Juli

I en månad har vi bott i huset nu. Exakt på dagen. Det har varit en tuff tid. Jag har mycket att skriva om det. Mycket att berätta. Har svårt att finna tid. Och ibland ord.

Jag vill inte spela svår och verka kryptisk men det är jag väl ändå. Har svårt att förstå hur tiden, åren, går och händelser för länge sen kan kännas så nära. Igår kväll var hjärtat tungt av minnen av just den kvällen för så länge sen. För jag visste vad som var på väg att ske i vår familj. Dagen efter, idag, skedde det som ledde till en osynlig spricka, mellan oss, och tung, grå sorg för mig som jag höll hemlig i många år. Vi pratade aldrig om vad som hänt med varandra. Ibland kommenterade någon av mina föräldrar datumet, årsdagen, och jag reagerade som om det inte var någon stor grej. Men det var det. Jag fyllde dagböcker, skolkalendrar och matteblock med anteckningar. Dikter. Sifferkombinationer. Försökte hitta samband, tecken. Försökte kanske hitta mening i en, för mig, stor förlust. Nu i efterhand vet jag ju att den där dagen, när jag var tretton år, var en sorts brytpunkt eller kanske katalysator för saker som redan börjat gro. En sakta nedåtgående spiral av dåligt mående som sen tog åratal att snurra upp.

När mina barn möter sin första förlust vill jag finnas där för dem. Jag vill lära dem att det är okej att prata om sorg. Om saknad. Och att våga vara ledsna tillsammans.

Detta med tid. Tjugofem jäkla år sen och jag är mamma, sambo, husägare och samtidigt bor den ensamma lilla flickan kvar i mig ändå.

Maj

Det är maj nu och jag älskar den här årstiden. De gröna bladen, blommorna, fågelsången. De ljusa kvällarna. Maskrosorna som jag får av barnen.

Det är inte många dagar och nätter kvar i vår lägenhet nu. Just nu känns det svårt att förstå. Så overkligt. Som om jag alltid bott här och ska fortsätta att alltid bo här. Men så finns huset också och mest just nu tankar som tynger. Allt som behöver göras. En oändlig lista.

Just nu är allting tyst, barnen sover och sambon är och handlar sent, sent på kvällen. Ska vi lämna allt det här? Allting som vi tycker så mycket om. Allt som vi lärt känna. Vi flyttar för barnens skull, säger vi till varandra och folk vi träffar. Till ett hus med tomt och många rum. Det är väl meningen att det ska kännas roligt och spännande men vi är båda inlindade i saknad och tvivel. Har vi gjort rätt?

Värmen

Alltså. Den här värmeböljan. Tredje veckan nu eller fjärde? Jättetrevligt med 24 grader klockan nio på kvällen. Om vi inte hade haft barn. Om vi som förr i tiden bara kunnat gå ut till en park och satt oss. Eller på en brygga och ätit glass. Men med två småbarn. Så jobbigt.

Vi har 27 grader inne i vardagsrum och kök varje kväll pga kvällssol på den sidan lägenheten. Vi har en superful takfläkt i sovrummet som jag länge önskat skulle sluta fungera men just nu får den oss att överleva nätterna hyfsat. Bara ganska svettig av att amma fem gånger per natt. Min fyra månaders bebis är ju som ett litet element i sig.

Barnen går runt utan kläder hemma. Oftast. När inte storebror vägrar klä av sig pga ”min tröja”, ”mina byxor”. Okej, visst älsklingen men du svettas floder. Flera eftermiddagar har det varit 28 grader ute och vi kan inte släppa ut vår tvååring i sån värme för att leka. Finns inte jättemycket skugga och träd i närheten och fram för allt förstår han inte att det är skönt att leka i skuggan. Han är mycket för att röra sig. Utforska. Är inte typen som sitter och gräver i sandlådan i en halvtimme.

Nej jag tycker denna värme är hemsk. Så svårt att gå ut med en bebis som avskyr att ligga ned i vagnen. Svårt att ha honom i sele med långärmade kläder för att skydda mot solen. Han blir så varm. Och jag blir varm. Storebror var cirka nio månader den första sommaren och lite mer tålig. Minns att vi satt på en filt i skuggan i parken och han stod upp mot barnvagnen. Tror aldrig det ens var så här varmt någon gång.

Vet inte säkert om det beror på värmen men amningen har varit lite sådär i minst en månads tid. Känslan av att jag hela tiden har för lite mjölk. Kände aldrig så med storebror. Brösten blev direkt spända på bara ett par timmar då. Jag vet inte om jag dricker för lite. Jo jag gör nog det tyvärr. Dagarna går i ett och jag passar upp mina barn hela tiden men glömmer mig själv. Lillebror går upp i vikt och är glad mellan måltiderna men det är något med amningen som inte känns lika enkelt som förra gången. Dessutom har jag fått sår på båda brösten som känns som knivhugg varje gång han suger tag. Tio dagar på höger sida nu och det läker aldrig. Just nu är det rätt mycket som inte känns kul.

 

Jag vill

Det är så mycket jag vill men som aldrig blir gjort. Som aldrig blir sagt. Alla tankar och planer, om dagen när jag ligger på knä och torkar fläckar från golvet. På natten, när jag egentligen borde sova men vrider och vänder under täcket. Jag tänker ikväll ska jag…

Jag vill framkalla foton och ordna i album. Jag vill ha hyllor och väggar fulla med foton av mitt barn och jag vill minnas alla resor vi gjorde, innan han kom.

Jag vill bjuda hem vänner oftare, höra av mig bättre och samtidigt är det så skönt att kunna vila i ursäkten att vi alla har barn. För dem förstår.

Jag vill bli bättre på att dricka vatten, sluta med socker, ta hand om min hud. Lägga den där ansiktsmasken som jag köpte för två år sen. Varför är det så svårt att ta sig tid? Tjugotre timmar till honom och en timme till mig själv.

Jag vill rensa i kylskåpet, i garderober, i skrymslen och förråd. Rensa inuti och utanpå – mig själv. Rensa luften på outsagda ord. Öppna fönstret och vädra ut allt som blev fel mellan oss när vi blev tre.

Drömmen om att få sova mer än två timmar i taget förblir en dröm. Kanske därför jag inte heller får något gjort.

Försenad målbild

När jag var barn och tonåring var jag inte speciellt intresserad av att se på sport på Tv men OS, de olympiska spelen, var alltid ett evenemang som kändes speciellt. Kanske berodde det på att det var sommarlov och invigningarna var så färgsprakande, folk var glada och det var som en ständig fest genom Tv-rutan. Jag tror att det var ett av få tillfällen då vi satt hela familjen och kollade på sport tillsammans hemma. Även min mamma som oftast höll på med småpyssel på kvällarna och sällan hade ro att sitta still någon längre stund, satte sig ned med pappa och mig. Den där känslan, att OS är något betydelsefullt och speciellt har hängt med mig sen dess.

Jag har alltid tänkt mycket kring datum, siffror, årstider och stora händelser framåt i tiden. När vi under sommaren 2011 var en bit på väg i vår försöka-bli-gravidresa så tänkte jag framåt till nästa år, 2012. En av mina starkaste målbilder var att sitta och amma framför Tvn och se sommar-OS i London. Jag tänkte att det är ju perfekt sysselsättning eftersom jag hört att det ofta blir mycket ammande med en bebis där i början. Det var något väldigt symboliskt i det hela. Men när månaderna gick och testerna förblev blanka fick jag revidera mitt mål. Framåt vintern tänkte jag att jag skulle sitta där höggravid och titta på OS med benen i högläge på en pall och ett glas kall juice i handen. Jag skulle ju ändå slutat jobba då så det var perfekt. Sen var det plötsligt våren 2012 och jag tänkte att jag skulle vara glad och tacksam om jag ens var det minsta gravid under OS men inte ens det hände. Jag minns att jag såg på Tv, alla tävlingar i London, med en bitter smak i munnen och hjärtat tungt av avundsjuka och besvikelse.

Sen spolar jag fram till februari 2014 och vinter-OS i Sotji. Kanske inte exakt samma status och känsla som ett sommar-OS men ändå roligt och speciellt. Och plötsligt efter tredje återföringen var jag gravid. Någon vecka efter det omtumlande beskedet var det en lördag och jag låg på soffan och såg på längdskidåkning och skidskytte. I min almanacka skrev jag ”såg på OS gravid”.

Nu är det sommar-OS igen. 2016, fyra år senare. Och efter fyra års kämpande fick vi vår efterlängtade son och även om han är en stor tiomånaders nu som röjer runt i vardagsrummet, klättrar på möbler, pratar högt för sig själv och gnager på böcker så återvänder han alltid till sitt ursprung och blir så där liten igen. Han kryper emot mig, vill upp i famnen, gnyr och buffar med huvudet, med ansiktet mot bröstet om jag fortfarande inte förstår. Så jag ammar honom, i soffan, medan alla de där tävlingarna pågår på Tvn, långt borta i ett soligt Brasilien.

Allt det där jag trodde skulle hända för så länge sen, har slagit in. Min målbild blev försenad men vad vet vi egentligen om livets alla omvägar. Han är här nu och det är det viktigaste av allt. Och jag ammar framför OS, för första och kanske sista gången.

 

En dag på stranden

Det är vår sista riktiga dag på ön och vi har varit borta tillräckligt länge för att börja tröttna på hotellfrukostar men eftersom det ingår i priset så tar vi oss till hotellets restaurang ännu en gång. Jag beställer banana pancake och juice och tänker att det ju kommer dröja länge till nästa gång och tills jag får äta frukost i en liten tunn klänning igen. Sakta går vi tillbaka till rummet med planer på att göra oss i ordning och gå ut men det blir att vi kryper ned i sängen igen och somnar om. Ett ord: semester.

Vi kommer inte ut förrän vid halv två, går genom det grönskande hotellområdet och ut på gatan. Hejdar en taxi och talar om vart vi vill åka, till det där området lite norrut där det ska finnas chica små butiker, barer och restauranger. Vi som annars gillar att gå tycker det blir för långt utan riktiga trottoarer och med tanke på värmen och alla avgaser i de trånga gränderna.

Tjugo kronor senare släpps vi av och börjar utforska. Ganska snart passerar vi ett café som jag känner igen från en guidebok eller var det från en recension på nätet. Det är ett vegetariskt ställe och eftersom vi känner oss hungriga efter sovstunden går vi in. Jag känner mig så glad att vi hittade det här stället. Atmosfären, inredningen med trästolar och bord, med kuddar och dynor i lugna färger. Eko. Hållbart. Miljötänk. Lugn. Vi läser menyn och jag vill prova allt men jag väljer en sallad med olika fröer och en juiceblandning med mycket c-vitamin. Sugrören som vi dricker ur är gjorda av sockerrör. Olof som kan vara lite skeptisk till det vegetariska ibland beställer en kikärtsburgare och efteråt säger han att det var bland det godaste han ätit. Vilket fint betyg. Men varför är det alltid så att när vi väl hittat ett riktigt intressant och lite annorlunda matställe, där vi vill sluka allt på menyn, så ligger det alltid för långt bort.

Innan vi går ut igen dröjer jag mig kvar, flanerar runt bland hyllorna i butiksdelen av lokalen, fingrar på olika borstar och pryttlar, läser på etiketter till så många annorlunda saker och njuter av luftkonditioneringen. Trettio grader slår emot oss utanför och tur att jag har hatt, jag som inte tål solen så bra. Vi följer gatan ned och kikar i några små butiker. Mycket smycken och heminredning blandat med klädaffärer men kanske inte så elegant och unikt som jag fått intryck av i förväg.

Nere vid havet ligger hotellkomplexen på rad med höga murar och grindar med vakter och utstrålar så tydligt vem som är välkommen och inte. Vi saknar vårt mysiga lilla hotell vid den andra stranden där vi bott några dagar tidigare. Stranden där små enkla fiskebåtar guppade, fastbundna i pålar eller runt stammen på ett träd. Stranden med de enkla skjulen som tillagade den färska fisken på kvällarna och vi åt vid bordet som stod två meter från vattnet. Det kändes som om vi kom det riktiga livet, vardagen, lite närmare där.

Vi börjar gå söderut tillbaka mot vårt område, det är lågvatten så stranden är säkert hundra meter bred. Vi möter några människor som joggar och ser andra som badar men det flesta promenerar längs stranden som vi. Vi går barfota i vattenbrynet och jag håller mina ballerinaskor i ena handen. Det är fortfarande riktigt varmt trots att solen är på väg ned.

Jag stannar till för att ta kort på solnedgången, på vågorna, på siluetter av barn som badar och enstaka surfare i motljuset. Olof märker inte att jag stannar utan fortsätter gå. Han blir till slut ståendes en bit bort, studerar en grupp pojkar som spelar fotboll, de är barfota och har några uppstickande pinnar som mål. Det är fint att det finns lekar som är så lika nästan oavsett var i världen man befinner sig och att de kan förena människor och inte kräver ett gemensamt språk. Jag undrar om Olof känner sig som ett barn igen och om han står där och skulle vilja vara med.

Jag står kvar i vattenbrynet och låter vågorna svepa in över underbenen och känner hur vattnet drar sig tillbaka över fötterna som en smekning. Jag tänker på dig. Du lilla, lilla därinne. Jag vet inte om du är kvar. Om du ens är. I en och en halv vecka har jag vetat men ändå inte. Jag har försökt att tänka på annat men ändå inte. Jag står där nu och tänker på alla resor vi gjort i väntan på dig. På all tid som gått.

Jag vänder mig mot solen som håller på att sjunka ned i havet. Jag vänder mig mot vågornas brus. Till sorlet av människor, röster och skratt i bakgrunden. Till vinden. För första gången på flera månader lägger jag en försiktig hand på magen när ingen ser. Utan ord viskar jag till dig att om du är där så vill jag att du ska stanna. Jag vill att du ska växa lite för varje dag som går och bli vårt barn. Jag visste inte just då, där på stranden, att ditt hjärta hade börjat slå bara några dagar tidigare. Jag visste inte att du hörde mig.

Olof står fortfarande och tittar på pojkarna som jagar efter bollen när jag kommer gående. Blev det några bra foton, frågar han och jag ler mjukt och tar hans hand och vi fortsätter gå.

Det börjar dyka upp enkla uteserveringar med rader av olika kuddar och parasoller. Varje ställe har sin egen musik men det blir ändå inte skränigt. Vi får passera ett par ställen innan vi hittar ett ledigt bord och vi slår oss ned i varsin liten sittpuff och beställer dricka av flinka unga servitörer, det blir en alkoholfri cocktail för mig. På en liten upphöjd scen en bit bort står ett liveband med en ung sångerska som har en riktigt fin röst. Jag borrar ned fötterna i den lena sanden och vi ser solen gå ned och jag tänker på hur mycket jag kommer sakna allt det här och värmen när vi kom hem. Hur kravlöst vi levt här borta i vår semesterbubbla. Hur mycket jag behövde det här.

Nu är det bara tio minuter hem till vårt hotell. Vi går upp på rummet, duschar och byter om för att gå till en restaurang precis bredvid som vi spanat in tidigare men som vi tyckt var på gränsen till dyr. Nu går vi in där, så här sista kvällen på ön. När jag sitter och läser igenom menyn spelas en viss låt med Coldplay, samma låt som jag lyssnade på några veckor tidigare då jag ruvade och tog långa promenader i vinterkylan i ett försök till att skingra tankarna. Den gör mig emotionell. Jag blir lite tårögd. Det känns så fint att sitta där med min Olof, våra händer möts över den vita linneduken och han fingrar på stenen på min förlovningsring. Jag studerar barnen vid de andra borden med ett lugn i kroppen. Kanske har jag fått ro nu. Kanske är detta början på något nytt.

Vi tar adjö av stranden i mörkret och tittar upp mot stjärnhimlen en sista gång. Lyktorna är tända längs den stenbelagda gången när vi går tillbaka till vårt rum efter den där sista dagen på stranden. Och han var med mig hela tiden, i varje steg jag tog.

Liten paus

Det blev lite för mycket häromdagen. Eller det har känts så en tid nu. Dåligt med sömn och förkylning på det. Lillen är så fin men flera dagar i sträck med honom när Olof knappt är hemma är så slitsamt. Jag behöver få vara, bara mig själv också.

När Olof vaknade klockan 15 i lördags lämnade jag över lillen till honom. Nybytt och nymatad och full av energi. Sen klädde jag på mig och gick ut. Hade plånbok, mobil och nycklar i fickorna på vinterjackan så jag behövde inte ens ha med mig handväskan. En sån frihetskänsla att bara gå ut, utan barnvagn, skötväska och allt annat som kan behövas. Utan att behöva ta hissen ned till entrén, stanna där och ta på lillen mössan, knäppa overallen och bädda ned, stänga locket på vagnen. Gör det varje dag.

Tiden var begränsad så jag åkte bussen två ynka hållplatser istället för att gå för att få mer tid där. Gick till nyfunna favoritsushistället och beställde en tiobitars. Valde att äta där. Det var lagom mycket folk i den lilla lokalen och jag satte mig i en soffa med utsikt ut och mot vattnet och studerade lite halvt folk som gick förbi. Så underbart att få äta i lugn och ro. Så underbart att få läsa nyheter, bloggar och vadsomhelst på mobilen en stund. Att bara få vara själv.

En halvtimme fick jag där innan jag behövde gå. Hade kunnat sitta där så mycket längre. Hade velat. Förmiddagens regnsnöoväder hade dragit förbi och solen sken och det var mycket folk ute som promenerade. Jag gick hemåt medan jag lyssnade på en bra podcast. Underbart att tänka på annat än sitt barn. Men det kändes lite tomt och märkligt att gå utan vagnen. Den är ju nästan som en förlängning av kroppen nuförtiden.

Kom hem och Olof lämnade över lillen till mig som nyss vaknat efter tupplur och var ledsen. Olof gjorde sig i ordning i badrummet och en kvart senare åkte han iväg till ännu ett nattpass och lillen och jag var ensamma i 14 timmar igen. Men den där stunden jag fick, den gav mig energi att orka lite till.

Tillkomsten

Idag för precis ett år sen blev lillen till. På förmiddagen plockades mina ägg ut och på eftermiddagen möttes de och Olofs spermier i en skål. Befruktningen. Livet började. Jag tänker att det är inte många som vet exakt på dagen när deras barn kom till förutom vi som gått igenom IVF. Lite speciellt känns det allt.

Det gick ett program på Tv igår kväll om just graviditetens första veckor och hur allting börjar. Jag tycker det är så fantastiskt att från nästan ingenting utvecklas en hel människa. Att de där första komponenterna är så sprängfyllda med kraft och vilja. Programmerade att utföra stordåd.

Ja ett år senare går jag runt i vår nedsläckta lägenhet och bär runt på en liten gnällig kille som är så övertrött men ändå inte kan komma till ro. Jag vyssjar och sjunger med låg röst och till slut somnar han med huvudet mot min axel. Tyngden av sex kilo i mina armar. Från ögonvrån ser jag ned på hans lilla näsa, rundade kinder och knubbiga armar. Vår älskade pojke. Från den där skålen till allt du är idag. Så svårt att förstå. Vi kommer vara evigt tacksamma för dig.

Svindlande

För ett år sen den här årstiden. Vi gjorde en insättning i slutet av oktober och en i slutet av november, om jag minns rätt så här efteråt. Båda med upptinade blastocyster. Båda fick toppoäng och vi fick hejarop av personalen på kliniken och riktigt höga odds. Det lyckades inte, blev aldrig något plus.

Den här tiden förra året i slutet av november och i början av december. Jag var så otroligt nedgången. På alla plan men speciellt själsligt. Två graviditeter hade jag påbörjat det året. Fått hopp och sen hade mattan ryckts bort under mina fötter, speciellt den där sista gången.

Jag minns att hela min vakna tid kretsade kring tankarna på när, hur, varför? Att bli gravid var det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen och det sista jag tänkte på innan jag somnade på kvällen. Jag slutade umgås med vänner, slutade motionera, slutade äta nyttigt och ta hand om mig själv, slutade handla i mataffären för att jag inte orkade se barnvagnar och rundade magar. Jag släpade mig till jobbet varje dag och försökte se ut som om jag brydde mig. Jag grät i bilen hela tiden.

Den där jäkla ovissheten var så tärande. Och sen vintermörkret och insikten om att det skulle bli ännu en barnlös jul.

Mitt i allt ältande kom det en dag en ny tanke flygandes. Jag tror att jag gick nere i garaget när det först hände, för den återkom sen vid ett par tillfällen. Jag vet att jag fick stanna till för att tänka den fullt ut. För att ta in. Den nya tanken var jag skulle kunna vara mamma till ett barn om ett år från nu. Rent tidsmässigt skulle det gå, även om jag inte riktigt vågade tro att det faktiskt kunde hända.

Tanken var så svindlande att jag var tvungen att ta stöd med handen mot väggen. Kände mig nästan svimfärdig och lite svettig i nacken. För innebörden av den nya tanken kändes ju nästan ofattbar mitt i allt det mörka.

Jag önskar att jag hade vetat att det inte var långt kvar då. För ett år senare ligger världens finaste lilla älskling och sover här i soffan. Vår alldeles egna son. Ord kan inte beskriva vad jag känner för honom.

Till er som fortfarande kämpar. Ge inte upp. Det är bara så oerhört tungt och mörkt längs vägen. Det är lätt att gå vilse och tappa bort sig själv.

En vecka

Stort tack till alla er fina som gratulerat oss och stöttat under resans gång. Ert stöd har betytt jättemycket för mig. Jag önskar att jag kunde krama er på riktigt… ♡♡♡

För en vecka sen låg jag fortfarande i sängen på förlossningsrummet. Vår lilla låg på mitt bröst och jag försökte ta in att han var här. Nu har det redan gått sju dagar. Tiden känns konstig, som den gör när man upplever något speciellt och intensivt. Det känns som om han varit med oss länge nu. Vi känner ju varandra.

Jag är förvånad över hur naturligt det kändes från första dygnet att ta hand om en nyfödd. Jag som inte har någon erfarenhet av små barn. Jag som känt mig klumpig och stel när jag fått hålla andras små bebisar. Han föddes på kvällen och redan första natten förstod jag vilka skrik och rörelser som betydde att han ville ha mat och vilka som betydde magknip eller annat. Jag kunde tolka hans signaler nästan direkt. Instinkt antar jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allting går så bra. Jag tror inte att det skulle kunna gå bättre än vad det gör. Han är väldigt nöjd. Har korta perioder med skrik men annars sover han många timmar i sträck och äter däremellan och är vaken lite och kikar med sina mörka ögon. När han sover djupt kan han ligga själv i babynestet antingen på soffan under dan eller mellan oss i sängen på natten. Han verkar trygg och vi får tid att göra vad vi vill. Småpyssla lite hemma.

Sömnbristen var en av grejerna med att bli förälder som skrämde mig innan. Trodde jag skulle gå runt som med konstant jetlag. Som en zombie och inte vara riktigt med. Men hittills går det jättebra. Visst är jag lite trött men det är inget stort problem. I natt var en bra natt när jag/vi sov tre timmar i ett sträck, vakande av att han gnydde och då blev det amning och blöjbyte och lite närhet i en och en halv timme innan han kom till ro. Sen sov vi tre timmar igen innan det upprepades och sen sov vi en timme till innan vi gick upp. Jag ska väl inte ropa hej än, kanske har jag en del adrenalin kvar i kroppen på grund av att allt är så nytt men jag tycker det går över förväntan. På alla plan.

Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur det var att gå ut med barnvagnen för första gången. Som jag har längtat. Hela mitt liv. Ända sen tonåren. Att bli mamma. Att gå den första barnvagnspromenaden. Det var sol, tolv grader och gula löv på marken. Vi tog kort på varandra. Jag med vagnen. Olof med vagnen. Gick och kollade ned på lillen hela tiden som sov djupt. Svårt att förstå att det händer.

Jag vet inte om det är för att jag lever i en liten bubbla just nu men jag känner mig så avslappnad och tillfreds. Harmonisk. Ovissheten är borta. När ska han komma? Hur ska det bli? Jag har fått svar. Han är här. Han är så fin att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. När han har sovit i två timmar i nestet på soffan har jag lust att väcka honom bara för att jag saknar honom. Han gör små läten i sömnen, det rycker i armarna och ögonlocken.

Han är så fin. Och han är vår.