Lugnare

Dagarna efter blödningen i måndags har varit lite upp och ned. Igår var en jobbig dag. Jag hade molvärk och det kom brunt och jag tänkte mycket på att det kan ta slut närsomhelst. Det bruna stör mig inte, visst det är en påminnelse om vad som hänt men det är molvärken som gör mig rädd. Det känns precis som inför mens. Som att det är början till något. Jag hade svårt att sluta tänka på det som hänt, på allting som vi gått igenom för att komma hit till vecka 9. När jag körde till jobbet kom tårarna. Rädslan att missfallet ska sätta igång. En annan typ av ovisshet. När jag jobbat ett par timmar fick jag så mycket att göra att jag inte hann tänka på annat än arbetsuppgifterna resten av dan och det var skönt.

Idag känns det bättre. Det har inte kommit en gnutta brunt och molvärken har släppt. Lite pirrningar i brösten och stickningar i sidorna. Jag åt lunch med en kollega som vet om vår historia. Hon har precis kommit tillbaka från semestern och frågade hur den senaste behandlingen gått. Jag sa att det gått bra, att jag var i vecka nio. Hon höll på att börja gråta. Det gör mig glad att veta hur mycket hon bryr sig om mig. Jag hade planer på en liten joggingrunda ikväll då det är något svalare ute äntligen. Men efter att ha kommit hem och ätit blev jag så fasligt trött så det blev soffläge i flera timmar istället.

Om två veckor ska vi på nytt ultraljud. Om det hade varit helt upp till mig hade jag velat kolla en gång i veckan att allt är bra, hjärtat slår, fostret har rätt storlek osv. Jag förstår att det inte funkar så, men för min sinnesro hade det varit bra. Nu får jag släppa på kontrollen och lita på att kroppen vet vad den gör. Och hoppas att detta slutar väl.

Från idyll till blod & MVC

Jag har inte skrivit på ett tag. Har jobbat mycket och sen har det varit konstant värmebölja. Jag orkar inte så mycket, sover jättedåligt då det är varmt inne och har inte känt mig inspirerad.

Igår morse tänkte jag på hur bra jag mår. Jag måste ha världens lättaste graviditet, så här långt. Mina bröst är varma och kanske något större men bara ömma om jag kommer åt dem. Ibland känner jag någon liten diffus molvärk i magen och på sidorna. Ibland kommer en svag våg av illamående, ofta om jag inte ätit på flera timmar. Om jag bara äter något, vad som helst, går det över direkt. Jag är inte speciellt trött (förutom av värmen), inte mer kissnödig, inte riktigt illamående. Jag kan äta all mat, är sugen på det mesta. Jag har det väldigt bra just nu. Det är enkelt.

Men så igår på eftermiddagen cyklade jag till stan. Riktigt fincyklade, långsamt och behagligt. Gjorde lite ärenden, lånade en bok på biblioteket, åt lunch på stan. När jag kom hem gick jag på toa. Trosan hade stora fläckar med färskt rött blod. Jag fick en chock. Tänkte direkt att detta var början på ett missfall. Från att ha tänkt att jag är gravid och så tacksam för att jag har en lätt graviditet (hittills) och även om vi är försiktigt optimistiska så tänker jag mig att hela hösten och vintern kommer bli annorlunda och att vi troligtvis får vårt barn i mars. Från dem tankarna till att berätta för alla att vi fått missfall, att ringa kliniken när de öppnar och förklara läget, att börja behandlingar igen, ovissheten, att gå på jobbet och fasa för andras gravidbesked och gråta inne på toa. Genast kastades jag ut från min trygga idyll.

Jag kände lite molvärk och var så fruktansvärt RÄDD för att nu skulle det snart börja. Låg på soffan ett par timmar, all energi gick ur mig. Men det kom inte mer färskt blod, bara brunt resten av kvällen och lite idag. Jag har läst det förut och googlade på det igen; det är vanligt med blödning i tidig graviditet. Jag skulle vilja veta om det var något jag gjorde. Var det cyklandet? Vi har cyklat massor av gånger och bland annat riktigt intensivt för bara ett par dar sen utan problem. Var det sköra slemhinnor? Hur ska jag våga ha sex efter det här?

En tanke var också, jag kan inte få missfall dagen innan första besöket på MVC. Det får inte hända igen. Men idag kom vi dit. Jag var lite tagen av blödningen och känslan av att det kan ta slut när som helst så det kändes nästan som jag fejkade som var där. Att jag var på fel ställe. Vi hade ett långt samtal med en barnmorska som var väldigt inkännande och försiktig. Olof var med och hon frågade en massa om min hälsa och livsstil. Vi bokade in tid för ett nytt ultraljud om bara två veckor, blodprover och KUB ultraljud i vecka 13. Jag berättade om blödningen och hon sa att det var helt normalt och att det kanske kunde vara från cervix.

Vi är ju lite härdade och skeptiska efter alla år och all IVF så det kändes konstigt när hon pratade som om det är helt säkert att jag kommer föda ett barn. ”När du är i vecka 18”, ”när förlossningen blir i mars”. I mitt huvud är det fortfarande ”om jag är gravid då”, ”om vi kommer så långt”. Olof kände likadant.

Det kändes bra efter besöket och med de inbokade tiderna som för de mesta hamnade på mina lediga dagar. Efteråt stannade vi till och åt lunch på en enkel fiskrestaurang på en brygga och sen cyklade vi långsamt hem. Jag har gått in i vecka 9 idag och fortsätter att ta en dag i taget.

Hjärtslag

Idag var det dags för VUL. Jag är i vecka 8 (7+1). Jag har inte känt mig speciellt nervös eller otålig de senaste dagarna men idag när jag gick lite tidigare från jobbet knöt sig magen av nervositet och obehag. Jag tänkte på hur jag skulle hantera ett negativt besked. Hur man rent praktiskt går vidare om det skulle vara en MA.

Men idag sken solen och lyckan mot oss. Jag är gravid – på riktigt! Vi fick se ett foster, i precis rätt storlek. Vi fick se hjärtat slå. Och vi fick en bild med oss hem på vårt underverk. Äntligen! Jag har drömt så länge om att komma så långt som till att få göra det första ultraljudet och få se hjärtat slå.

Vi gick därifrån aningen chockade. Även om min magkänsla sagt mig att allting är bra där inne så var det ändå konstigt att få det bekräftat. Nu känns det på riktigt och jag tror det blir en annan känsla för Olof som inte känner det jag gör kroppsligen. Ikväll gick vi ut och åt middag på en nyöppnad restaurang i närheten. Efteråt gick vi en stilla promenad i området. Vi är båda lediga imorgon och har gått in i ett avslappnat läge. Värmen hjälper till också.

Igår höll jag en nyfödd bebis i mina armar. Jag hälsade på en vän på BB och fick hålla en ljuvlig liten flicka som inte ens var ett dygn gammal. Det kändes både overkligt och peppande. Jag tyckte hon var så liten men hon vägde 3200 g och var helt normal, det är jag som inte är van vid nyfödda eller bebisar. Jag kände hur mycket jag ville ha ett eget barn. Och när jag höll henne i mina armar tänkte jag att det här kanske blir min verklighet i mars nästa år. Då kanske jag får bli mamma.

Om att livet är skört

I torsdags lunchade jag med mamma. Mina föräldrar gillar att resa, precis som jag och Olof gör så när vi träffas brukar det nästan alltid bli prat om resor i någon form. Denna vinter som var satt vi hemma, rädda för att missa en behandling om vi åkte någonstans. Vi hann verkligen många behandlingar men det var inte bra för mitt psyke att bara tänka på barnlösheten och IVF typ dygnet runt. Så i vinter tänkte vi göra en resa, i januari, någonstans åt Asien-hållet. Nu blir ju dem planerna lite ändrade, om allt går väl med graviditeten. Mamma frågade var jag skulle vilja resa och från min långa mentala lista nämnde jag några ställen bland annat Bali.

Bara timmar senare såg jag på nyheterna om den tragiska flygolyckan där ett plan från Malaysia Airlines kraschat i Ukraina. Detta berörde mig av flera anledningar. Jag tänkte på att jag en gång flugit med samma bolag på samma rutt; Amsterdam- Kuala Lumpur. Det var länge sen nu, jag var ung och på väg till Australien, min allra första långresa. Jag minns som igår hur jag stod vid gaten på Schiphols flygplats och såg genom de stora glasfönstren hur personalen jobbade för att tanka och fylla på planet inför avgång. Det där planet som skulle ta mig med ut i världen för första gången. En liten artonåring med många drömmar.

Bilderna på Tv visade svart rök i fjärran och närbilder på spridda och söndriga flygplansdelar. Bilder på ett antal röda pass på en åker i östra Ukraina. De var av olika nationalitet, det kunde jag se bara på omslaget. Och bilder på en Lonely Planet guidebok om Bali liggandes i gräset. Den såg helt oskadd ut.

Jag tänkte att det kunde lika gärna varit Olof och jag som satt på det där planet. På väg till en efterlängtad semester någonstans i Asien.

Förra året flög jag tolv gånger. Tolv starter och tolv landningar. De flesta var kortare anslutningsflyg i Europa på en eller två timmar. Men ett par resor var längre, 10-11 timmar. Och jag tänker på hur det brukar vara att gå på ett sånt flyg. De är större, tar fler passagerare så det tar längre tid innan alla satt sig. Vi brukar bara ha en liten ryggsäck som handbagage men vi brukar studera andra som kämpar med att få in sin väska på hjul precis ovanför där dem sitter trots att det kanske redan är fullt. Sånt brukar ta lite tid. Det är alltid lågmäld instrumental musik på medan man tar sin plats och väntar på att taxa ut, för att lugna tror jag. När flygplanet väl lyft ser i iallafall jag fram emot middag eller lunch, för då har man något att göra. Det är lite kul att se vilka rätter man får välja mellan. Ibland är flygplansmaten riktigt god, ibland bara sådär. När alla har ätit har det gått kanske 1,5 – 2 timmar och då, om inte innan, väljer man ut en bra film att se. Nuförtiden finns det massor att välja på och många filmer är så nya att de fortfarande visas på bio här hemma. Sen ska alla gå på toa och så släcks kabinen ned, även när man flyger på dagtid. Jag brukar titta på den elektroniska kartan över vilka länder och städer vi flyger över. Hastighet och höjd. Tid kvar till målet. Sånt intresserar mig.

Och mitt i allt detta, kanske hade dem precis ätit upp maten och knäppt på den där nya filmen, lutat sätet bakåt och gjort det så bekvämt man bara kan under sin filt. Då exploderar planet och alla dör. Jag undrar om någon hann reagera. Kanske ta sin anhörigs hand. Kanske tänka att nu dör jag. Det skulle ju inte sluta så här.

Kvar finns anhöriga som står och väntar på kära som aldrig kommer. Hemmet lämnades lite slarvigt i all hast av barnfamiljen som insåg att taxin stod och väntade nere på gatan. En namnbricka hämtas aldrig upp på en konferens i Melbourne. Den där unge universitetsstudenten som sparat länge får aldrig komma till Bali för att surfa och beundra risfälten.

Jag är inte rädd för att flyga men sådana här saker blir en stark påminnelse om hur skört livet är. Hur snabbt det kan gå. Olof säger att det är större risk att bli påkörd med bilen på väg hem från jobbet och jag vet att statistiskt är det ju så. Men det är något med känslan av att vara utlämnad på ett flygplan och när något går fel är det så många som dör samtidigt. Jag sitter i soffan och ser Tv-sändningar från en åker i Ukraina och kramar Olofs hand och är så glad för att vi lever. Ännu en dag till.

 

Att ringa MVC

Ungefär samtidigt som vi bestämde oss för att försöka få barn våren 2011 köpte vi en ny lägenhet med inflyttning i slutet av sommaren. Vi skulle då flytta till ett för oss helt nytt område i staden. Jag var vid denna tidpunkt väldigt optimistisk och trodde att jag skulle bli gravid inom tre försök. Redan innan vi flyttat spanade jag in den MVC som låg i vår nya stadsdel. Den verkade bra och jag sparade länken som en favorit i min dator. Jag kunde riktigt visualisera hur jag gick in i byggnaden på mitt första trevande besök. Jag tänkte det här blir ju perfekt, snart får jag ringa dit.

Just det där med att ringa MVC, få meddela att jag var gravid och komma dit på besök var något jag tänkt på i många år, även innan vi försökte få barn. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som lockade mig så, kanske att det är en symbol för att en ny fas i livet har börjat. Den gravida fasen. Lite känslan av att få vara med i en exklusiv klubb.

Åren gick och jag kände mig allt mer naiv som trott att jag skulle få ringa dit redan sommaren 2011. Så blev det ju inte.

När jag blev gravid i februari i år var min första tanke inte att ringa till MVC. Vid det laget hade jag suttit och läst bloggar om graviditeter som slutat illa i flera års tid och lärt känna en IVF-vän som tyvärr haft flera missfall. Jag var väldigt försiktig. Det var omtumlande på alla sätt att äntligen bli gravid efter så mycket kämpande.

Den andra veckan under min graviditet blev jag sjuk och låg hemma utslagen på soffan i sex-sju dar. Jag orkade inte mycket mer än att se på Tv och surfa på plattan, och då dök tankarna upp på det här med att ringa MVC.

Det var en fredag och jag beslöt mig för att ringa det där samtalet som jag drömt om i så många år. Jag tror att jag tidigare sett på samtalet lite som att få en sorts bekräftelse, ett godkännande, men så kände jag inte alls nu. Inte det minsta. Jag ville boka in en tid som inte krockade med mitt jobb eftersom vi då var mitt uppe i en period med extra tung arbetsbelastning och det var svårt att ens få gå en timme tidigare på eftermiddagarna.

Så jag tog ett djupt andetag och ringde. Fick prata med en barnmorska. Hej, jag ringer för att jag tagit ett test som var positivt, jag är gravid. Ungefär så sa jag, minns inte exakt. Ska du behålla graviditeten?, frågade hon. Det var som en käftsmäll. Hur menar hon? Ska jag behålla graviditeten? Plötsligt blev det så uppenbart att jag levde i min värld där allt och åter allt i flera år kretsat kring att bli gravid, behandlingar och IVF. Mina intensiva tankar dygnet runt som just då uteslutande kretsade kring att vara gravid. Självklart visste inte denna barnmorska något om mig. Men jag blev paff. Det var som en kulturkrock. Men jag svarade ja och hon frågade när min senaste mens var och jag sa att vi gjort IVF så jag visste exakt hur gammalt embryot var, hon sa inget speciellt om det. Jag fick en tid två veckor senare. Hon förklarade att första mötet handlade om allmän info och kost, tror jag. Själva inskrivningen var senare.

Jag sms:ade till min IVF vän att jag äntligen ringt MVC, min stora dröm. Jag skrev dem orden. Min stora dröm. När Olof kom hem från jobbet pratade vi om samtalet med barnmorskan och att vi båda ville göra KUB-testet. Om vi kom så långt. Vi stod i köket och lagade mat kommer jag ihåg. Nykära och förväntansfulla.

Dagen efter, en lördag, vaknade jag och gick på toa. Då kom blodet. Jag förstod direkt. Efter allt jag läst och hört hade jag inga illusioner om att det kunde vara något annat än ett missfall och det var skönt. Jag grät mycket den dagen och blodet rann och jag hade min vanliga jobbiga mensvärk.

Förutom de första tankarna på jaha nu får jag vara med om ett missfall också så var nog min andra tanke att jag hunnit ringa MVC. Efter år av längtan hade jag äntligen blivit gravid och till slut tagit modet och ringt dit och så får jag missfall nästa morgon. Fy fan vad grymt. Som en kniv i hjärtat kändes det. Som att någon där uppe inte kunde få låta mig vara glad ens för en stund. Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på det. Jag tycker det var orättvist.

På söndagen var jag fortfarande ledsen såklart men redan inställd på fler behandlingar. Det var det enda jag kunde känna tröst i, att fortsätta. Jag hade oerhört gärna börjat vår nästa FET redan då, vi hade embryon i frysen, men jag hade förstått att man alltid måste ha en vilomånad efter ett missfall.

På tisdagen ringde jag till MVC, för att avboka tiden. Jag bokade ju den på fredag eftermiddag. En annan barnmorska svarade. Jag sa att jag skulle avboka en tid och hon bläddrade i sina pappren för att hitta mig och frågade om jag ville boka en annan. Jag sa kallt att jag fått missfall (ringde från jobbet, i en liten skrubb, egentligen under ett möte) och hon riktigt drog efter andan i förskräckelse och beklagade. Det kändes som jag var den första som ringt och sagt så men det kan ju knappast vara fallet. När hon ändå var så empatisk sa jag att jag kände mig dum som ringt så tidigt men det sa hon att jag absolut inte skulle känna, dem ville få kontakt med gravida tidigt. Hon önskade mig lycka till. Det kändes skönt att ha det samtalet gjort.

På onsdagen när jag kom hem från jobbet hittade jag ett stort vitt kuvert i brevlådan. Det var från MVC. Kniven i hjärtat vreds om lite till. Barnmorskan hade visst sagt att hon skulle skicka hem diverse info till mig i väntan på besöket.

Och nu då. Jag är gravid i vecka sju. Vi ska på ultraljud på onsdag. Jag har tänkt en hel del på att ringa MVC men jag har inte varit i närheten av att göra det. Om ultraljudet går bra ska jag ringa till dem nästa dag. Förhoppningsvis får jag komma på ett besök också. På riktigt. Jag klarar av att detta kanske inte går vägen. Jag orkar fler behandlingar även om jag såklart inte vill. Men jag klarar inte av att ringa till MVC en gång till och avboka på grund av missfall.

Och det där stora vita kuvertet, det står fortfarande oöppnat i vår bokhylla i vardagsrummet.

Vecka 7

Idag började vecka sju. Så här långt kom jag aldrig i min första graviditet. Den tog slut en dag innan vecka sju började och jag strök ett streck över veckomarkeringarna som jag gjort i min almanacka. Jag har en bra känsla nu. Jag tror att det här är den gången då det kommer gå hela vägen. Ultraljudet är om en vecka, då får vi veta mer konkret om allt går som det ska.

Jag slutade med progesteronet i fredags och har varit nyfiken på vilka symtom som berodde på medicinen och vilka som var ”på riktigt”. Brösten är lika ömma nu som tidigare. Annars känner jag mig helt normal. Magen har svullnat av, är i samma storlek som innan behandlingen började. Ibland känner jag lite diffus molvärk. Två eftermiddagar har jag upplevt en våg av lätt illamående och min instinkt är att småäta för då känns det bättre, och småäta har jag gjort.

Idag var jag ute och sprang, i 5 km spåret. Hade inga krav på mig mer än att det skulle vara roligt. Jag gick en hel del, i alla branta backar. Det funkade jättebra att springa förutom brösten som gjorde rätt ont i början. Nästa gång ska jag testa med dubbla sportBH:ar och se om det blir någon skillnad. Jag har sedan länge anmält mig till Midnattsloppet som går i slutet av augusti och det är det jag tränar för nu. Förra året gjorde jag en tid jag var mycket nöjd med, speciellt med tanke på att banan var väldigt kuperad. I år tänker jag bara ta mig runt, utan några krav och njuta av folkfesten. Om jag mår bra då förstås.

Ett samtal i Prag

Sköterskan från kliniken ringde när vi promenerade på en gata i Prag. Det var sen eftermiddag och jag hade nästan givit upp och tillfälligt glömt det där samtalet som dem sagt skulle komma på testdagen. Vi hade precis suttit ned och ätit en god lunch på en taverna i en liten gränd med rödvita dukar och knarrande trästolar som påminde mig om Grekland.

Nu ringde telefonen och jag svarade och hon undrade hur det hade gått. ”Jo det har faktiskt gått bra”, sa jag. Kan fortfarande inte ta ordet ”gravid” i min mun, det är för stort, för högtidligt. Det passar inte mig, är nog något jag måste växa in i. Hon gratulerade och verkade genuint glad för vår skull. Hennes reaktion gjorde mig glad för när jag ringde till den andra kliniken i februari och berättade att ”det gått bra” har jag för mig att jag bara fick ett ”okej” till svar. När man jobbar med kvinnor som genomgår IVF och (förhoppningsvis) är införstådd med hur jobbigt det är för de allra flesta då tycker jag man kan kosta på sig ett grattis när någon ringer med sitt livs första positiva besked.

Jag stod på en trafikerad gata i Prag och tyvärr hördes det lite dåligt på grund av alla andra ljud. Men jag skulle fortsätta med Lutinus en vecka till, vilket jag redan läst i infohäftet. Och vi skulle boka in en tid för VUL vilket jag räknat med skulle bli en bit in i augusti då kliniken öppnade igen. Därför blev jag jätteförvånad när sköterskan erbjöd mig en tid 23/7, mitt under deras stängning. Med alla oljud runt omkring var jag tvungen att fråga igen om jag hört rätt. Tydligen kommer läkaren in bara en dag och gör något sorts uppsamlingsheat som jag förstod det, med mig och andra som plussat. Jag blev jätteglad.

Det jag upplevde som mest jobbigt under min första graviditet i februari var väntan på det där första VULet. Jag vågade inte tro, vågade inte riktigt vara glad förrän jag skulle få bekräftat att det fanns ett liv där inne. Att hjärtat slog och embryot var i rätt storlek. Det var allt jag tänkte på och räknade dagarna som var kvar till VUL. Den där fruktansvärda ovissheten var en psykisk terror för mig. Den här gången visste jag att kliniken skulle ha stängt och att väntan skulle bli längre än vanligt. Och kanske därför, för att jag visste förutsättningarna, kändes det okej och jag kände en acceptans som jag inte gjorde förra gången. Sen blev det en stor bonus när jag fick tid redan 23/7. Nu är det bara tio dagar kvar.

Jag sa hej då och tack för att du ringde och tunnelseendet försvann och så stod vi plötsligt där på en trafikerad gata i eftermiddagsvärmen i Prag och jag la ned min penna och mitt schema i handväskan igen och Olof tog min hand och vi fortsatte gå mot Kruttornet och Náměstí Republiky.

Hemma

Vi kom hem sent igår kväll. Det märktes att det varit varmt här hemma medan vi varit borta för det var 26-27 grader inne i lägenheten och svårt att vädra ut värmen innan vi gick och la oss då det fortfarande var 24 grader ute.

Jag tycker om att resa men samtidigt uppskattar jag att komma hem. Och det är väl svårt att känna den uppskattningen om man inte varit borta och hemifrån ett tag? Så idag njuter jag av att packa upp, tvätta alla svettiga kläder, ta på sig rena från garderoben istället för den återanvända outfitten som cirkulerat ett par varv. När allting har sin plats i badrummet, att kunna gå barfota inomhus, att kunna dricka kranvattnet utan tveksamheter och att det smakar gott. Även om det är jättetrevligt och lyxigt att äta ute flera gånger om dagen saknar jag till slut att bara kunna gå till kylskåpet, äta frukost helt rufsig och halvklädd och slippa välja ställe, vänta på maten och ge dricks överallt.

Det var flera år sen vi reste bort och bodde på samma ställe under en hel vecka. Hösten 2011 tror jag. En hel vecka i New York. Sen dess har det blivit resor delade på flera städer/platser. Vi tycker om det men det blir en del uppackande och nedpackande varje gång man ska byta hotell och det blir tröttsamt efter ett tag. Vi gjorde en helt fantastisk rundresa i höstas, var borta nästan en månad och bodde på tio olika hotell och då blev det himla mycket organiserande och packande. Mot slutet blev jag mindre noggrann med hur sakerna låg i sina påsar, bara det fick plats. Med lite inköp på vägen blev det också trängre i väskan. Men nu är vi hemma och det är så skönt.

Jag är i vecka sex nu och känner mig väldigt som vanligt. Ikväll tar jag den sista Lutinus och sen är det slut med alla IVF-mediciner. Hade jag inte vetat om det hade jag aldrig misstänkt att jag var gravid just just nu. Kroppen är helt stilla. Jag vet att det är tidigt än men det vore fantastiskt om det vore så här hela tiden. Kanske lite växtvärk i mage och bröst men annars ingenting. Att vara helt som vanligt. Det är med både nyfikenhet och lite skräck som jag undrar hur de kommande veckorna och månaderna kommer bli.

En hälsning från Wien

Vi är i Wien just nu och har det bra. Det finns så mycket att se och uppleva, maträtter och bakverk att pröva, museum och parker att utforska, och alldeles för lite tid. Det har varit varmt, 27-30 grader varje dag på resan. Lite för varmt för sightseeing tycker jag men kvällarna är fantastiska och vi har ätit varje måltid utomhus. Snart ska vi resa vidare. Imorgon går tåget till en annan stad. Tittar bara in här kort och säger hej och allt är bra med mig och magen. Jag känner mig helt som vanligt i princip. Det är svårt att tro att något är på gång där inne.

 

Foton från vackra, storslagna Schloss Schönbrunn som vi besökte igår och åt lunch, gick genom parken, satt i gräset och beundrade utsikten.

    

 

 

Packning & magsmärtor

Tack så mycket för alla gratulationer! Det gör mig jätteglad och jag känner verkligen stöd från så många.

Mycket tankar idag också. Mycket saker jag skulle vilja skriva om men känner inte att jag har tid. Behöver fortsätta packa inför imorgon. Jag brukar göra så, tycka att det är lugnt någon dag innan och sen sista kvällen är det ändå en massa småsaker som ska fixas. Så är det även denna gång.

Igår var jag på body pump, första träningspasset på tre, fyra veckor pga ÄP, sjukdom och bristande motivation. Det var skönt att känna svetten komma och musklerna bli varma. Jag tog det lite lugnare än vanligt mest för att jag känner mig så otränad. Det var en ny release och jag hade tankarna rätt mycket på annat håll så det blev inte världen kvalitetspass. Plus att jag kände av det magonda lite. Men idag har jag träningsvärk så lite nytta gjorde det nog.

Idag vaknade jag inte på bästa sätt. Kände hur något rann på huden och blev rätt orolig. Men det var Lutinus som gjort mina trosor helt blöta på konstiga ställen. Som tur är hade det inte kommit så mycket i sängen. Jag känner mig trygg med att jag tar progesteron och att kliniken vill att man fortsätter en vecka till vid ett positivt test. Just nu känner jag att jag nog skulle vilja ta det ännu längre.

Symtomen har ändrat sig. Igår och idag har jag knappt haft molvärk alls, och jag föredrar att ha den för då vet jag att något händer där inne. Och jag har lätt för att känna skillnad på molvärk och mensvärk så det oroar mig inte. Brösten är ömma när jag kommer åt dem men annars helt slappa. Jag känner mig väldigt normal i kroppen förut det magonda. Det började lite smått i helgen och har sen ökat för var dag. Smärtor runt magsäcken. Jag har haft magkatarr till och från i många år och det liknar detta men är inte alls samma. Det gör ont hela min vakna tid, oavsett om jag äter eller inte. Spelar ingen roll om jag sitter eller står. Det förtar verkligen allt jag gör just nu. Jag kände av det när jag var gravid i februari men det är värre nu. Så idag köpte jag Omeprazol och har tagit en tablett nyligen. Känns trist att börja med det redan i vecka 5 men jag kan inte gå runt på semestern (eller hemma) och ha konstant ont. Jag vill inte äta någon onödig medicin men var tvungen att välja. Hoppas att det är något övergående. Jag antar att det händer mycket i buken just nu rent hormonellt.

Mina multivitamintabletter tog slut idag och jag var som sagt på apoteket inför resan. Hade tänkt köpa de vanliga ”Kvinna” men så såg jag de som heter ”Gravid” och ja, jag köpte dom istället. Det känns stort, att få göra det men samtidigt är jag rädd för att ju mer saker jag köper, ju mer jag tror mig vara gravid, så kommer det sluta illa. Jag tror tyvärr dem tankarna kommer hänga med rätt länge.

Dags att fortsätta packa. Får se hur mycket jag kan/hinner/vill skriva under resan. Vi är borta en dryg vecka.

Kram ♥

 

Här är testen för söndag, måndag och idag. Jag tycker strecken är tydligare i verkligheten. TD är 3/7. Bilden går att klicka på för att få större.