Lillen är en månad gammal idag.
De två första veckorna gick jag runt och försökte greppa att han kom så tidigt. Jag var så väldigt inställd på och övertygad om att han skulle födas i februari. Under hela graviditeten trodde jag det. De sista veckorna började jag även visualisera mycket kring hur jag trodde förlossningsdagen skulle bli men så blev allt så annorlunda. Bättre än förra gången men vissa saker blev inte alls som jag hoppats på ändå.
Det är lätt att ha en nyfödd. Vår son är nöjd och äter bra. På knappt en månad gick han upp ett helt kilo från sin lägsta vikt på BB. Amningen går lika bra som förra gången. Dock har jag inte alls samma tid att njuta av stunden och reflektera och beundra min son som då. Kan känna väldigt dåligt samvete över det, att lillebror inte får samma uppmärksamhet och egentid. Men vardagen med vår väldigt aktiva tvååring fortsätter liksom oavsett. Vi har lagt mycket fokus, den här första månaden, på att storebror inte ska känna sig utanför. Att det mesta ska vara som innan för honom.
Den här månaden har gått fort och ibland vill jag stoppa tiden. Funderade mycket under graviditeten på om alla veckorna, alla sparkarna och rörelserna från lillen där inne var för sista gången. Ville att det skulle vara klart och över men samtidigt inte. Just nu med en nyfödd i famnen blir jag direkt sorgsen när jag tänker på om allt det här är för sista gången. Att åka hem från sjukhuset med en nyfödd. De små lätena han gör. De mörka stora ögonen under natten. De små nakna fötterna mot min mage när vi ammar. Hans otroligt mjuka hud. Doften från hans huvud. Att han använder samma små kläder som storebror hade. Att jag tagit fram liggdelen till barnvagnen från källarförrådet och bäddat den omsorgsfullt. Att jag går på barnvagnspromenader på samma gator, i samma område och åker samma bussar som för två år sen och det känns som igår. Just nu vill jag njuta av min nyfödda son men jag vill också göra det här igen. Känner det så tydligt men vet inte hur realistiskt det är.
Att gå vilse 