Fyra år på en parkering

Varje arbetsdag går jag över en stor parkering. Från bilen mot byggnaden där jag jobbar. Det är inte bara en geografisk sträcka utan en omställning mentalt. Jag har gått där nu i sex år, fram och tillbaka i alla väder, årstider och sinnesstämningar.

Jag gick där sensommaren 2011 med ett pirr i magen. Vi hade bestämt oss för att försöka få barn, ett stort beslut som jag sett fram emot i flera år och samtidigt var nervös inför. Det kändes som om jag bar på en stor hemlighet där jag gick över asfalten. Ingen visste ju om vårt beslut. Jag trodde att det snart skulle hända nu, att jag skulle bli gravid. Ibland trodde jag att jag redan var gravid. Jag tänkte att det spelar ingen roll att hösten kommer och dagarna blir kortare och att vissa arbetsdagar känns monotona för snart kommer mitt liv förändras för alltid.

Kvällarna var fortfarande varma, sensommaren 2012, när jag gick över parkeringen med en lätt kofta över axlarna. Vi hade redan provat tre kurer Pergotime och det nya hopp jag känt efter utredning och diagnos började blekna. Att alla läkarna sa att det såg så fint ut varje gång hjälpte mig inte nu. Jag hade redan upplevt fler gravidbesked än vad jag klarade av under ett år.

Hela mitt fokus låg på vår första IVF-behandling, sensommaren 2013. Vi hade väntat så länge tyckte jag och jag tänkte att det här var väl vad som behövdes då för att lyckas. Vissa dagar kände jag mig hoppfull och nyfiken på den nya behandlingen, andra dagar var jag väldigt rädd för att den skulle misslyckas och hur jag skulle orka gå vidare då. Jag gick över den där parkeringen med ökad desperation och gråten i halsen. Att kvällarna blev mörkare och hösten närmade sig kändes som ett hot.

Hösten har precis kommit, det är slutet av september 2014. För fjärde året går jag över den där parkeringen och känner mig tom, lurad på allt det jag trodde skulle ske så mycket enklare och tidigare i mitt liv. Mitt hopp har testats om och om igen och min energi är konstant låg. Jag går fortfarande där och bär på en hemlighet, vi försöker få barn, men det är mer som en börda nu än som något som en gång fick mig att le. Jag tänker varje dag på att träden snart kommer tappa sina löv och mörkret och kylan kommer även i år och jag vet inte om jag kommer orka ännu en vinter. Tänk om jag går här om ett år igen, fortfarande med tomma armar och full av längtan. Det handlar om att överleva nu mer än att leva.

Dubbla besvikelser

Jaha, den här arbetsdagen slutade inte kul. Häromdagen hörde jag att en manlig kollega skulle bli pappa. Hans fru var gravid med deras andra barn. Visst blev jag lite lite ledsen och avundsjuk men tänkte att det var ganska väntat. Skäms för att medge att jag blivit en sådan person som tänker ”när ska dem få sitt andra barn?” om folk vars första är 1,5-2-3 år. Sånt ägnade jag inte en tanke åt innan vi själva började försöka få barn. Tror det handlar om en mental beredskap hos mig, att kunna hantera ett gravidbesked utan sammanbrott.

Nu strax innan hemgång var det en person som frågade honom. ”Jag hörde att du ska bli pappa igen. Kul. Vilken vecka är din fru i?” Han svarade att hon var i vecka 34. Då högg det till som en kniv i magen. Jag visste ju att det var ungefär så långt gången jag hade varit om allt gått väl med min första graviditet. Det kändes jättejobbigt, ville försvinna. Avundsjukan blev så himla stark. Jag satt bredvid men kunde inte säga grattis eller något annat. Körde hem i ilska och tankarna malde. Bara för att jag inte kunde släppa det tog jag fram en almanacka och räknade ut vilken vecka jag hade varit i. Jo i vecka 35-36. Nu. Idag. September 2014. Känner att jag inte orkar mer. Vill lägga mig ned och ge upp. Jag vill stanna hemma och aldrig mer gå till jobbet. Dessutom är jag helt fysiskt slut efter en arbetsbelastning som jag ärligt talat tror är värre än på många år. Det värker i kroppen.

Dessutom känner jag en besvikelse över att min närmaste chef knappt brytt sig om/tagit sig tid att prata med mig sen jag kom tillbaka i förra veckan. Jag har aldrig varit sjukskriven förut. Jag gick hemma och fantiserade om att när jag kom tillbaka skulle vi sätta oss på hennes rum och prata en liten stund. Första dagen var väldigt omtumlande för mig men på andra eller tredje dagen hade jag uppskattat ett samtal. Jag hade inte tänkt att sitta där och dra alla detaljer kring mitt MA och hur dåligt jag mått men jag hade uppskattat om hon frågat hur jag mådde nu, om jag kände mig redo att jobba för fullt som vanligt. Att jag kunde prata med henne om jag började må sämre och kände att jag inte orkade. Något sådant.

Uppmärksamhet känns som fel ord utan det är själva omtanken jag saknar. Känslan av att någon bryr sig. Att bli sedd. Medmänsklighet? Jag har inte varit sjukskriven för en bruten fot som nu är helt läkt och allt är tipptopp. Hon vet vad som hänt, att vi håller på med IVF och måste fortsätta med det och att jag inte mår bra. Jag fick en lätt klapp på axeln i förbifarten och ett ”välkommen tillbaka”. Idag, även innan gravidavundsjukan, kände jag mig så ensam och liksom utnyttjad. Blev bitter och tänkte hur glad jag är att jag inte började arbeta för tidigt utan stannade hemma i dem fyra veckorna. Ingen hade tackat mig för att jag kom tillbaka tidigare, jo det hade dem men bara på bekostnad av min egen hälsa. För som det är nu är det fullt ös i åtta timmar och känslan av att ingen bryr sig. Jag är som en robot och kastas in i riktigt svåra arbetsuppgifter. Att jag nyss varit sjukskriven i fyra veckor tas ingen hänsyn till. Det är gamla nyheter. Min närmaste chef vet som sagt vad som hänt och de andra cheferna tror jag fattar att det handlar om nån typ av  psykisk ohälsa/utmattning. Jag känner att jag balanserar på en fin gräns till vad jag orkar. Det värsta är att jag inte ser något slut på det här.

En fin stund

Hon är en kollega i 40-årsåldern som jag samarbetat mycket med idag. Vi ses igen hastigt i ett förråd. Båda står och letar i varsin låda, på språng.

Hon – Har du barn?, utan att se upp.

Jag – Nej det har jag inte (helt lugnt)

Hon – Jag trodde att du hade det

Jag – Näääe… det har jag inte

Hon – Du skulle bli en sån bra mamma, du är lugn och *komplimang* och *komplimang* bla bla bla

Jag minns inte nu efteråt vad hon sa. Bara innebörden som var helt fantastisk. Jag blev oerhört glad, förvånad och stolt.

Jag – Tack, vad snäll du är.

Hon – Ja du skulle verkligen bli en bra mamma, säger hon som har två tonåringar hemma.

Vi står fortfarande lutade över varsin låda. Jag önskar att hon skulle fråga om vi inte vill ha barn. Känner att jag är redo att berätta. Kanske. Hon har inte jobbat här så länge men hon är snäll. Bryr sig. Kan läsa av människor.

Jag har hittat det jag kom för att hämta. Studerar henne i ett annat ljus nu. Min fina kollega som tycker att jag skulle bli en bra mamma. Sen öppnas dörren och någon kommer in. Vi går därifrån. Skiljs åt utan ett ord. Jag med bättre självförtroende och ett stort leende.

Veckan som gick

Den här veckan har innehållit mer än vanligt. I tisdags började jag jobba igen. Första dagen var hemsk. Många arbetskamrater kom fram och kramades och frågade lite avvaktande hur det var nu. Ingen, förutom tre personer, visste ju varför jag varit borta i fyra veckor. Märkte på hur folk betedde sig och hur de formulerade sig att de var lite osäkra på hur de skulle vara. Sen var det ett antal personer som själva haft sen semester eller varit sjuka någon vecka som inte alls visste att jag varit borta. Ganska snart gick jag runt på jobbet och mötte alla med utgångspunkten att de inte visste något. Bara den anspänningen var jobbig. Andra dagen fick jag fortfarande en hel del uppmärksamhet men sen började det kännas bättre, vande mig vid att vara tillbaka.

I torsdags kväll var jag på en träff med ett gäng tjejer som också gör/ska börja IVF. Det var trevligt och tiden gick fort när jag var där. När jag sen åkte hem började tankarna mala på ett obehagligt sätt om allt det jag hade sagt om mitt liv. Jag tänkte på hur jag satt där helt oberörd och i ett par meningar sammanfattade en kamp och ett lidande som nu är inne på sitt fjärde år. Väl hemma sjönk det in, allt det jag varit med om. Det var som att riva upp såren igen. Är det här på riktigt? Är det jag som lever det här livet eller berättade jag just en historia om någon annan?

Efter den första jobbveckan var jag helt slut både i kropp och själ på ett sätt jag inte känt på länge. Jag hade inga reserver kvar. Gick och la mig gråtandes bara av tanken på all kraft jag skulle behöva uppbringa till bröllopet nästa dag. Jag kände inte för att gå.

Bröllopet då. Under vigselakten i kyrkan var brudparets två små barn med. En gäst hade även med en nyfödd, en annan hade två killar i 4-5 års åldern som inte kunde sitta still framför oss. Detta plus det högtidliga, psalmer om Gud, ”känna tacksamhet för det livet ger oss” gjorde att jag började tänka på allting kring barnlösheten. Kämpade emot tårar i ögonen en stund.

Sen blev det bättre. Hade trevligt bordssällskap under middagen, ingen frågade rakt ut om vi hade barn även om deras egna barn kom på tal i våra samtal. Brudparet var vackra, alla var glada. Jag kände mig fin i min nya klänning och jag såg hur glad Olof var över att en av hans närmaste barndomsvänner gifte sig. Det slutade med att vi var ett av de par som dansade mest och för ett tag glömde jag allt det negativa. Vi kom hem prick klockan 04 och jag var nöjd över att jag orkat med allt så bra för Olofs skull.

Idag har vi sovit länge och bara tagit det lugnt. Bröllopet blev mycket trevligare än jag hade föreställt mig men det är himla skönt att det är över nu. Nästa vecka jobbar jag sex dagar men har mindre saker inplanerade på kvällarna så det känns som en lugnare vecka. Kanske kan jag få lite energi över till ett nytt spinningpass.

Tillbaka till jobbet

Imorgon börjar jag jobba efter fyra veckors sjukskrivning. Jag känner mig både lugn och nervös. När jag kommit tillbaka från sommarsemestern brukar jag känna mig lite avtrubbad, lite långsam och ”ny på jobbet” i två, tre dagar innan jag känner mig helt hemma i arbetsuppgifterna igen. Nu antar jag att det blir detsamma bara det att jag fruktar för den uppmärksamhet jag kanske kommer få. Samtidigt vill jag inte sitta här och verka egocentrisk men jag tror faktiskt de flesta på jobbet märker när någon utan förvarning är borta i fyra veckor. Så jag tror att det är av både välmening och nyfikenhet som många kommer fråga hur det är och kanske till och med vad som hänt.

Jag önskar ju att jag kunde komma med ett svar. Jag önskar att jag kunde säga att jag opererat bort blindtarmen eller brutit fotleden eller att en anhörig gått bort. Något som folk förstår och säger ”vad tråkigt” och sen går vidare med sina dagliga sysslor. Men det som har hänt nu tänker jag inte berätta för de allra flesta och jag är väl rädd för att uppfattas som arrogant och hemlighetsfull för det.

Det är flera arbetskamrater som hört av sig, de flesta genom sms, medan jag varit hemma. Jag har blivit väldigt glad för det, att dem tänker på mig och saknar mig. Några av dem är kollegor som jag planerade att berätta för om vår kamp. Jag ville berätta oavsett om det skulle sluta bra eller dåligt för jag kände att jag behövde ytterligare några personer som vet. Speciellt de två sista veckorna gick jag där på jobbet och när jag var ensam med kollegorna hade jag det på tungan, ville att de skulle fråga något som ”vill du och Olof ha barn?” så det skulle kännas mer naturligt att berätta. Samtidigt tänkte jag att det bara var dagar kvar till ultraljudet i vecka 11 och att jag lika gärna kunde vänta tills efter det. Då skulle jag kanske ha en tydligare bild att visa också.

Jag hann vara gravid på jobbet i fyra veckor efter sommarsemestern. En dröm som äntligen gick i uppfyllelse. Har arbetat på samma ställe nu i ett antal år och redan minst 1,5 år innan vi försökte få barn gick jag och tänkte väldigt mycket på hur det skulle bli och på hur en graviditet skulle gå ihop med vissa arbetsuppgifter. Oroade mig en hel del för hur det skulle fungera. Sen efter alla dessa år, när jag väl blev gravid funkade det fint pga att jag mådde väldigt bra fysiskt och att jag hade tur med arbetsuppgifterna.

Men jag gick på jobbet varje dag dessa fyra veckor och tänkte på att nu var jag äntligen gravid. Jag stämplade in gravid, åt lunch gravid, hämtade saker i förrådet gravid. Jag var i varje rum på jobbet gravid, äntligen efter så många år. När MA:t hände fick jag sån enorm ångest över att återvända till jobbet som nu var så förknippat med alla tankar och känslor kring att vara gravid. Och alla rummen som jag nu skulle behöva gå i ogravid. Nu när lite mer tid har passerat känns det betydligt bättre. Samtidigt är det svårt att veta hur jag kommer reagera på vissa situationer när jag sitter här hemma så jag är lite rädd för att något kommer påminna mig lite extra om det som var och att jag kommer bli okontrollerat ledsen.

Det som skrämmer mig allra mest är att få reda på att en kollega är gravid. Har redan genomlevt 10-15 sådana besked så det är inget nytt men det är inte en bra tidpunkt just nu. Jag är rädd för att någon ”kommit ut” som gravid medan jag varit hemma och att det tar lite tid innan jag fattar det eller får höra. Eller att någon berättar det nu de närmsta dagarna. Vet inte hur jag skulle ta det.

Bortom min kontroll

Det var i början av maj som vårt tredje FET slutade med ett negativt resultat och jag genast kastade mig in i planeringen för nästa. Med inga embryon kvar i frysen behövde vi göra den stora IVF-behandlingen ingen. Jag pratade med min klinik tre dagar i rad. Jag fick först ett bra besked som sen vändes till ett kanske som sen slutade som ett dåligt besked och dessutom med ett tråkigt bemötande av en antagligen stressad sköterska (men jag tycker inte det ursäktar). Jag satt på andra sidan telefonluren, i en skrubb på jobbet, och la hela mitt liv i deras händer. Tjatade inte utan ville bara ha ett rakt besked. Ja eller nej. Att i det läget inte kunna ge lite empati tycker jag är lågt.

Beskedet löd; det är fullt i juni men vi har tid för er vecka 37. Jag accepterade det såklart, inte mycket mer att göra. Men aldrig i livet att jag skulle sitta där snällt och vänta i 18 veckor (!!) utan jag ringde den andra kliniken dagen efter och fick ett ”ja” direkt. Dom kunde hjälpa oss med IVF i juni.

Jag kan se så tydligt nu i backspegeln att för mig handlade det om att återfå kontroll. Hela mitt liv kretsar tyvärr kring behandlingarna. Vissa dagar är jag inget annat än Susanna-en ofrivilligt barnlös kvinna. Olof och jag är helt i klinikens händer. Dem har all makt, över mitt liv i nutid och framtid. Ett ”ja” i telefonen kan ge mig ett lyckorus, ett ”nej” kan krossa mig. Jag avskyr att dem har sån makt över mig. Om jag kan göra något för att återta kontrollen över mitt liv så gör jag det. Vi fick vår behandling i juni och bara det betydde oerhört mycket för mitt psyke och självbestämmande.

Jag tror att en del av min sorg efter graviditeten som tog slut handlar om att jag nu är tillbaka i det här. Att vara beroende av någon annan. Att sitta i andra änden av en telefonlur och hoppas på ett bra besked. Att smita tidigare från jobbet, passa in tider, mediciner, undersökningar, väntan. Det där väntrummet igen. Vi gick ut därifrån efter att ha sett hjärtslag och jag hade en bild i handen på den lilla. Och nu ska vi gå in i det där huset om och om igen.

Jag tog en titt i min almanacka idag. Det är vecka 37 nu. Det känns så oerhört länge sen början av maj. Mycket har hänt. Sommaren är över. Trots att det inte slutade väl är jag glad över att vi bytte klinik, att vi gjorde behandlingen i juni. Att vi inte bara satt snällt och väntade.

Tre dagar efter MA-beskedet ringde sköterskan från vår förra klinik. Undrade om jag var intresserad av behandling, nu när vecka 37 snart närmade sig. Jag förklarade läget, inklusive att det just slutat med MA i vecka 11. Det var samma sköterska som varit lite otrevlig i maj. Jag undrar om hon mindes det för hon var väldigt trevlig nu och sa att vi var välkomna tillbaka om vi ville och det märktes att hon ville poängtera ”vi har inte lika långa köer nu som i våras”. Jag uppskattade det.

Vi får se hur det slutar, allt det här. Men jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid känslan av att inte ha kontroll över min egen kropp eller en stor betydelsefull del av mitt liv. Trodde möjligen att det skulle bli lättare med tiden men det tycker jag inte att det har blivit.

Bröllop med förhinder

Vi ska på bröllop snart. En av Olofs bästa vänner gifter sig. Vi har vetat om det i nästa ett år och fick reda på exakta datumet i höstas. Det tråkiga är att efter allt som har hänt i mitt liv den senaste månaden känner jag knappt för att gå. Ett bröllop ska ju vara roligt och jag känner mig inte rolig.

När jag blev gravid för första gången i våras, räknade jag efter och kom fram till att om allt skulle gå vägen skulle jag vara i åttonde månaden vid bröllopet. Oroade mig ärligt talat för att se tjock ut, vilken klänning som skulle passa och om jag alls skulle orka närvara. Men jag såg framför mig hur jag skulle sitta där med stor mage vid ett av borden och ta det ganska lugnt medan andra dansade och stojade och alla skulle förstå.

Sen blev jag gravid igen och om allt hade gått vägen hade jag varit i vecka 16 och antagligen hade det börjat synas. Jag tänkte att om folk frågade skulle jag berätta att vi väntade barn och alla skulle bli glada för vår skull. Och jag oroade mig inte för att hitta en passande klänning.

Blir ledsen när jag skriver det här. Att jag avverkat två graviditeter innan bröllopet ens har skett och jag sitter här nu – utan någonting.

Efter allt som hänt har jag inte sett fram emot bröllopet eller att hitta en fin klänning men igår tog jag till slut tag i saken. Efter att med ökad desperation finkammat flera klädaffärer hittade jag den, min klänning som passade mig perfekt. Kände mig nöjd hela kvällen igår och idag är jag tyvärr tillbaka i ”har inte lust”-tillståndet.

Jag var bjuden på möhippan också. Kändes kul tills den riktiga inbjudan med program och datum dök upp exakt samma dag som jag plussade. En av punkterna var ”efter middagen korkar vi upp champagnen och njuter i jacuzzin i ett par timmar”. Det var stressande för jag hade precis plussat och tankarna snurrade kring ska jag vara med alls, kommer jag ens vara gravid då, hur ska jag slippa undan alkohol och varmt badande. Var tvungen att ta ett snabbt beslut för pengarna skulle betalas in medan vi var på vår resa utomlands veckan efter.

Olof sa lite varnande ”det kommer nog bli en hel del snack om barn och så på möhippan. I princip alla hennes vänner har ju barn. Bara så du räknar med det”. Men jag kände mig okej med det för jag var ju gravid själv.

När jag fick MA visste jag direkt att jag inte tänkte vara med på möhippan som bara var dagar senare. Det enda jag kände ”skuld” över var att min avbokning skulle orsaka besvär i tjejernas planering. Mailade och sa att jag var sjuk och tyvärr inte kunde komma. Fick till svar ”vad synd men kom med om du hinner bli frisk till på lördag”. Är så himla glad att jag inte gick dit. Hade inte klarat det minsta barn- eller gravidsnacket och dessutom var detta när jag trodde att Cytotec fungerat, jag trodde min kropp var tom och det var den inte. Känns så hemskt att tänka tillbaka på allt annat jag gjorde under de tio dagarna i god tro. Hade inte velat lägga en till sak på listan.

Så det blev ingen möhippa och jag har ingen lust att gå på bröllopet. Jag försöker att inte säga så mycket till Olof om mina känslor. Han ser ju fram emot det här och jag vill inte förstöra för honom. Självklart kommer jag gå dit och se glad ut, prata med alla, se intresserad ut, dansa och försöka ha roligt. Kanske blir det jättekul när jag väl är där. Men jag är ledsen över att bröllopet blir ännu en påminnelse om allt det som inte blev. Jag trodde att jag skulle få gå dit med vårt blivande barn i magen. Oavsett om det synts på mig eller inte hade jag inte varit ensam där under klänningstyget.

Oönskade former

Det är många år sen nu. Vi var ett gäng tjejer på 18 år, sista året i gymnasiet, ute på nattklubb i storstan. Det var en liten värld i den stora, vi stötte alltid på folk vi kände. Antagligen för att vi gick till samma ställen med 18-årsgräns.

Vi stod där i halvmörkret och cigarettröken och försökte prata genom pulserande dansmusik. En av tjejerna vi stött på, vi gick i högstadiet tillsammans, sa ”jag tycker så mycket om min bröst just nu, när de är så här stora”. Jag minns inte om någon frågade ”jaha varför då?” eller om hon bara fortsatte av sig självt. ”Dom är inte så här annars men jag har precis gjort abort”.

Det var uppenbart att hon ville att vi skulle veta, kanske provocera lite, kanske var hon full. Min klasskamrat som var troende och emot abort blev helt förstörd, har för mig att hon sa något och sen vände sig bort i avsmak. Jag hade redan hört skvallret om den här tjejen. Visste att hon redan gjort en eller två aborter så det här var hennes tredje antog jag. Jag kände inte något speciellt om det hon sa. Vi levde helt olika liv, hade olika värderingar och jag behövde aldrig söka bekräftelse från killar för att känna mig värdefull.

Femton år senare står jag i provhytten på H&M, utan tröja och ser hur mina bröst väller över den BH som jag haft i många år. Min kropp har former som jag inte riktigt känner igen och inte önskar. Det hade varit en sak om det fortfarande funnits liv inuti mig. Bröst som växt för en kommande bebis. Om förändringarna i kroppen hade ett syfte. Men det där syftet har tagits ifrån mig och jag vill komma tillbaka till den jag var. Ända sedan tonåren har jag varit så nöjd med mina 75B och aldrig önskat något annat. Jag står en stund och tittar på den vita huden, de nya formerna och när jag ska sova på kvällen kommer jag att tänka på den där tjejen och trots alla våra olikheter får jag nu uppleva det hon upplevde då.

Bättre tider

Tack för alla fina, stöttande kommentarer som jag har fått de senaste veckorna. Det gör mig glad att ni finns där ute och att ni bryr er om hur det går för oss.

Idag har varit en bra dag. Olof har börjat jobba igen och jag har nu dagarna för mig själv. I vanliga fall tycker jag det är lite skönt att vi båda jobbar och ibland jobbar om varandra för då uppskattar jag när vi väl ses. Vid vissa tillfällen har jag liksom tröttnat på honom när vi båda varit lediga länge samtidigt. Nu har jag varit hemma i två veckor och han har varit ledig ganska mycket samtidigt. Det konstiga är att i måndags kväll kände jag som en separationsångest över att han skulle börja jobba igen och lämna mig ensam. Jag har vant mig vid att vi gör roliga saker tillsammans och att han finns hemma även om vi inte är i samma rum.

Min strategi nu när jag är sjukskriven är som förut att hitta på saker, aktivera mig. Jag ser fortfarande en hel del på Tv-serier men det är mest för att det är kul nu att se hur det går och inte för att tankarna är störande.

I måndags var Olof fortfarande ledig och vi cyklade in till stan för att kolla på en ny kostym till honom.Vi ska på bröllop om ett par veckor. Det gick bra, vi hittade några fina som vi ska fundera lite på och prova igen. När vi gick förbi en annan affär bad jag om att få gå in. Olof var inte på humör att shoppa och jag brukar aldrig ha med honom när jag ska köpa kläder. Såg direkt en klänning som verkligen var kärlek vid första ögonkastet, så jag köpte den. Det händer kanske en gång om året att jag verkligen gillar något ögonblickligen så det gjorde mig glad. Sen kollade jag i en annan affär och köpte en blus. Sen lyckades jag övertala honom att följa med till en tredje affär och där hittade jag också saker jag ville ha. För första gången i mitt liv kände jag att köpa kläder muntrade upp mig, jag blev gladare för varje köp och jag tänkte på folk som är shoppingberoende och jag började förstå kicken dem får. Det slutade med att jag köpte tre klänningar och tre blusar/tröjor och jag kände att jag behövde allt, har inte shoppat på länge.

Igår gick jag på ett spinningpass, jag som inte ens gillar spinning. Har verkligen ogillat det länge pga nån gång gick jag dit helt otränad, på ett 60 minuters pass, och det var en nära döden upplevelse och jag ångrade mig grymt efter bara fem minuter. Sen brukar jag få ont i underlivet också av sadeln plus att man kommer ju ingenstans på cykeln. Men igår, på något sätt föll allt bara på plats. En inspirerande instruktör som hjälpte mig med inställningarna innan, bra musik, bra upplägg på passet, nya cyklar? som inte gjorde ont. Trots att jag inte känt mig så stark så var jag stark under passet (45 min) och gav allt och fuskade inte med att växla upp nån gång. Har inte varit så svettig på länge, inte ens när jag springer. Min kondition var bra trots att jag bara slö-joggat ett par gånger. Jag blev förvånad och cyklade hem glad. Det var en fantastisk känsla och jag somnade så himla gott på kvällen pga ansträngningen.

Idag fick jag en del telefonsamtal gjorda, kunde stryka saker på listorna. Cyklade i det fina vädret, utan någon brådska, till ett köpcenter en bit bort. Mer shopping… Köpte några enkla t-shirts som jag ska ha som sovtröjor för de jag har är så använda att de börjar gå hål. Fick inte direkt någon kick idag av shoppingen men skönt att hitta sånt man behöver. Har sen ätit nyttig middag, gick på ett MageRumpaLår pass som tyvärr var en besvikelse (kanske hade för höga förväntningar efter det roliga igår) men det var bra motion i alla fall. Just nu, idag, ikväll, mår jag bra och även om sämre dagar kommer ska jag försöka påminna mig om att jag har bra dagar också.

Höstens första dag

Det är natt mellan söndag och måndag, på gränsen till en ny månad och övergången mellan två årstider; sommar och höst. Jag sitter här igen och funderar kring tid. Den här sommaren har varit speciell. Jag blev gravid och tiden bytte skepnad. Jag var glad för varje dag som gick. Det slutade inte väl och de senaste två veckorna har jag varit sjukskriven från mitt jobb. Två veckor som känns långa som två år. Jag måste dubbelkolla när jag skriver detta att det verkligen bara var två veckor sen. Den 15 augusti förändrades allt. Hur är det möjligt att tiden plötsligt ändrat form?

Skrapningen skedde i fredags och det gick bra. Dagarna innan var fruktansvärda, ett experiment i vad psyket klarar och all väntan och tänkande gjorde mig mycket nervös.

På sjukhuset, innan ingreppet gjordes, fick jag prata med läkaren. Jag hade inte träffat henne förut och jag har träffat många gynläkare under de här åren på två kliniker och vid andra tillfällen. Hon visste inget mer om mig än vad som stod på remissen om missed abortion i vecka 11 efter ivf och att Cytotec inte fungerat. Hon frågade om vi hade några barn. Jag sa till henne att vi försökt i över tre år, gjort fem ivf-försök, att jag haft ett tidigt missfall förut och att det var väldigt viktigt för oss att det här blev bra, att min livmoder återhämtar sig för att vi så gärna vill kunna få barn. Jag litade på henne och förstod att hon skulle göra sitt allra yttersta men det kändes ändå viktigt för mig att säga det till henne.

Jag vaknade exakt klockan 8:30 på uppvaket och var så påverkad av medicinerna att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Min första tanke var att det redan var gjort. Det var över. För första gången på många veckor var det över. Klart. Jag blundade och allting var behagligt. Min kropp var tung och jag var omstoppad med flera sjukhustäcken. Det var ingenting jag behövde göra mer än att ligga där. Jag tittade på klockan igen. Efter tio minuter orkade jag röra huvudet på kudden. Ytterligare senare orkade jag röra mina armar och vicka på tåna. Jag vaknade allt mer men var ändå inte mig själv. Långsam i rörelserna och lite i tankarna men jag hörde exakt vad alla pratade om runtomkring och när det fylldes på med nya patienter bredvid. Efter fyrtiofem minuter flyttades jag från uppvaket till mitt rum på avdelningen.

Senare fick jag prata med läkaren igen. Hon sa att allting gått bra, ”det” var lätt att få ut. Jag frågade om hon kollat efteråt med ultraljud att allt var borta och hon sa ja och sa att livmodern var fullständigt tom och platt nu. Det var viktigt för mig att få höra det annars hade jag inte vågat tro att allt var okej efter allt som hänt. Inte förrän vid ett nytt kontrollultraljud flera dagar senare.

Jag frågade om jag skulle blöda mycket nu, om det var mycket slemhinna som skulle ut men hon sa att även den var borta, inte bara fostret utan verkligen allt, så hon sa att jag nog inte kommer blöda alls mycket. Och det var inte någon ökad risk för infektion, det var något som var vanligare förr i tiden. Jag sa att mina bröst fortfarande var stora efter graviditeten och frågade hur lång tid hon trodde det kunde ta innan dem blev normalstora igen. Hon sa att nu när all moderkaksvävnad var borta trodde hon att det kunde hända inom bara ett par dygn. Mycket välkommet.

När Olof och jag gick ut från sjukhuset vid 11 kände jag mig som en ny människa. Hade det inte varit för att jag var seg och groggy av medicinen hade jag kanske tagit ett par skuttande steg mot bilen. Det var en lättnad, en glädje, en befrielse att det var över. Jag kände det i alla rörelser så fort jag kom hem. När jag satte mig ned var det inte längre något som tog emot i magen. Den var platt. Jag kände mig fysiskt lätt. Det var som om jag burit på en ryggsäck full med tegelsten och nu hade den tagits av mig. Det här är inte en metafor som jag bara skriver, det kändes verkligen så på riktigt när jag precis kommit hem.

 

Sen i fredags har tiden varit konstig. Jag har inte tänkt någonting på att jag för inte så länge sen var gravid. Jag har inte sörjt eller saknat min graviditet. Jag har inte längtat efter ny behandling. Jag har inte ältat dagen då vi fick reda på att det var MA. Mina tankar har kretsat kring tiden mellan tisdagen och operationen på fredagen och jag har gjort allt för att inte tänka på det. Igår promenerade vi i en botanisk trädgård och det var fint och rofyllt där och efteråt åt vi middag på en indisk restaurang som fått fint betyg och maten var riktigt god och stället trevligt. Idag gjorde vi en utflykt till en ö i närheten som ingen av oss har besökt på säkert tio år och vi gick runt där på slipade klippor, trappsteg i sten, vinden i håret, havet, och sen inåt land bokskog, en näckrosdamm och små stigar. På vägen hem stannade vi och åt på ännu ett trevligt ställe. Jag vill ha mer sånt för väl hemma har jag uteslutande, tvångsmässigt sett på olika TV-serier, bara för att inte tänka på allt det hemska som har hänt sen i tisdags. Igår såg jag sju avsnitt av Survivor säsong 28 (amerikanska versionen av Expedition Robinson) och idag sex. Kalla det flykt, kalla det förnekelse. Jag vet inte. Jag vet exakt vad som har hänt och hur jag känner kring att bli tvingad att gå ytterligare flera dagar med ett sedan fyra veckor dött foster i magen. Jag vill bara inte tänka på det igen. Jag vill inte mer.

Sen jag kom hem från sjukhuset i fredags vid lunch har Olof och jag knappt sagt ett ord om vad vi gått igenom den senaste tiden. Vi pratar inte om det. Vi behöver inte. Vi kramas som förr i tiden men behöver inte säga ett ord. Igår när vi gick i botaniska trädgården kände jag att jag var klar med att försöka få barn. Jag vill inte mer. Jag orkar inte gå igenom detta igen. Varken min kropp eller själ. Jag struntar i kliniken och de embryon som ligger i frysen. Och det var en lättnad att känna så. Att för första gången öppna den dörren.

Kanske är det hjärnans sätt att säga att den inte orkar mer just nu? Jag kommer ändra mig. Om det inte vore för vår ålder skulle jag vilja ta ett halvårs paus och våga boka in saker igen och leva på riktigt.

En ny vecka väntar, en ny månad, en ny årstid. Jag ska börja jogga igen, ta mig ut varje dag, göra något, kan inte sitta hemma. Det kryper i kroppen av en rastlöshet som jag inte vet om den är riktigt äkta. Ny energi som jag inte vågar tro ska stanna kvar.

Jag blev gravid i februari och den 1 mars, på vårens första dag fick jag missfall. En grym början på vad som skulle vara en ljusare årstid. Nu sitter jag här vid mitt skrivbord, på höstens första dag. Är detta ännu en ny början?