Liten blir stor

Jag minns i somras när jag tog det stora steget och började köpa barnkläder för första gången i mitt liv. Så mycket fint som jag längtat efter. Jag visste ju inte hur mycket lillen skulle väga vid födseln så jag valde att köpa ”de fina” kläderna i storlek 62 för att han garanterat skulle kunna använda dom och helst en längre tid.

När han föddes var kläderna i storlek 50 för stora i någon vecka eller två. Nu när jag ser foton på honom som nyfödd har jag nästan svårt att förstå. Så liten han var. Min älskling.

När vi kommit hem från BB och mamma och pappa var här hade de med sig presenter, bland annat en pyjamas i storlek 62. Minns att jag nästan skrattade till över hur gigantiskt stor den kändes bara när jag såg den. Tänkte att lillen skulle vara närmare halvåret när han skulle kunna använda den. Ja det kändes så då.

Men nu är han två månader gammal och alla de där fina kläderna i storlek 62 har kommit fram. Han fyller ut bodysarna på bredden men inte riktigt på längden och jag får vika upp ärmarna lite. Oj så snabbt det gick. Jag som har väldigt lätt för att bli nostalgisk sörjer redan en del av plaggen som han växt ur. Ska han aldrig mer ha den där lilla ljusblå sparkdräkten i storlek 50? Vår lilla kille. Vart tog tiden vägen?

Jag var ute på barnvagnspromenad med ett gäng andra nyblivna mammor häromdan. Skulle kunna skriva ett inlägg om hur jag förut irriterade mig på mammor/pappor som gick med barnvagnarna i bredd på gångvägen och hur jag nu plötsligt har blivit en sån person själv och jag ursäktar det med hur ska vi annars kunna prata med varandra medans vi går?

Iallafall, jag gick bredvid en tjej och vi pratade om dålig nattsömn, heladagen-amning och andra nyblivna mammaämnen. Och jag sa ”när han var liten… då sov han si och så men nu…”. Sen kom jag på mig själv och liksom ”ja du fattar, när han var yngre än så här” och hon nickade och log för hon som hade en liten kille i vagnen, bara två veckor äldre än min, förstod precis. Hur någon så liten ändå kan räknas som stor.

Svindlande

För ett år sen den här årstiden. Vi gjorde en insättning i slutet av oktober och en i slutet av november, om jag minns rätt så här efteråt. Båda med upptinade blastocyster. Båda fick toppoäng och vi fick hejarop av personalen på kliniken och riktigt höga odds. Det lyckades inte, blev aldrig något plus.

Den här tiden förra året i slutet av november och i början av december. Jag var så otroligt nedgången. På alla plan men speciellt själsligt. Två graviditeter hade jag påbörjat det året. Fått hopp och sen hade mattan ryckts bort under mina fötter, speciellt den där sista gången.

Jag minns att hela min vakna tid kretsade kring tankarna på när, hur, varför? Att bli gravid var det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen och det sista jag tänkte på innan jag somnade på kvällen. Jag slutade umgås med vänner, slutade motionera, slutade äta nyttigt och ta hand om mig själv, slutade handla i mataffären för att jag inte orkade se barnvagnar och rundade magar. Jag släpade mig till jobbet varje dag och försökte se ut som om jag brydde mig. Jag grät i bilen hela tiden.

Den där jäkla ovissheten var så tärande. Och sen vintermörkret och insikten om att det skulle bli ännu en barnlös jul.

Mitt i allt ältande kom det en dag en ny tanke flygandes. Jag tror att jag gick nere i garaget när det först hände, för den återkom sen vid ett par tillfällen. Jag vet att jag fick stanna till för att tänka den fullt ut. För att ta in. Den nya tanken var jag skulle kunna vara mamma till ett barn om ett år från nu. Rent tidsmässigt skulle det gå, även om jag inte riktigt vågade tro att det faktiskt kunde hända.

Tanken var så svindlande att jag var tvungen att ta stöd med handen mot väggen. Kände mig nästan svimfärdig och lite svettig i nacken. För innebörden av den nya tanken kändes ju nästan ofattbar mitt i allt det mörka.

Jag önskar att jag hade vetat att det inte var långt kvar då. För ett år senare ligger världens finaste lilla älskling och sover här i soffan. Vår alldeles egna son. Ord kan inte beskriva vad jag känner för honom.

Till er som fortfarande kämpar. Ge inte upp. Det är bara så oerhört tungt och mörkt längs vägen. Det är lätt att gå vilse och tappa bort sig själv.