Om ett husköp

Vi har köpt ett hus. Jag börjar jobba igen om en vecka. Vår yngsta har fyllt ett år i helgen.

Jag är helt slut. Har inte sovit bra på över en vecka. Anspänningen. Ovissheten. Hjärtklappning. Telefonsamtal och möten.

Husvisning med ett av två barn. En utdragen budgivning. Funderingar sent, sent på kvällarna när barnen somnat. Gör vi rätt? Är det det här vi vill? En barnvagnspromenad i området en väldigt kall torsdag för att se mer. Ett samtal från mäklaren. Huset är vårt.

Overklighet. Tomhet. Rädsla. Gör vi rätt? Vi älskar vårat område där vi bor nu. Men vi vill ge våra barn något mer. Ett eget hus och en fin tomt nära naturen.

Det har varit så mycket, den senaste veckan. Mitt huvud snurrar. Hjärtklappning. Uteblivna måltider. Hastande. Signaturer på många papper.

Och nu kasta sig in i att sälja våran lägenhet. Gör vi rätt? Jag behöver nog bara tid att smälta detta.

Om julen 2018

Jag hade tänkt skriva något om hur våran december och jultid var men det känns lite sent nu halvvägs in i januari. Men jag skriver ändå. Vill bara berätta om vår stora pojke H som nu vid dryga tre års ålder förstod så mycket mer än föregående år. Han började se på julkalendern varje dag på Tv men tappade intresset ganska snart pga att årets program riktade sig till äldre barn. Men han ville gärna öppna luckan varje kväll på sin kalender. Och ganska snart hade han öppnat fler luckor än vad han borde. Och ganska snart hade lillebror rivit bort luckor också.

Jag julpyntade en eftermiddag medan han var hos mina föräldrar, för att få göra det i fred. Direkt när han kom hem la han märkte till det och gick runt och tittade med stora ögon. Jag lyfte upp honom och vi kikade på små tomtar som jag nålat fast i köksgardinen. Det mesta pyntet fick hänga högt upp eller sitta på hyllor pga klåfingrig 10 månaders lillebror. Men vi klädde granen tillsammans och vi hade kunnat ha granen inne i år om det inte vore för lillebror som direkt hade vält den och blaskat med vattnet. Så den fick stå på vår inglasade balkong men vi kunde ändå beundra den genom altandörrens glas.

Vi bakade tillsammans, både lussekatter och pepparkakor, och han var så duktig med sin lilla minikavel. De hade även bakat pepparkakor på förskolan och han pratade mycket om det. Han var med i Luciatåget på förskolan och stod stilla och sjöng med (till skillnad från förra året) iklädd tomtedräkt. Jag och lillebror var där och kollade och jag kände mig stolt och glad för Hs skull.

Vi pratade om julafton, tomten och julklappar och han började fråga varje dag om det var dags. ”Kommer tomten idag?”. Han tittade ut varje morgon och frågade om det skulle komma snö idag så han fick göra en snögubbe. Vi firade jul ena dagen med Olofs föräldrar, syskon och barnens kusiner. Nästa dag med mina föräldrar. I år var första gången han förstod det här med presenter. Förra året var pappret nästan roligast. Tomten kom och han blev inte alls rädd utan gick fram och hälsade.

Han är tre år och tre månader nu och jag är så glad för hans ”nya”, mognare jag. Allt blir roligare. Han förstår så mycket och frågar hur, varför, när. Och jag som i många år haft väldigt blandade känslor kring julen (och ännu mer medan vi kämpade för att få barn) gladde mig nu åt alla traditioner och alla minnen från min barndoms jular. Jag vill göra allt det där igen, för mina barn. Med mina barn. Det känns annorlunda nu. Jag har en egen familj.