De bästa dagarna

Det här är egentligen de bästa dagarna. Efter det sista ultraljudet. Jag har fått ett datum för återföring. Jag har fått något konkret att förhålla mig till, inte längre gissningar. Det gör mig lugn och trygg, här och nu.

För fem år sen åkte vi på en längre resa. Jag bokade flygbiljetterna redan i juli och avfärden var i januari. Sådan god planering var möjlig då eftersom vi ännu inte hade börjat försöka få barn. Nästan varje dag tänkte jag på den där resan och jag njöt för att jag visste vad som väntade. Det spelade inte så stor roll att hösten kom och sen den mörka, kalla vintern. Det var på något vis lättare att hantera. Jag stod och dagdrömde under monotona stunder på jobbet och hela tiden visste jag, att jag hade något fantastiskt att se fram emot. Något jag drömt om i många år. Platser jag fantiserat om att besöka. Det var halva glädjen med resan för mig, det där halvåret innan.

Nu har det där halvåret förvandlats till sex korta dagar, men känslan är densamma. Datumet är satt. Vi får se hur det går med upptiningen av vår lilla men just nu känner jag ingen oro. Vårt senaste embryo var av bästa kvalitet, toppoäng och allt det där. Varför skulle det inte kunna bli likadant nu. De är ju sprungna från samma tillfälle i juni. Jag ska för en gångs skull försöka att inte oroa mig i förväg.

Det här är de bästa dagarna. Och jag är glad just nu.

 

 

Små detaljer

Igår lite hopp, känslan av att vara tillfreds. På kvällen, en liten, mindre bra detalj i en annars rolig och efterlängtad grej. Tynger ned lite. Tar bort udden på glädjen. Idag, plötsligt står jag mitt emot en person, som jag inte sett på länge. Påminnelser. Allt stannar en sekund. Hej.

Sitter med en kollega och arbetar hela dagen på ett projekt. Det känns bra. Äntligen kommer vi någon vart med det här. När jag nästan ska gå hem, en klumpig kommentar från min chef som kommit förbi. Som vet om min sjukskrivning och IVF. Är det så du ser mig? Jag finner mig inte. Kollegan måste undrat, hon är ganska ny.

Nu ska jag gå. Blir haffad och får reda på en lite oväntad uppgift som väntar imorgon. Specialutvald men det är inte så välkommet just nu. Jag fixar det men. En liten klump i magen. Jag vill egentligen inte. Går för att hämta min väska. Möter en kollega, som kramar mig spontant och berömmer för ett insats från förra veckan. Jag blir glad. Gulliga du. Hon vet inte än men står näst på listan att berätta för. När tid ges.

Går till bilen lite glad. Handlar och framför i kön vaggas sovande bebis i barnvagn med sött täcke och tillbehör. Skyndar ut till bilen. Ligger i soffan, ser ett inspelat program som jag tycker mycket om och känner tröttheten komma. Under två filtar försöker jag få upp värmen och har kanske slumrat i fem minuter när telefonen ringer. Jag kommer inte ned i varv sen. Går upp och börjar med maten. Vi går en lång promenad sen, i mörkret. Jag med en inre känsla av stress.

Olof sa att jag gnisslade tänder i natt. Att jag sov oroligt och rörde mig mycket. Ja, det är kanske inte så konstigt. Med allt som pågår nu.

Tyst återhämtning

Helg nu och återhämtning. Jag sov tio timmar i natt och hade lätt kunnat sova lite till men jag tyckte att gränsen gick vid tolv. Olof är borta i helgen så jag är ensam hemma, och njuter av det. Det är riktig återhämtning för mig, att gå runt här hemma och pyssla i tystnad. Att ha tid. Jag känner inte något behov av att prata med någon. Jag har ingen radio eller musik på. Hör lite ljud utifrån och det räcker så.

Vi laddar nog batterierna på olika sätt. Jag gör det i ensamhet. Jag tänker nu att jag gärna hade haft en vecka ledigt, så här, och bara fokuserat inåt. På att bygga upp mig själv igen. För när vardagsstressen lagt sig och tankarna lugnat sig, då hör jag något annat. Andra värden tar plats.

Jag läste en artikel idag om en ung kvinna som är svårt sjuk. Hon fick sin diagnos för en månad sen och det är oerhört bråttom med behandling. Det fick mig att tänka på min egen kropp på ett annat sätt. Jag är ju faktiskt frisk, rent fysiskt. Jo jag har diagnosen PCO men det är för mig mer ett tillstånd än en sjukdom. Jag märker inte av det, har aldrig gjort. Därför visste jag inte, vad som väntade. Om bara en behandling lyckas (och lite till) och vi får vårt barn, ja då är allt det här över. Då kan jag återgå till ett ”vanligt” liv och lämna den här barnlöshetsresan bakom mig. Det kan inte någon som är kroniskt sjuk. Som fått reda på att denne kanske bara har ett par år kvar att leva. Så idag är jag tacksam över att min kropp fungerar, för det mesta som den ska.

Ett ständigt snurrande

Lusten att skriva finns inte just nu. Tankarna snurrar hela dagarna men jag kan inte få ned något vettigt här, vilket känns lite trist för jag gillar ju att skriva.

Det har verkligen gått fram och tillbaka i måendet. Lördagen mörk och tung, söndagen mycket bättre. Fikan med våra föräldrar gick bättre än vad jag hade trott och det var stundtals riktigt roligt. Men efteråt var det ändå skönt att det var över. Jag kände mig lite duktig.

En dag kan börja bra men sluta sämre och tvärt om. Kör till jobbet och känner mig riktigt tillfreds, bra musik och en ny dag, nya möjligheter. Lite positiv. Sen möter jag påminnelser i olika skepnader, ofta gravidrelaterat men även om småbarn. Eller något annat som känns känsligt. Sakta sjunker jag. Nedåt. En liten kommentar från Olof igår kväll fick mig att börja gråta. Han förstod inte, var väl trött och sliten själv. Timmar senare grät jag stilla på kudden i mörkret medan han sov bredvid och jag tänkte hur ska jag överleva allt det här.

Så mycket tankar. Dygnet runt. Om framtiden. Hur länge ska vi behöva hålla på? Hur kommer jag må om ett halvår eller ett år från nu om det fortfarande inte fungerat? Om ovisshet. Om rädslan för att bli gravid och få ännu ett missfall. Om relationer, social isolering, brist på energi. Om tid, år, ålder, släktskap. Det snurrar. Jag är van, men det snurrar mycket just nu.

Funderar på att boka en ny tid hos psykologen. Men dels ligger hennes mottagning på samma plan som BVC, en våning under MVC och jag orkar knappt ens tanken på barn. Dels vet jag inte vad jag ska säga. Ingenting är ju nytt. De tankarna jag har är i stort sätt samma som när vi skildes åt innan min semester. Fast mer intensiva just nu. Vad skulle hon ärligt talat kunna hjälpa mig med? Spontant känns det som jag väntar med att ringa henne tills jag mår sämre.

En ny allierad

Den här veckan blev annorlunda ändå. Så mycket tankar. Det dyker upp allt möjligt. Från barndomen, nutid, framtid. Hur länge ska vi behöva hålla på? Ska vi kanske ställa oss i kö för adoption? För första gången dök den tanken upp på allvar, hos mig.

Jag slutade med medicinerna. Trodde att mensen skulle komma samma kväll men den dröjde lite. Jag fick ett sms från kliniken om att jag fått e-recept. Då kändes det tryggare. När blödningen väl började ringde jag och pratade med en sköterska som lät pigg och glad. Jag har börjat med Progynon för att bygga upp slemhinnan och fått tid för VUL om tolv dagar. Det känns skönt att vara igång. Kanske försöker jag snabbt stänga dörren till det som var och nu öppna den på glänt till det som ska komma. FET nummer fem. Vårt sjunde försök totalt.

Jag gjorde det. I onsdags berättade jag för ännu en kollega. Hon har varit på min lista länge men vi har inte jobbat ihop på evigheter. Jag var lugn och hittade en passande inledning och hon såg förvånad ut men tog det bra. Vi hann prata i exakt 1,5 minut innan någon annan kom in där vi satt. Men så är det och jag var glad över att jag fått sagt det och nu vet hon. Vi kommer prata mer när vi får tid, det vet jag. Så jag känner mig lättad. Jag har en ny allierad. Och jag känner att jag behöver många allierade om jag ska fortsätta kriget.

Det är lördag nu och jag känner mig otroligt låg. All energi är försvunnen och med den motivationen. Jag vill inte göra mer än att sitta här på stolen och andas ut och andas in. Tanken på att städa hemma gör mig svettig. Laga middag likaså. Bara att skära grönsaker till en sallad känns som att bestiga ett högt berg idag. Jag vill svepa in mig i filten och ligga i soffan och se tio avsnitt av Survivor. Jag vill slippa tänka och känna idag.

Imorgon kommer mina föräldrar och Olofs föräldrar hem till oss för fika. Därför måste jag städa. Därför måste jag fundera vad vi ska köpa. Jag orkar inte baka något som jag först tänkt. Jag vill egentligen inte ens att de kommer nu denna helg men det är redan bestämt. Får ta på mig något halvfint och den glada masken. De ville visst se några foton från vår senaste resa. Ett par timmar bara. Jag överlever väl det.

En guppande boj i tisdagskvällen

Jag börjar senare imorgon så ikväll är uppesittarkväll. Vi gick en liten promenad vid nio, det var knappt någon ute då. Vi hade hela området för oss själva och ljusen från husen glittrade fint i vattnet. Sen gick vi in och åt tårta. Det är våran förlovningsdag. För ett par år sen. Två nyinköpta ringar i en svart sammetsask. Det här datumet. Och November blev kanske lite ljusare.

Testdag. Ingen nervositet. Ingen hjärtklappning. Ett graviditetstest innan frukost. Lika negativt och vitt som förut. Behövde inte vända och vrida som i fredags. Kände inget speciellt mer än att jag visste. En bekräftelse. Sen skyndade jag till jobbet.

Sköterskan från kliniken ringde tidig förmiddag. Jag hade redan hunnit glömma. Fick leta upp en privat liten skrubb. Hon verkade förvånad över att det inte gått vägen. Kanske satt hon med min journal framför sig och såg toppoängen för vårt embryo. Femtio procents chans om de nu inte friserar till siffrorna något.

Hon frågade om jag ville boka ett samtal med min läkare. Jag sa att det inte behövdes. Berättade att läkaren som gjorde återföringen sagt att det var okej att börja ny behandling direkt. Hon protesterade inte. Vi ska höras av när jag får min mens. Jag vågar inte riktigt tro förrän jag verkligen får det bekräftat med ny medicinordination och tid till VUL. Men det känns lovande. Det här är nästa guppande livboj som jag kan klamra mig fast vid ett tag i ett stormande hav.

Snälla kollegor, kramar och omtanke. Jag önskar att jag kunde berätta. Jag är redo nu. Jag vill dela. Men hur inleder jag ett samtal kring det här. Kanske anar vissa men vill inte fråga eftersom jag uppenbarligen valt att vara rätt så privat i många år. I ett välorganiserat kaos är det svårt att hitta utrymmet, rent fysiskt en plats och en tid för ett sånt samtal. Jag vrider och vänder mig om men det är människor överallt. Ibland möts vi i ett förråd och jag vill låsa dörren, frysa tiden och säga snälla ge mig tio minuter här och nu. Med dig. Se mig.

Förtrollningen är bruten

Jag har fortsatt med medicinerna trots att jag vet. Jag vet för jag känner det i kroppen. Icke-graviditeten. Allting är som vanligt, som innan ruvningen. Inte ens Lutinus har gett speciellt mycket symtom de senaste dagarna. Det var som att när jag väl testade i fredags morse och fick se det där negativa testet då kapitulerade hela kroppen. Förtrollningen är bruten.

På sätt och vis är det skönt, en lättnad. Nu vet jag. Ändå tar jag de där medicinerna för att jag inte vill tänka senare tänk om det fanns en liten chans och jag förstörde den genom att sluta. Vill inte hamna där.

Jag känner mig inte speciellt ledsen ännu. Självklart är det en stor besvikelse att det här försöket inte lyckades. Det känns som ett slöseri med ett så fint embryo. Men jag tror att den stora ledsamheten kommer en annan dag. Just nu tänker jag bara på samtalet till kliniken och för varje dag som mensen håller sig borta tror jag chanserna ökar att de ska förstå att det inte fungerat och godkänna ny behandling på en gång.

Jag känner inget behov av att slösa fler graviditetstest. Antagligen tar jag ett på tisdag, som är testdagen, bara för att ha bevis inför samtalet med kliniken.

Ikväll var vi på bio. Eller vi valde att gå vid 17-tiden för filmen, Interstellar, är nästan tre timmar lång. Innan vi åkte in till stan gick vi en liten promenad där vi bor och då såg jag flera mammor med barnvagnar och det gjorde mig låg. När jag ruvade (de första dagarna) kunde jag hantera gravida bättre än vanligt. Jag försökte fortfarande kolla bort men det liksom rann av mig. Det var väl hoppet om att jag hade något på gång, på riktigt inom mig. Sen det negativa testet har det känts mycket besvärande igen.

När vi gick av bussen i stan kom en tiggande kvinna fram. Tror hon var ungefär i vår ålder, svårt att säga när hon hade mössa och jag försökte att inte se. Hon var gravid. Det gjorde mig arg och ledsen. Det känns oerhört orättvist. Jag hoppas hon har mat att äta och någonstans att sova. Men här går vi, med ordnade förhållande sen många många år och bara går sönder av längtan efter en graviditet som går hela vägen och ett eget barn. Jag har svårt att förstå.

I filmen var det en scen när en astronaut på farligt uppdrag i rymden får se en videosnutt hemifrån. Hans son, kanske tjugo år, har blivit pappa och håller upp den nyfödda framför kameran. Tårarna började rinna direkt. Både av att jag såg barnet och sen själva innebörden av att en farfar får se sitt barnbarn för första gången. En ny generation. Så mycket som jag önskat i flera år att mina föräldrar ska få träffa mina barn.

Japp, snart dags för kvällsdosen av Lutinus och Progynon då…

Vad hände?

Efter att jag skrev det förra inlägget började det hända saker i kroppen. I onsdags kväll fick jag starkare symtom. De höll i sig hela torsdagen. Jag gick runt på jobbet och trodde att jag var gravid. Det var inte inbillning, det var inte en önskan om att det skulle fungera. Det var något. Speciellt igår kväll kände jag mig väldigt konstig och det gjorde mig glad.

Jag hade bestämt mig för att testa idag eftersom jag var ledig. Hade inga problem med att sova gott i natt. När jag gick upp vid nio var kroppen helt som vanligt. Allt jag känt de senaste dagarna var borta. Då kom det stora tvivlet och när jag väl tog fram testen ur en genomskinlig plastlåda i badrumsskåpet kändes det väldigt stort och lite skrämmande. Mindes hur det i juni kom fram två streck inom bara en två minuter.

Det kunde inte varit mer negativt nu. Jag vände och vred men där det där andra strecket skulle komma var det bara vitt. Kände mig förvånad och lite lurad. Paff. Men samtidigt var ju alla symtom borta. Jag gick och la mig igen bredvid Olof som sov hårt och jag somnade om efter en stund.

Vad hände? Vad var det jag kände? Sjätte gången och jag trodde att jag kunde känna skillnaden på Lutinus-symtom och riktiga symtom. Jag har inbillat mig massor av gånger, velat känna, övertolkat, googlat, legat stilla och känt efter. Det var inte så den här gången.

Spontant vill jag sluta med medicinerna nu. Progynon för att bygga upp slemhinnan har jag ätit i en månad nu morgon och kväll, sen första mensdagen på ett litet hotell i Vermont. Lutinus har jag tagit tre gånger dagligen i två veckor. Om det ändå inte har fungerat vill jag inte utsätta min kropp för detta längre än nödvändigt. Vill bli ren igen.

Direkt började jag tänka på nästa försök och ska det alltså bli en sjunde gång och när ska det hända på riktigt och varför. Varför är detta mitt liv. Två graviditeter i år och när kommer den tredje som ska gå hela vägen?

Jag fantiserar om vad jag ska säga till kliniken när de ringer mig på tisdag. Hur jag ska övertyga sköterskan om att jag måste få börja med en ny behandling med en gång. Vad ska jag annars göra av mitt liv? Hur ska de förstå? Vilket tonfall ska jag använda i telefon? Jag öppnar ögonen och upptäcker att jag sitter på en orangesvart spinningcykel i ett halvmörkt rum med ett gäng svettiga medelålders män som har förmånen att gå och träna på sin lunchrast. Den modellsnygga instruktören ropar ut kommandon och Thirty Seconds to Mars dånar ur högtalarna. Come break me down, bury me, bury me, I am finished with you. Vi håller på med nån typ av intervaller mellan stående och sittande. Passets klimax. Min rosa Midnattsloppettröja ligger slickad längs ryggen av svett och jag tänker att jag ska försöka stanna här och nu. Får inte låta tankarna vandrar iväg så mycket att jag inte märker vad de andra gör eller var jag befinner mig.

Misströstan

Idag är ruvardag sex. I juni plussade jag på ruvardag sju. Det är allt jag kan tänka på just nu. Hur det började förra gången, hur kroppen kändes då. Det var speciellt ett symtom, som jag även känt när jag blev gravid för första gången i februari. När det återkom så förstod jag. Nu vill jag så gärna känna det men det är inte här.

I helgen var jag hoppfull, obekymrad. Tänkte på annat. Nu är jag så medveten om – avsaknaden av symtom. Jag tänker att det inte har fungerat. De där femtio procenten var inte på vår sida.

I juni testade jag på ruvardag sju för att det var en söndag och jag var ledig. Ville ta emot beskedet, vilket det än var, utan att sen rusa iväg till jobbet. Så känner jag nu också, kanske ännu mer eftersom jag tror det inte gått bra. Funderar på att testa på lördag. Riktig testdag är om en vecka, som vanligt väl tilltagen.

I förmiddags var det riktigt tungt. Hade tid att tänka och ögonen började bli fuktiga av tårar. Sorgen. Uttagen i förskott men ändå. Ska det behövas minst en sjunde gång? Tankar om julen, som är min värsta högtid nu sen flera år. Den närmar sig och förra året var så fruktansvärd, vill aldrig mer må så. Hade hoppats att jag skulle vara gravid, över julen, i år. Hur tidigt som helst, bara någonting på gång. Hopp. Allra helst i sjätte månaden som om BF hade varit i mars. Usch den sorgen. Är inte klar med den.

Jag tänker på att om jag får ett plus i helgen, hur nästa vecka kommer bli annorlunda. Jag tänker på att om jag testar negativt, hur nästa vecka kommer bli att ringa desperata samtal och blöda.

Det är dumt att oroa sig i förväg men det är svårt att låta bli. Jag känner min kropp. Jag kan inte ignorera hur det känns. Det här är så viktigt för mig. Det betyder allt. Jag är rädd att falla bottenlöst tillbaka till noll.

Det var mörkt idag. Sen sms:ade jag en vän. Hon skrev att hennes IVF-graviditeter börjat helt olika. Den ena gången kände hon symtom efter bara ett par dar och med den andra testade hon positivt först på testdagen. Båda med upptinade blastocyster, båda blev hennes fina barn. Det gav mig hopp. Jag ska inte ge upp än.

Dagen slutade lite ljusare med samtal och skratt med ovetande kollegor. Jag gick hem stärkt och lite mer positiv. Jag ska försöka hålla ihop resten av veckan. Och betala den där lilla räkningen från kliniken på nästan 15 000 kronor.

Glömmer bort att ruva

Det är ruvardag tre. Jag känner inget speciellt. Lite molvärk ibland men det är väl Progesteronets effekter.

Glömmer bort hela tiden att jag har något litet därinne. Har ätit Progynon och Lutinus länge nu men tänker knappt på varför jag tar dem. Vi var inne i stan och åt middag ikväll och jag tänkte det är lördag, vi skulle kunna gå och ta en drink nånstans efteråt. Innan jag kom på mig själv. Kanske inte så lämpligt med alkohol i ruvartider. Vi åkte hem och jag gjorde en blåbärspaj som vi åt med vaniljglass framför inspelning av Så mycket bättre.

Oj nu blixtrar och åskar det. Är det inte sent för årstiden? Det är ju första november nu.