Förkylt

Jag skrev att barnen inte varit sjuka på ovanligt länge. Och då hände det såklart. Lillen, 10 månader, blev dålig först. Förkylning med jobbig hosta, slem som han hade svårt att hosta upp, snor i floder. Feber som kom och gick under flera dagar. Nätterna har varit hemska. Har fått spola hans näsa flera gånger per dygn för att han ska kunna amma. Annars fick han släppa bröstet varje gång han behövde andas och han grät. Det känns som ett övergrepp att spola hans näsa när jag måste tvinga bort hans små händer som försöker värja sig och han blir upprörd och skriker och gråter. Måste påminna mig om att det är för hans skull. Att jag inte är ond. Jag har försökt lägga honom i lätt högläge men han stannar inte kvar i sitt neste. Han har sovit väldigt oroligt. Varit vaken minst varje halvtimme vissa nätter. Alltså har jag varit vaken minst varje halvtimme. Ibland har inget annat funkat än att han sovit på mig, när jag halvsuttit upp.

Storebror, 3 år, blev dålig ett par dagar senare och deras sjukaste dagar tajmade varandra. Storebror fick feber och rethosta som höll på i timmar när han skulle sova på kvällen. Han låg och gnydde och ropade och yrade inne i sitt rum och hostade så han kräktes. Vi var inne hos honom nästa hela tiden. Olof sov hos honom flera nätter. Vi försökte med högläge även hos honom men han kastade undan kuddarna. Att höja under sängen går inte för han lägger sig tvärs i sängen och ibland med huvudet i fotändan. Så svårt för en treåring att förstå att vi försöker hjälpa honom. Han fick till och med isglass en sen kväll inne i sin säng, eftersom han hostade så mycket att han fick ont i halsen. Den glassen minns han ännu, trots feberdimman.

Det har varit en påfrestande vecka med väldigt upphackad sömn och lillebror har jag i stort sätt burit runt på höften i flera dar då han varit extremt mammig när han varit dålig. Jag är så glad över att Olof inte jobbat nätter just nu. Vet inte hur jag skulle klarat av två sjuka barn som båda behövde mig hela tiden på kvällen och natten om jag varit ensam hemma. Men nu har det äntligen vänt och de är båda mycket bättre. I natt sov vår minsta älskling mellan oss i sitt neste helt utan snuva. Han andades så tyst att jag knappt kunde höra honom. Fick luta mig tätt intill. Fick känna efter den varma luften under näsan. Sån kontrast till den plågade, ibland nästan ångestfyllda bebis han varit. Jag är så tacksam att det är över och tänker på familjer med kroniskt sjuka barn eller syskonskaror där infektioner går runt, runt i veckor. Och mirakulöst nog har vi vuxna inte blivit sjuka (än) trots hundratals hostningar rakt i ansiktet.

Att orka lite till

Jag hade tänkt skriva något annat egentligen.

Vi har haft ett par veckor som känts lite bättre. Mindre tystnad oss vuxna i mellan och lite mer värme i vår relation. Jag har känt mig tacksam för att vi inte varit sjuka sen i september. Nöjd över att jag fortfarande ammar och samsover med min lilla son. Jag tänker mycket på hur snabbt han utvecklas och växer. Och om det här är sista gången. Jag har tagit mig till öppna förskolan och träffat lite folk. Varje gång jag gör något sånt tänker jag att jag borde göra det oftare. Ta mig hemifrån. Se något annat. Få nya intryck. Jag känner att det är så viktigt men ibland svårt att få till.

Men så vänder det. För lite sömn. För utmanande barn. Och andra saker. Jag märker hur känslig jag är. Jag är tacksam för mycket men samtidigt så nära gränsen till vad jag orkar. Och vissa dagar orkar jag knappt vår vardag, där barnen ska tas om hand och pysslas om och passas upp varenda minut från morgon till kväll. Med skilda behov. Förhindra bråk. Omvänd psykologi. Minerad mark. Vändningar från snäll lek och skratt till utbrott och rivmärken på min lilla.

Jag vill bara vara ifred en stund. Jag vill äta en hel måltid i lugn och ro. Jag vill läsa i en bok under tystnad. Jag vill ta ett bad och lyssna på musik. Jag vill lägga mig tidigt för att sova. Jag är mentalt trött.

I går morse tog orken slut när min treåring fick ett stort utbrott över att jag fortsatt plocka ur diskmaskinen utan honom, trots att han lämnade köket en lång stund. Jag tolkade det som att han tröttnat och inte längre ville hjälpa till. Men så kom han tillbaka och såg att lillebror och jag tömt den utan honom. Han såg uppriktigt ledsen ut. Det gjorde ont att se och jag försökte förklara. Storebror skrek och stampade i golvet. Lillebror skrek och ryckte i mina byxben. Jag började gråta. Storgråta. Tårar som jag hållit inne länge, länge. En morgon som innan dess präglats av krångel med frukost, speciella bestick. Saker som inte får delas, inte får nudda varandra. Torkas av. En droppe vatten. Av med kläder. Ska ta själv. Hälla ut. Störa sin bror. Det blev för mycket.

Men så händer det, att barnen både i går kväll och i kväll, kommit i säng en timme tidigare än vanligt. Och långsamt, varsamt, fylls min inre bägare på med energi i gen. För att orka lite till.