Min yngsta son, O, är 4,5 månader nu och jag tycker det här är en fantastisk ålder. Han är en glad kille som skrattar ofta och gillar att ”prata” med oss. Han har blivit så nyfiken på omvärlden den senaste månaden. Ibland vrider han huvudet nästan 180 grader för att titta efter något. Han har lärt sig rulla över från rygg till mage och orkar nu ligga med huvudet upp i tio minuter utan att bli trött. Han gör kryprörelser med benen och lyfter rumpan men kommer ingen vart än. När storebror var i samma ålder var det en vän som sa till mig att jag skulle njuta så länge han stannade kvar där jag lämnade honom. Jag tänker på det nu. Även om jag såklart tänker framåt och är nyfiken på vid vilken ålder O kommer börja krypa och gå så uppskattar jag den fasen vi är i just nu på ett annat sätt än förra gången. För nu vet jag liksom att det kommer komma så mycket annat sen. Det är skönt att ha en bebis som stannar kvar på filten när jag lämnar honom där.
För en två veckor sen fick jag ganska plötsligt en väldig lust att resa. För att få nya intryck, göra något för mig själv och bryta av den lite monotona vardagen med två små barn. Det var också för att jag tänkte tillbaka på hur det första året var med storebror och med facit i hand kände jag att den ålder som lillebror är i nu är den lättaste åldern att resa i. Om man ska resa med barn. Jag ammar ju så lillebror O kan få all mat han behöver, när som helst, var som helst, från mig. Han har ännu inte börjat äta vanlig mat mer än lite mosad banan ibland. Han kan som sagt ännu inte krypa iväg och är allmänt väldigt behändig. Han gillar att sitta i knät, bli buren i famnen eller i sele. Han gillar att ligga på en filt på golvet och gympa. Han sover hyfsat bra på nätterna och sover rätt många timmar på dagarna fortfarande. Jag skulle på allvar kunna tänka mig att resa bort med honom just nu. Tre nätter i en stad, i ett annat land som inte har för varmt väder skulle vara lagom. Miljöombyte för mig och vi skulle ta dagarna i lugn takt. Innan min reseplanerarhjärna började varva upp alldeles kom jag på att lille O inte har något pass än och där punkterades drömmen för här där vi bor har det varit månadslånga köer för att ens boka en tid hos passcentralen. Att åka någonstans i Sverige lockar mig inte alls på samma sätt. Jag såg framför mig hur vi skulle återbesöka någon trevlig plats där jag redan varit eller upptäcka något nytt och nu sitter jag här ikväll och grämer mig.
Jag återkommer hela tiden till känslan att jag vill göra det här igen. Det känns för sorgligt att det skulle vara för sista gången. Lille O med sina knubbiga lår och runda kinder. Jag tänker på att jag har varit med sen han föddes, såklart, och sett hans grova armrörelser blir allt mer kontrollerade. Första gången han kunde greppa en leksak på riktigt. Och nu hur finmotoriken blir allt bättre. Hur glad han är över att kunna rulla över till mage och se sig omkring. Hur han kiknar av skratt när vi killar honom på magen. Hur han kan vakna bredvid mig och se på mig och börja le. Hur han sover tätt intill mig varje natt med sina små fötter mot min mjuka mage. Ofta med en hand mot mitt bröst efter han släppt taget. Min fina, fina älskling. Jag vill inte att den här tiden ska ta slut. Ibland tänker jag på honom och storebror som äldre. Som skolbarn eller som en tonårspojke som jag ser på bussen. Så svårt att förstå, hur fort tiden går. Jag vill spara dem som dem är nu. O är fyra månader och jag vill alltid minnas det här.
Att gå vilse 