Brist på tid

Just nu känner jag sån oerhörd frustration över allt jag inte hinner med. Hela dagarna går jag och tänker på allt som behöver göras. Jag har mentala listor i mitt huvudet och försöker prioritera och rangordna. Men tiden räcker inte till. Oftast är jag klar med lillens nattning mellan 20:30 och 21 och då är det bara att gå ut i köket och börja duka av middagen, diska upp, göra rent, plocka i ordning allt han har lekt med i badrummet. Göra hyfsat i ordning hallen och vagnen inför nästa dag. Leksakerna i vardagsrummet får ligga utspridda hela tiden, det stör mig inte.

Varför kunde jag inte få ett barn som somnar klockan 19? Jag förstår inte hur jag ska få ihop det utan att lockas att stanna uppe för sent. Förhoppningar om att just denna kväll ska bli annorlunda. Men sen gå frustrerad och irriterad från sovrummet. Röja det nödvändigaste. Ta något att äta. Duscha och tvätta håret. Kolla mailen, betala räkningar. Allt det där jag behöver kolla upp. Vi ska på dop om en vecka och det känns som om det ligger på mig att hitta en present. Lillen fyller år om två veckor och jag hade tänkt göra en bebisvänlig tårta men vet inte om jag har lust eller tid längre att kolla upp recept. Behöver köpa en åkpåse till vagnen nu när det börjar bli höst så behöver forska i priser och beställa. Han är nästan ett år och jag har inte framkallat några foton från hans första månader, har tänkt göra ett babyalbum – någon gång när jag har tid…

Det känns som om jag kvävs. Hur länge ska det vara så här? I flera år? En sån chock för egot att gå från nästan obegränsat med egentid till 1,5-2 timmar varje kväll. Då så mycket ska hinnas med. Kanske prata med sin partner också som jobbar extremt mycket i perioder.

Det låter galet när jag tänker på det men sen lillen föddes, de gånger Olof gått ut med honom i vagnen själv har jag ofta sovit pga helt slut efter nätterna. De gånger mina föräldrar tagit ut honom har jag städat hemma. Dammsugit och farit runt som en tornado och plockat undan. Sen han föddes tror jag att jag spenderat ungefär 30 minuter ensam hemma med att bara ta det lugnt. Med att bara vara.

Jag längtar till en tid då Olof kan ta lillen till lekparken och stanna där i två timmar. Jag längtar tills Olof kan ta med vår son till sina föräldrar och vara borta en halv dag. Jag fantiserar om att jag ska lämna in min älskling på förskolan och stanna hemma från mitt jobb och bara andas. Jag ammar ju fortfarande men nu under sommaren har jag enstaka gånger gått på stan i ett par timmar själv. Ätit lunch i lugn och ro, gjort ärenden och det har känts toppen. Men det är inte detsamma som att få vara ensam hemma i sitt eget hem. Som förut. Det där oerhört självklara.

Jag längtar till en tid när allt som lyser rött på den mentala måstelistan är avbockat och jag kan ta det lugnt här hemma utan dåligt samvete. Men kommer det någonsin en sån tid?

Elva månader

Lillen blev elva månader igår. Tiden går så fort, snart fyller han ett år och det är dags att fundera på bebisvänlig tårta och presenter. Jag har varit dålig på att ta mig tid att skriva här och så mycket har hunnit hända i hans utveckling. Han har börjat gå! Jag känner mig så stolt. Min lilla kille. Han har varit väldigt fysiskt aktiv ända sen han började rulla över till mage och dra sig fram längs golvet med händerna. Han har hela tiden strävat uppåt, varit nyfiken på vad som finns på nästa hyllplan, ställt sig upp mot möbler. Nån gång i juli tog han sitt första steg men sen hände inget mer. Jo han gick med gåvagn här hemma och gick runt soffbordet varv efter varv men höll då i sig. Men sen för tre, fyra veckor sen ungefär började han ta ett eller två steg utan stöd. Sen gick det någon dag så var han uppe i fem, sex steg. På en vecka hade han utökat till 10 steg. Nu sen två veckor går han obehindrat hemma. Han kan gå från badrummet ända in till köket eller vardagsrummet. Det känns fortfarande overkligt att se honom komma knatandes runt ett hörn. Min lilla älskling. Han är så nöjd, ler ofta stort eller ”pratar”. I början ville han ha något i handen typ en kloss eller smörkniv. Han glömde bort att han gick då. Nu behövs inte det. Han kommer gående emot mig och säger ”mamma”. Hjärtat smälter.

Vi var och tittade på skor till honom idag för vi vill ju att han ska kunna gå omkring ute också. Han har stått och gått barfota på gräsmattor under sommaren men nu börjar det ju bli kallare. Vi fick hjälp att mäta fötterna, de var 12,6 cm långa och han skulle ha storlek 21 eller 22. Fick inte ned fötterna i storlek 21 så det blev 22. Provade ett par gympaskor, stackarn undrade var det var för klumpar. Kände nyfiket på dem, kröp lite avvaktande på golvet. Han ville såklart inte gå men ställde sig långsamt upp mot en pall i affären. Han betedde sig som om han hade tunga pjäxor på fötterna. Det var så jag trodde att han skulle reagera. Det tar nog tid innan han vänjer sig. Han blev inte ledsen i alla fall. Vi köpte inga skor. Jag som varit inne på dyra Kavatskor ursprungligen tänkte att vi skulle hitta något billigare men det enda paret som kändes klockrent var till slut ett par Kavat som tyvärr inte fanns i hans storlek i affären. Men det får bli skoköp snarast. Jag längtar så tills han kan tulta runt ute. Vi har många små parker och lekplatser i närheten och han är så oerhört uttråkad med mig och sina leksaker hemma. Hur har ni andra gjort med de första skorna? Några tips?

Försenad målbild

När jag var barn och tonåring var jag inte speciellt intresserad av att se på sport på Tv men OS, de olympiska spelen, var alltid ett evenemang som kändes speciellt. Kanske berodde det på att det var sommarlov och invigningarna var så färgsprakande, folk var glada och det var som en ständig fest genom Tv-rutan. Jag tror att det var ett av få tillfällen då vi satt hela familjen och kollade på sport tillsammans hemma. Även min mamma som oftast höll på med småpyssel på kvällarna och sällan hade ro att sitta still någon längre stund, satte sig ned med pappa och mig. Den där känslan, att OS är något betydelsefullt och speciellt har hängt med mig sen dess.

Jag har alltid tänkt mycket kring datum, siffror, årstider och stora händelser framåt i tiden. När vi under sommaren 2011 var en bit på väg i vår försöka-bli-gravidresa så tänkte jag framåt till nästa år, 2012. En av mina starkaste målbilder var att sitta och amma framför Tvn och se sommar-OS i London. Jag tänkte att det är ju perfekt sysselsättning eftersom jag hört att det ofta blir mycket ammande med en bebis där i början. Det var något väldigt symboliskt i det hela. Men när månaderna gick och testerna förblev blanka fick jag revidera mitt mål. Framåt vintern tänkte jag att jag skulle sitta där höggravid och titta på OS med benen i högläge på en pall och ett glas kall juice i handen. Jag skulle ju ändå slutat jobba då så det var perfekt. Sen var det plötsligt våren 2012 och jag tänkte att jag skulle vara glad och tacksam om jag ens var det minsta gravid under OS men inte ens det hände. Jag minns att jag såg på Tv, alla tävlingar i London, med en bitter smak i munnen och hjärtat tungt av avundsjuka och besvikelse.

Sen spolar jag fram till februari 2014 och vinter-OS i Sotji. Kanske inte exakt samma status och känsla som ett sommar-OS men ändå roligt och speciellt. Och plötsligt efter tredje återföringen var jag gravid. Någon vecka efter det omtumlande beskedet var det en lördag och jag låg på soffan och såg på längdskidåkning och skidskytte. I min almanacka skrev jag ”såg på OS gravid”.

Nu är det sommar-OS igen. 2016, fyra år senare. Och efter fyra års kämpande fick vi vår efterlängtade son och även om han är en stor tiomånaders nu som röjer runt i vardagsrummet, klättrar på möbler, pratar högt för sig själv och gnager på böcker så återvänder han alltid till sitt ursprung och blir så där liten igen. Han kryper emot mig, vill upp i famnen, gnyr och buffar med huvudet, med ansiktet mot bröstet om jag fortfarande inte förstår. Så jag ammar honom, i soffan, medan alla de där tävlingarna pågår på Tvn, långt borta i ett soligt Brasilien.

Allt det där jag trodde skulle hända för så länge sen, har slagit in. Min målbild blev försenad men vad vet vi egentligen om livets alla omvägar. Han är här nu och det är det viktigaste av allt. Och jag ammar framför OS, för första och kanske sista gången.

 

Sömnlös

Olof har alltid haft lätt för att somna. Ända sedan vi träffades, för många år sen nu, har jag varit avundsjuk på hans förmåga. Han har många gånger berättat att när han var bebis kunde hans mamma hålla honom upp och ned i ena foten utan att han vaknade. Han sov sig tydligen igenom allt när han var barn. Nu menar han halvt på skoj att vår son har ärvt sin oroliga sömn utav mig. Så fort lillen vaknar sätter han sig upp i sängen förvirrat och jag kan hålla med om att det finns vissa likheter med mina plötsliga uppvaknanden där.

Nu när Olof varit ledig ett par dagar har vi gått och lagt oss samtidigt. Vi ligger där i dubbelsängen, på varsin sida om vår lille son och Olof somnar inom några minuter. Jag ligger kvar och försöker slappna av. Men det är inte kroppen som är rastlös utan hjärnan som har svårt att varva ned. Alla tankarna kommer. Det är samma varje kväll.

Jag tänker på förlossningen som jag tio månader senare inte kan bestämma mig för om jag känner mig tillfreds med eller traumatiserad av. Eller lite av både ock. Jag tänker nu att jag nog hade haft nytta av det där uppföljningssamtalet som jag blev erbjuden efteråt. Men där i stunden på BB ville jag liksom stoppa hela upplevelsen i en liten ask och glömma och istället fokusera på min fina efterlängtade son. Tanken på att åka tillbaka till sjukhuset ett par veckor senare kändes bara fel.

Jag tänker på syskonförsök och att hela ovissheten en dag ska börja om. Jag tänker på mitt jobb, att jag snart ska börja arbeta igen och hur det kommer bli. Jag tänker på relationer i nutid och dåtid. Hur jag trodde att vissa saker skulle bli lättare när jag blev förälder. Att jag skulle få något gemensamt med så många andra människor och så har det blivit men ändå inte. Felaktiga förväntningar från min sida.

Tankarna mal och snurrar kring sånt som jag inte kan förändra. Jag vrider och vänder men kommer sällan fram till något nytt. Jag har flera gånger tänkt att jag nog befinner mig inuti en livskris. Att det är en jättestor förändring att bli mamma. Det spelar ingen roll att jag tycker att lillen varit en lätt bebis och att jag hela tiden har känt mig trygg och avslappnad i min roll. Inget hade kunnat förbereda mig på det här nya livet.

Jag försöker hejda mig och återvända till rummet. Olof sover djupt på andra sida av sängen. Och mellan oss ligger vår skatt. Vår stora lilla älskling som kramar nestets bulliga kant med sina spretande fingrar. Nestet som jag har sytt till honom och som han fortfarande gärna sover i. Jag borde inte ha några bekymmer i världen när jag ligger där bredvid dem två. Jag vill inget hellre än att stänga av och somna till ljudet av deras andetag.

 

Sena vanor och lite frihet

Lillen har haft svårt att somna på kvällarna nu ett tag. Jag tror att han känner av att det är sommar och ljust ute och tidvis väldigt varmt inomhus. Många kvällar kommer han till ro först vid 22 och då har vi provat allt, flera gånger. Det känns inte bra. Vi blir irriterade. Jag tänker på hur min (vår) efterlängtade egentid, vuxentid, bara äts upp. Igår somnade han 22:30, värsta hittills. Det är så lätt att stanna uppe själv då, som i protest, bara för att man så gärna vill ha sin tid men det blir inte att vi gör något annat än att hänga i soffan då. Allt det där vi ska kolla upp/fixa när han sover finns det ingen ork kvar för klockan 22. Det enda positiva är att han oftast sover ganska länge på morgon nu, idag till 8:30 (inte i ett sträck alltså). Men nej, vi vill inte ha det så här. Om jag kunde bestämma skulle han sova mellan 19 och 07.

Vi har tidigare bestämt att han inte får sova för sent på eftermiddagen men ibland går det bara inte, som när vi är på väg hem i bil från ärenden/utflykt/besök och han nickar till. Tio minuter klockan 17 kan fördröja läggdags flera timmar. Nu har vi även börjat korta mängden sömn under dagen. Max en halvtimme vid 10-11 och max en timme vid 14-15. Ibland sover han självmant kortare än så. Det finns inget mönster som han följer dag för dag. Allting varierar. Ikväll somnade han klockan 21 vilket känns som lyx.

För övrigt har han sovit något bättre på nätterna. Vi har lagt honom i spjälsängen efter han somnat och jag tror att han sover bättre där när han inte blir störd av rörelser från oss när vi ligger tätt bredvid varandra. Flera nätter har han bara vaknat två gånger mellan ca 23 och 06. Det upplever jag som en helt okej natt men när jag räknar på det blir det ju ändå bara typ 2-3 timmar sammanhängande sömn för mig (?). Efter 06 ligger han nästan alltid i min armhåla och slumrar och ammar om tills han sätter sig upp och är pigg och jollrar nöjt åt sina trötta föräldrar.

Vi kämpar med maten. Nu har han tre tänder och gnället när dem bröt igenom tandköttet är borta men han vill ändå inte äta. Vill bara ha en viss typ av burkmat med små bitar i. Av den äter han en fjärdedels burk per måltid. En kompis jämngamla dotter äter en hel burk per måltid! Allt det han tidigare varit intresserad av; broccoli, bitar av frukt mm släpper han nu ned på golvet och tittar över kanten till matstolen när det faller. Det är roligt. Att kasta saker på golvet. Jag gjorde grötpinnar som jag läst om på nån BLW-sida. Hade ett himla sjå att få tag i paltknäckebröd för järnets skull och stod och grejade häromdagen med ugnen på när det redan var 26 grader varmt inne. Gav till honom och han tog ett litet bett och sen åkte resten ned på golvet. Vi har gett honom flera gånger till med samma resultat. Tack för den… Otacksamt känns det ibland. Att truga, städa upp, torka av, slänga mat.

Men idag har jag gjort något fantastiskt! Jag lämnade Olof och lillen i fyra och en halv timme och stack in till stan. Vilken enorm frihetskänsla. Jag promenerade långsamt. Genade över gator med ojämn mark. Gick i trappor. Trängde mig in i smala passager i klädaffärer. Åt sushi på ett ställe där jag inte varit förut. Satt nästan i en timme och åt långsamt, tänkte på vad maten smakade och tittade på folk. Höll inte ens på med mobilen. Jag hade kunnat vara borta längre men vi skulle få besök lite senare på kvällen. Och allt hade gått jättebra hemma. Lillen hade inte varit ledsen eller gnällig alls. Verkade inte ha någon amningsabstinens men visst kändes det väldigt bra när han direkt kröp fram till mig och klamrade sig fast om mitt ben och ville bli upplyft. Min lilla älskling. Nu känner jag mig gladare och påfylld med energi. Att få vara själv ett par timmar betyder så mycket. Längtar redan till nästa gång.

Försök ett

Efter en del velande skulle vi i natt börja med projekt ”sluta nattamma”. Olof var den som var drivande, tyckte att nu skulle det ske trots att jag tyckt att nätterna varit hyfsade en tid. Vi pratade ihop oss igår kväll, flyttade spjälsängen till Olofs sida av sängen. Fyllde på lillens pipmugg för att kunna erbjuda honom vatten. Han ville inte somna i går kväll, var uppe riktigt länge, som om han kände på sig att något var på gång.

Jag hade också svårt att somna, sov oroligt och kände mig nervös. Klockan 02:15 vaknade lillen med ett skrik. Istället för att jag lyfte honom till mig och han fick bröstet tog Olof upp honom, kramade och vaggade, gick ut i det mörka vardagsrummet.

Lillen skrek och skrek. Jag hade öronproppar men det hjälpte inte ett dugg. Vetskapen om att han skrek efter mig, först förvirrad, sen desperat, gjorde ont i mig. Det kändes i hela kroppen. Jag kände mig elak som låg kvar där i sovrummet och låtsades sova. Tänk att jag godkänt detta.

Efter tio minuters gråtande blev han tyst, jag tänkte att han givit upp och skulle somna i Olofs famn nu men det blev bara en halvminuts andningspaus. Sen skrek han igen. Jag låg ned i sängen men kunde omöjligen sova. Tog fram mobilen och började läsa, vad som helst, i ett försök att tänka på annat.

Vad gör vi mot dig? Är det här verkligen rätt? Fem minuters snuttande mot det här. Du har ju fått bröstet varje natt i hela ditt liv och nu plötsligt finns det inte där. Du vet inget annat. Du kan inte förklara dig med ord.

Tjugo minuters skrikande och tonen blev än mer desperat. Han var alldeles ursinnig. Det lät som om någon höll på att döda honom. Jag tänkte på grannarna. Vad ska dom tro om oss, att vi inte kan trösta vårt barn? Men mest tänkte jag på vår son. Efter 25 minuter kom Olof tillbaka in i sovrummet, ”ska vi avbryta eller?”. Ja. Ge mig honom.

Så fort han kom i min famn lugnade han sig. Jag torkade bort en massa snor under näsan och sen fick han bröstet liggande bredvid mig så som vi alltid gör. Han åt och åt och strök med sina små fingrar över min varma hud. Han darrade i hela kroppen. Tillfredsställelsen och lättnaden jag kände går nästan inte att beskriva. Samtidigt. Mitt lilla barn, vad har vi gjort mot dig. Hur kunde vi tro att det här skulle gå bra.

Det tog närmare en halvtimme innan han till slut släppte bröstet. När jag försiktigt skulle flytta honom till nestet vaknade han och började skrika med en nästan panikartad röst som jag inte kände igen. Jag tror att han var rädd för att bli lämnad igen. Han fick äta på andra bröstet tills han somnade om, en kvart senare.

När han somnat låg jag och tittade på min son. Ett avslappnat, fridfullt uttryck i hans ansikte men vad har vi gjort mot dig. Med dig. Ingenting gör mig så lugn som att höra dina tysta andetag bredvid mig om natten. Självklart ska du sova mellan oss i natt och så länge du vill.

Olof och jag somnade inte förrän vid kvart i fyra igen. Varje gång lillen vaknade under morgonen och jag på rutin ammade honom igen tänkte jag på om vi förstört något i vår relation, i hans trygghet. Något som inte gick att se utifrån.

I eftermiddag var vi ute på stan alla tre och plötsligt på vägen hem förstod jag att Olof tyckte att vi skulle prova samma sak i natt igen. För mig känns det otänkbart. Ska vi plåga vår son ännu mer. Ska vi tvinga honom till något som han uppenbarligen inte är redo för. Som jag inte är redo för. Absolut inte.

Kanske är det bara fel tillfälle. Kanske är det helt fel fas i hans utveckling. Kanske kommer han själv sluta när han är redo. Tiden får utvisa. Men jag har sällan känt mig så hundraprocentigt säker på något. Vad som är rätt för oss just nu.

Inte van vid barn

Det är jobbigt att ha en åttamånaders aktiv, bestämd liten kille. Jag känner mig mentalt trött. Jag älskar min son och förundras över alla hans fantastiska framsteg men samtidigt längtar jag efter en paus ifrån honom. Det har tagit mig lite tid att komma fram till att jag säkerligen är normal som känner så inför mitt barn.

Varje dag känns just nu som ett ekorrhjul som handlar om att göra i ordning mat till honom, försöka få i honom maten, städa upp efter måltiden, underhålla och vakta, tvätta små kläder med fläckar och byta blöjor på någon som vill krypa iväg och aldrig vill vara stilla eller samarbeta ens det minsta. Ja och sen våra nätter som jag ju skrivit om.

Jag vill inte sitta inne hela dagen. Jag vill promenera med vagnen nu när min kropp börjar bli starkare och det är så synd att lillen är i en besvärlig period då han nästan vägrar åka vagn vaken. Ibland går det bra en stund men sen försöker han kravla sig ur under högljudda protester. Jag försöker såklart tajma in promenaden med när han brukar sova på eftermiddagen men det är inte alltid det lyckas och ibland sover han bara i tjugo minuter. Vi har en bärsele och jag bär honom i den, kortare stunder. Men han är redan för tung för mig och vår BabyBjörnsele är av äldre modell och saknar höftbälte, så den mesta tyngden hamnar på axlarna. Det visste vi när vi köpte den (begagnad av en kompis) men jag önskar nu att vi tänkt igenom köpet ett varv till och kanske valt en annan. Så den är lite av en nödlösning för mig.

Det känns som om han har tröttnat på alla sina leksaker och vi vill inte hålla på att köpa nytt bara för att. Han tycker det är spännande när vi är hemifrån; på öppna förskolan, hos en kompis eller hos våra föräldrar. Men sen är vi tillbaka hemma igen. Jag försöker vara kreativ och hitta på nya lekar. Han tycker om att dra ned strumpor från torkställningen i vardagsrummet och jag låter honom göra det. Han får leka med lock och slevar från köket. Med ett äpple som rullar iväg. Han får dra ned reklam och magasin från ett bord. Men känslan är ändå att han vill ha något mer som jag inte kan ge honom.

Vissa dagar är fyllda av gnäll. Det spelar ingen roll vad jag gör. Han sitter vid mina fötter när jag försöker röja i köket efter att vi ätit. Jag kan inte flytta mig för han står upp med mina ben som stöd. Jag försöker läsa en bok med honom i knät men han ålar sig ur. Vill ned på golvet men väl där börjar han gråta, klamrar sig om mina ben, vill upp igen och det börjar om. Det känns som en lättnad när ytterdörren öppnas och Olof kommer hem efter sin arbetsdag. Flera gånger har jag räknat ned minuterna under den sista timmen. Flera gånger har jag ringt och i desperat ton frågat var är du? Trodde aldrig jag skulle gå ut i hallen med lillen i händerna och säga ta honom. Att få stänga in mig i ett annat rum i en kvart brukar hjälpa, för stunden.

Vi spenderar i princip dygnet runt tillsammans, lillen och jag. Ibland får jag nästan panik. Vill kränga av mig en för tight dräkt, en klibbig hinna. Jag behöver andas. Ge mig utrymme. Att vara mig själv.

Men det räcker med att han somnar för natten så ligger jag bredvid och tittar på det finaste som finns. Ibland går det bara en timme innan jag har lust att väcka honom för att jag saknar honom. Jag vill krama honom och smeka det varma, mjuka huvudet. Den lena kinden, de små händerna. Du är inte jobbig älskling, det är nog bara jag som inte är van.

Att bryta mönster

Återigen vill jag tacka för de fina och stöttande kommentarerna i mitt förra inlägg. Jag har en tendens att glömma bort att jag/vi inte är de enda som har det svårt ibland och att sticka upp huvudet ovanför vattenytan och höra att det finns andra som har/haft det likadant betyder så mycket. Jag kommer säkert skriva mer om hur vår relation har ändrats vid ett senare tillfälle men just nu har vi haft två riktigt bra dagar och jag vill inte förstöra min positiva känsla genom att tänka på allt som varit.

Antagligen känner jag mig extra positiv eftersom jag fått sova. Igår till 11:30 och idag till 12! Olof har alltså gått upp med lillen på morgon vid 7-tiden och sen kommit in en gång på förmiddagen för amning. Jag känner mig som en ny människa.

Vi var på åttamånaderskontroll med lillen på BVC för någon vecka sen och det var då vår snälla sköterska igen frågade hur det går med min nattsömn. Jag sa att lillen vaknar i snitt 4-5 gånger per natt och vissa nätter varannan timme. Hon sa att det är dags för mig att sluta amma på natten för min egen skull och jag håller med men ändå känner jag mig så kluven nu.

Han sover mellan oss i sitt neste som nu börjar bli för kort på längden men som är så mysigt med sina kanter. I omgångar har vi försökt ha honom sovandes i spjälsängen i vårt rum men det blir bara ännu värre för mig att kliva ur sängen och hämta honom där fem gånger per natt och försöka lyfta tillbaka honom dit utan att han ska vakna. Det lättaste för mig är som nu att han ligger i vår säng och varje gång han vaknar med ett skrik får han komma till bröstet och då somnar han om på mindre än fem minuter. Håller jag mig vaken lyfter jag tillbaka honom till nestet annars vaknar jag nån timme senare och då sover han tätt intill mig.

När han var runt sex månader ungefär upplevde jag att han vaknade ofta för att kolla så att vi var kvar, att han inte var övergiven men nu känns det som om nattamningen mestadels blivit som ett beteende. Av rädsla för att han ska vakna till helt och förbli vaken är jag snabb med att ta honom till mig. Jag försöker ibland stryka honom över ryggen men det har fungerat någon enstaka gång. Olof sover med öronproppar och blir inte så brydd. Det här är något mellan lillen och mig.

BVC-sköterskan föreslog att vi ska neka honom amning mellan 23 och 05 varje natt. Att när han vaknar ska vi krama och klappa på honom och låta honom veta att vi finns där. Hon sa att det kommer bli fyra tuffa nätter men sen kommer beteendet ändras och både han och vi kommer sova bättre. Ja hon tror att han kommer sova mer sammanhängande också.

När vi gick från BVC den där dagen kände jag mig motiverad att prova direkt. Jag såg framför mig 5-6 timmars sammanhängde sömn som en hägring i öknen. Det kändes helt fantastiskt om det kan bli vår verklighet. Men sen om nätterna, de där gångerna då han faktiskt sovit hela tre timmar i sträck. Och vaknar med ett skrik eller stigande gnäll. När han vrider sig, letar, känner med händerna. När han är så liten med slutna ögon och jag tar honom till mig och han blir lugn direkt. Bröstet är hans trygghet, hans värme och älsklingsplats. Instinkten jag känner är så stark. Mitt lilla barn, såklart du ska komma till din mamma. Jag vill ge dig allt. Jag vill trösta och värma dig. Men sen de andra nätterna, när det bara gått en timme eller inte ens det. När jag försöker klappa, smeka. När jag känner att jag fått nog, att det inte är okej. När jag har lust att skrika. Inte en hel natt på åtta månader nu. Inte mer än fyra timmar i sträck sen i februari. Vissa morgnar när det börjar bli ljust ute vet jag inte hur mycket mer jag klarar.

Jag fick förslaget att jag kunde sluta amma helt och hållet nu men det vill jag verkligen inte. Lillen ammar ett antal gånger per dag och jag tycker det är mysigt. Det är bara nätterna som är jobbiga. Så vi har tänkt att försöka med hennes metod nästa gång Olof är långledig. För jag tänker mig att det är han som kommer få krama och klappa de där första fyra nätterna. Jag är ju så förknippad med bröstet. Jag kommer få hålla mig undan, sova ute på soffan kanske. Men jag vet inte hur jag ska klara av att höra skriken från honom. Usch det känns så hjärtlöst och grymt att ta bort något som han är så van vid.

Hjälp hur ska det här gå…

Packar lite

Vi reser till Grekland på torsdag och för två veckor sen tänkte jag: den här gången ska jag börja i tid. Annars brukar det bli att jag har en plan i huvudet, att jag vet vad vi ska ta med, jag gör några ärenden dagarna innan men själva det riktiga packandet brukar alltid ske kvällen före avresa. Och då upptäcker jag alltid att allt det där ”lilla sista” tar mycket längre tid än beräknat. Gång på gång. Så nu med en bebis i ekvationen tänkte jag vara ute i god tid.

Nja. Igår tog vi upp väskorna från förrådet. Idag tog vi fram de mesta av Olofs kläder, på tjugo minuter, innan han skulle iväg till jobbet. Nu ska han (något olägligt) vara borta i två dygn, nästa gång vi ses är onsdag eftermiddag. Flyget går torsdag morgon. Jag har skrivit en lista över viktiga saker eftersom jag ibland inte hinner tänka alla tankar klart och fullt ut på grund av en liten kille här hemma. Men jag känner mig väldigt avslappnad. Nästan så jag blir rädd att jag ska glömma något väldigt väsentligt.

Tror det beror på att vi åker charter för första gången på femton år. Allting blir serverat. Jag behöver inte kolla upp hur vi ska åka från flygplatsen till hotellet. Jag behöver inte hålla koll på hundra olika detaljer. En vecka på samma ställe, samma hotell. Jag har bara läst om några bra restauranger i närheten. Men ändå, det här med att resa med barn – det är ju som att gå på okänd mark. Har bara sneglat på andra föräldrar på flygplatserna tidigare (och tänkt så skönt och enkelt att det bara är vi två). Det ska bli spännande.

Vi har ett stort vardagsrum och där nedanför bokhyllan brukar vi lägga ut resväskorna och gradvis fylla på med innehåll. När jag idag la dit väskan tog det bara ett par minuter innan världens nyfiknaste lilla kille kröp dit, stod på knä vid väskkanten och drog i sin pappas kläder som var prydligt hopvikta i en hög. Så spännande för honom.

Flera ombyten till lillen i handbagaget, blöjor, mat, filt, leksaker. Vi kommer ha honom i bärsele på flygplatsen. Ska försöka amma honom medan vi stiger uppåt för öronens skull. Tre pass, har så svårt att förstå. Tre? Vi brukade ju alltid vara två. Allt annat ordnar sig tänker jag.

Några sista minuten tips för en vecka i värmen med en sjumånaders?

Född nyfiken

Lilla älsklingen blev sju månader häromdagen och det händer så mycket nu så vi hinner inte med. Vår lilla bebis kryper nu runt och utforskar varenda vrå av vardagsrummet och köket. Känner på bordsben, krafsar på kartonger och pappåsar, drar i sladdar och klädesplagg som hänger ned från soffan. Jag kan nästan inte förstå hur snabbt utvecklingen går. Jag tror det var tre fyra dagar sen han plötsligt kom upp i sittande från sitt älskade magläge. Igår när han satt såg vi hur han släppte händerna från golvet i några sekunder och sen satte ned dem igen. Och idag på eftermiddagen ser jag hur han sitter och har båda händerna om en leksak i luften, ganska vinglig men han sitter utan stöd. Allt detta inom bara ett par dagar. Följaktligen har han börjat ramla också, bakåt eller åt sidorna. Det går inte att lägga filtar och kuddar runt honom hela tiden eftersom han flyttar sig konstant. Jag känner mig förvånansvärt avslappnad med att han slår huvudet i golvet. Det är väl så för alla barn tänker jag och skallbenet är ju tåligt. Hittills har han nästan inte gråtit alls utan bara sett förvånad ut när han plötsligt ligger ned på rygg igen. Tror inte han förstår vad som hände.

På två veckor har han gått från att ligga på mage och dra sig fram med händerna till att komma upp på knä och stå där och gunga. Sen hittade han fötterna och efter en del tränande kom han upp på händer och fötter som en sprinter, och stod så och gungade. Nu kan han krypa riktigt snabbt, inte på knäna utan mer ett ålande, simmande rörelse.

På morgonen brukar jag lägga honom i vardagsrummet bland alla leksaker medan jag går till köket och börjar göra i ordning min frukost. Vi har öppen planlösning och han tittar efter mig då och då medan han leker och börjar gnälla om han inte vet var jag är. Så jag brukar vinka lite bakom köksön och säga ”här är mamma” och det brukar han vara nöjd med. Men häromdagen när jag gjorde det som vanligt log han stort och jollrade, satte fart och kom krypandes ända in i köket vilket ändå är sju åtta meter.

Jag tycker det är så häftigt. Att han liksom har det i sig. Att han är programmerad till att vilja göra alla dessa rörelser och framsteg. Att han är född nyfiken och nu studerar rummet, lampor och gardiner mer än mig. Jag ser hur han känner på bordsben och stolar och sträcker sin lilla hand uppåt. Han har lyckats ta ned en bok från en låg hylla. Helt plötsligt låg han på rygg med den i händerna och smakade på pärmen som om det var en trofé.

Mitt barn. Min son. Jag beundrar dig. Vilken fantastisk resa. Nu får jag se min egen utveckling som liten bebis genom dig. Jag har ju också lärt mig allt det där en gång trots att jag inte minns det nu.