Det där samtalet med min läkare i mitten av december. Efter att det senaste försöket inte gett resultat. Efter inga fler embryon i frysen.
Hon konstaterar att vi nu har gjort tre försök på kliniken. Alla våra embryon har sett perfekta ut på ytan. De har fått toppoäng och de som varit frysta har klarat upptiningen jättefint. Jag blev gravid i somras men det slutade efter ett par veckor med missed abortion. Innan dess gjorde vi fyra insättningar på vår förra klinik som ledde till ett tidigt missfall.
Med ett flertal fina embryon och två som ändå fäst tyder det på att de kan vara defekta inuti. Troligen kromosomfel, säger hon.
Hon säger att de önskar att de kunde se in i embryona, under ytan. Nu finns det en studie på en klinik där de gör PGS (Preimplantatorisk genetisk screening) av embryon. En lättare form av kromosomanalys där de eventuellt defekta embryona kan sorteras bort och de bästa kan sättas tillbaka in i livmodern.
Hon tycker att vi låter som perfekta kandidater till den studien men ett kriterium är att man måste ha gjort tre färsk IVF och vi har bara gjort två. Hon säger att hon har remitterat andra par till den studien så hon tror att det inte är någon direkt kö utan om vi gör ett försök nu i januari och det inte leder till graviditet ja då tror hon att vi kan få vara med i studien under våren.
Efter beskedet om misstänkt kromosomfel känns det väldigt hoppfullt att det finns en studie och att vi nog skulle passa bra in i den. Men sen kommer haken. I studien lottas man efter äggplocket, hälften av paren får PGS utfört på sina embryon och hälften får det inte. Jag har svårt att acceptera att det än en gång ska handla om tur.
PGD är ett begrepp som jag har hört talas om i flera år. Det står för Preimplantatorisk genetisk diagnostik. Det är tillåtet i Sverige för att hjälpa människor som bär på genetiska sjukdomar att få ett friskt barn. Sen har jag genom diverse barnlöshetsforum och även sensationslystna tidningsartiklar förstått att PGD går att köpa sig till på bland annat Cypern men att det då oftast handlar om par som åker dit för att välja kön på sitt barn.
När jag senare nämner för en IVF-vän vad vår läkare sagt och det här med våndan att lottas in i en studie, ja då råkar hon redan veta att det finns många kliniker runt om i Europa som erbjuder PGS eller PGD. Och jag får en lista med namn.
Ja vi står här nu i startgroparna för en ny behandling. Med det vi nyss fått höra om misstänkt kromosomfel, med sju försök i ryggen och ett välbefinnande som stadigt går nedåt är det svårt att riktigt glädja sig inför det här nya ”vanliga” försöket.
Jag har som vanligt svårt att stanna i nuet. Jag tänker om det här försöket i januari inte resulterar i en graviditet. Om vi får vara med i studien. Om vi lottas till att inte få PGS. Ja då får vi ju ännu en gång frysen full med potentiellt defekta embryon. Det känns som ett oerhört slöseri med vår tid och med det psykiska lidandet.
Är det då bättre att vara den som styr? Den som fattar besluten. Att göra grundliga efterforskningar och boka in IVF med PGD på en klinik utomlands. Betala för det och få det garanterat. Det är ju inte säkert det skulle gå på första eller andra försöket då heller men vi skulle ju i alla fall vara så gott som garanterade friska embryon och vi skulle prova något nytt.
Det handlar om kontroll. Att slippa våndas. Slippa vara rädd för en lott som hittills inte fallit till vår fördel. Gång på gång i så många år nu.
Och allt det där dem sa till oss och har sagt i flera år nu. ”Det ser så perfekt ut. 50 procents chans. 70 procents chans”. Det visar sig att det betydde ingenting.
Statens Medicinsk-Etiska Råd skriver på sin hemsida om skillnaden mellan PGD och PGS och vad som är tillåtet i Sverige.
http://www.smer.se/teman/preimplantatorisk-genetisk-diagnostik/