I måndags blev det återföring. Hade tänkt skriva mer utförligt hur dan blev men luften gick ur mig.
Inför förra frysförsöket, när vi hade två blastocyster i frysen, oroade jag mig mycket för att båda två skulle dö vid upptining och att vi skulle få det där fruktade samtalet från kliniken om att det inte var någon idé att vi kom dit. När den här cykeln började tänkte jag mycket på att nu hade vi bara en kvar i frysen och i den situationen hade vi aldrig varit förut. Jag försökte förbereda mig på att det kanske inte skulle bli någon återföring.
När jag sen fick tid för ET, sex dar i förväg, ja då släppte jag liksom tanken. Jag slutade oroa mig. Jag är så förvånad att det gick, jag som alltid är duktig på att ta ut negativa saker i förskott. Det var först när jag gick och la mig kvällen innan som tankarna kom tillbaka. Sen när jag gick upp i måndags morse knöt sig magen av nervositet. Det blev verkligt och stort.
Det som hjälpte mig var vissheten att vårt förra embryo överlevde upptiningen så fint, 100%, toppoäng rakt igenom. Rent logiskt tänkte jag att varför skulle inte detta följa samma mönster. De var ju dessutom från samma ”kull”. Även i våras, med tvådagarsembryon överlevde alla upptiningen jättefint, förutom vid sista frysförsöket i april då tre av fem plötsligt dog.
Så i måndags. Jag gick på jobbet med mobilen i fickan och tittade på klockan. Jag bestämde mig för att jag kunde slappna av iallafall till klockan 8 för då började väl embryologerna sitt jobb med upptiningen. Sen hade jag att göra, glömde ibland tiden och mobilen. Vid nio fick jag oväntat ta hand om en ny kollega. Det kändes inte bra att ha en extra person med mig som en svans. Jag var tillräckligt stressad över att få det där dåliga samtalet, sitta inne på toa eller i en skrubb och sen få ett sammanbrott och inte kunna gå ut. Kanske inte kunna jobba klart dan. Att då veta att jag hade en vilsen ny kollega som faktiskt satt och väntade på mig, det kändes inte bra.
Men timmarna gick. Ibland kände jag ”såklart det går bra, vårt embryo är toppenfint igen”. Ibland tänkte jag ”de håller på nu och försöker allt, lirkar med den lilla men det går inte, snart ringer dom med domen”. Det är en rätt speciell situation, att gå där på jobbet och låtsas vara normal för varken chefer eller kollegor vet vilken stor dag det här är.
Till slut var klockan 13 och jag skulle gå. Ringde Olof för att dubbelkolla att han inte glömt att vi skulle ses på kliniken. Nej då han kom ihåg. Sen började jag köra och då ringer telefonen. Hade lagt den på bilsätet för att kunna svara snabbt men den hade glidit in under min väska så jag såg inte vad det stod på displayen. Mitt hjärta höll på att stanna. Nu kommer samtalet, tänkte jag. Men det var Olof som glömt säga en grej. Jag blev så himla rädd.
Vi träffades på klinikens parkering, lyckades ställa bilarna bredvid varandra. Jag kände mig fortfarande nervös. Sköterskan hade inför förra FET:et varit tydlig med att säga att vi kunde få ett dåligt besked så sent som när vi kom in till receptionen, just för att embryologerna försöker in i det sista.
Det var fullt med folk i väntrummet. Jag anmälde mig i receptionen. En sköterska sa ”det ser fint ut, sitt ned så får ni strax komma in”. Då visste jag att det skulle bli av. Men stressen i kroppen lägger sig inte på bara en minut. Jag gick inte från att vara rädd till överlycklig bara sådär.
Att göra en återföring är ju mycket behagligare än att plocka ut äggen. Men det jag inte gillar är att behöva vara kissnödig. Jag brukar gå på toa ungefär en timme innan den tid vi har för ET och sen dricka några muggar vatten efter det. Den här dan hade jag med mig en flaska i bilen och drack lite på vägen till kliniken. Redan när vi satt och väntade på det lilla rummet, jag ombytt och klar, började jag känna mig riktigt kissnödig. Jag hade förstått att de var försenade och att det var flera par före oss och jag ångrade att jag druckit så mycket. Hade kunnat betala pengar för att få gå och kissa.
Vi fick vänta 45 minuter innan det blev vår tur. Läkaren kom in och berättade att vårt embryo tinat sig perfekt. Vi gick in i salen och embryologen ville höra våra personnummer och så.
Jag har träffat läkaren förut och tycker hon är trevlig och väldigt omtänksam. Dock fick jag känslan av att hon kanske håller på att träna upp sig på återföringsbiten (och antagligen äggplock också). Kändes en del när spekulumet kom på plats. Sen tryckte hon ultraljudet hårt mot magen och i kombination med vår väntan och att jag därför var riktigt, riktigt kissnödig nu så var det inte behagligt. In med den första katetern, såg den på ultraljudet, att den låg rätt. Embryologen visade ID på skålen med embryot och vi fick se vår blastocyst, den höll på att kläckas och hade en liten bubbla utanför ringen av celler. Det kändes spännande och positivt att den redan höll på att kläckas, det var första gången för oss.
Jag led där jag låg med ultraljudet tryckt över urinblåsan men tänkte att det snart skulle vara över. Märkte direkt att det var något som inte gick så smidigt som det brukar när hon skulle föra in embryot. Det tog tid och när jag väl såg rörelser på ultraljudet. Ja det kändes inte rätt. Det blev lite vitt inne i livmodern men även stora luftblåsor på vägen ut. Det här är ju sjunde gången så jag vet hur det brukar vara.
Embryologen tog katetern och kollade. ”Det är tomt… näe..vänta lite…här är ert embryo”. Det var som att rummet började snurra. En massa tankar och känslor kom över mig. Omslöt mig.
Tankarna gick till något jag läst om när det här med p-stav var nytt. Att barnmorskor satt in det i armen på unga flickor som sen gick därifrån och trodde de var skyddade och sen visade det sig att den lilla vita staven låg nere på golvet i ett hörn. För att något gått fel vid insättandet. Att barnmorskorna kanske inte visste exakt vad de gjorde de första gångerna. Hur kunde jag veta nu, att våra embryon verkligen blivit återförda i min kropp, i min livmoder de andra sex gångerna? När embryologen uttalade orden ”det är tomt” för att sen ta de tillbaka. Hur kan jag veta att den där blicken de kastat på katetern efteråt för att dubbelkolla inte bara varit för slarvig eller för kort? Har jag gått hem lättad och glad och ruvat och tagit mediciner och hoppats och längtat i onödan någon gång? Jag blir illamående av bara tanken. På att ha blivit lurad.
Embryologen förstorade upp så vi såg vårt embryo igen. Det gick fort men om jag såg rätt så hade det tappat den där utbuktningen, den där blåsan utanför cellringen. Jag kunde bara tänka på om det kunde vara skadat nu, av hanteringen in och ut en extra gång. Efter allt jag läst. Hur kan andra kvinnor bli gravida spontant när det är tusen små processer som ska stämma? Att det ens är möjligt. Och vad är det som gör att ett toppenfint embryo med femtio procent chans inte fäster i mig, mer än slumpen? Jo alla de där komplicerade processerna som ska stämma.
Det här är så oerhört viktigt för oss. Återföringen är ju kulmen av veckor med mediciner, förväntan och hopp och innan dess planering och logistik. Att då känna det allra minsta att något kanske gått fel redan från början. Att embryot kanske tagit skada. Jag kände mig alldeles kall.
”Här är ert embryo och det ligger i eran skål”, sa embryologen och började visa ID:t. Det hoppas jag verkligen, tänkte jag, att det är nedsläppt i våran skål igen och inte i grannens. En bild dök upp, att det stod tre skålar alldeles bredvid varandra. Från tre olika par. Nej, så gör dem inte. Det är säkert superstrikt. Men just då. Tankarna.
Läkaren hade börjat avveckla lite saker, hon fick sätta in den yttre katetern på nytt. Jag var så kissnödig att jag höll på att börja gråta. Ultraljudet tryckt ännu hårdare mot magen. Jag ville blunda och färdas iväg någon annanstans. Bort från det här rummet.
Embryologen kom med en ny kateter, som hon dragit upp vårt embryo i. Hon stod bakom läkarens axel och liksom stöttade, tipsade när hon skulle föra in det. Till slut såg vi det vita, en sats vätska till, mitt i livmodern. Katetern kollades igen och vi fick höra att den nu var tom.
Allt jag tänkte på var om embryot hade tagit skada av den förlängda hanteringen men jag vågade inte fråga läkaren om det när jag satte mig upp. Jag var rädd för att hon skulle känna sig ifrågasatt och kritiserad. Tänk att jag tänkte mer på hennes känslor än mina egna. Så fruktansvärt dumt.
När jag väl stod upp var inte kissnödigheten lika fruktansvärd som i gynstolen. Tankarna snurrade. Jag frågade om chanserna och fick höra 70 procent. 7 procent extra för embryolimmet. Jag kunde inte känna någon glädje.
Vi gick till vårt rum och parkeringen på båda bilarna hade gått ut. Vi hade tagit över en timme men med all försening innan och under räckte inte det. Olof skyndade ut för att vakta. Sköterskan gav mig ett graviditetstest och testdag men allt jag kunde tänka på var det som just hänt och risken för dubbla parkeringsböter.
Jag gick äntligen på toa och lovade mig själv att nästa gång dricka minimalt med vatten. Jag struntar i om de inte ser livmodern optimalt med en liten urinblåsa, tänker aldrig utsätta mig för den plågan igen. Bytte om och sa hej då till sköterskan i vården och gick. Förbi det fulla väntrummet med nya människor nu och ut. Olof väntade vid bilarna, vi hade klarat oss från böter. Vi pratade kort om det som hänt och hans tankar var samma som mina. Tänk om embryot skadats.
Vi körde hem, jag fick fokusera hårt på vad jag gjorde. Jag ångrade så mycket nu att jag inte hade frågat. Hade läkaren eller embryologen sagt ”ja tyvärr sjunker väl chanserna lite nu” ja då hade jag ju iallafall vetat. Hade de sagt ”nej det är absolut ingen fara” då hade jag fått ett svar. Nu hade jag bara ännu en ovisshet. Och det var nästan det värsta. Att istället för att känna mig glad och lättad (som efter alla andra insättningar) kände jag mig bara besviken. Att jag hamnat i ett tillstånd av rädsla och oro. Att jag inte ens fick känna en gnutta av den eufori som jag kände förra gången.
Jag låg på soffan hemma och började googla, för att söka svar. Hittade inte det jag sökte. Försökte vara lite glad över att det blev återföring, över 70% även om det lät överdrivet, men det var svårt. Olof och jag pratade, vi förstod varandra. Vi kom fram till att om embryot skadats, ja det var ju inget som vi någonsin skulle kunna få svar på.
Senare på kvällen lyckades jag hitta de rätta sökorden. Embryo stuck in catheter. Jag fick en massa länkar och massor av svar. Jag förstod att det som hände oss är ganska vanligt. Ungefär 1 gång av 20, skrev någon. Ökad risk när en blastocyst håller på att kläckas, skrev en annan. Flera hade varit modigare än mig och faktiskt frågat sina läkare när de hände och blivit försäkrade om att det inte var någon fara med embryot. Antagligen berodde det inte heller på läkarens skicklighet som jag först trott. Tydligen kan progesteron bilda en klump som täpper igen katetern. Det låter rätt så rimligt när jag tänker på det.
Tack och lov för internet och snabba svar. Bara att veta att det hänt andra och att de var lika oroliga som jag hjälpte mig. Jag gick och la mig mycket mer tillfreds men ändå lite ledsen över att jag blev snuvad på det som brukar vara en väldigt positiv kväll efter återförandet. Den bästa kvällen i hela behandlingen. Nästa dag kändes det bättre och jag började släppa det som hänt.
Nu har det gått flera dagar och jag känner mig glad över ruvningen och lite hoppfull. Det vore ändå intressant att veta om någon av er som läser har varit med om samma sak. Eller om ni hört talas om någon som varit det.
Att gå vilse 