampsi

Jag har gått till min barnmorska på MVC en gång i veckan bland annat på grund av att mitt blodtryck smugit sig uppåt för varje gång. I fredags tyckte hon att jag skulle komma tillbaka redan på måndagen för en extra koll och påminde mig än en gång om symtom på havandeskapsförgiftning som jag skulle hålla koll på över helgen. Känns bra att hon är så mån om mig.

Var alltså där igår och mitt blodtryck var tyvärr än lite högre och jag hade två plus i proteinläckage på urinprovet samt att jag haft fler dagar med huvudvärk den sista veckan. Hon tog blodprover för att kolla njur- och levervärden och uppmanade mig att åka direkt till mottagningen på sjukhuset för bedömning. Tur att min sambo var ledig och kunde fortsätta passa sonen som inte var på förskolan.

Jag har varit på den där mottagningen på sjukhuset förra graviditeten då sonen hade extraslag som behövde kollas upp. Personalen gör verkligen sitt bästa men det är så segt att sitta på en stol i ett fullproppat väntrum, höggravid, och vänta i timtal eftersom mer akuta fall måste få gå före hela tiden. Så var det även igår. Först fick jag träffa en barnmorska och berätta varför jag sökt och hon tog om blodtrycket. Sen satt jag i väntrummet en stund innan en annan barnmorska tog med mig till ett rum och jag fick göra CTG och sitta i en bekvämare fåtölj i 40 minuter. Sen ut i väntrummet i en och en halv timme innan en läkare ropade upp mig. Han sa att mina blodprover var normala, även CTGn, frågade om symtom och sen gjorde han ett hastigt tillväxtultraljud. Barnet hade växt på fint under den 1,5 vecka sen jag sist gjorde TUL pga dåligt SF-mått. Allt såg bra ut igen och han uppskattade vikten till ungefär 3 kg. Känns som denna filur kommer sluta runt 3400 gram som sin bror. Läkaren sa att jag skulle gå till MVC för att kolla blodtrycket två gånger i veckan och vara uppmärksam på fler och kraftigare symtom. Sen körde jag hem, vrålhungrig, till väntade middag och familjen.

Idag ringde min barnmorska för att höra hur det gått trots att hon själv kunde se läkarens anteckningar i journalsystemet. Han hade skrivit att jag har mild preeklampsi. Alltså mild havandeskapsförgiftning. Jag är så tacksam för den fina vård vi har i Sverige. Visst att den inte alltid funkar optimalt men nu som gravid med vissa komplikationer upplever jag att jag blir väldigt väl omhändertagen både på MVC och på sjukhuset och att de hellre undersöker en gång för mycket än en gång för lite. Och jag är glad över att mitt barn inte verkar ha påverkats negativt och växer på väl där inne. Nu är det inte långt kvar och jag får försöka stå ut med huvudvärk, halsbränna, halvdålig nattsömn och den allmänna känslan av otymplighet.

TUL

Fick tid till tillväxtultraljudet efter ännu en veckas lång väntan med mycket tankar. Pendlade mellan att tänka att allt antagligen var lugnt till att måla upp ett nästan värsta tänkbara scenario. Men det såg bra ut. Alla mått (huvud, buk, lårben) var proportionerliga. Barnet låg och andningstränade som det ska nu på slutet. Mängden fostervatten var perfekt. Flödet genom navelsträngen mäter dem bara om barnet visar sig vara tillväxthämmat. Vikten uppskattades till ungefär 2700 gram vilket låg precis på normalkurvan för ett barn i vecka 36. Allting var bara bra och jag gick därifrån med lätta steg.

Dagen efter var jag hos min barnmorska på MVC och livmodern har växt lite till sen sist. Jag kommer gå till henne varje vecka resten av graviditeten på grund av att mitt blodtryck är lite på gränsen till högt och kanske för att SF-måttet ändå är mindre än förväntat. Men huvudsaken är att älsklingen där inne mår bra.

Vecka 35 och livet

Jag vet inte hur länge jag har drömt om att få vara lagom gravid över jul. Jag har haft en bild i huvudet av hur det skulle vara och kännas. Julstök, bakning, mys i soffan på kvällarna, levande ljus och drivor med snö utanför. Firande med familjen med en lagom stor putande mage, bakom en röd kjol eller klänning kanske. Jag trodde att det skulle hända 2014 men det blev inte riktigt så. Men så i år blev det verklighet. Jag var ungefär i vecka 33 under julen. Kan inte säga att jag hann njuta eller sitta stilla så väldigt mycket med en aktiv tvååring som for runt. Men vid ett tillfälle stod jag och speglade mig och klappade lite extra på magen. Jag är inte en sån som går och klappar mig om magen annars.

Tidigare i höstas oroade jag mig en del för att vara gravid under vintern. Det här med halka och risken att ramla omkull. Har inte varit rädd för att landa på magen men däremot för att bryta en handled eller fotled i kombination med att vara gravid. Men nu har vintern hittills varit väldigt mild där vi bor och även om det är trist att inte ha snö som lyser upp ute mer än något dygn i taget så är det ur gravidsynpunkt perfekt. Trodde även att jag skulle behöva köpa en speciell gravidjacka men har hittills klarat mig med min vanliga, som jag faktiskt kan knäppa alla knappar på även om magen står ut rejält. Tror att det kommer gå ett par veckor till och det känns bra om jag inte behöver lägga pengar på något som bara behövs ett väldigt kort tag. Förra gången var jag ju gravid mellan februari och oktober och både kläder och väder var betydligt lättare och behagligare under den sista delen av graviditeten.

Jag är i vecka 35 nu och känner ”hjälp det är bara fem veckor kvar och vi har inte ordnat någonting”. Det har varit så otroligt mycket fokus på så mycket annat i flera månader nu. Alla problem med min brutna tå, ischiassmärta och förkylningar som gått runt i familjen. Den smygande förlossningsrädslan och Aurorasamtal på sjukhuset och psykologbesök på MVC. Bäckenbottenproblem som blivit värre och läkarbesök för det. Intyg efter intyg och samtal med Försäkringskassan för att de har svårt att fastställa min inkomst inför gravidledigheten. De har svårt att greppa att jag varit föräldraledig i olika omfattning under det gångna året och att jag vissa veckor jobbat heltid och en annan vecka tagit två dagar föräldraledigt istället. Olof och jag har pusslat så mycket vi kunnat med våra arbetstider för att vår son inte ska behöva vara på förskolan mer än nödvändigt. Och ändå har personalen på förskolan haft synpunkter på hans schema och lite annat som stulit så mycket energi av mig mentalt nu innan jul. Utöver detta vardagen med en tvååring med extremt stark vilja och som somnar som tidigast 21:30 varje kväll. Det är väldigt annorlunda att vara gravid denna gång. Inte mycket tid till reflektion nu det senaste.

Tycker graviditeten gått snabbt men har ändå känt att det varit lång tid kvar att hinna förbereda oss med det praktiska men helt plötsligt sitter vi här rätt så oförberedda. Kläder till en nyfödd har vi ju redan och ska bara tvättas upp. Babyskydd behöver vi köpa eller låna av någon då vi lånade ett till sonen förra gången men det börjar bli gammalt nu. Beslutet om syskonvagn har jag velat fram och tillbaka med. Sonen åker sällan vagn men ändå behövs det ibland tex när han varit sjuk och hängig eller får för sig att vägra gå eller när jag är ensam med honom i mataffären och behöver ha honom typ fastspänd och upptagen med min telefon för att han inte ska riva stället. Jag måste även i framtiden kunna spänna fast honom/ha honom sittande pga att han gärna vill gå ut rakt i gatan och leka. Har alltid tänkt att jag skulle unna mig en Bugaboo Donkey om vi fick två barn hyfsat tätt. Vagnen är dyr men har ett väldigt bra andrahandsvärde så vi kan sälja den vidare sen. Jag har även planerat att sy ett neste till den lilla nya. Sonen använder fortfarande sitt och jag vill att de ska ha var sitt. Det tog ca fem timmar att sy förra gången men behöver välja tyger mm och fram för allt ta mig tid att sy, ostört. En annan rätt viktig grej är att vi hade tänkt vänja sonen vid att sova i eget rum, dels för att han inte ska bli störd av skrik från vaken bebis under nätterna och dels för att vi vill använda hans spjälsäng till den nya. Men på grund av extremt långdragna nattningar i kombination med alla mina krämpor har vi varit bekväma och fortsatt natta honom i vårt rum, i vår säng, vilket känns dumt nu. Nu börjar jag känna mig rätt stressad när jag tänker på allt som är kvar att göra.

Jag har haft på gränsen till högt blodtryck i ett antal veckor och när jag var på MVC i förra veckan upptäckte barnmorskan att min livmoder inte växt som den skulle. SF-måttet hade stått helt still i två eller tre veckor och jag fick komma tillbaka igår för en extra kontroll. Tyvärr var det inte bättre igår, samma mått på 30 cm och jag är som sagt i vecka 35 så nu har hon skickat en remiss för tillväxtultraljud som vi ska bli kallade till inom en vecka. Jag kan inte låta bli att oroa mig för mitt barn och undrar hur det är med flödet genom de viktiga blodkärlen i navelsträngen och om mängden fostervatten är okej. Önskade att vi kunde få en tid för ultraljudet genast, idag, för att få svar. Allt annat blir liksom obetydligt när jag tänker på barnets hälsa och min hälsa och på vad som kan hända nu på slutet.

Min årstid

Jag tänker att jag ska ta mig tid att skriva flera kvällar i veckan men det är alltid något annat akut som jag måste lägga tiden på när sonen väl har lagt sig. Han är fortfarande uppe relativt sent och nattningen brukar vara klar ca 20:30 i bästa fall och efter 21 ibland. Det blir inte så mycket tid över innan jag själv ska varva ned och sova.

Han fyllde två år i förra veckan. Vår älskling. Så mycket har hänt sen han fyllde ett. Han är så liten och stor på samma gång, men det minns jag att jag tänkte för ett år sen också. Har tänkt länge att jag ska skriva om hans utveckling inklusive allt som varit jobbigt det senaste året med en väldigt viljestark och envis liten kille i familjen.

Det känns väldigt märkligt att inte jag ska föda barn nu i höst. Speciellt i slutet av augusti och början av september påminde övergången från sommar till trevande höst mig om hur det var för två år sen, när jag slutade jobba och började förbereda mig och hemmet allt mer inför det där smått ofattbara och lite abstrakta. Som inte riktigt gick att förstå förrän han var född. Jag har en kompis och en arbetskamrat som båda var beräknade nu i början av oktober med andra barnet och ibland har jag nästan känt en sorts avundsjuka – för det här är ju min årstid och jag hade också velat föda ett barn nu. Men ändå valde vi ju bort den chansen. Jag slutade som sagt amma i januari och kände mig inte redo att ge mig in i karusellen och återföra ett embryo redan i februari för att kanske kunna få en till höstbebis. Vi valde att avvakta ett par månader till. Tror också känslan har att göra med att min gravidmage blivit synlig mycket tidigare denna gång. Nu är jag i vecka 24 och tycker jag är lika stor som i vecka 32 förra gången. Trivdes väldigt bra med min lilla mage då, som först blev riktigt stor den sista månaden.

Jag älskar hösten oavsett och njuter av promenader bland höstlöven i parken i min sons takt. Det är min favoritårstid på året tillsammans med de där veckorna i maj och början av juni då alla träd och blommor slår ut, grönskar och får nytt liv.

Höst igen

Jag har varit dålig på att uppdatera men allt är bra. Eller kanske inte exakt allt men det mest väsentliga.

Idag på eftermiddagen besökte vi den botaniska trädgården i vår stad och efter någon timme eller två i parken var vi på väg mot utgången igen och då kom minnet över mig, så tydligt och klart. Det kändes som om det hade kunnat vara igår som vi gick där, Olof och jag, dagen efter min skrapning för att bli fri från den lilla som inte ville komma ut på annat sätt och legat död där inne i mig i en månad. Det var precis den sista dagen i augusti 2014 om jag minns rätt och hösten kändes i luften. Efter allt vårt kämpande och speciellt det senaste årets motgångar var jag helt slut mentalt. Jag vet att jag gick där och tänkte att jag orkar inte mer. Det blir inga biologiska barn för oss och jag minns att just den dagen kändes den tanken skön.

Tre år senare och det är höst igen och Olof och jag turas om att rulla barnvagnen och ömsom bära, ömsom jaga vår son som snart fyller två år och har en stark egen vilja. Han sitter nedsjunken i vagnen i jeans och fleecetröja, i den sista eftermiddagssolen, mutad med äppelklyftor utan skal. Jag går bredvid och bär på ett litet syskon till honom i magen och känner mig så tacksam över att det lyckades för oss trots allt.

En vecka senare

Tack för alla fina kommentarer och stöttande ord! Det gör mig verkligen glad, att ni tänker på mig och är med mig i det här. *hjärtan och blombuketts emoji*

Idag är det söndag och en vecka sen plusset men det känns som om jag vetat om det längre än så. Riktig testdag var i fredags och då ringde en kvinna från kliniken och jag fick tid för ett första ultraljud om tre veckor. Trodde jag skulle känna mig mer otålig men just nu känns det okej. Jag känner mig nere i varv och tänker mer på vädret och vi varvar regnkläder och sommarkläder på sonen flera gånger varje dag när vi går ut till lekparken. Jag ska bara jobba två veckor till innan jag har semester och Olof är pappaledig. Vi har inga speciella planer. Vågade inte göra upp så mycket planer ifall det skulle krocka med någon behandling.

I vintras när syskontankarna blev mer aktuella hade jag ju en känsla av att det skulle gå både snabbare och lättare denna gång. Samtidigt var det bara en känsla och jag var rädd för att jag skulle ha fel. Känner ett flertal tjejer, både genom bloggen och arbetskamrater/ ivf-vänner, som lyckats med syskon väldigt lätt och nu tillhör jag plötsligt den gruppen vilket känns märkligt. Faktum är att jag känner mig liksom lite snopen över att vi lyckades (i alla fall till ett plus) på första syskonförsöket. I brist på bättre ord känns det lite som ett hån mot allt vårt kämpande för att få sonen. Alla år och alla behandlingar och stressen över att hinna bli äldre än vad vi tänkt. Och nu, jasså nu passar det bra att det ska gå så himla lätt? Varför? Jo jag förstår att kroppen säkert har ändrats sig massor efter en fullgången graviditet, förlossning och amning men ändå. Jag har svårt att ta in det som händer.

I onsdags fick jag frågan om jag var gravid, av en arbetskamrat som inte alls står mig nära. Vi var ensamma i ett rum och hon sa att hon tyckte att jag såg trött ut, vilket jag just då var, och frågade om jag var gravid med ett syskon till sonen. Trots att jag ju inte är skyldig henne något och att det bara var tre dagar efter mitt tidiga plus (och många vet ju inte ens om att de är gravida så tidigt) så kände jag ett litet sting i magen över att behöva ljuga för henne. Jag sa att jag bara hade sovit dåligt men tänkte att det var himla klumpigt att fråga så till någon som man inte känner så väl. Ingen av mina närmaste vänner på jobbet som vet om vår kamp har ens frågat om vi ska börja någon ny behandling snart.

Jag har fortsatt snälla symtom. Har varit ganska trött efter jobbet men mitt illamående har nästan helt gått över. Magen känns och ser ut precis som innan. Ibland när jag blir kissnödig känner jag att jag behöver gå på toa genast och huden i pannan är lite fet. Annars känner jag ingenting. Och det där ingenting är både behagligt och får mig att glömma bort situationen samtidigt som det är läskigt. Att kroppen känns tom.

Vecka fem nu och jag undrar om någon är kvar.

 

 

 

 

En dag på stranden

Det är vår sista riktiga dag på ön och vi har varit borta tillräckligt länge för att börja tröttna på hotellfrukostar men eftersom det ingår i priset så tar vi oss till hotellets restaurang ännu en gång. Jag beställer banana pancake och juice och tänker att det ju kommer dröja länge till nästa gång och tills jag får äta frukost i en liten tunn klänning igen. Sakta går vi tillbaka till rummet med planer på att göra oss i ordning och gå ut men det blir att vi kryper ned i sängen igen och somnar om. Ett ord: semester.

Vi kommer inte ut förrän vid halv två, går genom det grönskande hotellområdet och ut på gatan. Hejdar en taxi och talar om vart vi vill åka, till det där området lite norrut där det ska finnas chica små butiker, barer och restauranger. Vi som annars gillar att gå tycker det blir för långt utan riktiga trottoarer och med tanke på värmen och alla avgaser i de trånga gränderna.

Tjugo kronor senare släpps vi av och börjar utforska. Ganska snart passerar vi ett café som jag känner igen från en guidebok eller var det från en recension på nätet. Det är ett vegetariskt ställe och eftersom vi känner oss hungriga efter sovstunden går vi in. Jag känner mig så glad att vi hittade det här stället. Atmosfären, inredningen med trästolar och bord, med kuddar och dynor i lugna färger. Eko. Hållbart. Miljötänk. Lugn. Vi läser menyn och jag vill prova allt men jag väljer en sallad med olika fröer och en juiceblandning med mycket c-vitamin. Sugrören som vi dricker ur är gjorda av sockerrör. Olof som kan vara lite skeptisk till det vegetariska ibland beställer en kikärtsburgare och efteråt säger han att det var bland det godaste han ätit. Vilket fint betyg. Men varför är det alltid så att när vi väl hittat ett riktigt intressant och lite annorlunda matställe, där vi vill sluka allt på menyn, så ligger det alltid för långt bort.

Innan vi går ut igen dröjer jag mig kvar, flanerar runt bland hyllorna i butiksdelen av lokalen, fingrar på olika borstar och pryttlar, läser på etiketter till så många annorlunda saker och njuter av luftkonditioneringen. Trettio grader slår emot oss utanför och tur att jag har hatt, jag som inte tål solen så bra. Vi följer gatan ned och kikar i några små butiker. Mycket smycken och heminredning blandat med klädaffärer men kanske inte så elegant och unikt som jag fått intryck av i förväg.

Nere vid havet ligger hotellkomplexen på rad med höga murar och grindar med vakter och utstrålar så tydligt vem som är välkommen och inte. Vi saknar vårt mysiga lilla hotell vid den andra stranden där vi bott några dagar tidigare. Stranden där små enkla fiskebåtar guppade, fastbundna i pålar eller runt stammen på ett träd. Stranden med de enkla skjulen som tillagade den färska fisken på kvällarna och vi åt vid bordet som stod två meter från vattnet. Det kändes som om vi kom det riktiga livet, vardagen, lite närmare där.

Vi börjar gå söderut tillbaka mot vårt område, det är lågvatten så stranden är säkert hundra meter bred. Vi möter några människor som joggar och ser andra som badar men det flesta promenerar längs stranden som vi. Vi går barfota i vattenbrynet och jag håller mina ballerinaskor i ena handen. Det är fortfarande riktigt varmt trots att solen är på väg ned.

Jag stannar till för att ta kort på solnedgången, på vågorna, på siluetter av barn som badar och enstaka surfare i motljuset. Olof märker inte att jag stannar utan fortsätter gå. Han blir till slut ståendes en bit bort, studerar en grupp pojkar som spelar fotboll, de är barfota och har några uppstickande pinnar som mål. Det är fint att det finns lekar som är så lika nästan oavsett var i världen man befinner sig och att de kan förena människor och inte kräver ett gemensamt språk. Jag undrar om Olof känner sig som ett barn igen och om han står där och skulle vilja vara med.

Jag står kvar i vattenbrynet och låter vågorna svepa in över underbenen och känner hur vattnet drar sig tillbaka över fötterna som en smekning. Jag tänker på dig. Du lilla, lilla därinne. Jag vet inte om du är kvar. Om du ens är. I en och en halv vecka har jag vetat men ändå inte. Jag har försökt att tänka på annat men ändå inte. Jag står där nu och tänker på alla resor vi gjort i väntan på dig. På all tid som gått.

Jag vänder mig mot solen som håller på att sjunka ned i havet. Jag vänder mig mot vågornas brus. Till sorlet av människor, röster och skratt i bakgrunden. Till vinden. För första gången på flera månader lägger jag en försiktig hand på magen när ingen ser. Utan ord viskar jag till dig att om du är där så vill jag att du ska stanna. Jag vill att du ska växa lite för varje dag som går och bli vårt barn. Jag visste inte just då, där på stranden, att ditt hjärta hade börjat slå bara några dagar tidigare. Jag visste inte att du hörde mig.

Olof står fortfarande och tittar på pojkarna som jagar efter bollen när jag kommer gående. Blev det några bra foton, frågar han och jag ler mjukt och tar hans hand och vi fortsätter gå.

Det börjar dyka upp enkla uteserveringar med rader av olika kuddar och parasoller. Varje ställe har sin egen musik men det blir ändå inte skränigt. Vi får passera ett par ställen innan vi hittar ett ledigt bord och vi slår oss ned i varsin liten sittpuff och beställer dricka av flinka unga servitörer, det blir en alkoholfri cocktail för mig. På en liten upphöjd scen en bit bort står ett liveband med en ung sångerska som har en riktigt fin röst. Jag borrar ned fötterna i den lena sanden och vi ser solen gå ned och jag tänker på hur mycket jag kommer sakna allt det här och värmen när vi kom hem. Hur kravlöst vi levt här borta i vår semesterbubbla. Hur mycket jag behövde det här.

Nu är det bara tio minuter hem till vårt hotell. Vi går upp på rummet, duschar och byter om för att gå till en restaurang precis bredvid som vi spanat in tidigare men som vi tyckt var på gränsen till dyr. Nu går vi in där, så här sista kvällen på ön. När jag sitter och läser igenom menyn spelas en viss låt med Coldplay, samma låt som jag lyssnade på några veckor tidigare då jag ruvade och tog långa promenader i vinterkylan i ett försök till att skingra tankarna. Den gör mig emotionell. Jag blir lite tårögd. Det känns så fint att sitta där med min Olof, våra händer möts över den vita linneduken och han fingrar på stenen på min förlovningsring. Jag studerar barnen vid de andra borden med ett lugn i kroppen. Kanske har jag fått ro nu. Kanske är detta början på något nytt.

Vi tar adjö av stranden i mörkret och tittar upp mot stjärnhimlen en sista gång. Lyktorna är tända längs den stenbelagda gången när vi går tillbaka till vårt rum efter den där sista dagen på stranden. Och han var med mig hela tiden, i varje steg jag tog.

Lillens eget babynest

I helgen köpte jag tygerna och igår tog jag tag i saken och sydde det där babynestet som jag tänkt på sen i våras. När jag väl börjat kunde jag inte sluta, blev klar först vid 23-tiden. Det tog ändå sin lilla tid med alla momenten, att klippa ut och nåla hit och dit. Det blev en del svordomar när vadden skulle på plats och även snöret var svårt att få i på slutet. Fick lite ont i ryggen av att sitta vid symaskinen i fem timmar så jag skulle nog gjort detta tidigare. Men så fint det blev! Jag är jättenöjd. Känner mig stolt och lite händig som har sytt något åt lilla älsklingen. Hoppas, hoppas han kommer gilla det.

Jag hade sett instruktioner på nätet men fick tips av en vän att det gick att köpa färdigt mönster i en syaffär i närheten så det gjorde jag. Mönster, tyger, vadd, kantband, snöre och dragsko kostade totalt nästan 300 kronor så det kanske inte är så stor prisskillnad mot om man köper ett färdigt. Men jag ville sy ett själv och det är ju kul att få välja tyger och få ett nest som är helt unikt. Gillar verkligen det söta uggletyget och det på baksidan är i khaki som matchar en av ugglorna. Jag lär mig bäst genom att se saker på bild så jag hade hjälp av den här sidan och denna utöver mitt mönster.

Några extra slag

Det började i onsdags i förra veckan. Min livmoder har inte växt så bra de senaste veckorna, kurvan som den följt har planat ut. Min barnmorska sa redan för två gånger sen något om att den måste växa si och så mycket för att få godkänt annars skulle vi skickas på tillväxtultraljud på sjukhuset för att kolla upp så allt var bra med lillen. Jag fick därför en extra tid i onsdags för att mäta livmodern.

Jag var inte oroad men lite nyfiken på hur det hade gått. Låg där på rygg på britsen i hennes rum och hon mätte SF-måttet. 32 cm nu, jag fick godkänt men bara precis. Hon kommer fortsätta hålla koll. Sen lyssnade hon på lillens hjärta med dopplern. Hon höll på en bra stund men jag låg och tänkte på annat. ”Låter det inte bra?”, sa jag till slut och då sa hon ”nja, jag hör extraslag”. Hon sa att hon skulle ringa till det stora sjukhuset och fråga om råd. Jag kände mig inte direkt oroad men tänkte att det är ju bra att utreda allt som är avvikande.

Just den morgonen hade jag huvudvärk, vilket jag sällan har. Det började kvällen innan och hade inte släppt. Visserligen kändes det som om jag hade en liten förkylning på gång som ännu inte brutit ut. Så jag bad henne kolla mitt blodtryck när jag ändå var där. Jag tror att hon hade tänkt göra det ändå. Jag var helt hundra på att det skulle vara bra så när hon rynkade pannan och mätte om det blev jag förvånad. Det var 140/85 nu och jag har hela tiden legat på 120/60 eller lägre. Jag vet att det inte räknas som jättehögt men det var förändringen som oroade henne i kombination med min huvudvärk. Jag började själv direkt tänka på begynnande havandeskapsförgiftning. Hon frågade om jag märkt att jag blivit mer svullen eller gått upp i vikt. Jag fick lämna urinprov och stickan visade att jag läckte lite protein. Hon ville att jag skulle komma tillbaka redan om två dagar för att mäta om blodtrycket. Hon sa att jag måste höra av mig om jag börjar må sämre, till MVC på dagtid eller till förlossningen på jourtid.

Jag gick därifrån och tankarna snurrade. Jag promenerade den korta vägen hem, långsamt, genom en park. Mådde inte riktigt bra, just huvudvärken störde mig. Det kändes så konstigt att gå dit för att mäta livmodern och istället få reda på två nya problem; lillens extraslag och min något ökade risk för havandeskapsförgiftning. Jag var inte speciellt oroad men ändå kom tankarna på att ”jaha, kommer vi få ett hjärtsjukt barn nu”. Överdrivet, jag vet. Tänkte även på hur det skulle bli när jag skulle tillbaka till henne på fredagen OM det skulle visa sig att mitt blodtryck skulle vara ännu högre då och OM det skulle sluta med att vi blev skickade till sjukhuset och sen ledde det ena till det andra så att det skulle bli en igångsättning inom några dar. Jag var i vecka 37 och inte redo. Började tänka på att vi ju inte hade köpt hem blöjor än eller att alla lillens kläder låg otvättade i vardagsrummet med prislapparna på. Var helt medveten om vilka luftslott jag byggde upp i huvudet men tänkte att det är en normal reaktion och det nog är bra att få utlopp för sina fantasier snarare än att bli rädd.

Jag som varit så pigg hela graviditeten. Så fick jag foglossning över en natt och nu kom detta bara också över en natt. Märkligt hur lite man vet vad som ska hända egentligen. Men jag kände och känner en sån oerhört tacksamhet för hur noga vi gravida tas om hand och kollas upp här i Sverige. Jag tänker att i många andra länder kanske en gravid kvinna inte får sitt blodtryck kollat en enda gång under graviditeten och då kan ju tillstånd som havandeskapsförgiftning missas och få dystra konsekvenser för både kvinnan och barnet.

När jag kom hem frågade Olof ”gick det bra?” inne ifrån vardagsrummet. ”Nja”, svarade jag. En stund senare ringde vår barnmorska, hon hade pratat med personalen på sjukhuset. De hade inga tider för oss idag men sa att vi skulle lyssna på hjärtat på fredag igen och om extraslagen fortfarande hördes skulle vi komma in. De hade preliminärbokat en plats till oss.

Jag mådde inte så bra den dan, låg mest på soffan och tog det lugnt. Trots att jag kände viss stress för att jag inte packat BB-väskan eller tvättat småkläderna blev det inte att jag gjorde det. Googlade på extraslag hos bebis i magen och det verkade väldigt vanligt och nästan alltid helt ofarligt. Omoget hjärta, stod det. Men visst någon tanke kom väl på att tänk om man ska snubbla på mållinjen nu. Tänk om något går fel de här sista veckorna.

Fredagen kom och jag hade sovit dåligt av anspänningen. Min barnmorska frågade hur jag mådde och jag sa att huvudvärken nästan släppt helt och att jag kände mig bättre. Mitt blodtryck hade gått ned till 130/75 så hon var nöjd med det. Men ja, vi hörde extraslagen direkt när hon lyssnade på lillens hjärta med dopplern. Jag frågade om hon behövde ringa sjukhuset för att boka en tid till oss men hon sa att mottagningen som vi skulle till fungerade som en akutmottagning utan bokade tider. Hon sa att det nog kunde bli viss väntetid.

Jag skyndade hem och väckte Olof som hunnit sova tre timmar efter sitt nattpass. Stackars honom men han är van. Han har fått åka till kliniken för att vara med på äggplock direkt klockan sju på morgonen, när han just kommit innanför dörren. Och flera gånger har vi åkt direkt till flygplatsen för långresor, ja han har godkänt det för att slippa ta ut för många semesterdagar. Han är härdad min sambo.

Vi kom till mottagningen på sjukhuset och anmälde oss i kassan. De visste vilka vi var. Jag frågade sekreteraren om det gick att säga på ett ungefär hur lång tid det kunde tänkas ta. Väntrummet var nämligen smockfullt, till sista plats och det gjorde mig lite oroad. Hon sa att det inte gick att säga men mellan två till fem timmar kanske. De patienter som inte hanns med innan mottagningen stängde fick följa med upp till en avdelning på kvällen. Hjälp.

Det var otroligt mycket folk där, de flesta av kvinnorna hade magar i min storlek. Tror de tog hand om diverse problem som förvärkar, vattenavgång, blödningar, utredning för havandeskapsförgiftning och även diverse saker efter förlossningen för vissa par hade med sig små nyfödda i babyskydd.

Efter fyrtio minuter blev vi uppropade av en barnmorska. Äntligen hände det något. Följde med henne in i ett litet rum och jag fick sitta i en fåtölj medan hon kopplade upp mig till ett CTG. Lite stort kändes det, att vara gravid i vecka 37 och få göra CTG, sånt där jag bara sett på bild eller på TV. Sånt där som andra får göra. Nu var det min tur. Overkligt. Hon var äldre och erfaren och sa att lillens hjärta lät regelbundet och fint. Vi var inte oroade alls.

Efter bara en kvart var CTG:t klart och hon sa att vi skulle sitta ned och vänta på att få prata med en läkare och att denne skulle göra ett ultraljud. Troligen var extraslagen något helt ofarligt men vi behövde som sagt ett kort möte med läkaren innan vi fick gå hem. Så vi satte oss ned i väntrummet igen och väntade. Och väntade.

Jag vill inte låta otacksam men det är grymt jobbigt att vänta på något utan någon som helst tidsram. I början satt vi där hoppfulla och kollade upp varje gång läkaren kom och ropade upp någon. Tänkte snart är det vår tur. Bara det paret där som kom före oss. Till slut hade alla vi kände igen gått hem och nya kom hela tiden så väntrummet var hela tiden fullt. Det var oerhört varmt också och jag satt stressat och kollade på klockan. Vi hade en tid att passa på kvällen, en grej vi bokat om flera gånger redan.

Efter fyra timmar tänkte jag ”jag struntar i om jag är besvärlig” och gick fram till sekreteraren i kassan. Frågade henne försiktigt ifall vi blivit bortglömda men hon kunde se mitt namn i datorn på en lista. Tänkte att hon förstås omöjligen kunde veta när det skulle bli vår tur men jo då ”jag kan se precis hur många som är före er”. Okej. Det var sex personer. Eftersom mitt CTG sett så bra ut hade vi fått lägsta prioritet i kön och en massa patienter som kommit efter oss hade gått före. Med den fart som jag noterat att läkaren hämtade in patienter förstod jag att det handlade om kanske 2-3 timmars väntan till. Jag var så less, obekväm och varm. Höggravid i det där jäkla väntrummet med säkert 25 graders värme. Jag sa till sekreteraren att vi tyvärr inte kunde stanna längre men att jag kunde komma tillbaka på måndag morgon och hon rynkade inte ens pannan åt det utan sa att det gick bra.

Vi skyndade oss hem, i rusningstrafik, duschade, bytte om för att hasta iväg till det vi väntat på i flera veckor. Kom hem sent på kvällen och sen på natten blev jag sjuk. Inte konstigt efter all anspänning och dålig sömn. Sen natten mot måndag lyckades jag bara sova i två och en halv timme på grund av att tankarna snurrade kring hur det skulle gå, hur lång tid det skulle ta denna gång, vad läkaren skulle säga, vad ultraljudet skulle visa.

Så måndag morgon och jag gick upp i god tid. Hade då legat sömnlös i flera timmar så det var inget problem. Längtade snarare efter att komma upp och hemifrån. Jag körde till sjukhuset själv, Olof kunde inte vara borta från sitt jobb. Jag klarade mig utan honom men det är ju roligare att sitta och vänta tillsammans med någon och så missade han en chans att se lillen. Jag var där tio minuter innan mottagningen öppnade, ville verkligen hänga på låset för att om möjligt få träffa läkaren så snart det bara gick. Anmälde mig i kassan igen, det var en annan sekreterare än i fredags. ”Sitt ned så får du träffa läkaren snart”. Hoppfullheten kom tillbaka. Efter en kvart kom en kvinna utan namnskylt och ropade upp mig. Anade att det var för bra för att vara sant. Hon var barnmorska och ville ta ett nytt CTG, ett dagsfärskt. Jag hade misstänkt att de nog skulle vilja det. Även hon sa att hjärtrytmen lätt jättebra. Hon tog mitt blodtryck också som var 130/70.

Sen när hon kopplade bort mig från CTG:t sa hon ”ja du får ju gå hem om du vill. Du behöver inte träffa läkaren”. Jag tyckte detta kändes jobbigt. Var det för att hon gjorde en egen bedömning att allt var bra eller var det för att de har sånna rutiner? Jag sa att hennes kollega i fredags sagt att vi skulle vänta på att få prata med läkaren och göra ultraljud, ja annars hade vi ju inte stannat i fyra timmar till och väntat! Och i så fall, vad var det för idé med att jag ens kommit hit idag? Bara för ett nytt CTG som en barnmorska tolkade som ”normalt”. Jag förstod vad hon antydde, att väntrummet redan var fullt igen och att jag som var ”frisk” tog upp onödig tid och plats. Det kändes som om jag var i vägen.

Jag sa något om att det beslutet vill inte jag ta, att dem får väl följa sina rutiner. Hon verkade förstå då att jag var inställd på att stanna kvar och sa att jag skulle sitta ned i väntrummet. Jag frågade om hon hade någon aning om hur länge det kunde dröja idag och hon sa att jag var först på listan just nu men om någon kom in med en blödning till exempel så skulle den gå före.

Så tillbaka till väntrummet. Hoppfull. Kollade på klockan. Försökte fördriva tiden med mobilen. Det var så jäkla varmt igen. Jag hade glömt ta Panodil och nu kom febern tillbaka. Snuvan, förkylningen, svettningarna, sömnbristen. Jag kände mig helt ur form. Ovissheten. Väntan. Olof var inte med så jag vågade inte gå på toa, vågade inte ta frisk luft utanför entrén.

Först på listan? Efter två timmar fick jag äntligen träffa en läkare. Högsta vinsten på lotto. Tunnelseende. Inget annat spelade någon roll. In på hennes rum och hon sa att jag sökte för extraslag hos barnet i magen. ”Oftast är det inget farligt men vi vill alltid kolla upp detta och jag ska göra ett ultraljud på dig nu och om jag ser något som behöver gås vidare med så får du komma till en kardiolog”. Inte ett endaste ord om att det var onödigt att jag var här. Inte den minsta antydan utan snarare ”det här vill vi kolla upp”. Upprättelse. Lättnad.

Hon gjorde ultraljud, kollade över lillens anatomi lite grovt. Han är så stor nu så det är svårt att se på skärmen tycker jag. Bara delar av honom får plats i bild samtidigt. Sen fokuserade hon på hjärtat, höll på i säkert tio minuter. Anatomin är bra, det rör sig symmetriskt. Hon höll på med olika inställningar, kollade flöden och pulsationer. Hon såg att det kom extraslag ibland men så sällan att det inte har betydelse. Hon tog sig verkligen tid, var noggrann. Det kändes bra. Allt med henne kändes bra.

Kontentan är att lillen har ett omoget hjärta. Ett omoget retledningssystem. Det är vanligt och ofarligt. Jag glömde fråga om det försvinner till förlossningen eller strax efter. Hon sa att jag inte skulle oroa mig och det har jag inte gjort men det kändes självklart skönt att få det undersökt.

Jag gick förbi det fulla väntrummet, ut i friska luften. Svettig av febern och värmen, ville bara hem och slita av mig kläderna. Sms:ade Olof att det såg bra ut. Körde hem, duschade, hann sova på soffan i en timme innan jag skulle iväg till ett annat möte. Var inte mig själv efter bara 2,5 timmes sömn under natten. Skyndade hem från det mötet och sov igen, denna gång två timmar. Kände mig lite mer normal sen.

Nu är det över. Utrett. Passerat. Vi har köpt hem blöjor och jag har tvättat bebiskläderna. Packat BB-väskan. Vecka 38 och jag har sovit mycket bättre sen anspänningen släppte. Igår var mitt blodtryck 120/70 och inga extraslag hördes med dopplern hos barnmorskan. Och min livmoder har växt hela två centimeter på en vecka och når nu upp till normalkurvan igen.

Idag gifter sig en vän. Vi var bjudna till bröllopet men jag fick tacka nej. Det är i Vancouver, Kanada. Kan inte flyga dit i vecka 38 liksom. Men vilken anledning, världen bästa anledning. Jag hoppas dom får en fin dag.

Oktober

Oktober är här. Månaden då jag tror att du kommer födas. En märklig känsla, ett litet pirr i magen. Så många höstar som har passerat i mitt liv och nu kommer denna som är så speciell.

Oktober för mig är att vara barn, att gå hem från skolan i mellanstadiet med rosa Fjällrävenryggsäck, kanske stövlar. Fingervantar. Gula löv över asfalten. Cykla till gympan på kvällen med dynamolyset tänt på min oväxlade cykel. Gångvägen genom skogen upp till vår gata. Kvällar som är kalla och stjärnklara när jag går från min bästa vän och hem. Eftermiddagar som fortfarande är varma, behöver inte jacka under leken på skolgården.

Jag har alltid gillat hösten. En årstid utan krav. Lite tråkigt att dagarna bli kortare och mörkret kommer så tidigt nu. Det hände så fort. Kände mig inte riktigt klar med sommaren och bad.

Alla i min familj fyller år på hösten och vintern. Alla i Olofs familj fyller år på våren och sommaren. Blir lilla älsklingen mer som mig då? I början tänkte jag mycket på det – att jag nästan var gravid med mig själv. Inte så långt ifrån, bara veckor.

För ett år sen idag. Avresa västerut. Ett hem som dagarna innan var fyllt av resväskor på golvet, högar med kläder, bra att ha saker, viktiga dokument. Guideböcker. Tvättmaskinen gick varm och jag åkte runt på alla små sista minuten ärenden medan Olof jobbade till kvällen innan.

Nu. Ett hem fyllt av högar med nya saker. Verkligen nya för oss. Jag tvättar – små kläder och hänger upp på torkställningen i vardagsrummet. Packar en annan sorts väska. Mjukt toapapper har jag aldrig tidigare tagit med mig på någon resa. Försöker läsa på, försöker förstå hur livet med dig kommer bli. Men ingen guidebok i världen kan förbereda mig för det här. Och jag som är van att vara reseledare och ha fullständig kontroll vet inte ens när planet går.