Jag vet inte hur länge jag har drömt om att få vara lagom gravid över jul. Jag har haft en bild i huvudet av hur det skulle vara och kännas. Julstök, bakning, mys i soffan på kvällarna, levande ljus och drivor med snö utanför. Firande med familjen med en lagom stor putande mage, bakom en röd kjol eller klänning kanske. Jag trodde att det skulle hända 2014 men det blev inte riktigt så. Men så i år blev det verklighet. Jag var ungefär i vecka 33 under julen. Kan inte säga att jag hann njuta eller sitta stilla så väldigt mycket med en aktiv tvååring som for runt. Men vid ett tillfälle stod jag och speglade mig och klappade lite extra på magen. Jag är inte en sån som går och klappar mig om magen annars.
Tidigare i höstas oroade jag mig en del för att vara gravid under vintern. Det här med halka och risken att ramla omkull. Har inte varit rädd för att landa på magen men däremot för att bryta en handled eller fotled i kombination med att vara gravid. Men nu har vintern hittills varit väldigt mild där vi bor och även om det är trist att inte ha snö som lyser upp ute mer än något dygn i taget så är det ur gravidsynpunkt perfekt. Trodde även att jag skulle behöva köpa en speciell gravidjacka men har hittills klarat mig med min vanliga, som jag faktiskt kan knäppa alla knappar på även om magen står ut rejält. Tror att det kommer gå ett par veckor till och det känns bra om jag inte behöver lägga pengar på något som bara behövs ett väldigt kort tag. Förra gången var jag ju gravid mellan februari och oktober och både kläder och väder var betydligt lättare och behagligare under den sista delen av graviditeten.
Jag är i vecka 35 nu och känner ”hjälp det är bara fem veckor kvar och vi har inte ordnat någonting”. Det har varit så otroligt mycket fokus på så mycket annat i flera månader nu. Alla problem med min brutna tå, ischiassmärta och förkylningar som gått runt i familjen. Den smygande förlossningsrädslan och Aurorasamtal på sjukhuset och psykologbesök på MVC. Bäckenbottenproblem som blivit värre och läkarbesök för det. Intyg efter intyg och samtal med Försäkringskassan för att de har svårt att fastställa min inkomst inför gravidledigheten. De har svårt att greppa att jag varit föräldraledig i olika omfattning under det gångna året och att jag vissa veckor jobbat heltid och en annan vecka tagit två dagar föräldraledigt istället. Olof och jag har pusslat så mycket vi kunnat med våra arbetstider för att vår son inte ska behöva vara på förskolan mer än nödvändigt. Och ändå har personalen på förskolan haft synpunkter på hans schema och lite annat som stulit så mycket energi av mig mentalt nu innan jul. Utöver detta vardagen med en tvååring med extremt stark vilja och som somnar som tidigast 21:30 varje kväll. Det är väldigt annorlunda att vara gravid denna gång. Inte mycket tid till reflektion nu det senaste.
Tycker graviditeten gått snabbt men har ändå känt att det varit lång tid kvar att hinna förbereda oss med det praktiska men helt plötsligt sitter vi här rätt så oförberedda. Kläder till en nyfödd har vi ju redan och ska bara tvättas upp. Babyskydd behöver vi köpa eller låna av någon då vi lånade ett till sonen förra gången men det börjar bli gammalt nu. Beslutet om syskonvagn har jag velat fram och tillbaka med. Sonen åker sällan vagn men ändå behövs det ibland tex när han varit sjuk och hängig eller får för sig att vägra gå eller när jag är ensam med honom i mataffären och behöver ha honom typ fastspänd och upptagen med min telefon för att han inte ska riva stället. Jag måste även i framtiden kunna spänna fast honom/ha honom sittande pga att han gärna vill gå ut rakt i gatan och leka. Har alltid tänkt att jag skulle unna mig en Bugaboo Donkey om vi fick två barn hyfsat tätt. Vagnen är dyr men har ett väldigt bra andrahandsvärde så vi kan sälja den vidare sen. Jag har även planerat att sy ett neste till den lilla nya. Sonen använder fortfarande sitt och jag vill att de ska ha var sitt. Det tog ca fem timmar att sy förra gången men behöver välja tyger mm och fram för allt ta mig tid att sy, ostört. En annan rätt viktig grej är att vi hade tänkt vänja sonen vid att sova i eget rum, dels för att han inte ska bli störd av skrik från vaken bebis under nätterna och dels för att vi vill använda hans spjälsäng till den nya. Men på grund av extremt långdragna nattningar i kombination med alla mina krämpor har vi varit bekväma och fortsatt natta honom i vårt rum, i vår säng, vilket känns dumt nu. Nu börjar jag känna mig rätt stressad när jag tänker på allt som är kvar att göra.
Jag har haft på gränsen till högt blodtryck i ett antal veckor och när jag var på MVC i förra veckan upptäckte barnmorskan att min livmoder inte växt som den skulle. SF-måttet hade stått helt still i två eller tre veckor och jag fick komma tillbaka igår för en extra kontroll. Tyvärr var det inte bättre igår, samma mått på 30 cm och jag är som sagt i vecka 35 så nu har hon skickat en remiss för tillväxtultraljud som vi ska bli kallade till inom en vecka. Jag kan inte låta bli att oroa mig för mitt barn och undrar hur det är med flödet genom de viktiga blodkärlen i navelsträngen och om mängden fostervatten är okej. Önskade att vi kunde få en tid för ultraljudet genast, idag, för att få svar. Allt annat blir liksom obetydligt när jag tänker på barnets hälsa och min hälsa och på vad som kan hända nu på slutet.
Att gå vilse 