18 månader

I nästa vecka blir min yngsta son 18 månader och jag funderar på att sluta amma honom. Men jag känner mig enormt kluven. Jag har haft flera tillfällen då jag känt att jag fått nog. Att hade det bara varit att sluta tvärt så hade jag gjort det där och då. Varma, klaustrofobiska nätter då han velat snutta varje timme och jag känt det som om jag knappt sovit alls. Stunder i soffan med långa, oklippta naglar och hårda nypor och medvetna tjuvnyp från en bestämd och stark kille. Jag vet att han kommer klara sig bra utan min mjölk.

Men samtidigt. Att säga hej då till något av det finaste jag varit med om. Jag vill inte. Jag tycker om det och han älskar sin plats vid bröstet.

Jag slutade amma storebror vid 15 månader för att han ville snutta på natten och jag klarade inte av mitt jobb med så mycket störd sömn. Det var januari och vintermörkt och vi ville dessutom komma igång med syskonförsök ganska snart. Jag var ledsen innan, storebror älskade bröstet. Jag vande honom av under en veckas tid, sov på soffan. När det var över var det som om han glömt bort alla våra stunder. Han gick aldrig mer till min tröja och letade. Han verkade inte ledsen alls. Och jag kände mig ändå lite fri.

Den stora skillnaden var att jag var övertygad om att vi skulle lyckas få ett syskon till honom och jag hoppades innerligt att få amningen att fungera så bra igen. Och så blev det tack och lov. Men nu när jag står inför detta en andra gång finns det inte längre några ”garantier” på andra sidan. När det här kapitlet tar slut så tar det antagligen slut för alltid. Den tanken får tårarna att rulla.

Inget av mina barn har tagit napp. Jag har gett dem näring, närhet, gos och tröst. Båda har sovit mellan oss i sängen i sina babynest. Lillebror gör det fortfarande. När jag är ledig och tillfälle ges sover jag middag med honom på dan. Då ligger han kvar på madrassen bredvid mig, hans nakna fötter mot min hud. Ibland en liten hand mot mitt bröst. Jag kan inte tänka mig en finare stund av närhet.

Men så kommer sämre nätter igen med tio uppvak. Det är jag som har vant honom vid att han får snutta på natten så jag kan inte bli arg. Men då tänker jag att nu är det dags. Att sluta. Jag vill sova hela nätter igen. En annan sak som väger tungt är att lillen ska börja på förskola om fyra veckor och jag känner att det inte känns rätt att han är van vid att amma till sömn på dan men kommer förväntas somna själv på en plastmadrass på förskolan. Samtidigt, är det klokt att ta den omställningen nu? Efter flytt till hus, nya tänder på gång, jag ska börja jobba igen i nästa vecka och sen det helt nya med förskolan.

Med min stora pojke önskade jag att han skulle ta initiativet att sluta amma. Att han en dag skulle vara ointresserad och visa ”nej”. Det hände aldrig och jag förstår att det inte kommer hända med lillebror heller. Det hade känts lättare om dem hade tagit beslutet åt mig.

Jag önskar att jag visste vad som var rätt. Det är slitsamt att inte få sova ordentligt men tanken på att beröva honom det bästa han vet är tung. De här åren, med amning och störd sömn, är ju ändå så få och antagligen som en blinkning i tiden om jag får leva ett långt liv och kan se tillbaka.

Juli

I en månad har vi bott i huset nu. Exakt på dagen. Det har varit en tuff tid. Jag har mycket att skriva om det. Mycket att berätta. Har svårt att finna tid. Och ibland ord.

Jag vill inte spela svår och verka kryptisk men det är jag väl ändå. Har svårt att förstå hur tiden, åren, går och händelser för länge sen kan kännas så nära. Igår kväll var hjärtat tungt av minnen av just den kvällen för så länge sen. För jag visste vad som var på väg att ske i vår familj. Dagen efter, idag, skedde det som ledde till en osynlig spricka, mellan oss, och tung, grå sorg för mig som jag höll hemlig i många år. Vi pratade aldrig om vad som hänt med varandra. Ibland kommenterade någon av mina föräldrar datumet, årsdagen, och jag reagerade som om det inte var någon stor grej. Men det var det. Jag fyllde dagböcker, skolkalendrar och matteblock med anteckningar. Dikter. Sifferkombinationer. Försökte hitta samband, tecken. Försökte kanske hitta mening i en, för mig, stor förlust. Nu i efterhand vet jag ju att den där dagen, när jag var tretton år, var en sorts brytpunkt eller kanske katalysator för saker som redan börjat gro. En sakta nedåtgående spiral av dåligt mående som sen tog åratal att snurra upp.

När mina barn möter sin första förlust vill jag finnas där för dem. Jag vill lära dem att det är okej att prata om sorg. Om saknad. Och att våga vara ledsna tillsammans.

Detta med tid. Tjugofem jäkla år sen och jag är mamma, sambo, husägare och samtidigt bor den ensamma lilla flickan kvar i mig ändå.