Fyra månader

Min yngsta son, O, är 4,5 månader nu och jag tycker det här är en fantastisk ålder. Han är en glad kille som skrattar ofta och gillar att ”prata” med oss. Han har blivit så nyfiken på omvärlden den senaste månaden. Ibland vrider han huvudet nästan 180 grader för att titta efter något. Han har lärt sig rulla över från rygg till mage och orkar nu ligga med huvudet upp i tio minuter utan att bli trött. Han gör kryprörelser med benen och lyfter rumpan men kommer ingen vart än. När storebror var i samma ålder var det en vän som sa till mig att jag skulle njuta så länge han stannade kvar där jag lämnade honom. Jag tänker på det nu. Även om jag såklart tänker framåt och är nyfiken på vid vilken ålder O kommer börja krypa och gå så uppskattar jag den fasen vi är i just nu på ett annat sätt än förra gången. För nu vet jag liksom att det kommer komma så mycket annat sen. Det är skönt att ha en bebis som stannar kvar på filten när jag lämnar honom där.

För en två veckor sen fick jag ganska plötsligt en väldig lust att resa. För att få nya intryck, göra något för mig själv och bryta av den lite monotona vardagen med två små barn. Det var också för att jag tänkte tillbaka på hur det första året var med storebror och med facit i hand kände jag att den ålder som lillebror är i nu är den lättaste åldern att resa i. Om man ska resa med barn. Jag ammar ju så lillebror O kan få all mat han behöver, när som helst, var som helst, från mig. Han har ännu inte börjat äta vanlig mat mer än lite mosad banan ibland. Han kan som sagt ännu inte krypa iväg och är allmänt väldigt behändig. Han gillar att sitta i knät, bli buren i famnen eller i sele. Han gillar att ligga på en filt på golvet och gympa. Han sover hyfsat bra på nätterna och sover rätt många timmar på dagarna fortfarande. Jag skulle på allvar kunna tänka mig att resa bort med honom just nu. Tre nätter i en stad, i ett annat land som inte har för varmt väder skulle vara lagom. Miljöombyte för mig och vi skulle ta dagarna i lugn takt. Innan min reseplanerarhjärna började varva upp alldeles kom jag på att lille O inte har något pass än och där punkterades drömmen för här där vi bor har det varit månadslånga köer för att ens boka en tid hos passcentralen. Att åka någonstans i Sverige lockar mig inte alls på samma sätt. Jag såg framför mig hur vi skulle återbesöka någon trevlig plats där jag redan varit eller upptäcka något nytt och nu sitter jag här ikväll och grämer mig.

Jag återkommer hela tiden till känslan att jag vill göra det här igen. Det känns för sorgligt att det skulle vara för sista gången. Lille O med sina knubbiga lår och runda kinder. Jag tänker på att jag har varit med sen han föddes, såklart, och sett hans grova armrörelser blir allt mer kontrollerade. Första gången han kunde greppa en leksak på riktigt. Och nu hur finmotoriken blir allt bättre. Hur glad han är över att kunna rulla över till mage och se sig omkring. Hur han kiknar av skratt när vi killar honom på magen. Hur han kan vakna bredvid mig och se på mig och börja le. Hur han sover tätt intill mig varje natt med sina små fötter mot min mjuka mage. Ofta med en hand mot mitt bröst efter han släppt taget. Min fina, fina älskling. Jag vill inte att den här tiden ska ta slut. Ibland tänker jag på honom och storebror som äldre. Som skolbarn eller som en tonårspojke som jag ser på bussen. Så svårt att förstå, hur fort tiden går. Jag vill spara dem som dem är nu. O är fyra månader och jag vill alltid minnas det här.

Han växer

Det är redan maj och lillebror är redan tre och en halv månad gammal. Det går för fort. Fortare än med första barnet tycker jag. Han växer och utvecklas och lär sig nya färdigheter, nästan varje dag.

Igår plockade jag in nytvättade kläder från torkställningen i vardagsrummet. Jag vek ihop en body, ljusgrön i ekologisk bomull. Med knytband i sidan och omlottvikning så man inte behöver dra den över huvudet på en nyfödd. Den har varit en favorit för mig till båda barnen när de var nyfödda. Det första klädesplagget mot lillebrors hud, dagen då vi skulle åka hem från sjukhuset. Innan dess låg han inlindad i det tjocka sjukhustäcket. Tyget på bodyn är så otroligt mjukt och nu är den för liten. Urväxt.

Igår vek jag ihop den här bodyn och la in den på en redan överfull hylla i min garderob. En tillfällig plats inför slutförvaring och med en liten klump i magen. Tänk om. Aldrig mer. Är det för sista gången? Jag kan nästan inte tänka mig in i att inte få klä på den på en nyfödd igen. En sorts avlägsen längtan redan nu och ett vemod om det aldrig kommer hända. Jag tänker så med många saker just nu. Är det för sista gången. Jag vill göra allting långsammare om det är så.

Vi två

Lördag morgon och jag har inte ställt någon klocka. Vaknar vid halv elva av lillens grymtande och buffande för vi sover ju bredvid varandra. Sambo och storebror har åkt iväg över dagen och lägenheten är så där ovanligt tyst. Som förr i tiden. Jag duschar och tvättar håret medan lillen ligger på skötbordsdynan på badrumsgolvet och sprattlar halvnöjt. Vi ammar i lugn och ro i soffan och jag sätter på en tvättmaskin. När lillen börjar bli trött igen packar jag ned honom i vagnen och vi går ut i kylan och gråvädret för att köpa sushi. Väl hemma igen fortsätter han sova i liggdelen i hallen precis som jag hoppats på och jag får äta en hel måltid i fred medan jag ser på skidskytte. Det är herrarnas jaktstart och näst sista tävlingen för säsongen. Lite senare vaknar han igen och vi ammar och efteråt har jag tid att se på honom, riktigt se och studera min son. Han ler mot mig och jollrar och skrattar till när jag försiktigt kittlar honom över magen. Jag bär runt på min snart tvåmånaders i den tysta lägenheten och ser ut genom fönstren på livet utanför. Än dröjer det flera timmar innan de andra kommer hem och det känns så skönt. Att vi får tid för varandra.

En månad

Lillen är en månad gammal idag.

De två första veckorna gick jag runt och försökte greppa att han kom så tidigt. Jag var så väldigt inställd på och övertygad om att han skulle födas i februari. Under hela graviditeten trodde jag det. De sista veckorna började jag även visualisera mycket kring hur jag trodde förlossningsdagen skulle bli men så blev allt så annorlunda. Bättre än förra gången men vissa saker blev inte alls som jag hoppats på ändå.

Det är lätt att ha en nyfödd. Vår son är nöjd och äter bra. På knappt en månad gick han upp ett helt kilo från sin lägsta vikt på BB. Amningen går lika bra som förra gången. Dock har jag inte alls samma tid att njuta av stunden och reflektera och beundra min son som då. Kan känna väldigt dåligt samvete över det, att lillebror inte får samma uppmärksamhet och egentid. Men vardagen med vår väldigt aktiva tvååring fortsätter liksom oavsett. Vi har lagt mycket fokus, den här första månaden, på att storebror inte ska känna sig utanför. Att det mesta ska vara som innan för honom.

Den här månaden har gått fort och ibland vill jag stoppa tiden. Funderade mycket under graviditeten på om alla veckorna, alla sparkarna och rörelserna från lillen där inne var för sista gången. Ville att det skulle vara klart och över men samtidigt inte. Just nu med en nyfödd i famnen blir jag direkt sorgsen när jag tänker på om allt det här är för sista gången. Att åka hem från sjukhuset med en nyfödd. De små lätena han gör. De mörka stora ögonen under natten. De små nakna fötterna mot min mage när vi ammar. Hans otroligt mjuka hud. Doften från hans huvud. Att han använder samma små kläder som storebror hade. Att jag tagit fram liggdelen till barnvagnen från källarförrådet och bäddat den omsorgsfullt. Att jag går på barnvagnspromenader på samma gator, i samma område och åker samma bussar som för två år sen och det känns som igår. Just nu vill jag njuta av min nyfödda son men jag vill också göra det här igen. Känner det så tydligt men vet inte hur realistiskt det är.

Lyckan igen

Det är tidig morgon och jag vaknar bredvid dig. Dina söta små andetag i mörkret. Dina runda kinder och pyttesmå händer.

Du föddes i fredags. 26 januari 2018.

Du kom arton dagar före ditt beräknade datum och jag var inte alls beredd. På sätt och vis ännu mer överraskad än med din bror.

Jag har upplevt den första tiden med en nyfödd förut men ändå känns det som en blandning mellan abstrakt och självklart. Dina små läten. Dina rörelser. Ditt sätt att äta. Du är en kopia av din bror men du är också unik.

Jag vill inte glömma bort att du är du och inte bara någons lillebror. Men just nu blir det att vi pratar om dig så. I relation till din storebror. Vi kallar dig hans namn ibland, av misstag, för du har ännu inte fått ett eget.

Jag vill aldrig glömma de här första dagarna med dig. Din otroligt mjuka hud och hur håret känns när jag smeker med handen över ditt lilla, varma huvud. Hur du flyttar dig närmare mig på nätterna och jag vaknar av att du ligger oroväckande tätt intill.

Lilla älsklingen. Vi har längtat efter dig och nu är du här.

 

Tre

För ett par veckor sen kom den första riktigt fina vårdagen och solen värmde lite trevande för första gången efter vintern. Olof och jag gick en promenad längs vattnet, på samma gångväg där vi gick för precis ett år sen. Jag kunde känna det i kroppen hur mina tankar gick då. Hur vi försiktigt hoppades att den lilla skulle stanna. Jag såg på husväggarna av rödbrunt tegel och på rundade balkongräcken. På väderbitna träbryggor och passerande båtar. I varje liten detalj har en tanke funnits och där har mina ögon varit fästa under snabba desperata promenader – förut. Vi gjorde ultraljud varje vecka där i början för att jag skulle kunna fungera. Från en liten böna på tre centimeter till vår älskade kille på sju kilo sovandes i vagnen på bara ett år. Det märkligaste året i våra liv.

Vi tog mod till oss och gick ut och åt på restaurang för ett par dagar sen. Struntade till och med att försöka tajma det med hans sovtider sen eftermiddag för det finns ingen regelbundenhet i dem längre. Vi klev in innanför dubbla dörrar, jag gick fram till det lilla bordet där man väntar på att få hjälp. En servitör kom och hälsade. Olof stod böjd över vagnen några meter bort och några andra gäster hade redan ställt sig efter mig i kö. ”Hej, vi är två personer och ett litet barn”, sa jag och servitören kollade ned i sina papper. ”Finns det ett bord där vi kan ha en liggdel bredvid oss?”, fortsatte jag. ”Javisst, javisst”, svarade han glatt men halvstressat och visade mig till ett bord för fyra. Förutom menyerna hade han lagt fram kritor och en pysselbok till vår son – som är fem månader. Vi bläddrade lite i den efter att vi beställt. Som jag längtar efter att få sitta bredvid honom och hjälpa honom lösa rebusar och labyrinter, finn fem fel och färglägga enligt nummer. Jag kan se det framför mig redan nu hur han sitter där med koncentrerad min.

Jag söker efter resor på nätet. Varje kväll efter att han har somnat hinner vi fundera lite mer och från att vi bara pratat om vissa resmål lite löst blir planerna allt mer konkreta och till slut sitter jag sent in på natten och jämför priser mellan flera flygbolag, ser perfekta flygtider och korta mellanlandningar och drömmer mig bort. Allt det där jag brukade göra som väldigt engagerad reseledare. För första gången i mitt liv fyller jag i två vuxna och ett barn. Det känns så märkligt att jag nästan behöver nypa mig själv i armen. Jag känner en stolthet. Det dyker upp en till ruta där man ska precisera barnets ålder och jag fyller i beroende på om vi ska resa snart eller i vinter. Det blir till ett spädbarnstillägg på några hundra kronor. Jag stirrar länge på uträkningen. Två vuxna och ett barn. Aldrig tidigare har vi varit tre.

Magsovare

Vad roligt att det var så många av er som kommenterade mitt inlägg om dålig nattsömn. Det är intressant att höra hur lika och olika det kan vara och få tips och teorier. Det jag inte skrev ut i inlägget men som jag hade i tankarna när jag skrev det är att jag inte kan låta bli att jämföra med hur några av mina mammalediga vänner har det.

Min vän J har en jämngammal dotter och hon började sova hela nätter vid två månaders ålder och gör det fortfarande. J har berättat hur hon de första nätterna inte kunde sova för att hon undrade om något var fel och dessutom spände det i brösten när dottern inte åt så ofta som under dan. Sen vande hon sig vid att få sova ostört 8-10 timmar per natt och säger att de enstaka nätter då dottern vaknar en eller max två gånger blir hon nästan irriterad över att bli störd. Då tänker hon på mig, hur jag har det, säger hon med ett snett leende.

En annan vän har en son som somnar vid 19, vaknar vid 23-tiden för mat (ersättning) och sen sover i ett sträck fram till 05-06 på morgonen. Jag förstår att alla barn funkar olika men i och med att jag umgås nära med de här mammavännerna så har jag medvetet och omedvetet jämfört mig med hur dom har det och då känns lillens sömnrytm med 3 timmar i sträck (och ännu sämre framåt morgonen) som något av en nitlott. Men visst, om dessa vänner skulle få ett syskon till sina barn som sover mycket sämre än vad de nu är vana vid antar jag att det skulle bli lite av en chock för dom. För mig har det liksom börjat tufft och kan inte bli så mycket värre, tänker jag.

Den senaste veckan eller så har lillen blivit väldigt stark och aktiv motoriskt. När jag lägger honom på rygg på mattan vänder han sig ofta direkt över till mage. Han kan även kräla iväg flera meter. Att byta blöja blir många gånger en kamp då han vill vända till mage även på skötbordet och även under natten då jag tagit honom till min säng för att amma och jag bara ska ta av mig nattröjan och arrangera kuddar – då ligger han på mage och jollrar i mörkret.

För ett par nätter sen hörde jag hur han vaknade och bökade i spjälsängen och trodde att han skulle börja skrika efter mat men det blev tyst igen. När jag gick dit låg han på mage och sov i sitt nest som är i spjälsängen. Nu händer det varje natt att han vänder till mage och jag sover ännu oroligare. Ofta ligger han med ansiktet åt ena sidan och då är det väl lugnt men flera gånger har jag hittat honom med ansiktet i princip rakt ner i nestet/madrassen. Han har haft en tunn liten kudde i nestet men den har jag tagit bort. Olof tycker vi ska sluta ha nestet men spjälsängen blir ju gigantisk för honom då, så stor och ödslig. Jag oroar mig för att han inte ska få luft, för att han ska bli så trött att han till slut inte orkar flytta huvudet till en bättre position. Jag frågade en kompis som har en son som är tre månader äldre hur hon gjorde men fick till svar att hennes son aldrig lagt sig på mage under natten. Nähä, olika även där.

Jag läser på nätet att om barnet kan rulla över på mage själv så är det ingen fara och dessutom var väl rekommendationerna på tidigt 80-tal att barn alltid skulle sova på mage och jag har ju själv överlevt det. Det hade känts bättre om lillen kunnat rulla tillbaka till ryggläge själv men det kan han inte för armen kommer i vägen.

Ni som har haft barn som lagt sig på mage på natten, hur har ni gjort? Det finns väl egentligen ingenting jag kan göra mer än att ta bort kudden? Om jag lägger honom på rygg så vänder han sig ofta till mage snabbt igen.

Mys

Vi åt en riktigt tidig middag innan Olof åkte iväg till nattjobb. Lillen blev gnällig, gnuggade sig i ögonen. Jag förstod att han behövde sova en stund men jag ville bara sätta på en tvättmaskin, bara plocka undan det sista av middagen, bara gå på toa själv. Gnället förbyttes till storgråt och förtvivlan. In med honom och extra kuddar, handduk, snorpapper, mobil in till sovrummet. Skärma ned persiennerna trots att det är mulet ute. Organisera, lägga honom med huvud högt på kuddar så han ska kunna äta. Förkyld sen en vecka, snorig, jag torkar bort det som kommer ut. Han gråter ännu mer då.

Han tar bröstet men kan inte andas då näsan är igenkörd. Han blir ledsen, rädd kanske. Han snörvlar in och ut ett par gånger och försöker igen. Jag kan inte hjälpa honom mer än att gå upp och spola med koksalt men det gör honom hysterisk så jag avvaktar. Jag sjunger för honom, de sångerna han känner igen, så han ska lugna sig.

Han äter nöjt med slutna ögon, näsan låter bättre. Jag stryker honom över huvudet, han får allt mer hår. Tar upp mobilen och njuter av ”egentid” för första gången idag. Efter en kvart är hans andning lugn. Min plan var att få honom att somna i sovrummet och sen smyga ut, det är så mycket jag behöver göra. Plocka undan. En kvart ensam skulle kunna göra underverk.

Han sover men när jag försiktigt lirkar ut bröstvårtan ur munnen vaknar han, söker blundande, flyttar sig närmare till han hittar den igen. Tar ett nytt tag, snuttar lite och somnar snart om. Jag försöker flera gånger, det brukar alltid gå till slut. Ofta släpper han bröstet själv i sömnen. Men idag går det tydligen inte. Idag vill han vara nära, kanske har det med förkylningen att göra. Han måste sova med sin älskade ”napp” i munnen.

Så här ligger jag nu sen nån halvtimme och tänker på allt jag skulle behöva göra där ute. Men det är väl bara att slappna av och acceptera läget. Om ett år är de här stunderna förbi och då kommer jag sakna dem. Och det är ju väldigt fint och mysigt att ligga här och se på sitt sovande barn.

Dåligt med sömn

Fy vilka nätter vi har. Lillen envisas med att bara sova tre timmar i ett sträck under natten och många gånger inte ens det. Vi har börjat ge honom gröt innan läggning på kvällen för att se om det gör honom mer mätt och trött men det har inte påverkat sömnen alls. Den första veckan eller två var han jätteintresserad, kastade sig nästan över skeden, gnällde om vi inte var tillräckligt snabba med nästa. Men nu sen ett par dar vill han inte ha, tittar åt ett annat håll, stirrar i fjärran och ålar sig till slut ur famnen. Han vill hellre äta sin haklapp. Vår BVC-sköterska säger att vi får ge honom ersättning på natten så att jag kan få sova lite mer men det tar emot för amningen fungerar ju så bra och kanske är det lite känslomässigt också, för mig.

I lördags vaknade lillen 6:30 på morgonen och började jollra. Jag försökte med allt för att få honom att sova lite till men det gick inte. Vi gick upp och jag kunde se ut genom fönsterna att det inte var en människa ute så dags, eller några bilar. Olof var bakfull efter fest på jobbet, annars får han ofta gå upp på morgonen när han är ledig. Han ammar ju inte fyra gånger under natten. Efter två timmar uppe blev lillen trött och vi kröp ned i sängen igen. Efter en timme var han färdigsoven men då sparkade jag lite på Olof, han fick gå upp med honom. Jag sov vidare men blev väckt varannan timme då lillen behövde äta. Jag vaknade till slut 14:15 och kände att jag gärna hade sovit ännu längre bara det att jag ville inte vrida på dygnet. Usch, den sömnbristen jag har har ju byggts upp under flera månader. Jag skulle behöva sova flera dygn i rad för att komma i kapp, fylla på alla depåer känns det som. Drömmen är att få sova 6-7 timmar i sträck någon gång. Hur länge klarar kroppen sånt här?

 

Rädslan

Det här hände för ett par veckor sen.

Klockan är runt tio på kvällen och jag har nyss satt mig vid datorn. Plockat undan lite hemma, ätit något och nu ska jag sitta ned en stund och bara njuta av min efterlängtade egentid. Lillen somnar ungefär vid nio och sen borde jag lägga mig senast elva, helst före med tanke på alla uppvak under natten och den där morgonpigga, jollrande bebisen vid sju, halv åtta. Olof har nyss gått in i sovrummet, han ska upp jättetidigt nästa dag. Jag har hela lägenheten för mig själv och det är härligt tyst.

Jag läser nyheter, mail och någon blogg. På en utländsk sida om kändisar ser jag en rubrik. Jag förstår direkt att det inte kommer ge mig något positivt om jag går in och läser. Jag vet detta men ändå väljer jag att klicka mig in.

En liten pojke har dött. Han blev tydligen kändis över en natt när han blev fotograferad tillsammans med en av presidentkandidaterna. Lite som en söt maskot. Blev följd och hyllad på sociala medier. Hans mamma meddelar att han dog i sömnen för ett par dagar sen. Plötslig spädbarnsdöd. En liten bebis på fyra månader.

Jag får svårt att andas. Ögonen tåras. Bakom den vita väggen i arbetsrummet ligger vårt sovrum och där inne ligger min son som är fyra månader gammal. Jag har lust att resa mig upp, rusa in i sovrummet, slita upp honom ur sängen utan att ens tända lampan och krama honom det hårdaste jag någonsin gjort och strunta i att det just tagit fyrtio minuter att natta honom vid mitt bröst. Strunta i att först stå där i mörkret och lyssna efter andetag. Strunta i att först titta på bröstkorgen och magen som häver sig upp och ned i skenet från min mobil.

Jag gör inte allt det där, har en spärr och vill väl inte skrämma Olof som antagligen nyss har somnat. Och om jag gjorde allt det där skulle jag liksom erkänna för mig själv att det värsta tänkbara faktiskt kan hända även hos oss. Och det är något med att det är kväll nu och mörkt inne och ute och så tyst. Men jag smyger in i sovrummet lite senare och står där i mörkret med en klump i halsen. Jag skulle kunna kolla honom en gång i minuten och ändå räcker det inte till.

Min efterlängtade egentid. Någon timme varje kväll är allt jag får. Då får jag bara vara mig själv och inte mamma. Jag stänger ned sidan, försöker tänka på annat, läsa annat men jag kan inte skaka av mig känslan. Rädslan. En liten pojke på fyra månader. Fotot av honom. Tankarna på hur hans mamma måste känna. Hans pappa.

Jag går och lägger mig. Känner inte alls för att vara uppe ensam. Vi har nyss börjat lägga över lillen i spjälsängen som står i hörnet av vårt rum, för att han kanske ska sova mer ostört och för att vi ska få lite mer plats i vår säng igen. Men den här natten vill jag vara nära honom. Allt annat är otänkbart. Jag känner mig omskakad. Som ett barn som drömt något hemskt och som vill söka trygghet, närhet hos sina föräldrar. Som ett barn som upplevt något och liksom kommit till insikt att världen inte bara är god. Jag vill att någon ska trösta mig.

Han ligger i nestet mellan våra huvudkuddar, så som vi haft det varje natt sen han föddes och jag ligger på sidan och lyssnar på hans andetag. Smeker försiktigt den lilla mjuka handen som tagit tag om nestets kant. Efter ett tag rycker han till men armen stannar mitt i rörelsen och handen sjunker ned igen. Varje gång han vaknar för att äta den natten blir jag glad. Jag stryker handen över hans fjuniga, varma huvud medan han äter och kan nästan inte förstå att han är min. Att han är på riktigt.

Mitt älskade, älskade barn. Bara tanken på allt som kan hända dig. Det tar mig faktiskt flera dagar och flera nätter innan jag känner mig någorlunda trygg igen.