Jag tänker mycket på de här dagarna för ett år sen. Jag visste inte då att han skulle födas snart. Jag hade svårt att förstå att jag inte i förväg kunde få ett datum för den största händelsen i mitt liv.
Jag trodde att jag skulle gå över tiden, intalade väl mig det för att inte bli besviken ifall han inte skulle kommit till bf. Men en torsdagskväll, några minuter innan Hela Sverige Bakar började satte det igång. Vattnet gick.
Jag ser på oktoberhimlen nu och tänker var vädret ungefär så här dagarna innan han föddes. Var det varmare eller kallare i luften. Hade träden och buskarna tappat fler eller färre löv. Jag minns att himlen var klarblå när vi körde på motorvägen, mot förlossningen, fredag morgon. Jag öppnade ögonen ibland mellan värkarna.
Idag vid lunchtid stod jag inne i en bokaffär i stan. När jag sträckte mig mot en hylla för att titta närmare på ett födelsedagskort tårades ögonen plötsligt av insikten att jag har ett barn som snart fyller ett år. Jag är så ofantligt lycklig och tacksam över att få vara mamma till min son.
Att gå vilse 