Tre veckor

Idag blir vår lilla pojke tre veckor gammal. Det känns som om han varit hos oss mycket längre än så. Det känns konstigt att tänka på att han legat inuti min kropp. Det är som att jag var gravid bara för att vara gravid. Att det var ett tillstånd skilt från honom. Han är ju på utsidan nu och har varit hela tiden. Var det verkligen han som sparkade där inne? Det känns så avlägset nu.

När jag ser tillbaka på den första tiden med honom kan jag sakna den intensiva bubblan som vi levde i den första veckan. Dagarna på BB. Vi hade bara ögonen på honom. Han var vårt fokus. De där första nätterna då allt var nytt och att ligga bredvid och se på honom. Lyssna på hans andetag. Alla de olika ljud han gjorde. Alla små miner med munnen. Jag saknar det. Att inte bry sig om något annat.

Nu har verkligheten kommit ikapp. Allt är inte fluffigt rosa och fint. Jag var aldrig mer emotionell under graviditeten. Mitt humör, mina känslor var precis som innan. Jag var mig själv. Men nu efteråt. Jag har känt mig ledsen och besviken flera gånger. Stressad och sliten. Velat gråta men hållit ihop. Mycket negativa tankar stundtals. Hormoner kanske? Kroppslig påfrestning? Sömnbrist? Brist på egentid och att bara få vara mig själv. Jag hoppas det blir bättre.

Vår lilla kille. 3900 gram nu. Ett litet knyte i Olofs armar och vi tar många kort. Vill pausa tiden. Vill inte att han ska bli större än såhär. Lilla lilla älsklingen. Jag träffade en vän igår som har en son som är tre månader. Vilken skillnad det blev. Han var ju jättestor jämfört med vår lilla. Jag har ett album med bilder från när jag var nyfödd. Svårt att förstå att jag själv varit som lillen är nu. Ny.

Två veckor och BVC

Lillen fyllde två veckor igår. Vi var på ett första besök på BVC. Det var annorlunda än vad jag trott. Tänkte mig att vi skulle bli utfrågade, liksom förhörda på om vi tar hand om vårt barn på rätt sätt. Men sköterskan var väldigt avslappnad, frågade om det var något vi undrade. Frågade kort om hur förlossningen varit.

Lillen blev vägd och mätt. Jag har märkt att han kändes lite tyngre och att han blivit lite rundare om låren och magen. Kanske kinderna också. Han vägde 3430 gram när han föddes. När vi åkte hem från BB efter tre dagar hade han gått ned till 3150. Det är ju helt normalt att de tappar lite vikt i början och älsklingen åt ingenting det första dygnet, bara snuttade på bröstet innan han lärde sig tekniken. Nu igår vägde han 3650 gram. Har alltså gått upp ett halvt kilo på elva dagar. Ett fint bevis på att amningen funkar bra och att han får i sig det han behöver.

Dagarna går läskigt fort. Jag får inte så mycket gjort mer än att ta hand om lillen, äta själv, ta en dusch och ibland sova middag en timme i soffan. Helt plötsligt är det kväll igen. Jag önskar att jag skulle orka gå fler och längre promenader med vagnen men jag måste lyssna på kroppen och den säger nej. Svullnaden i underlivet efter förlossningen har varit värre än vad jag kunnat föreställa mig. Nu kan jag vissa stunder sitta ned utan att det gör ont medan det andra stunder fortfarande är en plåga. Jag längtar efter att få tillbaka min kropp.

Riktmärket

Idag är dagen då du var beräknad. Den 20 oktober. Ett datum som vi fick i början av mars när du var 8 mm stor, på det första ultraljudet. Ett riktmärke som har hängt med sen dess, på alla pappren och dokument, i alla samtal om när du skulle födas.

Jag ritade ett litet hjärta i min kalender. På den här dagen.

Jag trodde att jag skulle gå över tiden. Försökte förbereda mig på det så att de sista veckorna inte skulle kännas så långa. Samtidigt påminde min mamma mig om att jag föddes tolv dagar innan mitt beräknade datum. Det fick mig att fundera över om det finns en ärftlig komponent i det där när man föds. Kan ens egen historia påverka.

Tolv dagar innan ditt BF tänkte jag ”nähä, det blir inte så för mig”. Vi var på ett andra studiebesök på en förlossningsavdelning. När vi kom hem därifrån och jag låg i soffan framför TVn gick vattnet. Bara sådär. Under natten kom värkarna igång och du föddes nästa dag, elva dagar före ditt utsatta datum.

Lilla älsklingen, nu har du varit med oss i elva dagar och jag tycker att du redan växt och blivit lite större. Lite tyngre. Lite starkare och mer bestämd. Det känns som om det är din födelsedag idag bara för att vi levt med det här datumet så länge. Men nu har vi ett nytt riktmärke och det är du.

En vecka

Stort tack till alla er fina som gratulerat oss och stöttat under resans gång. Ert stöd har betytt jättemycket för mig. Jag önskar att jag kunde krama er på riktigt… ♡♡♡

För en vecka sen låg jag fortfarande i sängen på förlossningsrummet. Vår lilla låg på mitt bröst och jag försökte ta in att han var här. Nu har det redan gått sju dagar. Tiden känns konstig, som den gör när man upplever något speciellt och intensivt. Det känns som om han varit med oss länge nu. Vi känner ju varandra.

Jag är förvånad över hur naturligt det kändes från första dygnet att ta hand om en nyfödd. Jag som inte har någon erfarenhet av små barn. Jag som känt mig klumpig och stel när jag fått hålla andras små bebisar. Han föddes på kvällen och redan första natten förstod jag vilka skrik och rörelser som betydde att han ville ha mat och vilka som betydde magknip eller annat. Jag kunde tolka hans signaler nästan direkt. Instinkt antar jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allting går så bra. Jag tror inte att det skulle kunna gå bättre än vad det gör. Han är väldigt nöjd. Har korta perioder med skrik men annars sover han många timmar i sträck och äter däremellan och är vaken lite och kikar med sina mörka ögon. När han sover djupt kan han ligga själv i babynestet antingen på soffan under dan eller mellan oss i sängen på natten. Han verkar trygg och vi får tid att göra vad vi vill. Småpyssla lite hemma.

Sömnbristen var en av grejerna med att bli förälder som skrämde mig innan. Trodde jag skulle gå runt som med konstant jetlag. Som en zombie och inte vara riktigt med. Men hittills går det jättebra. Visst är jag lite trött men det är inget stort problem. I natt var en bra natt när jag/vi sov tre timmar i ett sträck, vakande av att han gnydde och då blev det amning och blöjbyte och lite närhet i en och en halv timme innan han kom till ro. Sen sov vi tre timmar igen innan det upprepades och sen sov vi en timme till innan vi gick upp. Jag ska väl inte ropa hej än, kanske har jag en del adrenalin kvar i kroppen på grund av att allt är så nytt men jag tycker det går över förväntan. På alla plan.

Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur det var att gå ut med barnvagnen för första gången. Som jag har längtat. Hela mitt liv. Ända sen tonåren. Att bli mamma. Att gå den första barnvagnspromenaden. Det var sol, tolv grader och gula löv på marken. Vi tog kort på varandra. Jag med vagnen. Olof med vagnen. Gick och kollade ned på lillen hela tiden som sov djupt. Svårt att förstå att det händer.

Jag vet inte om det är för att jag lever i en liten bubbla just nu men jag känner mig så avslappnad och tillfreds. Harmonisk. Ovissheten är borta. När ska han komma? Hur ska det bli? Jag har fått svar. Han är här. Han är så fin att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. När han har sovit i två timmar i nestet på soffan har jag lust att väcka honom bara för att jag saknar honom. Han gör små läten i sömnen, det rycker i armarna och ögonlocken.

Han är så fin. Och han är vår.

 

Lycka

Det är tidig morgon och jag vaknar bredvid dig. Dina söta små andetag i mörkret. Dina runda kinder och pyttesmå händer.

Du föddes i fredags. 9 Oktober 2015.

Jag kan knappt förstå att du bara är två dygn gammal för du känns som det självklaraste i världen.

Du var målet för vår resa. Det var du som sparkade inne i mig. Nu är du här. Och jag är din mamma.

Lilla älsklingen. Vi älskar dig.

Lillens eget babynest

I helgen köpte jag tygerna och igår tog jag tag i saken och sydde det där babynestet som jag tänkt på sen i våras. När jag väl börjat kunde jag inte sluta, blev klar först vid 23-tiden. Det tog ändå sin lilla tid med alla momenten, att klippa ut och nåla hit och dit. Det blev en del svordomar när vadden skulle på plats och även snöret var svårt att få i på slutet. Fick lite ont i ryggen av att sitta vid symaskinen i fem timmar så jag skulle nog gjort detta tidigare. Men så fint det blev! Jag är jättenöjd. Känner mig stolt och lite händig som har sytt något åt lilla älsklingen. Hoppas, hoppas han kommer gilla det.

Jag hade sett instruktioner på nätet men fick tips av en vän att det gick att köpa färdigt mönster i en syaffär i närheten så det gjorde jag. Mönster, tyger, vadd, kantband, snöre och dragsko kostade totalt nästan 300 kronor så det kanske inte är så stor prisskillnad mot om man köper ett färdigt. Men jag ville sy ett själv och det är ju kul att få välja tyger och få ett nest som är helt unikt. Gillar verkligen det söta uggletyget och det på baksidan är i khaki som matchar en av ugglorna. Jag lär mig bäst genom att se saker på bild så jag hade hjälp av den här sidan och denna utöver mitt mönster.

Några extra slag

Det började i onsdags i förra veckan. Min livmoder har inte växt så bra de senaste veckorna, kurvan som den följt har planat ut. Min barnmorska sa redan för två gånger sen något om att den måste växa si och så mycket för att få godkänt annars skulle vi skickas på tillväxtultraljud på sjukhuset för att kolla upp så allt var bra med lillen. Jag fick därför en extra tid i onsdags för att mäta livmodern.

Jag var inte oroad men lite nyfiken på hur det hade gått. Låg där på rygg på britsen i hennes rum och hon mätte SF-måttet. 32 cm nu, jag fick godkänt men bara precis. Hon kommer fortsätta hålla koll. Sen lyssnade hon på lillens hjärta med dopplern. Hon höll på en bra stund men jag låg och tänkte på annat. ”Låter det inte bra?”, sa jag till slut och då sa hon ”nja, jag hör extraslag”. Hon sa att hon skulle ringa till det stora sjukhuset och fråga om råd. Jag kände mig inte direkt oroad men tänkte att det är ju bra att utreda allt som är avvikande.

Just den morgonen hade jag huvudvärk, vilket jag sällan har. Det började kvällen innan och hade inte släppt. Visserligen kändes det som om jag hade en liten förkylning på gång som ännu inte brutit ut. Så jag bad henne kolla mitt blodtryck när jag ändå var där. Jag tror att hon hade tänkt göra det ändå. Jag var helt hundra på att det skulle vara bra så när hon rynkade pannan och mätte om det blev jag förvånad. Det var 140/85 nu och jag har hela tiden legat på 120/60 eller lägre. Jag vet att det inte räknas som jättehögt men det var förändringen som oroade henne i kombination med min huvudvärk. Jag började själv direkt tänka på begynnande havandeskapsförgiftning. Hon frågade om jag märkt att jag blivit mer svullen eller gått upp i vikt. Jag fick lämna urinprov och stickan visade att jag läckte lite protein. Hon ville att jag skulle komma tillbaka redan om två dagar för att mäta om blodtrycket. Hon sa att jag måste höra av mig om jag börjar må sämre, till MVC på dagtid eller till förlossningen på jourtid.

Jag gick därifrån och tankarna snurrade. Jag promenerade den korta vägen hem, långsamt, genom en park. Mådde inte riktigt bra, just huvudvärken störde mig. Det kändes så konstigt att gå dit för att mäta livmodern och istället få reda på två nya problem; lillens extraslag och min något ökade risk för havandeskapsförgiftning. Jag var inte speciellt oroad men ändå kom tankarna på att ”jaha, kommer vi få ett hjärtsjukt barn nu”. Överdrivet, jag vet. Tänkte även på hur det skulle bli när jag skulle tillbaka till henne på fredagen OM det skulle visa sig att mitt blodtryck skulle vara ännu högre då och OM det skulle sluta med att vi blev skickade till sjukhuset och sen ledde det ena till det andra så att det skulle bli en igångsättning inom några dar. Jag var i vecka 37 och inte redo. Började tänka på att vi ju inte hade köpt hem blöjor än eller att alla lillens kläder låg otvättade i vardagsrummet med prislapparna på. Var helt medveten om vilka luftslott jag byggde upp i huvudet men tänkte att det är en normal reaktion och det nog är bra att få utlopp för sina fantasier snarare än att bli rädd.

Jag som varit så pigg hela graviditeten. Så fick jag foglossning över en natt och nu kom detta bara också över en natt. Märkligt hur lite man vet vad som ska hända egentligen. Men jag kände och känner en sån oerhört tacksamhet för hur noga vi gravida tas om hand och kollas upp här i Sverige. Jag tänker att i många andra länder kanske en gravid kvinna inte får sitt blodtryck kollat en enda gång under graviditeten och då kan ju tillstånd som havandeskapsförgiftning missas och få dystra konsekvenser för både kvinnan och barnet.

När jag kom hem frågade Olof ”gick det bra?” inne ifrån vardagsrummet. ”Nja”, svarade jag. En stund senare ringde vår barnmorska, hon hade pratat med personalen på sjukhuset. De hade inga tider för oss idag men sa att vi skulle lyssna på hjärtat på fredag igen och om extraslagen fortfarande hördes skulle vi komma in. De hade preliminärbokat en plats till oss.

Jag mådde inte så bra den dan, låg mest på soffan och tog det lugnt. Trots att jag kände viss stress för att jag inte packat BB-väskan eller tvättat småkläderna blev det inte att jag gjorde det. Googlade på extraslag hos bebis i magen och det verkade väldigt vanligt och nästan alltid helt ofarligt. Omoget hjärta, stod det. Men visst någon tanke kom väl på att tänk om man ska snubbla på mållinjen nu. Tänk om något går fel de här sista veckorna.

Fredagen kom och jag hade sovit dåligt av anspänningen. Min barnmorska frågade hur jag mådde och jag sa att huvudvärken nästan släppt helt och att jag kände mig bättre. Mitt blodtryck hade gått ned till 130/75 så hon var nöjd med det. Men ja, vi hörde extraslagen direkt när hon lyssnade på lillens hjärta med dopplern. Jag frågade om hon behövde ringa sjukhuset för att boka en tid till oss men hon sa att mottagningen som vi skulle till fungerade som en akutmottagning utan bokade tider. Hon sa att det nog kunde bli viss väntetid.

Jag skyndade hem och väckte Olof som hunnit sova tre timmar efter sitt nattpass. Stackars honom men han är van. Han har fått åka till kliniken för att vara med på äggplock direkt klockan sju på morgonen, när han just kommit innanför dörren. Och flera gånger har vi åkt direkt till flygplatsen för långresor, ja han har godkänt det för att slippa ta ut för många semesterdagar. Han är härdad min sambo.

Vi kom till mottagningen på sjukhuset och anmälde oss i kassan. De visste vilka vi var. Jag frågade sekreteraren om det gick att säga på ett ungefär hur lång tid det kunde tänkas ta. Väntrummet var nämligen smockfullt, till sista plats och det gjorde mig lite oroad. Hon sa att det inte gick att säga men mellan två till fem timmar kanske. De patienter som inte hanns med innan mottagningen stängde fick följa med upp till en avdelning på kvällen. Hjälp.

Det var otroligt mycket folk där, de flesta av kvinnorna hade magar i min storlek. Tror de tog hand om diverse problem som förvärkar, vattenavgång, blödningar, utredning för havandeskapsförgiftning och även diverse saker efter förlossningen för vissa par hade med sig små nyfödda i babyskydd.

Efter fyrtio minuter blev vi uppropade av en barnmorska. Äntligen hände det något. Följde med henne in i ett litet rum och jag fick sitta i en fåtölj medan hon kopplade upp mig till ett CTG. Lite stort kändes det, att vara gravid i vecka 37 och få göra CTG, sånt där jag bara sett på bild eller på TV. Sånt där som andra får göra. Nu var det min tur. Overkligt. Hon var äldre och erfaren och sa att lillens hjärta lät regelbundet och fint. Vi var inte oroade alls.

Efter bara en kvart var CTG:t klart och hon sa att vi skulle sitta ned och vänta på att få prata med en läkare och att denne skulle göra ett ultraljud. Troligen var extraslagen något helt ofarligt men vi behövde som sagt ett kort möte med läkaren innan vi fick gå hem. Så vi satte oss ned i väntrummet igen och väntade. Och väntade.

Jag vill inte låta otacksam men det är grymt jobbigt att vänta på något utan någon som helst tidsram. I början satt vi där hoppfulla och kollade upp varje gång läkaren kom och ropade upp någon. Tänkte snart är det vår tur. Bara det paret där som kom före oss. Till slut hade alla vi kände igen gått hem och nya kom hela tiden så väntrummet var hela tiden fullt. Det var oerhört varmt också och jag satt stressat och kollade på klockan. Vi hade en tid att passa på kvällen, en grej vi bokat om flera gånger redan.

Efter fyra timmar tänkte jag ”jag struntar i om jag är besvärlig” och gick fram till sekreteraren i kassan. Frågade henne försiktigt ifall vi blivit bortglömda men hon kunde se mitt namn i datorn på en lista. Tänkte att hon förstås omöjligen kunde veta när det skulle bli vår tur men jo då ”jag kan se precis hur många som är före er”. Okej. Det var sex personer. Eftersom mitt CTG sett så bra ut hade vi fått lägsta prioritet i kön och en massa patienter som kommit efter oss hade gått före. Med den fart som jag noterat att läkaren hämtade in patienter förstod jag att det handlade om kanske 2-3 timmars väntan till. Jag var så less, obekväm och varm. Höggravid i det där jäkla väntrummet med säkert 25 graders värme. Jag sa till sekreteraren att vi tyvärr inte kunde stanna längre men att jag kunde komma tillbaka på måndag morgon och hon rynkade inte ens pannan åt det utan sa att det gick bra.

Vi skyndade oss hem, i rusningstrafik, duschade, bytte om för att hasta iväg till det vi väntat på i flera veckor. Kom hem sent på kvällen och sen på natten blev jag sjuk. Inte konstigt efter all anspänning och dålig sömn. Sen natten mot måndag lyckades jag bara sova i två och en halv timme på grund av att tankarna snurrade kring hur det skulle gå, hur lång tid det skulle ta denna gång, vad läkaren skulle säga, vad ultraljudet skulle visa.

Så måndag morgon och jag gick upp i god tid. Hade då legat sömnlös i flera timmar så det var inget problem. Längtade snarare efter att komma upp och hemifrån. Jag körde till sjukhuset själv, Olof kunde inte vara borta från sitt jobb. Jag klarade mig utan honom men det är ju roligare att sitta och vänta tillsammans med någon och så missade han en chans att se lillen. Jag var där tio minuter innan mottagningen öppnade, ville verkligen hänga på låset för att om möjligt få träffa läkaren så snart det bara gick. Anmälde mig i kassan igen, det var en annan sekreterare än i fredags. ”Sitt ned så får du träffa läkaren snart”. Hoppfullheten kom tillbaka. Efter en kvart kom en kvinna utan namnskylt och ropade upp mig. Anade att det var för bra för att vara sant. Hon var barnmorska och ville ta ett nytt CTG, ett dagsfärskt. Jag hade misstänkt att de nog skulle vilja det. Även hon sa att hjärtrytmen lätt jättebra. Hon tog mitt blodtryck också som var 130/70.

Sen när hon kopplade bort mig från CTG:t sa hon ”ja du får ju gå hem om du vill. Du behöver inte träffa läkaren”. Jag tyckte detta kändes jobbigt. Var det för att hon gjorde en egen bedömning att allt var bra eller var det för att de har sånna rutiner? Jag sa att hennes kollega i fredags sagt att vi skulle vänta på att få prata med läkaren och göra ultraljud, ja annars hade vi ju inte stannat i fyra timmar till och väntat! Och i så fall, vad var det för idé med att jag ens kommit hit idag? Bara för ett nytt CTG som en barnmorska tolkade som ”normalt”. Jag förstod vad hon antydde, att väntrummet redan var fullt igen och att jag som var ”frisk” tog upp onödig tid och plats. Det kändes som om jag var i vägen.

Jag sa något om att det beslutet vill inte jag ta, att dem får väl följa sina rutiner. Hon verkade förstå då att jag var inställd på att stanna kvar och sa att jag skulle sitta ned i väntrummet. Jag frågade om hon hade någon aning om hur länge det kunde dröja idag och hon sa att jag var först på listan just nu men om någon kom in med en blödning till exempel så skulle den gå före.

Så tillbaka till väntrummet. Hoppfull. Kollade på klockan. Försökte fördriva tiden med mobilen. Det var så jäkla varmt igen. Jag hade glömt ta Panodil och nu kom febern tillbaka. Snuvan, förkylningen, svettningarna, sömnbristen. Jag kände mig helt ur form. Ovissheten. Väntan. Olof var inte med så jag vågade inte gå på toa, vågade inte ta frisk luft utanför entrén.

Först på listan? Efter två timmar fick jag äntligen träffa en läkare. Högsta vinsten på lotto. Tunnelseende. Inget annat spelade någon roll. In på hennes rum och hon sa att jag sökte för extraslag hos barnet i magen. ”Oftast är det inget farligt men vi vill alltid kolla upp detta och jag ska göra ett ultraljud på dig nu och om jag ser något som behöver gås vidare med så får du komma till en kardiolog”. Inte ett endaste ord om att det var onödigt att jag var här. Inte den minsta antydan utan snarare ”det här vill vi kolla upp”. Upprättelse. Lättnad.

Hon gjorde ultraljud, kollade över lillens anatomi lite grovt. Han är så stor nu så det är svårt att se på skärmen tycker jag. Bara delar av honom får plats i bild samtidigt. Sen fokuserade hon på hjärtat, höll på i säkert tio minuter. Anatomin är bra, det rör sig symmetriskt. Hon höll på med olika inställningar, kollade flöden och pulsationer. Hon såg att det kom extraslag ibland men så sällan att det inte har betydelse. Hon tog sig verkligen tid, var noggrann. Det kändes bra. Allt med henne kändes bra.

Kontentan är att lillen har ett omoget hjärta. Ett omoget retledningssystem. Det är vanligt och ofarligt. Jag glömde fråga om det försvinner till förlossningen eller strax efter. Hon sa att jag inte skulle oroa mig och det har jag inte gjort men det kändes självklart skönt att få det undersökt.

Jag gick förbi det fulla väntrummet, ut i friska luften. Svettig av febern och värmen, ville bara hem och slita av mig kläderna. Sms:ade Olof att det såg bra ut. Körde hem, duschade, hann sova på soffan i en timme innan jag skulle iväg till ett annat möte. Var inte mig själv efter bara 2,5 timmes sömn under natten. Skyndade hem från det mötet och sov igen, denna gång två timmar. Kände mig lite mer normal sen.

Nu är det över. Utrett. Passerat. Vi har köpt hem blöjor och jag har tvättat bebiskläderna. Packat BB-väskan. Vecka 38 och jag har sovit mycket bättre sen anspänningen släppte. Igår var mitt blodtryck 120/70 och inga extraslag hördes med dopplern hos barnmorskan. Och min livmoder har växt hela två centimeter på en vecka och når nu upp till normalkurvan igen.

Idag gifter sig en vän. Vi var bjudna till bröllopet men jag fick tacka nej. Det är i Vancouver, Kanada. Kan inte flyga dit i vecka 38 liksom. Men vilken anledning, världen bästa anledning. Jag hoppas dom får en fin dag.

Oktober

Oktober är här. Månaden då jag tror att du kommer födas. En märklig känsla, ett litet pirr i magen. Så många höstar som har passerat i mitt liv och nu kommer denna som är så speciell.

Oktober för mig är att vara barn, att gå hem från skolan i mellanstadiet med rosa Fjällrävenryggsäck, kanske stövlar. Fingervantar. Gula löv över asfalten. Cykla till gympan på kvällen med dynamolyset tänt på min oväxlade cykel. Gångvägen genom skogen upp till vår gata. Kvällar som är kalla och stjärnklara när jag går från min bästa vän och hem. Eftermiddagar som fortfarande är varma, behöver inte jacka under leken på skolgården.

Jag har alltid gillat hösten. En årstid utan krav. Lite tråkigt att dagarna bli kortare och mörkret kommer så tidigt nu. Det hände så fort. Kände mig inte riktigt klar med sommaren och bad.

Alla i min familj fyller år på hösten och vintern. Alla i Olofs familj fyller år på våren och sommaren. Blir lilla älsklingen mer som mig då? I början tänkte jag mycket på det – att jag nästan var gravid med mig själv. Inte så långt ifrån, bara veckor.

För ett år sen idag. Avresa västerut. Ett hem som dagarna innan var fyllt av resväskor på golvet, högar med kläder, bra att ha saker, viktiga dokument. Guideböcker. Tvättmaskinen gick varm och jag åkte runt på alla små sista minuten ärenden medan Olof jobbade till kvällen innan.

Nu. Ett hem fyllt av högar med nya saker. Verkligen nya för oss. Jag tvättar – små kläder och hänger upp på torkställningen i vardagsrummet. Packar en annan sorts väska. Mjukt toapapper har jag aldrig tidigare tagit med mig på någon resa. Försöker läsa på, försöker förstå hur livet med dig kommer bli. Men ingen guidebok i världen kan förbereda mig för det här. Och jag som är van att vara reseledare och ha fullständig kontroll vet inte ens när planet går.