Efteråt

Tack till alla er som gratulerat och kommenterat efter vårt lyckade rutinultraljud! Jag blir glad för varje person som tar sig tid och skriver och följer med oss på denna resa.

De första dagarna efter i torsdags kände jag mycket glädje och lättnad, blandat med mental trötthet och tankarna snurrade. Nu känns det lite tomt, vi har ju räknat ned till rutinultraljudet så himla länge. Det var något jag drömde om redan i början av graviditeten och det har hela tiden känts som det stora målet. Med det passerat känns det som jag befinner mig i något mellanläge. Det är ju för tidigt och för läskigt att börja tänka på slutet av graviditeten, om allt fortsätter bra, med förlossning och att få den lilla i famnen. Vi har en tid till vår barnmorska på måndag och kanske gör vi upp nya planer och nya delmål då. Jag behöver något att förhålla mig till.

Jag är i vecka 20 och mår väldigt bra fysiskt. Både bröst och mage har någon sorts viloperiod sen ett par dar och jag känner mig nästan ogravid. Det är stor skillnad mot hur brösten känns när en tillväxtperiod sätter igång. I måndags var jag på gymmet för första gången sen i mars och styrketränade rygg, axlar, armar och ben. Olof och jag brukar cykla en del under den ljusare årstiden men hittills har vädret bjudit på mycket regn och kyla så vi har inte kommit igång med det. Tänker att det är bra motion som inte är för belastande för kroppen.

Jag har ju läst och hört att den andra trimestern av graviditeten är den mest idealiska tiden att ge sig ut och resa under och jag känner nu, efter det lyckade RUL:et och med en pigg kropp, att jag gärna hade åkt iväg nu när det finns chans och inte blivit för varmt på vissa semesterställen. Det hade varit skönt också med nya intryck och slippa lägga så mycket fokus på graviditeten. Men det är ju det här med semester som ställer till det. Vi har inte jobb där spontan semester uppskattas eller ens är möjligt. Så jag får hoppas att våren snart blir lite behagligare så vi kan göra små utflykter här hemma istället. Det blir nog bra.

Äntligen

Efter fyra års kämpande har vi äntligen kommit till vecka 19 och ett lyckat rutinultraljud. Vår lilla älskling fick godkänt på alla punkter.

Hjärnan, hjärtat, övriga organ, mängd fostervatten, rörelser – allting var bra. Måtten på huvudet, buken och lårbenet var proportionerliga och gav en ungefärlig längd på 18 cm och en vikt på 190 gram.

Enligt IVF:en var jag igår i 18+2 men datorn fick det till 18+4. Vår lilla har ända sen ultraljudet i vecka elva varit två eller tre dagar större än beräknat, vilket bara är bra, så den följer sin ”kurva” även nu.

Vår fina älskling låg dubbelvikt som en fällkniv under hela undersökningen med fötterna ända uppe i ansiktet och ville inte räta ut sig ens när jag blev ombedd att lägga mig på sidan. Barnmorskan försökte de sista tio minuterna få till en fin profilbild men det var nästan omöjligt. Två fina bilder fick vi med oss hem till vår växande kollektion.

Vi åkte hem och firade med en bukett vita rosor, tårta och kramar. Tänk att detta äntligen händer. Oss. På riktigt. Jag har svårt att förstå.

Idag har jag känt mig väldigt trött, psykiskt. Tårarna kom i bilen när jag körde till jobbet i förmiddags och jag gick över den stora parkeringen rödgråten. En blandning av anspänning som släpper, hormoner (?) och tankar på allt vi gått igenom för att komma hit. Jag skulle behöva sätta mig ned och bara försöka ta in vad som händer.

Det som syns på fotot till höger om barnets panna är alltså båda fötterna.

Tankar inför RUL

Nu är det bara dagar kvar till rutinultraljudet. Oron och de negativa tankarna har kommit tillbaka allt mer. Det känns som en anspänning byggs upp i kroppen och igår kväll hade jag hjärtklappning trots att jag inte gjorde något speciellt. Jag är rädd att vi ska få reda på något dåligt om vår lilla, att läkaren ska hitta något fel. En av de första barnlöshetsbloggarna som jag började följa råkade ut för det på RUL, att det fanns ett gravt fel på barnet. Jag tänker på det nu, att det ju faktiskt händer. Men sen tänker jag att vi gjort sju ultraljud och redan vid KUB visade den snälla barnmorskan oss hur hjärnan såg ut och sa att den hade ett typiskt fjärilsformat mönster. Jag vet att de kollar mycket mer än hjärnan på RUL och sen finns det förstås fel som inte syns.

Jag har tänkt tanken på att kromosomanalysen av vårt barn kanske inte var normal men att vi fick hem fel brev, med ett felaktigt positivt besked. Det vore hemskt att få reda på vid förlossningen att så inte var fallet. Ja det är en del katastroftankar just nu och rädslan för att allt det vi har, eller tror oss ha, ska tas ifrån oss, om några dagar.

Vi fick tid till RUL även i somras. Barnmorskan printade ut ett identiskt papper med adress och instruktioner som vi har fått nu, bara med ett annat datum i oktober. När den dagen väl kom tänkte jag på det hela dan, att nu hade vi kunnat varit där och därmed hade jag varit i vecka 20 eller liknande. Om. Om det inte hänt. Så det känns stort att ens få gå dit.

Våra vänner och familjer vet ju sen länge att jag är gravid men på jobbet har jag hållit en låg profil hittills. Min närmaste chef vet och är mycket stöttande och ett par arbetskamrater vet sen tidigare att vi kämpat med IVF och att det gått bra nu. Jag jobbar på en stor arbetsplats och jag har tyckt om att de andra inte vet. Det har säkert med kontroll att göra och känslan att jag kan bestämma själv när och hur och för vem jag väljer att berätta. Nu sen en vecka ungefär har magen blivit synlig hela tiden, redan från morgonen och den växer under dan. Så jag tror inte att jag kan hålla det hemligt så länge till, trots vida tröjor, och det känns lite vemodigt. Jag hade gärna gått ”osynlig” i många veckor till och valt vilka jag vill ska veta och dela glädje och funderingar med just dem, en liten utvald grupp. En vän som mådde mycket illa och kräktes flera gånger dagligen under sin graviditet fick finna sig i att alla på jobbet visste redan från en mycket tidig vecka, så jag förstår att det inte är alla som kan gå under radarn ända till vecka 19.

Hur har ni som också har kämpat länge för att bli gravida känt när magen börjat synas när det gäller jobbet? Har ni ändå varit redo att berätta?

Magsjukeoro

Jag blev sjuk häromdan. Kände mig normal när jag gick och la mig förutom ett lätt illamående men vaknade efter någon timme av att magen var orolig och kändes konstig. Sen kom lätt feber och frusenhet. Det blev flera vändor till toan under natten och magen var alldeles öm. Jag var tvungen att lägga mig ned jätteförsiktigt och vända mig sakta för att det inte skulle göra ont. Jag tror jag var vaken tjugo gånger under natten och illamåendet fanns alltid där.

När morgonen kom och Olof skulle upp sa jag till honom att jag kände mig sjuk men skulle se om jag mådde bättre när jag kom upp och åt frukost. Han hade inte ens märkt att jag varit uppe fem sex gånger under natten, han hade sovit gott hela tiden. Roligt att någon av oss gjorde det. Jag började senare så jag somnade om med dubbla täcken över mig.

Sov såklart som bäst när min klocka ringde men tog mig upp, för jag skulle ju till jobbet. Kanske. Jag har aldrig tidigare mått illa bara av att komma in i köket och se saker som påminner om mat så som tallrikar och förpackningar. Jag ville äta trots det där illamåendet för magen var helt tom och hungrig och konstig. Gjorde i ordning müsli, banan och mjölk. Satte mig vid köksbordet för att äta. Jag åt två skedar, sen kunde jag inte äta mer rent fysiskt. Har sällan varit med om det.

Jag var så himla ur form; feber och hela kroppen värkte. Hungrig men samtidigt ont i magen. Det var en ansträngning att ens sitta upp. Jag har gjort så många dumma val. Jag har gått till jobbet i tron om att det inte är så farligt, ja ibland har det väl varit svårt att riktigt känna efter supertidigt på morgonen när man har ont om tid men det har känts tydligare någon timme senare, väl där, att det var ett felaktigt beslut. Men nu, och med någon annan som är beroende av mig, var det så lätt. Jag ringde min närmaste chef och sa att jag var sjuk. Det första hon sa var ”det har väl inte hänt något med…”. Jag blev rörd över hur orolig hon blev men försäkrade henne om att jag bara var vanligt sjuk.

Jag vet att det är okej att ta Panodil när man är gravid men jag kände ändå för att googla det. Såg då en rubrik om att paracetamol kunde ge skador på fostret enligt nån studie. Så himla onödigt. Jag har inte tagit en enda värktablett under de här 18 veckorna och jag tror inte för ett ögonblick att en dag med Panodil ger några skador. Men ändå.

Värre var väl att jag direkt började tänka på om jag kunde ha drabbats av en Listeriainfektion i och med att jag både hade magsjuka och feber. Googlade på symtom för det och ja det stämde ju in perfekt. Jag var på en kurs med jobbet för en månad sen och då serverades det gravad lax till förrätt på kvällen. Mina kollegor som jag var där med visste ingenting om att jag var gravid och jag hade inte sett menyn i förväg och det liksom fanns inte att jag inte skulle äta upp det som låg på tallriken framför mig i den situationen vid ett långbord med tjugo andra. Jag tänkte tanken på att det inte var optimalt men har inte direkt oroat mig sen dess, förrän nu. Listeria har ju lång inkubationstid, upp till två månader tror jag det stod. Sen läste jag i en annan länk att färre än tio gravida kvinnor i Sverige diagnostiseras med Listeria varje år. 10 av ungefär 130 000 födda barn/år. Chansen är ju väldigt liten att drabbas.

Funderade ett tag på att ringa min snälla barnmorska och fråga om råd. Om hon tyckte att jag borde lämna nått prov. Sen kände jag mig fånig. Jag tror allt som har hänt oss hittills får mig att tänka det värsta hela tiden. Men samtidigt får man nämnda infektion kan det skada barnet allvarligt så det är verkligen lätt att bli rädd.

Till slut ignorerade jag tankarna på Listeria och antog att jag bara var vanligt sjuk. Spenderade hela dagen i soffan, helt utslagen. Det var ett projekt att bara resa sig och fylla på mer vatten, att gå till toa, att laga till en soppa. Jag önskade att Olof varit hemma och tagit hand om mig.

Det kändes så konstigt också att magen var helt tom och att jag inte kunde äta men samtidigt fanns ju något annat där – min livmoder i storlek vecka 18. Det var svårt att avgöra ibland vad som var hunger, vad illamåendet berodde på och om det var små sammandragningar jag kände. Verkligen en ny situation.

Äntligen kom Olof hem och kunde pyssla om mig. Han fick gå till mataffären och köpa blåbärssoppa, bananer och polarkakor.

Efter tolv timmar i soffan gick jag och la mig för natten och sov (förvånande nog) i tio timmar utan att knappt vakna till och på morgonen var jag i princip frisk. Så dan efter kunde jag äta nästan som vanligt, bara lite försiktigare, och vi var ute och gick långsamt i solen i en halvtimme minst. Och då tänker jag att det nog inte var Listeria ändå utan mer som en reaktion på något dåligt jag fått i mig dagen innan jag blev sjuk och att kroppen svarade kraftfullt med både magsjuka och feber/värk i kroppen.

Ni som läser och varit med om något liknande. Blev ni oroade av feber under graviditeten? Magsjuka? Tankar på Listeria? Någon annan som ätit något som Livsmedelsverket inte rekommenderar?

Vecka 18

Jag tycker att de senaste veckorna har gått långsamt. I början rusade tiden iväg. Trots rädslan som återkom gång på gång så satt jag förundrat och konstaterade att vi passerat sju dagar igen där mellan vecka 9 och 13. Nu har tiden stannat upp. Vi har räknat ned mot rutinultraljudet i en månads tid känns det som och nu är det fortfarande en dryg vecka kvar. Till ett sorts godkännande förhoppningsvis. Och sen ska vi våga tro ännu mer, eller?

Mina symtom har hela tiden varit snälla. Det som känns just nu är framför allt hunger. Hunger som kommer plötsligt och intensivt och jag måste få mat genast. Det är en väldigt skarp känsla, liksom primitiv och annorlunda mot hur min hunger beter sig annars. Jag brukar också må lite illa på förmiddagarna vilket brukar gå över med fika eller några extra nötter. I perioder är jag väldigt törstig och känner mig tungandad. Kopplar detta till ökad blodbildning och blodvolym i kroppen. Men sen vissa dagar, som igår, känner jag mig i bra kondition och klarade trapporna under vår promenad i rask takt utan problem. Då kände jag mig helt ogravid.

Nu tror jag magen börjar synas på riktigt. Den är fortfarande ganska platt på morgonen men med en liten, liten rundning mellan naveln och troskanten. Sen blir den betydligt större under dan efter allt jag äter. Jag har ingen brådska, är glad över att den inte syns. Det räcker med att jag vet, har inget behov av att andra ska se. Jag har inte fått några frågor hittills och det känns skönt. Känns fortfarande ovant, vad ska jag svara om någon frågar? Är detta på riktigt? Händer det mig, efter alla år?

Jag väntar på ultraljudet nu och på att känna sparkarna. Det måste vara en av de häftigaste saker som man kan vara med om, att känna rörelser inifrån av någon annan. Av sitt barn.

Många samtal

Jag har varit hos ett antal psykologer under vår långa resa mot att bli föräldrar. Den första var på första IVF-kliniken, en helt fantastisk yngre kvinna som jag hade kunnat tala med i timtals. Det var så fantastiskt att få prata med henne om hur jag kände generellt kring barnlösheten, avundsjukan mot folk i min omgivning, de ständiga kommentarerna och påminnelserna på jobbet och hur jag bäst kunde hantera ovissheten. Hon förstod verkligen så som ingen annan hade gjort dittills och nästan ingen gjort efter det heller. När vi bytte klinik för ungefär ett år sen upphörde tyvärr kontakten med henne.

Jag provade psykologen på andra IVF-kliniken men kände inte att det stämde mellan oss så det blev bara ett besök men visst något litet tog jag väl med mig därifrån. Sen i samband med det svåra som hände i somras bad jag vår dåvarande barnmorska att få komma i kontakt med psykologen som var knuten till vårt MVC och som var insatt i graviditeter men jag fick nej. Istället blev jag hänvisad till en psykolog som tillhörde vårdcentralen, en kvinna nära pensionsåldern som från första mötet sa att hon inte var van att prata om graviditeter och inte visste det minsta om barnlöshet och dess konsekvenser. Jag gick hos henne ett antal gånger under de förutsättningarna och ja det var skönt att prata med någon professionell men det blev mer och mer krafttagande att hela tiden förklara sammanhanget till det jag upplevde. Vad IVF innebär, att det är vanligt att man gör flera behandlingar under ett år, att man kanske inte ska säga ”nästa gång löser det sig vet du” till någon som genomgått fem IVF-försök och haft två missfall och är ganska nedgången.

Olof och jag hade en välbehövlig semester där i oktober förra året och när vi kom hem tre veckor senare valde jag att inte boka någon mer tid hos henne. Kände det som att det inte fanns något jag eller hon kunde säga som skulle ändra något. Det jag kände, kände jag oavsett. Det enda som kunde ”hjälpa” var fler behandlingar och vi kastade oss in i vårt sjätte och sjunde försök.

Någon gång i slutet av november, början av december kände jag att det började gå utför snabbt. Jag funderade på att kontakta psykologen på vårdcentralen igen, trots allt. Jag ville ännu hellre hitta en ”bra” psykolog med IVF-vana som jag skulle kunna gå till regelbundet under längre tid, bara det att jag orkade inte ta tag i saken. Det var väl här ungefär jag skrev om hur tanken på att gå ut i köket och skära upp grönsaker kändes som att bestiga Mt Everest vissa dagar. Jag hade ingen energi till mer än det nödvändigaste.

Det är nästan läskigt att minnas men i slutet av december började kroppen stänga ner. Jag blev medveten om att jag började spara mina krafter och resurser genom att röra mig lite långsammare än vanligt. Speciellt på jobbet för jag gjorde det nog redan hemma. Till slut började jag spara in på kommunikation, på ord. Att inte prata mer än nödvändigt fast ändå inte verka sur. Att ha ögonkontakt, nicka och le falskt när det passade in men hålla mig borta från diskussioner och skratt. Jag grät varje dag och fick små sammanbrott av ökad stress, av ganska vardagliga saker. Trots all mat och julgodis gick jag ned ett och ett halvt kilo under december. På nyårsafton fick jag syn på min siluett i spegeln. Jag skulle ha varit i vecka trettio då men istället buktade magen inåt.

Just det där att släpa mig till jobbet oavsett var väl det sista normala jag försökte klamra mig fast vid. I början av januari tog det stopp. Jag slog i botten och var hemma i en vecka. Inte tillräckligt länge för någon riktig återhämtning men sen kom mensen och vi började vårt åttonde försök och det gav mig lite hopp och något annat att tänka på. Jag mailade den underbara psykologen på första IVF-kliniken och bad om råd om privata psykologer i närheten med någon sorts IVF-vana. Jag fick tips på en och kontaktade henne. Hon var på semester men skulle återkomma om tre veckor. Det kändes långt till dess men jag hade ju redan väntat länge. När hon väl återkom visade det sig att visst hade hon IVF-vana men hon skulle också gå i pension och höll på att avsluta alla sina klienter. Tillbaka på ruta ett.

Jag sökte på nätet (för tjugonde gången) och kontaktade en annan psykolog med någon sorts vana vid barnlösa par och fick en tid, dock fem veckor senare. Men det kändes okej för vi skulle snart på semester och när vi kom hem skulle det inte vara så långt kvar.

Så en söndagsförmiddag i början av februari stod jag i badrummet och stirrade på ett positivt graviditetstest. Det var otroligt mycket blandade känslor. Förvåning, glädje, misstro, rädsla. Ja väldigt mycket rädsla för det är ju först när man har något som man också kan förlora det. Tankarna snurrade och portarna öppnades till allt, allt som hänt oss tidigare.

En av mina första tankar var faktiskt att jag behövde prata med någon professionell. Och då tänkte jag främst på kvinnan på vårdcentralen som jag gått hos flera gånger och som trots sin okunskap kring barnlöshet och IVF ändå kände mig och varit med mig i somras. Det var nästan lite komiskt men jag kände att jag ville ringa till någon/henne där och då. En söndag klockan 10. Finns det någon jourhavande psykolog? Som helst förstår sig på IVF och missfallsproblematik? Och känner mig sen innan? Jag ångrade enormt mycket att jag inte fortsatt ha kontakt med henne under vintern när jag mått dåligt och hon hade kunnat följt mig under den senaste behandlingen och liksom varit förberedd på att den här situationen kanske skulle uppstå.

Dagen efter reste vi iväg. Långt bort och jag tänkte ta med hennes visitkort och maila medan jag var borta men jag glömde det hemma. Och tankarna stillade sig väl lite när vi var i den nya miljön.

Med hemkomsten kom alla tankar tillbaka. Verkligheten. Vardagen. Jag tog upp telefonen och ringde henne dagen efter vi kommit hem. Vi skulle på första ultraljudet om en vecka och det var allt jag tänkte på. Hon svarade och kände igen mig direkt trots att det nästan gått ett halvår. Jag frågade om det gick bra att boka en ny tid till henne. Hon frågade vänligt ”är det något speciellt som har hänt, eftersom du kontaktar mig nu?”. Jag svalde. Hade funderat mycket på hur jag skulle uttrycka mig om frågan kom. Jag sa tveksamt ”jo jag är gravid igen” och med det hemska, jobbiga ordet kom tårarna.

Så jag gick hos henne ett antal gånger och pratade om min nya livssituation, om minnena från förra året och rädslan. Om ultraljud som visade att den levde och om tvivlet som kom tillbaka bara dagar senare. Det var skönt att prata men samtidigt så var väl allt som förut, mellan oss. Att hon inte riktigt kunde förstå. Att min rädsla inte riktigt togs på allvar utan viftades bort med ”ultraljudet gick ju bra”. Parallellt gick jag till det sen länge bokade besöket hos en yngre kvinna med erfarenhet av barnlösa par. Hon var jättebra, så där som första psykologen på IVF-kliniken. När jag berättade min historia (i korta drag) sa hon några saker som jag väntat länge på att höra från någon. Jag kände att hon förstod och gick därifrån stärkt.

Efter ett par gånger hos min ”vanliga” psykolog tyckte både hon och jag att det var dags att avsluta och att jag skulle kontakta psykologen på MVC som var van att prata graviditeter och barn. Och det är där jag har varit idag, till henne jag bad om att få träffa i somras men då fick jag nej. Hon var mjuk och vänlig, en sån person som får alla att slappna av tror jag. Jag berättade om vår resa fram till idag och speciellt om det som hände förra året. Trots att jag bara skrapade vid ytan, lämnade ute massor av detaljer och känslor och allt det tekniska med IVF så kändes det som om tiden inte räckte till. Jag hade kunnat prata med henne i flera timmar.

Jag vill prata och berätta men nu efteråt har det jag sagt dragit fram en massa minnen. Olof jobbar och jag sitter här och tänker på det vi har gått igenom de senaste fyra åren. Jag har ont i rygg och axlar av spänningar och känner en begynnande huvudvärk. Hon frågade mot slutet hur det kändes att berätta det jag gjorde, för henne, men det känns inget speciellt. Det är inte svårt. Jag bär med mig det hela tiden, vår historia, bara inte så påträngande och inte hela tiden klädd i ord.

Jag vet inte vad jag vill säga mer än att visa att det varit en lång resa även i psykologvärlden. Jag vet inte hur många gånger jag kommer gå hos den vänliga kvinnan på MVC men det känns bra. Det känns som om hon är en av de få som förstår.

Fyra år senare

Tänk att det redan är maj. I slutet av maj förra året startade jag den här bloggen efter att funderat på det länge. Jag ville egentligen göra det långt tidigare men alla andra IVF-bloggar som jag följde verkade så erfarna, hade gjort flera behandlingar och visste vad de pratade om. Dumt att jag kände så. Våren 2013 var en enda lång väntan på att få komma fram i IVF kön och då hade jag verkligen behövt det fina stöd som jag har fått nu senare. Sen känns det lite märkligt att se tillbaka så här och tänka att jag ju nu (tyvärr) kan räknas som en av de där erfarna efter åtta behandlingar och flera års kämpande.

Nu i dagarna är det också fyra år sen vi började försöka få barn, våren 2011. Tänk att det gått så lång tid. Jag minns så väl den dagen vi tog beslutet, det stora steget, att jag efter många år skulle sluta med p-piller. Jag minns pirret, nykärheten och drömmarna där i början. Jag sneglade på barnklädesavdelningarna i klädaffärerna, tror jag till och med gick fram och rörde vid små babykläder, för jag trodde att det inte skulle dröja länge alls innan jag skulle få se ett första plus.

Det känns mycket lättare att tänka tillbaka på det här just nu. Jag känner en stilla sorgsenhet för den där tjejen som trodde och drömde och längtade och som då inte visste vad som skulle komma. Allt det fruktansvärda. Allt det nedbrytande. Men nu är jag här och just nu är jag gravid i vecka 16 för första gången i mitt liv och jag är tacksam för det. Jag lever här och nu och kräver inget annat än att det här ska sluta väl för oss. Att vi ska bli föräldrar i höst, efter mycket väntan. Efter lång tid.